400 kommunikatörer på obegripligt seminairum om pr age rank


Imorgon kl. 12-14 slår Newsdesk upp dörrarna till “Ett obegripligt seminarium om pr age rank” under Guldäggsveckans skälvande slutskede på Rival i Stockholm. 400 personer har anmält sig. Och ingen förväntas gå oberörd från lokalen.

Seminariet har fått sitt namn från det faktum att Newsdesk tillsammans med Wenderfalck kommer att tråckla sig igenom ett medielandskap i så pass kraftig utveckling och förändring att det mångt och mycket kommer att te sig fullkomligt obegripligt.

För vad kan man annars kalla en miljard internetanvändare där publiken är mediet, och mediet publiken; där målgruppen står för det kreativa och medievalet kallas pagerank?

Och någonstans mitt i allt detta låter vi besökarna tjuvkika på Nokias vägval i denna möjligheternas djungel. Och inspireras av vår hemliga gäst.

Seminariet är kostnadsfritt och hålls på Rival i Stockholm. Den som inte räds en ståplats är varmt välkommen med en efteranmälan.

Medverkande: Oskar Södergren, informationschef på Nokia, Stefan Hyttfors, grundare och kreativ ledare på Wenderfalck, och så jag –  Kristofer Björkman – grundare och affärsutvecklare på Newsdesk.

Anmäl dig här (det finns fortfarande plats kvar)

Du som inte har möjlighet att närvara får gärna delta ändå. Vi livesänder seminariet på Bambuser och du kan interagera med oss genom att skjuta in frågor och synpunkter via Twitter. Använd hashtag (staket-tecknet) #guld så samlar vi diskussionen i ett och samma flöde på Guldsnack.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

SVT nominerad till Guldspaden på felaktiga grunder


Ett bra story börjar nästan alltid med ett tips. Inte sällan från allmänheten. Ibland är tipset så bra att det kan leda till ett scoop och t o m till en Guldspade på FGJ’s årliga Gräv-seminarium.

En av de nominerade till kategorin RiksTV var Hasse Johansson, för sitt reportage “Dyrkat lås” före SVT och programmet Uppdrag granskning. Hans reportage började också med just ett tips.

hasse johansson, Uppdrag granskning

Men det intressanta med detta tips var att det kom från ett annat “media”, vilket inte är så vanligt i såna här grävande sammanhang. Och inte nog med det, utan världens största media: YouTube.

I detta sociala media hittade nämligen Hasse & co “Gohst burglar” – “en kanal för osäkra lås på marknaden” och video-klippet “How to pick a Assa 2000 Evo!“.

Ja, ni kanske är en av de hittills nästan 170.000 ej unika personer som sett videoklippet där en “spöktjuv” dyrkar upp ett Assa 2000 Evo-lås på några sekunder? Just p g a sin kraftiga virala spridning och för Assa mindre smickrande budskap, blev filmen en PR-katastrof för Assa Abloy, som sålt ovan nämnda lås till miljontals intet ont anande villaägare.

Frågan är om inte just detta tips strider mot Guldspadens, dock luddiga, regelverk:

“Guldspaden delas ut av Grävande Journalister till “de journalister –
verksamma i svenska medier – som genom engagerad och kunnig journalistik avslöjat eller skildrat väsentliga förhållanden som allmänheten förut inte kände till”.”

Enligt min mening avslöjar Hasses reportage ingenting. Avslöjandet hade 34-årige “Ghost burgler” redan gjort med sitt videoklipp, som allmänheten (100.000-tals ej unika personer) redan kände till.

Jag påtalade detta för Hasse under det seminarium (Guldspåret RiksTV) där han presenterade sitt reportage. Och undrade hur han tänkte.

Hasse menade att han visst hade avslöjat något som allmänheten inte kände till; att låset gick att dyrka upp oavsett hur stor eller liten dörrspringan var (!).

Dessutom så menade han: “Man har ju ingen aning om om det som visas på YouTube är sant.”

Nej, må hända, men det har man när det visas på SVT Uppdrag granskning?

Lek nu med tanken att video-klippet publicerats på DN istället för på YouTube. Hade Hasse då ansett att avslöjandet för allmänheten redan skett? Med sannolikhet – ja.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Twitter räddar Dawit Isaak?


