Kom ni ihåg almanackan?


almanackaIdag fick jag en sån av min revisor. En almanacka. Och bredvid den ligger min iphone. Det är den 15 dec 2008.

Almanackan är en sån som jag brukar få när det lackar mot jul och ett nytt år. Ett nytt år med samma revisor, hoppas han. Och lockar med en almanacka för år 2009. Inte i läder utan imiterat läder. “Kunderna märker ingen skillnad” tänker han kanske. Och dessutom lär det vara tanken som räknas.

Men almanackan var lite deluxe, trots allt. Den hade inte bara en kalender, kartor och flaggor, som brukligt. Utan också en separat inlaga: “Skatt & Redovisning. Information i kortform för företag och företagare 2009”. Och inte minst “Kontakter”; ytterligare en liten inlaga med förgyllda inskription på omslaget.  Och en penna!

iphone1

För ett halvår köpte jag en iphone. En liten handburen enhet som namnet till trots är mer av en dator än telefon. I den har jag nu flertalet kart-applikationer alltifrån Google Earth till Hitta.se kartor.

Den synkar med Gmail. Och med Google Contacts. Den ger mig nyheter från hela världen till Net Newswire. Vädret ständigt uppdaterat. Tillgång att följa och kommunicera med 1000-tals vänner i alla möjliga och omöjliga nätverk. Bildprogram. Kamera. Tider från världens alla hörn. TV. Video. Musik. Webben. Allt. Ja, allt man kan komma på och allt man ännu inte kommit på. Och lite till.

Nu ligger dem två där. Almanackan från revisorn. Och min iphone och skrattar åt varandra. Den 15 dec 2008.

Hur tänkte han egentligen, revisorn?

Andra bloggar om: , , , , , ,

Tidningskris? Inte då. Här tipsen till framgång


Tribunes ansökan om konkurrsskydd för en dryg vecka sen gav onekligen nytt bränsle åt debatten om tidningskrisen. Som mer nyanserat borde utvidgas till att omfatta all traditionell media.

För några dagar sen skrev Martin Jönsson för SVD att “Härdsmältan nära för USA-tidningarna“. Idag läste jag “Press under press” på DN’s ledare. Kvar på skrivbordet ligger senaste numret av Journalisten med Göran Rosenbergs krönika uppslagen: “Krisen och journalistiken“. Ingen munter läsning. Inte någonstans. Åtminstone inte för de som på något sätt berörs av traumat. Jag inkluderad. För det som slår mig i alla dessa redaktionella alster, och många andra med dem, är att man målar upp en mycket mörk bild av traditionella media, helt utan ljusglimtar. Minst av allt presenteras konkreta förslag på vad man skulle kunna göra för att råda bot på den nedåtgående spiralen. Knappt ens några idéer.

Av allt jag läst så har jag endast kunna urskilja några självande sista ord från ovan nämnda ledare på DN:

“Något som skulle kunna bryta den onda cirkeln vore om det etablerades nya, enklare former för betalning av småsummor för material som erbjuds på internet. Det ekonomiska trycket på tidningarna skulle också minska om läsplattor blev en succé och det gick att spara pengar på tryckning och distribution.”

Men inte ens dessa, enligt min mening inte särskilt spännande förslag, fick leva särskilt länge, innan ridån gick igen. För i meningen efter gick att läsa: Men där är vi inte i dag.”

Nä, där är ni inte idag. Men frågan är vad ni skulle kunna göra?

Någon gång måste vi börja, så varför inte nu.” skriver Mikael Zackrisson för VA, och citerar en deltagare på konferensen Disruptive Media som ägde rum i början av december.

Uppmaningen verkar vara riktad till honom själv; eller hans egen arbetsgivare; eller åtminstone den tidning han själv jobbar för; då han några rader längre ner skriver:

“”Det kommer bli ett blodigt 2009”, säger min chef här på redaktionen. Det är uppenbart att det inte går att köra på som förut. Att bygga bilar som ingen vill ha.
Att ge ut tidningar som ingen vill läsa, i alla fall inte i den form de haft historiskt.”

