Voddler gör en Spotify – blir sociala med Facebook


Voddler gör en Spotify och blir sociala. Självklart med Facebook som utgångspunkt. Bara regga och logga in sig med Facebook-profilen. Tillåt åtkomst. Och vips så har du alla Facebook-vänners filmrelaterade profiler på ditt Voddlerkonto. Fullt så bra gick det dock inte för mig, eftersom igen av mina ca 500 FB-vänner  hade loggat in sig på Voddlar med sin FB-profil ännu.

Voddler skriver:

“Like all film lovers, we don’t just love to watch film, we love to talk about film too. We suspect you are like us: you love to discuss films, compare notes, disagree on performances, and share tips. Now, with Voddler Social, you can continue to share, review, and discuss films with your friends just like you always have.”

Det blir spännande att se huruvida det ganska sociala filmbeteendet i den fysika världen kan översättas till Voddler. Man pratar om att användarna kan skapa “bioklubbar”…

Kanske vore det en god idé att se till att själva kärntjänsten som  utbud, uppspelning och användarvänlighet fungerar, innan det sociala lagret läggs till. Det har ju varit lite si och så med förstnämnda.

Företag missar väggen på Facebook


Igår uppmanade Dagens Nyheter Sveriges alla företag att visa sitt företag på Facebook. Med anledning av DN’s nyligen publicerade artikel “sociala medier en flopp i valrörelsen” (ej på web) (och mitt kritiska inlägg därav), så anser jag detta vara ytterligare ett litet litet klavertramp av DN. Inte för att man ger fem tämligen slätstrukna tips om hur företag ska förhålla sig till Facebook, utan mest för att jag tror, eller är rätt säker på, att det innehåller sakfel?

I sitt första tips till företagen skriver Dagens Nyheter att företagen kan “skapa antingen en grupp (group) eller en sida (fan page)…” Men att information på en sida sprids bättre “eftersom det som skrivs där läggs ut på alla privata sidor för dem som anmält sig till sidan genom att trycka på knappen Gilla”.

Jag håller med att detta är den gängse uppfattningen, men jag tror inte att den stämmer, av den enkla anledningen att Facebook sen en tid tillbaka har begränsat nyhetströmmen på “Facebook Profile”-konton, på “väggen”, till att endast omfatta nyheter från 250 vänner. Exakt vilka vänner är dock lite oklart, åtminstone för mig. Läs även om skillnaden mellan “topp nyheter” och “Senaste nyheter”.

Facebook skriver i den pop up bakom länken “redigera inställningar” längst ner i din nyhetsström av senaste nyheter:  “Live Feed avgör automatiskt vilka av dina vänner som ska tas med baserat på vem Facebook tror att du helst vill höra ifrån.” Vi kan anta att ju tätare och mer frekvent din kommunikation är med dina vänner desto mer sannolikt är det att Facebook antar att det rör sig om en vän “du helst vill höra ifrån”.

Vi kan vidare anta att företag som man valt att “Gilla” inte tillhör denna exklusiva skara, då kommunikationen med dessa med sannolikhet inte är lika tät och frekvent som med dina “profile”-vänner. Om den hypotesen stämmer så skulle företagens uppdateringar sällan eller aldrig komma upp i några nyhetsströmmar på Facebookväggarna.

För att försäkra mig om hur det förhåller sig så valde jag att testa. Jag “gillar” ett antal företag, bl a Greenpeace International, men kunde snabbt konstatera att deras uppdateringar mycket riktigt inte dyker upp på min vägg, trots att de släpper inlägg kontinuerligt.

Nu kan du som användare av Facebook “Profile” ändra inställningen till att omfatta hur många vänner som helst. Men ingen av de jag frågat varken kände till möjligheten eller ändrat den förutbestämda begränsningen på 250 vänner.

Nu har ju den genomsnittliga användaren “bara” 130 vänner i snitt, så saken gäller ju bara “super user”, men  ändå… Vidare återstår frågan hur många som fastnar i “topp nyheter” på bekostnad av “senaste nyheter”?

Ni som vet bättre än jag; har samma eller liknande erfarenheter; eller inte alls håller med – kommentera gärna!!

Oförmåga att förstå sociala webben – enda floppen i valrörelsen


Dagens nyheters artikeln “Sociala medier en flopp i valrörelsen” gjorde mig riktigt trött, bedrövad och i viss mån upprörd.

Det är inte de sociala medierna som floppat; utan det faktum att varken Kristoffer Örstadius på DN, de många politikerna eller de citerade sakkunniga personerna i artikeln, verkar har förstått essensen av den sociala webben, än mindre hur de ska hantera den.

Kristoffer skriver att “trots alla förväntningar på sociala medier har intresset från både väljare och politiker varit relativt svalt”.

Jesper Strömbäck, proffessor i kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet, säger att “sociala mediernas betydelse i valrörelsen är överskattad och missförstådd”. Och att “de som använder sociala medier vet i huvudsak resan vad de ska rösta på. Därmed är sociala medier ett ganska ineffektivt redskap…”.

Erik Bratthall, koordinator för alliansens kampanjstab säger att “vi är beredda och finnas på sociala medier. Men för den allmänna väljaren tror jag inte att det är naturligt att gå in där”.

Bo Krogvig, Socialdemokraternas valledare, säger att “de traditionella metoderna är jämförelsevis är oslagbara…” och att sociala medier inte går att jämföra “med samtal ansikte mot ansikte” och menar att “sociala medier föregås av en aktiv handling från en som söker kontakt”. Och får avsluta artikeln med följande citat: “När vi knackar dörr är det vi som väljer radhusområden vi ska gå i, eller vilka trappuppgångar vi ska gå till. I sociala medier är det andra sidan som söker oss.”