Jan Helin räddar DawitExpressen räddar Dawit

Unikt samarbete mellan Expressen, Aftonbladet, SVD och DN idag. Tillsammans har de – äntligen – enats om en gemensam kampanj för att fria Dawit Isaak. Allt tack vara Jan Helins invit på Twitter.

Lustigt att det ska till en mikroblogg för att få till ett så pass – i mina ögon – självklart samarbete av typen vi kan läsa om i Thomas Mattssons blog (se uttdrag nedan).

Twitter-samarbete - Free Dawit

Thomas skriver i bloggen: “Tids nog får vi säkert debattera varför vi inte gjorde det här redan 2001. Eller 2002. 2003? 2004? 2005? 2006? 2007? 2008?”

Kan vi dra igång debatten nu redan? Kan ett av skälen vara så simpelt som att det måste till ett nytt kommunikativt verktyg av typen Twitter för att det ska ske? Tror inte det. Men frågan gäckar.

Mymlan var arg då - men glad nu?

Nu har i alla fall jag deltagit i uppropet och signat kampanjen. Gör det du också! Fria Dawit Isaak!

Newsdesk signar Dawit-kampanj


Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Blödande Cision avvecklar kärnverksamhet


Att Cision säljer sin kärnverksamhet – Monitor och Analyze – till Infopaq International kom som en fullkomlig överraskning för de flesta som jobbar inom PR och information i någon form. Alla PR-konsulter, informationschefer, konkurrenter, samarbetspartners, som jag talat med är mycket förvånade. Ja, t o m anställda på Infopaq anade föga vad som var på G när dem nyligen kallades till samling. Någon jag talade med anade ev. det motsatta; att Cision skulle göra anspråk på deras verksamhet. Men så var alltså inte fallet.

Enligt pressmeddelande från Cision kommer transaktionen “att slutföras den 31 mars 2009 och omfatta Cision Sverige AB och Cision Norge A/S, dock inte verksamheten inom Plan och Connect som kommer att separeras före slutförandet och behållas av Cision”.

Vad fan händer, Cision?” skriver Jerry Silfwer (Springtime), “Cision säljer halva bolaget” skriver Dagens Media. “Cision halveras” skriver Resumé. Och – ja – faktum är att verksamheten som Cision nu avyttrar står för mer än hälften av såväl personal som intäkter i Norden och Baltikum. Den avyttrade verksamheten har cirka 300 anställda, och intäkterna uppgick till cirka 240 miljoner kronor under 2008 i Norden och Baltikum. Att jämföra med det som blir kvar i denna region (Plan och Connect-verksamheten, dock med bibehållen Monitor- och Analyze-verksamhet i Finland och Litauen) med ca 225 anställda och intäkter som under 2008 uppgick till cirka 205 miljoner kronor.

Det som alla nu frågar sig är “Varför!?”

Hans Gieskes, VD och koncernchef för Cision, förklaring i pressmeddelandet ger indikationer:

– Avyttringen är ett viktigt steg i den nödvändiga förändringen av vår nordiska verksamhet. Den kommer dels att bidra positivt till Cisions finansiella resultat och globala strategi, dels att stärka förutsättningarna för de avyttrade verksamheterna som en del av Infopaqs verksamhet.

Den som följt Cisions verksamhet senaste tiden, och inte minst läst senaste årsredovisning för 2008 har inte svårt att dra kvalificerade slutsatser: Ett ärligt försöka att förbättra lönsamheten. Företaget blöder! Koncernen backade 270 miljoner kr och Norden och Baltikum med 9 miljoner kr för 2008. Kraftig försämring mot 2007. Omvärldsbevakningen (fd Observer) har inte lyckats repa sig sen den kraftiga konkurrensen från de då “nya” digitala omvärldsbevakningssystemen som gjorde sitt intåg i början av seklet, då Observer fortfarande klippte i tidningar. I slutet av förra året varslade man 50 anställda i regionen. I början av detta år sålde de sin danska verksamhet med 70 anställda, som de aldrig fått snurr på. Och nu klipper man alltså av hela gamla “Observer” med 300 anställda.

“Kill your darlings” brukar ju vara ett klassiskt framgångskoncept. Och kanske är det även det för Cision, vars Monitor och Analys-verksamhet inte kan beskrivas annat än just “darling”.

Men vad har de nu kvar i Sverige och Norge? Monitor- och Connect-tjäsnter som i takt med tiden blir allt mer trubbiga? Och vad är oddsen att dessa tjänster nu skulle klara att stå på egna ben, när en av Cisions största konkurrensfördelar varit just bredden; eller hela “kommunikationscykeln” som man brukade kalla den? Ödmjukhet är en dygd. Ganska stora trots allt.

