Är en läsare verkligen en läsare?


Idag presenterades TNS-Sifo sin senasete undersökning om hur 15.871 personer i åldrarna 15-79 år läser tidningar – ORVESTO Konsument 2009:2.

Till tidningshusens stora glädje kan man konstatera att antalet läsare av såväl pappers- som nättidningar blir fler. Alltså stick i stäv med domedagsprofeter som proklamerar tidningarnas snara död.

– Sluta gnäll. Papperstidningarna är inte på väg att dö ut!, citeras Medievärldens avgående chefredaktör, Anders Ahlberg i SVD, ang undersökningen ifråga. Och tillägger:

– Det är ett rejält styrkebevis för papperstidningarna. Det är slående att trots att vi är mitt i krisen har inte dagstidningarna någon kris i läsandet.

Kanske. Kanske. Men jag är långt ifrån säker på att det verkligen är ett “styrkebevis”.

Jag är glad för detta faktum å tidningshusens vägnar, i synnerhet i denna tuffa tid då allt annat pekat neråt. Men jag kritiskt till tryckt media, främst av miljöskäl, men även p g a mediets begränsningar i användarvänlighet. Och jag har mycket svårt att tro att papperstidningar, i synnerhet dagstidningarna, har någon framtid i tryckt form.

Det jag här vill kasta lite ljus över är om det verkligen är så att “läsarna” verkligen blir fler?

För ni vet väl hur undersökningen går till?

Ca 15.000 människor får i tre omgångar per år ett pappersformulär utskickat till sig för att de bl a ska berätta (kryssa i) i vilken omfattning de läser dessa tidningar.

I formuläret visas en logo på tidningen ifråga samt en liten uppgift om hur många nummer den kommer ut med per år.

Läsaren får frågan: “Av de nummer som ges ut läser jag: ” samt ett antal svarsalternativ som “Inga”, “Nästan inga”, 1-4, osv.

Mina erfarenheter, som gammal tidningsräv, är att verkligheten inte alltid speglas, i och med detta. Känner du en mer eller mindre stark relation till logon ifråga så är sannolikheten stor att man kryssar i att man läser tidningen trots att så inte är fallet.

Man kanske har gjort det, men inte länngre. Man kanske har gjort det någon gång på cafét, men aldrig annars. Man kanske sett TV-kampanjen, men faktiskt inte läst tidningen. Trots att det på varje sida står (smått) “Lägg märke till att vi avser läsning av papperstidningar ohc inte läsning av tidningarnas websidor” så kanske svaren i alla fall avser läsning av sistnämnda. Osv osv.

För länge sen skrev jag ett blogginlägg om detta med den något syrliga rubriken “Orvesto ljuger”. Och där angav jag följande exempel:

“För ganska länge sen så var jag chefredaktör för ett magasin inom Bonnier. Tidningen var nischad, men likväl orvesto-mätt, vilket ju inte alltid är en självklarhet för mindre tidningar då kostnaden är betydande. Tidningen hade mellan ca 50.000 läsare enligt Orvesto. Sen startade vi ett TV-program med samma namn och samma logo i en av Kinneviks då ganska nischade TV-satsningar. Programmet blev ett av kanalens populäraste program inom en viss gengre. Vet ni vad som hände med tidningens Orvesto-siffror några månader efter programmets lansering? De steg med nära 20%. Plötsligt så hade tidningen ca 70.000 läsare enligt Orvesto. Men det märkliga var att tidningens tryckta och distribuerade upplaga var densamma som tidigare. Om man då skulle tro Orvesto rätt, så hade varje tryckt nummer av tidningen ca 10 läsare. Vilket är en mycket hög siffra. Och osannolikt.”

Inget ont om Orvesto. Det gör ett hedersamt arbete och försöker naturligtvis redovisa ett så pass adekvat resultat som möjligt. Men min poäng är att det fortfarande finns stora luckor i undersökningen.

Jag tror det är fullt möjligt att pumpa upp antal läsare kraftigt genom att gratis gödsla med pappestidningarna, lägga krut på marknadskommunikation, osv.

Det blir på något vis en konstgjord andning, som kortsiktigt kan rädda tidningarnas affär, men långsiktigt haverera den.

Faktum är att jag längtar till den dagen vi slutar tala om räckvidd.

Johan Ronnestam inleder “The next event”


En hel dag om vad framtidens kommunikation.
– Jag vill lära folk att tänka nytt, säger Johan.

Sent from my iPhone