Mikael frågar sig varför inte tidningar gör som professionella företag; lyssnar på sina kunder:

“Nätet har gett oss alla de möjligheter vi drömt om för att lyssna till, kunna kommunicera med, samtala med och kanske till och med samarbeta med våra kunder och läsare.”

Och listar därefter upp några konkreta tips på effektiv socialisering. Frisk fläkt onekligen.

Men det verkliga ljust i tunneln står Jardenberg för i sitt senaste inlägg: “Nya tider, nya jobb för redaktionen“. Fattas bara, han är ju VD för utvecklingsbolaget Mindpark, men ändå. Här levereras det minsann. Och i transparensens tecken delar han med sig till alla, även konkurrenter. Håll tillgodo. Joakim skriver:

De flesta verkar vara överens om att tidningsbranschen befinner sig ett läge som kräver stora omställningar. När upplagorna sjunker, och intäkterna med det, så måste man se över ekonomin. Men allt får inte handla om rationaliseringar och besparingar. Det är minst lika viktigt att vi försöker konkretisera vad som måste göras för att vi ska nå vår nya roll i framtiden.”

Och fortsätter med att ladda upp ett gäng förslag på nya nödvändiga redaktörer: Sökredaktör, statistikredaktör, projektredaktör, länkredaktör, communityredaktör, nätverksredaktör, taggredaktör, mashupredaktör, nätkvalitetsredaktör, internetredaktör.”

Klockrent!

Som inte det vore nog, så ber han sina läsare fylla på med egna förslag, för att hålla dokumentet vitalt.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Låt Google ta över nyhetsdistributionen


Dagens Nyheter (TT) följer upp Tribune’s konkurrsansökan med artikel och essä i dagens tidning. Artikeln är “yesterdays news”. Men Essän fördjupar sig på ett semi-filosofiskt och ganska intressant vis. “Ska Google ta över?” Frågar sig journalisterna, Arne Ruth och Bjarne Stenquist, bakom essän.

De refererar till en diskussion mellan Jeff Jarvis, amerikansk professor i journalist och bloggare, samt Edward Roussel, chef för digitala medier på den ansedda  dagstidningen The Telegraph.

Diskussionen sägs ha handlat om det snudd på outsinliga ämnet; vad dagstidningarna ska göra för att överleva i ett nytt kommunikativt landskap. Där sävål den traditionella journalistiken som distributionen av den är starkt ifrågasatt.

Jeff Jarvis och Edward Roussel menar att det kanske vore klokt att överlämna distributionen och annonshanteringen till Google. De är ju världsledande på såväl förmedling av information som annonshantering. Skalfördelarna skulle bli oöverträffade, åtminstone i ett teortiskt och något filosofiskt perspektiv.

Arne Ruth och Bjarne Stenquist menar i alla fall att det vore klokt att försöka fokusera sig på “hårdvaran: journalistiken” istället för att bränna allt krut på distribution och liknande. De frågar sig:

Kan den traditionella nyhetsjournalistiken med demokratiska anspråk, kärnan i dagstidningarnas självsyn, överleva i en medievärld som präglas av internetanvändning och framväxten av sociala medier där vem som helst kan delta?

Det rungande svaret är “NEJ”.  De skriver:

Man talar inte om en konjunkturell nedgång utan om ett epokskifte. Det gamla mönstret, där en grupp professionella journalister bevakar samhällets ekonomiska, politiska och kulturella elit och sedan meddelar läsekretsen sina observationer i en stum envägskommunikation, fungerar helt enkelt inte.

En växande skara medborgare lutar sig inte längre mot morgontidningens urval av de viktigaste händelsenyheterna. I stället litar de på att deras eget webbaserade nätverk vidareförmedlar de nya sakuppgifter som är så pass angelägna att de förtjänar deras uppmärksamhet. “

Successivt börjar dagstidningarna och andra konventionella medier och mediehus äntligen förstå att man inte längre har monopol på nyheter och information i största allmänhet. Att inslag i såväl radio, TV och press, bara är en ingrediens i en ständigt pågående dialog, där konsumenterna nu till nästa lika stor grad är producenter; och där informationsinhämtning av envägskaraktör har glidit över i konversationens tecken.