För såvitt jag har förstått upplever Cisions sig nu som en utmanare till Newsdesk, sugna på ta igen allt de förlorat. Och trots att Cision – som vanligt – halkat efter i utvecklingen, så tror jag inte de vill göra om samma misstag som de gjorde beträffande omvärldsbevakningen. Nej, detta krig vill de vinna. Även om “Cisionwire gör en Newsdesk 0.9“, som jag lite kaxigt skrev i ett blogginlägg, så tror jag Newsdesk får se upp. Men det gör vi så gärna.

Välkommen in i matchen – Cision. Och lycka till.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Länge sen media var 100% trovärdig – vad är problemet?


Den som lyssnade på SR’s Medierna idag fick sig en slätstruken och tämligen intetsägande rapportering om “produktplacering” och “textreklam” i svensk press. Programmet presenteras på SR’s hemsida med rubriken: “Produktplacering vanlig i svensk press”.

Vakna! Knappast något scoop. Föga nytt. Produktplacering, textreklam, advetorials, etc, var t o m vanligt förekommande redan när jag jobbade som redaktör för Bonniers tidskrifter för ca 15 år sen. Nej, man pratade inte så mycket om det, men det praktiserades flitigt. Och med största sannolikhet har förekomsten accelererat kraftigt sen dess.

I programmet pratar man om hur Nike missbrukar sin makt, som sponsor av fotbollsspelare som Zlatan och Ronaldo, vid intervju-tillfällen; där Nike envisas med att placera skor i förgrunden; sätta upp regler för frågor, etc. Allt för att få lite ROI. Programmet innehåller inslag där intresseorganisationer arrangerar foto-sessions, och om hur livsmedelsproducenter köper in sig i korsord.

SR skriver: “Journalister och fotografer berättar om hur de tvingas förhålla sig till annonsörer i sitt arbete.”

Och reportern från Expressen, som intervjuvade fotbollsspelarna ovan, menar att det kändes olyckligt att behöva boka intervjuer via Nikes PR-folk, och inte minst förhålla sig till diverse spelregler. Men, som reportern också sa, är man tvungen till det för att få intervjuer med världens bästa fotbollsspelare, så är det värt det.

Och redaktörerna på såväl Expressen som andra tidningar som omnämns i programmet, slingrar sig mer eller mindre klumpigt när Tove Leffler (?) från SR’s Medierna målar in dem i ett hörn.

För mig är allt det här ett stort hyckleri. Upp med korten på bordet. Inget att skämmas för. Så här ser verkligheten ut.

Stor respekt för de som värnar om, och lever 100% upp till, den journalistiska integriteten, där kritisk granskning, objektiv och saklig redogörelse är några av självklarheterna. Ingen högaktar detta mer än jag.

Men de medier som väljer en något mer “liberal” väg har inget att skämmas för. Så länge de står för vad de gör, och redogör för det.

Jag glömmer aldrig när jag själv som redaktör för ett sport-magasin, blev utskälld av en reporter på journalisten, för att jag för Pepsi’s räkning följde med på en “bjudresa” till USA för att bl a bevaka celibriteter som Cindy Crawford, Pamela Anderson, Arnold Schwarzenegger, m fl.

Tidningen jag jobbade för fanns främst till för läsarna, annonsörerna och ägarna. Enligt min mening skulle samtliga intressenter gagnas av ovan nämnda resa, sålänge jag klart och tydligt redogorde för förutsättningarna.

Sagt blev gjort. Och resultatet lät inte vänta på sig: Upplagan steg kraftigt och läsarna jublade över reportagen. De sket högaktningfullt i att Pepsi låg bakom resan (vilket jag redogjorde för). Annonsörerna blev också fler och nöjdare av förstnämnda skäl. Och vad ägarna beträffar så talar nämnda sitt tydliga språk.

Idag lever vi i ett mediaklimat där vem som helst, personer som företag och liknande, är sina egna medier. På ungefär samma villkor som traditionella medier. Alla har sina agenda; sina skäl, incitament och syften. Konsumenten måste själv avgöra vad han/hon vill konsumera respektive välja att tro på. En del mer lättvindigt. Andra mer kritiskt.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Google glömmer gömmer berömmer(?) dig aldrig


Här kommer en solskenshistoria, med en underton av allvar, från en av mina favoritbloggare Seth Godin:

En kompis till honom hade annonserat efter en hushållerska. Kompisen fick tre intressanta ansökningar. Hon googlade på deras namn för att få en mer nyanserad bild av dem.

The first search turned up a MySpace page. There was a picture of the applicant, drinking beer from a funnel. Under hobbies, the first entry was, “binge drinking.”

The second search turned up a personal blog (a good one, actually). The most recent entry said something like, “I am applying for some menial jobs that are below me, and I’m annoyed by it. I’ll certainly quit the minute I sell a few paintings.”

And the third? There were only six matches, and the sixth was from the local police department, indicating that the applicant had been arrested for shoplifting two years earlier.

Vem tror ni hon anlitade?

Sett ur ett PR-perspektiv så tåls detta att tänka på. Det som skrivs, nämns, visas om dig och ditt företag, det finns där, tillgängligt för alla alltid.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Journalistiken bättre utan papper


Äntligen! Nu stoppas tidningspressarna.

Ja, jag säger som Gert Fylking när nobelpriset i litteratur tillkännages av ständiga sekreteraren på Svenska Akademin. Men inte som någon form av protest, utan snarare av glädje för att tidningshusen nu så sakteligen vågar ta sitt förnuft till fånga och sluta trycka sina journalistiska alster på papper, till förmån för webben. Glädje av ett enda skäl: Pappret försämrar journalistiken. Webben förädlar den.

Länge länge har man siat om papperstidningens vara eller icke vara. Somliga anser att den aldrig kommer att dö. Andra förvånas över att den fortfarande excisterar. För tidningshusen själva är det sorgebarnet som i många fall fortfarande står för majoriteten av intäkterna, men i än större usträckning kostnaderna, och därmed även förluster istället för vinster. Skruvstädet dras åt. USA först ut.

“Stoppa tryckpressarna nu!” som Netscape-grundaren Marc Andreesen sa i Charlie Rose. “You have to kill it!”. De som inte tagit Marc vid orden, har gått eller kommer troligtvis gå i konkurrs. De som följer Marc’s råd kanske heller inte kommer att överleva, men möjligheten är ofantligt mycket större.

Chigao Tribune var en av de som tidigt ansökte om konkurrsskydd. Fler har följt. Seattle Post-Intelligencer valde annan väg: I tisdags kom sista pappersutgåvan ut efter 148 år av utgivning.

“Går det att skapa en digital lokal nyhetstidning som verkligen tjänar stadens invånare – och samtidigt ger vinst?” refererar SVD SeattlePI’s chefredaktör, som själv svarar “ja” på sin egen fråga.

Joel Kramer, tidigare chefredaktör för The Star Tribune, är av annan åsikt. Hanna Dunér citerar i honom sitt blogginlägg: “Nedläggningar enda räddningen för amerikanska dagspressen?“:

“Det vore fruktansvärt om för vilken stad som helst om den dominerande tidningen skulle gå under, eftersom den utgör stommen för den seriösa rapporteringen.”

Därom tvista de lärde. Inget är självklart då marknadens vägar äro outgrundliga. Men min ståndpunkt är dock kristallklar:  Journalistiken är och kommer att bli ofantligt mycket bättre på webben än på pappret. Pappret är nämligen en mycket dyr, långsam, stelbent, oflexibel, monolog, budbärare av journalistik. Webben är dess raka motsats.

Men – precis som Ricki Neuman skriver i dagens upplaga av SVD (papperstidning 😉 ) “…det gäller att inte kopiera gamla dagstidningen, utan att skapa något nytt och bärkraftigt…” på nätet. Till sin hjälp har de miljontals medborgarjournalister som står på kö för att vara med och bidra med sitt kunnande.

Till tidningshusen säger jag som jag brukar: “Släpp in dem, innan de konkurrerar ut er. Tillsammans kan allt bara bli bättre. Massans kunnande elegant organiserad är svårslagen. Utnyttja det. ”

Sen gäller det bara att få marknaden (annonsörerna och liknande) att fatta att en unik besökare är lika mycket, om inte mer, värd på nätet som i papperstidningen; då kommer framtiden för journalistiken att blomstra. Och dit är vi ju på väg. Och processen skulle accelerera om fler följer Seattle Post-Intelligencers exempel.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,