Varför sälja nyheter om bara 1% vill köpa nyheter?

I morse läste jag Hanna Dunérs artikel i SVD “Mediabolagens på jakt efter nya affärsmodeller” (och den här), och jag är nära nog chockad över den infantila debatt som förs kring hur traditionell media ska tjäna pengar i framtiden.

Är det verkligen så illa att traditionella mediabolag inte har bättre koll på sin affärer än vad artikeln ger sken av?

Några citat ur artikeln från nyckelpersoner inom Sveriges ledande media fick mig att ramla av stolen:

Sara Öhrvall chef för Bonniers utvecklingsavdelning Research & Development “tror att det går att skapa betalningsvilja om produkten har ett värde som konsumenten är villig att betala för.”

“…materialet måste vare exklusvit och förpackat på ett sätt så att det finns en betalningsvilja.”

Thomas Brunegård tror på “att vid rätt tidpunkt kunna erbjuda en produkt eller tjänst med en snabb och enkel betalningsmodell”.

Fredrik Karén chef för SvD.se menar att “den absolut sörsta risken är att användarna försvinner till andra sajter och trafiktappen blir så stora att vi förlorar den lilla annonsaffär vi har.”

Thomas Mattson, chefredaktör på Expressen “tror att nya intäktsströmmar är nödvändiga för nyhetssajternas överlevnad”.

NO SHIT!? Eller, som man brukar säga: Har Påven löjlig hatt?

Av artikeln att döma, och fler därtill, får man en känsla av att de precis har upptäckt Kotlers fyra P:n (Price, Product, Place, Promotion), och nu är i fullt sjå med att jonglera med variablerna.

Men så är det ju naturligtivs inte. Jag känner ju flertalet av personerna ifråga, och de är ju mångfalt smartare än jag. Så vad är det som händer egentligen?

Med all respekt för att tradionell medias förutsättningar förändrats mycket snabbt och kraftigt. Men är det verkligen möjligt att de än idag inte vet vad de ska ta betalt för respektive tjäna pengar på?!

Jag begriper inte varför det skulle vara så svårt att göra en vanlig enkel marknadsundersökning, där man försöker ta reda på vad marknaden är intresserad av, och kan tänka sig betala för. Och med utgångspunkt från dettta hitta en nisch, där konkurrensen inte är allt för blodig, och där kostnaderna för att ta fram produkten understiger intäkterna, så att ett litet bidrag kan erhållas?

Om vi får tro på den undersökning från Jupiter som Hanna refererar till i sin artikel, där bara 1% kan tänka sig att betala för nyheter på nätet, så verkar det ju inte särskilt klokt att försöka sälja just nyheter på nätet. Eller har jag missförstått något?

Å andra sidan verkar det heller inte särskilt klokt att skänka bort nyhterna gratis, då allt färre vill finansiera den verksamheten med annonser och liknande.

Av det kan man dra slutsatsen att hålla på med nyheter på nätet, är ingen särskild god affär.

Då kan man ju argumentera att det är skillnad på nyheter och nyheter. Rikigt jäkla bra nyheter kanske det finns en betalninsvilja för. Men å tredje sidan så verkar de kosta för mycket att ta fram att lönsamheten även i detta fall skulle lysa med sin frånvaro.

Och så var ju det där med konkurrensen… Det blir inte så lätt att konkurrera med miljontals medborgar journalister, som sammantaget, är både smartare och snabbare, än de traditionella journalisterna.

Ta artikeln ovan som ett exempel. Nej, jag har inte betalt för den. Och skulle förmodligen inte betala för den heller, då nästan inget av det som står där är särskilt nytt för mig, då mitt bloggnätverk redan försett mig med merparten av innehållet.