Arne och Bjarne skriver:

Tidigare var artikeln som trycktes i tidningen slutprodukten i det journalistiska arbetet. Nu är den i stället början i en dialog med läsekretsen som ingen vet hur länge den kommer att pågå.”

Instinktivt så anser jag det vore olyckligt om Google fick ännu större makt över förmedling av information, och i viss mån även annonshantering, men om det krävs för att bibhålla kvalificerad allmännyttig journalistik, så…what ever it takes.

Åtminstone så är jag benägen att hålla med Jardenberg om att följande satning är ytterst tveksam (med förbehåll för att jag inte känner till alla detaljer i frågan):

HD gör miljoninvestering i pressen. Kring 30 miljoner ska Helsingborgs Dagblad använda till att renovera sin tryckeriutrustning. Samtidigt konstaterar ledningen att intäkterna kommer att minska rejält de närmaste åren.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

12,8 miljarder i skulder: Nu kastar mediejätten in handuken


Tribune Co i konkurs

Sjunkande upplagor och svikande annonsörer. Det var droppen som fick bägaren att rinna över för ett skuldtyngda Tribune Co. Nu ansöker det amerikanska mediebolaget om konkursskydd.

Vd och styrelseordförande Sam Zell menar dock att 12,8 miljarder i skulder och bara 7,6 miljarder i tillgångar, inte kommer påverka den operativa verksamheten för de medier som ingår i koncernen.

Ett uttalande som inger föga tröst för Chicago Tribune och Los Angeles Times, som nyligen drabbats av kraftiga nedskärningar enligt Chigago Tribunes egen rapportering.

Helt klart är att branschen står inför ett stålbad som inte kommer lämna någon oberörd. Först ut – Tribune Co. Vem är nästa man till rakning?

Tack för tips Anders Olofsson på Jaiku.

Läs även TT-notisen i Sydsvenskan.

Andra bloggar om: , , , , ,

580 miljoner sociala nätverkare skrämmer skiten ur makthavarna


Den alternativa nobelpristagaren Amy Goodman, skriver idag på DN Debatt att “Hoten mot journalistiken har aldrig varit större“. Och avser då “hot” i dubbel bemärkelse; både den oberoende och kritiska granskande journalistiken och dess journalister; journalistiken till dess undergång, och journalisterna till livet. Hand i hand.

Jag kan inte annat än att hålla med; public service lever ett förtynande liv, medan de kommersiella mediebolagen blir större och starkare. Sistnämndas syfte är inte främst att granska makthavare, utan att lämna mesta möjliga utdelning till sina aktieägare. Och om varken läsarna eller annonsörerna sviker vid redaktionella nedskärningar så finns ingen anledning att inte göra dem. Svart på vitt.

Amy skriver inledningsvis i debatt-artikeln:

“Vi behöver journalister som ställer makthavare till svars, inte skyddar makthavarna. I dag står de fria medierna inför större hot än någonsin förr. Runt hela jorden blir journalister hotade, trakasserade, slagna, bortrövade och dödade. Samtidigt kontrolleras mediesystemet i allt större utsträckning av färre och färre storbolag. Deras kontroll över medierna garanterar att det riktas minimal kritik mot dem i pressen. Vi erbjuds allt mer av mediebrus, dimridåer, förvanskningar. och halvsanningar. Men vad vi behöver är kritik, opposition och av makthavarna oönskade avslöjanden.”

Vidare skriver hon:

“Genom att erbjuda ett forum för människor att tala om sig själva kan medierna bli en avgörande kraft för fred. Medierna kan bygga broar mellan samhällen, snarare än att förorda bombandet av broar. Medierna bör utgöra en fristad för avvikande åsikter.”

“Fria och öppna samhällen behöver oberoende medier för att säkerställa att makthavarna granskas, utmanas och hålls ansvariga för vad de gör. Oberoende medier är nödvändiga för att frambringa skapande debatt och nya insikter, för att möjliggöra ett fredligt och intellektuellt utbyte av idéer, konst, kultur och kritiskt tänkande.”

Jag är den förste att hålla med, men jag tycker att Amy glömmer en väldigt viktig komponent; de nya medierna; de sociala medierna; den sociala webben som givit alla en möjlighet, en makalös möjlighet, att ventilera åsikter.

Enligt min mening så har de oberoende medierna aldrig varit fler och mer kraftfulla än vad de är idag; de nya medierna.

Jag läste i en rapport från Comscore World Metrix att av världens nära 900 miljoner internetanvändare (under juni månad 2008), så använde 580 miljoner av dem sociala nätverk på webben. En ökning på 25% jämfört med samma period.

Av 900 miljoner internetanvändare, så finns 580 miljoner i sociala nätverk

Och det går inte en dag utan att folkets röst via dessa sociala nätverk, fått makthavare i kraftig gungning. Men detta verkar Amy helt har förbisett i sin artikel. Jag får istället en känsla av att hon utgår från de traditionella medierna; radio, TV och pressen (inledningsvis skriver hon t o m att “…för oss journalister att ta våra pennor, mikrofoner och kameror med oss ut…”. “Pennor…”!!!?).

Amy avslutar sin artikel som hon börjar:

“Ändå kontrolleras mediesystemet i allt större utsträckning av färre och färre storbolag, som publicerar fler och fler annonser från olje- och kolbolag, vapentillverkare, läkemedelsföretag och allsköns andra stora finansiella intressen. Dessa storbolags kontroll över medierna praktiskt taget garanterar att det riktas minimal kritik mot dem i pressen.”

“Vi behöver medier som ställer makthavare till svars, inte skyddar makthavarna. Och vi behöver medier som bevakar dem som bara skapar mediebrus och på så sätt utarmar medierna.”

Jag håller med. Och – ja – det är tråkigt. T o m förkastligt. Men glöm inte kraften i de nya “oberoende” medierna. Något som jag anser vara den största demokratiska bidraget på mycket mycket länge. Förvisso på gränsen till informations-anarki. För faktum kvarstår: 580 miljoner sociala nätverkare på webben skrämmer skiten ur makthavarna varje dag.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

När blir tidningen en wiki?


Den sociala journalistiken är här och vi står inför ett paradigmskifte. Konsumenterna har för länge sen ändrat sina mediekonsumtion. Och beteendet accelererar. Många journalister har nyss lämnat startblocken. Och börjar få upp farten med socialisering i sikte. Nu återstår bara frågan: När blir tidningen en wiki?

För snart två år sen skrev jag inlägget “Flickr rules” som handlade om hur hopplöst efter pressfotograferna var i konkurrens med 1000-tals amatör fotografer med 4 megapixles-kameror i mobiltelefonerna. Denna gång var det världens största passargerarfartyg Mary the Queen II som seglade in i SF-bukten under Golden Gate. I princip alla i SF-området var där. Även dagstidningen SF Chronicle som bevakade händelsen. Men innan reportage-teamet från nämnda tidning hade hunnit sätta sig i bilen så var all info om såväl fartyg, händelse, besättning, maskinrum, etc redan publicerad. Både i bild, text och video.

Detta blev SF Chronicle gänget varse när de kom tillbaka till redaktionen. Men de publicerade i alla fall sin story, som naturligtvis föga konkurrerade med det användargenererade materialet som florerat på webben sen många timmar.

Chefredaktören höll strax därefter ett krismöte med redaktionen där han lär ha sagt de bevingade orden: ” The news business is broken and nobody knows how to fix it.”

Sen dess har såväl SF Chronicle som mången annan media försökt anpassa sig till de nya förutsättningarna. Oftast sakta och osäkert.

Anders Mildner på Sydsvenskan bloggade nyligen om journalisternas social utanförskap, som nu successivt transformeras till att bli en del av gemenskapen.

