Fyra elefanter är bättre än fem myror


Ytterligare än högintressant notis från Pär Jansson i Journalisten: “Anställda på Myrorna bör inte tala med medier“.

Artikeln fick mig att ramla av stolen. Det har gått trögt trögt, men i takt med tiden har allt fler företag förstått kraften i att decentralisera sin PR-kommunikation ner på individnivå; och där t o m uppmuntra dem att prata om företaget, dess verksamhet och bransch. En del företag har tagit ytterligare ett steg genom att sporra sina anställda att röra sig fritt i sociala nätverk och där möta publiken (kunder, medlemmar, intressenter, m fl) både som privatpersoner och stolta representanter för företaget ifråga.

Om jag försöker sätta mig in i Myrornas situation så förstår jag hur de tänker, tror jag: “Om de anställda börjar prata med journalister så kommer de med största sannolikhet få fel och/eller felaktig information, och än värre; skapa badwill. Då är det bättre att de pratar med de mer informerade och ev medietränade cheferna.”

Så fel!! För det första så är det förmodligen olagligt att tvinga de anställda att skriva på en sån överenskommelse/policy. Därför har Myrorna heller inte gjort det, om man får tro artikeln rätt, utan formulerat sig mer som en rekommendation: “I policyn står det även att anställda helst inte ska tala med journalister.” För det andra, så går det inte att tysta anställda på detta sätt, inte ens med rekommendationer. Anställda pratar och de som vill lyssna lyssnar. Även journalister. Glöm inte att journalister bevakar vad som sägs i olika sociala sammanhang på webben. För det tredje så är det ju helt galet att de inte tvärtom utnyttja sina anställda som en fantastisk informationskanal. För det fjärde så mår anställda i allmänhet mycket bättre av att få förtroendet att vara ett språkrör för företaget.

Snälla Lotta Kökeritz, utvecklingschef på Myrornas, kontakta mig så ska jag påvisa möjligheterna istället för de ev hot ni ser.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Prestationsbaserad journalistik – och vice versa…


För ett par år sen läste jag artikeln: “This Boring Headline Is Written for Google” och kände att journalistiken eller snarare journalisterna nu har tagit klivit in i en ny och märklig era; räcker det inte längre med att de sätter intresseväckande rubriker, och läsvärda artiklar? Måste de också driva trafik till dem genom att optimera texterna för sökmotorerna (google)?

Javisst, trenden spred sig, åtminstone i USA, och sk “redaktionell optimering för sökmotorer” blev om inte praxis, så åtminstone inte helt ovanligt.

Inte nog med det; från initierad källa inom Google har jag förstått att en hel del journalister “over there” även fått löpa hela linan ut genom att också marknadsföra sina alster med hjälp av Adwords. Ex: Har journalisten skrivit en artikel i stil med “Chamagnen slut – priserna upp 2000%” så köper de ord “champagne” etc (om möjligt) för att driva trafik till artikeln. Smart. Men är detta verkligen en uppgift för journalisterna?

Idag läste jag något som påminde om detta. Fast tvärtom. I Journalisten skriver Pär Jansson: “Forskare får betalt om de citeras i medier“. Av artikeln ifråga framgår det att “Forskare vid Aalborgs universitet i Danmark får extra tillskott i lönekuvertet” om de citeras i medier.

Uppgifterna är hämtade från Radio Danmark, som menar att “det kan röra sig om upp till 60 000 danska kronor extra i lön för dem som flitigast förekommer i medier”. Om detta stämmer så kan jag inte tolka det på annat sätt än att forskarna har fått i uppdrag att själva marknadsföra sin forskning med PR. Smart. Men är detta verkligen en uppgift för forskarna?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,