Paul Frigyes berör ovan nämnda i sin utmärkta krönika: “Betalningsviljan: åter till pappret“, där han bl a skriver:

“Som bekant kan pressen bara ta betalt för unikt material, sådant som inte bloggarna gör gratis. Det vill säga inte snabb rapportering, allmänna nyheter eller åsikter. Men väl verifierade fakta, journalistiskt fotarbete, lokal kännedom, autentisk bildjournalistik, välförpackad lyx- och livsstilsläsning, servicejournalistik, konsumentjournalistik och underhållning. En produkt som komponerar urval av dessa element har ett stort värde. Och går att ta betalt för. Även om det handlar om samma artiklar är det lättare att ta betalt för dem i en papperstidning. Man upplever sig få något för pengarna: En fysisk produkt.”

Anna Serner, VD på TU, håller inte med i sitt inlägg på SVD Brännpunkt: “Själva frågan om tidningar ska ta betalt för sitt redaktionella material på nätet andas dåligt självförtroende. Självklart ska de ta betalt, det intressanta är för vad?”

Läs även Joakims inlägg i debatten på sin Mindpark blogg: “Freemium är inte en prenumeration” och missa inte heller Fredric Karéns inlägg på samma tema i SVD-bloggen. Och inte minst Jonas Lejionhufvuds “Endast en av 20 är beredd att betala för nyheter”

Av Kristofer Björkman

7 Responses

  1. Hej, alltid kul att läsa din skarpa blogg!
    Det största problemet för våra svenska medier är ju språket. Dvs upptagningsområdet för språket “svenska” är ju mikroskopiskt och kostnaderna blir ju endast marginellt större (bandbredd, serverkapacitet) för att utveckla en tjänst på engelska men investeringen ska räknas hem på en väsentligt mindre marknad.

    Jag har något slags embryo till idé om att deras framtid ligger i att bli de bästa filtren och aggregatorerna inom mkt smala nischer. Dvs att de har ett stall av morgondagens journalister som var och en är starka varumärken byggda av sin specialitet att filtrera fram och samla ihop det som är mest intressant för mig och mina specialintressen.

    Sett i ett livsperspektiv skulle även det emellertid vara en arbitragemodell då deras kompetens kommer att ersättas av artificiell intelligens.

    Mediernas största problem kanske är att de sitter fast i befintlig struktur med allt vad det innebär. Dvs de försöker vända ut och in på sig själva för att hitta lösningar på ngn som antagligen inte går att lösa i deras nuvarande form.

    • Tack, Björn. Detsamma.
      Min poäng med inlägget var att jag är så förvånad över hur en miljardindustri plötsligt inte vet vad de ska tjäna pengar på. Att de inte känner sin marknad bättre?
      I annat fall håller jag med dig om att det borde finnas utrymme för skickliga aggregatorer, men när det poppar upp gratis system som Google Reader, Google News Timeline, Google Wave, m fl, så känns ju denna del i värdekedjan också väldigt svår att ta, och inte minst att tjäna pengar på.
      Vidare så tycker jag att wikipedia är ett annat målande exempel. Det måste vara oerhört tufft för ett kommersiellt uppslagsverk, av typen Britannica, att konkurrera med den mångfald av sakkunniga människor som idag helt gratis bidrar med sin kunskap till ett system som också är helt gratis,och som är skapt för att strukturera och tillhandahålla denna kunskap i form av ett uppslagsverk.

  2. Snygga förpackningar lurar bara de okunniga och redan där har vi ett problem med synen på läsarskaran.

    Rörande annonseringen som intäktsmodell är det egentligen bara annonser inbäddade i videoklipp som jag inte lyckats hindra med Adblock Plus.

  3. […] Varför sälja nyheter om bara 1% vill köpa nyheter?Kristofer Björkman ryter till. […]

  4. De gör inga undersökningar eftersom man vet inte, idags läget, vad man föredrar att betala för och vad inte.
    Mediet mapp kan ändra övernatt om medier ska ta beslut att be pengar tillsamans, och sen oss, som mediers kunder också ska byta våra idèer om betalning.
    Jag tycker att medier, särskilt på nätet finns fortfarande i Test trial stage.

  5. […] Delade Varför sälja nyheter om bara 1% vill köpa nyheter? […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: