Folk dör som flugor på Facebook


Grattis, Mark! 500 miljoner “aktiva” användare. Inte dåligt på så kort tid. Även om jag har lite svårt att få grepp om vad som menas med “aktiv användare”. Frågan är hur många som har dött?

Jag kan läsa mig till att “genomsnittsanvändaren” exempelvis har 130 vänner och uppdaterar sitt konto 70 ggr i månaden. Men inte så mycket mer än så. Vad jag däremot har förstått så dör Facebook-användare som flugor numer. Och lämnar efter sig en märklig för att inte säga spöklig och troligtvis varken särskilt levande social graf eller aktiv profil. Något som blivit ett makabert bekymmer för såväl de efterlevande som för Facebook.

Redan för flera år sen så uppdagades problemet. Men var inte särskilt stort då de flesta användare var unga och helt enkelt höll sig levande. Men nu när åldersgruppen 65+ är den snabbast växande på Facebook, och också den som trillar av pinn i störst utsträckning så har problemet med levande döda profiler accelererat.

När problemet uppdagades saknades vettiga lösningar för det. Det bästa man då kunde komma på vara att låta ens vänner anmäla användaren som död, genom att helt sonika fylla i ett formulär, och ev låta profilen leva kvar som ett “minne” endast för dess vänner. Lösningen blev så där halv-lyckad om jag förstått saken rätt? Nu år senare, med fler livlösa konton än någonsin, verkar forumuläret i fråga fortfarande vara den enda lösning som finns.

De som inte anmäls lever kvar på Facebook, och dyker inte sällan upp i knasiga sammanhang, exempelvis som förslag till någon nåra att bli vän med.

Almedalsveckan en kommunikativ Medeltidsvecka


Årets Almedalsvecka framställs av många som en av de bästa genom tiderna. Veckan slog rekord i år igen med ca 800 arrangörer, 1.400 arrangemang och 10.000-talsbesökare. Valår och strålande vackert väder bidrog till framgången. Jag är benägen att stämma in i lovorden men fasade över det kommunikativa haveri som ändå präglade veckan generellt sett. Stundtals kändes det som om jag hade hamnat på Gotlands Medeltidsvecka sett ur ett kommunikativt perspektiv. Ett kommunikativt slagfält tillika huggsexa.

”Aldrig har någon fått så mycket för så lite” skriver Dagens Media som rubrik tillika citat till ett gäng personligheters uttalanden om Almedalsveckans flippar och floppar, utan att jag kunde hitta vem citatet egentligen kom ifrån. Det måhända, men många av dem nämner just bristen på effektiv kommunikation som de utmärkande flopparna.

Isabella Löwengrip, med bloggen Blondinbella, klankar ner på Gudrun Schymans PR-kupp att brånna upp 100.000 kr i sedlar framför en gapande delvis högst skeptisk publik.

Brit Stakston, från JMW, menar att “de som arrangerar evenemang under veckan inte systematiskt via de sociala medierna har tagit tillvara på möjligheten att ge fördjupad information.”

Katarina Winell, kommunikationschef, Hälso- och sjukvårdsnämndens förvaltning, SLL, kritiserar den urskiljningslösa utdelningen av flygblad.

“Sverige är ett av världens bästa länder vad gäller teknik och kommunikation. Det känns därför otroligt förlegat och ineffektivt att man fortfarande delar ut flyers  i så stor utsträckning Almedalen. Hoppas att vi slipper se det kommande år.”

Och får medhåll från Nikke Lindqvist:

“Flygbladsutdelningen. Ingen vill ha dem, det måste gå att hitta något annat sätt.”

Amerikanska flygplan som släpper flygblad över Japan under andra världskriget. Källa: Wikipedia

Bortsett från en mängd undantag som kanske bekräftar regeln, så menar jag att utrymmet för kvalitativ och någorlunda djupgående kommunikation och meningsutbyte blev minst sagt begränsat. Såväl på seminarier som på öppet på gator och torg. Jag fick intrycket av att seminarierna var så många och ihoppressade, att föredragshållare, moderatorer och seminariearranggörer, blev tvugna att snabbt skumma av de många spännande teman på ytan, utan att så värst många i publiken fick en ärlig chans att i lugn och ro delta i debatten. Om de nu överhuvudtaget var förmögna till det, då många av åhörarna redan mentalt var på väg till nästa seminarium i samma stund som bänkat sig på seminariet de just anlätt till. Vilket också verkade vara fallet för de förstnämnda, som ju skulle arrangera, moderera, prata, i ett nytt sammanhang, ungefär fem minuter innan det de just deltar i hade slutat. Hysteriskt!

Mellan seminarierna ifråga brusade det för fullt. Man fick hugga sig fram med machetas mellan flygbladsutdelare, plasttält, gycklare, och annat löst folk som fullkomligt och ibland bokstavligt skrek ut sina budskap, utan att ens vara närheten av att ta reda på om det var målgruppen som försökte komma förbi. Själv hade jag fickorna fulla helt irrelevanta och meningslösa “give aways” som folk handgripligen stuckit ner i kläderna på mig.

De luttrade som redan visste att bruset skulle nå smärtgränsen, var beredda att gå hur långt som helst för att synas, så till den milda grad att budskapet i sig sen länge höljts i dunkel. Gudrun Schyman eldade som bekant upp 100.000 kronoer i sedlar för att påvisa ojämlika löner, Greenpeace sprang omkring som fiskar och Prime satte sprätt på hundratals flaskor rosévin till vilt främmande som smög sig in på baksidan av gården för att “värma” inför kvällen.  Kreativiteten nådde inga gränser.

Källa: Ylva S (Flickr)

Mitt i detta intermezzo av skenande budskap såg man dock grupper av folk som dragit sig undan larmet in på innergårdar för ett innerligt och givande meningsutbyte. Och just där kunde jag också ursprungliga det egentliga syftet med Almedalsveckan; att påverka genom att kommunicera sina budskap till politiker, media och andra opinioinsbildare på ett nära, innerligt och effektivt sett.

Nästa år ser jag fram emot kvalitet på bekostnad av kvantitet.