Anders skriver:

“Jag har diskuterat det här med en rad journalister som de senaste åren gått från att skriva traditionella tidningsartiklar till att på något sätt jobba med sociala medier. Alla har noterat samma sak: ju djupare de engagerar sig i social journalistik, desto mindre bryr de sig om den traditionella journalistiken. De flesta medger att förändringen varit omvälvande. Plötsligt kom en dag då de tidningar de läst i hela sitt liv kändes irrelevanta. Då tv-nyheterna inte längre kändes nödvändiga.

Förvånade upptäckte de att de kunde leva utan sina gamla rutiner. På rätt kort tid har (framförallt) bloggandet förändrat dessa människors hela förhållningssätt till vad en nyhet egentligen är. Ett nytt kriterium på en intressant nyhet är nu att man själv på något sätt är delaktig. Men inte i själva händelsen, utan i dialogen.”

Om jag förstår Anders rätt så menar han och hans kolleger att skälet till förändringsprocessen inte endast är yttre påtryckningar från mediekonsumenterna, utan också för att såväl journalistiken som de journalistiska alstren faktiskt blir mycket bättre. Anders skriver vidare:

“För precis som mottagaren har mycket lättare att knyta an till en skribent eller publikation som inbjuder till en öppen dialog, bryr sig också skribenten mer om de texter som tillåts vara dynamiska.”

Och fortsätter:

“Om jag skriver en artikel i en tidning är den oftast statisk. Det händer vanligtvis ingenting med artikeln efter det att den publiceras som jag behöver bry mig om. Texten har sin början, och den har sitt slut. Efter sekunder, minuter, timmar (eller i absoluta undantagsfall dagar) bleknar orden bort och faller i glömska. Skriver jag ett blogginlägg finns inget slut. Texten, tankarna och åsikterna ligger kvar. Närsomhelst kan någon ha åsikter om dem, ta dem till sig eller avvisa dem.”

Min fråga är: När försvinner de statiska artiklarna till förmån för ständigt föränderliga artiklarna, öppen för alla att dela och påverka i valfri riktning? Med andra ord: När blir tidningen en wiki?

Innan du svarar på frågan så kan du passa på att läsa Beta Alfas och SSBD besläktade inlägg.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

“What if They Say Bad Things About Me?”


Det är frågan som ställs allt oftare till följd av att företag blir rekommenderade att främja en öppen och rak dialog med sin målgrupp och marknad.

Den här gången var det Sally Falkow, ordförande och senior webstrateg på PR-byrån Expansion+ som ställdes inför frågan och valde att blogga om den.

Q: What do I do if people say bad things about me?

A: They already are – you’re just can’t hear them! If there’s a problem with your brand, people are already saying bad things about you. If you’re not online, they’re just not saying them to you… because you aren’t listening.

Frågan påminde Sally om en klient inom musikindustrin som hon ansåg absolut borde gå ut och möta sin målgrupp där den finns; lyssna, lära, dela med sig av sin information, öppna upp för dialog.

– I thought they’d be a perfect fit for social media, as there’s a large community online and the conversation was pretty vigorous. But they were so paranoid about ‘bad comments’ and ‘uncontrolled content’ they were not willing to engage online. So the conversation goes on without them, menar Sally.

De missade tåget. Och är idag helt ute ur matchen.

För en några veckor sen lanserade Newsdesk blogstream och kommentarer till all pressinformation, som ett första steg att främja en rak och öppen dialog mellan företag och deras målgrupp/marknad.
Även om tilltaget lovordades från olika håll, så fanns fortfarande en konventionell grupp användare som sparkade bakut och genast stängde av möjligheterna till feedback på nämnda sätt.

– Vad händer om det säger dåliga saker om vårt företag?, försvarade de sina protektionistiska beslut.

Sally Falkow säger:

– Social media is all about conversation and perception being formed as a result of those conversations. You might not be able to control the conversation or the message anymore, but if you’re not listening and participating, you have no voice and no chance at all to influence the perceptions that come out of these conversations.

Och nog är det så; kommentarer går inte att stänga ute, de finner sina vägar; så även om man väljer att, likt en struts stoppa huvudet i sanden, så kommer man att snacka om dit företag. Och det är ytterst tveksamt om du har råd att utebli från den konversationen.

Image by Lorentey

Image by Lorentey

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,