Ca 80% av Sveriges befolkning över 18 år använder Internet, vilket är ett av de högsta procentuella andelen i världen. 26% av Sveriges befolkning mellan 9 – 79 år använder sociala medier en genomsnittlig dag. Och 36% av befolkningen är medlemmar på Facebook. Essensen av sociala webben handlar om att att utbyta information, erfarenheter, upplevelser, åsikter, etc med varandra. En del av detta utbyte handlar om politiska frågor, som jobb, utbildning, vård, skatt, kultur, miljö, etc, av den enkla anledning att det är frågor som berör och engagerar folk. Med andra ord så har diskussionen om politiskt heta frågor, i dessa tider “valfrågor”, aldrig varit större än nu på just den sociala webben.

Så när Kristoffer skriver att “intresset från … väljare … varit relativt svalt”, så är det helt fel. Möjligtvis så har intresset att söka kontakt med politiska representanter via sociala medier varit svalt, vilket sannolikt kan bero på att väljare hellre söker svar från sitt nätverk, då det anses vara betydligt mer trovärdigt och i vissa fall mer kunnigt.

Lika knasigt är det av Jesper Strömbäck att påstå att “de som använder sociala medier vet i huvudsak resan vad de ska rösta på” och att “sociala medier ett ganska ineffektivt redskap…”. Det är klart att en stor del av Sveriges befolkning har en idé om, eller kanske redan vet, vilka de ska rösta på. Men det betyder ju inte att de inte går att påverka. Hur många av de som läser Dagens Nyheter eller kollar på TV4 har inte också någon idé om vilka de ska rösta på? Det verkar ju inte hindra de politiska partierna från att lägga ner miljontals kronor på annonsering.

Ja, sociala medier kan vara ett “ganska ineffektivt redskap” om man inte förstår hur man ska använda dem. De är inte svårare att förstå och använda än den fysiska arenan; om man bara står på torget och basunerar ut sina budskap utan att lyssna på sina potentiella väljare, så lär man nå föga framgång. Det räcker heller inte med att slå upp ett antal valstugor och hoppas på att folk som passerar förbi ska kliva in och bli övertygade. Nej, folk diskuterar valfrågor  hemma, på Konsum, på arbetsplatsen, i fiket på Ikea – men kanske mest av allt på den sociala webben. För att nå framgång så krävs att politikerna aktivt med ödmjukt söker sig dit, lyssnar och engagerar dig i sina väljares problem och önskemål.

Därför skulle det kännas befriande om någon kunde förklara för Erik Bratthall, koordinator för alliansens kampanjstab,  att det inte räcker med att bara “finnas på sociala medier” utan att man också måste interagera med de som finns där. Och att sociala medier inte är en plats man går in i, utan en kontext där 26% av Sveriges väljare interagerar med varandra varje dag.

Till sist skulle jag berätta för Bo Krogvig, Socialdemokraternas valledare, att skälet till att han anser att “de traditionella metoderna är jämförelsevis är oslagbara…” är att det med största sannolikhet inte förstått hur folk använder sociala medier, och hur de ska förhålla sig till detta.

Sociala medier är i allra högsta grad ett “samtal ansikte mot ansikte” och i många fall ett väldigt effektivt samtal, trots att det är svårt att känna andedräkten av den man samtalar med. Och – nej – i sociala medier är det inte “andra sidan” som söker er politiker, utan en arena där folk söker varandra.

Om politiker vill vara en del av denna kontext så får de jobba sig in i matchen. Men det tar tid och kraft att skapa relationer även på nätet, men när man lyckas så får man mångfalt tillbaka.

Det är därför inte så svårt att förstå att bara 20% svarar “ja” på DN’s fråga huruvida väljarna “under augusti eller september i år kommit i kontakt med något parti via sociala medier.

Läs också Mikael Zackrissons inlägg: “Nej, sociala medier är ingen röstmagnet, men det kan vara något mycket större” och Magnus Kolsjö’s “Dörrknackning en flopp i valrörelsen“.

Äntligen! NY Times slutar trycka tidningar


I ett omtalat inslag i Charlie Rose talk show, för över ett år sen, uppmanade Marc Andreessen, bl a grundare av Netscape, tidningshuset New York Times att stoppa sina pressar, till förmån för ny media, ny journalistik och nu affärslogik. Nu äntligen händer det! New York Times kommer att sluta trycka tidningar och öppna upp för ny journalistik, nya tjänster och ny affärsmodeller.

Innerst inne har vi alla vetat att papperstidningen för eller senare kommer att försvinna; att det bara har varit en fråga om tid. Sen dess har många – inte minst Marc Andreessen – upplevt att tidningshusens oförmåga att släppa sin papperstunga verksamhet bara blivit gigantisk hämsko att tänka nytt, tänka framåt.

Även om New York Times ordförande och ansvarige utgivare, Arthur Sulzberger Jr, inte vill säga när New York Times slutar tryckas, så är detta ändå en väldigt tydlig signal till alla i branschen; att nu är det slut; nu är det dags att släppa hörnflaggan; ta tjuren i hornen och bygga för framtiden. Min tro att många i branschen, trots allt känner lättnad, över detta ställningstagande. Det kommer inte bli lätt, men nu vet man i alla fall vad som gäller. Ännu bättre kanske hade varit att sätta upp en deadline?

Nu finns inga gränser för kreativitet och uppfinningsrikedom. Och New York Times ligger inte på latsidan. Deras projekt News.me, som sägs lanseras i slutet av året, lovar gott. Exakt vad det kommer resultera i är osäkert, men man får indikationer på att läsarna enkelt ska kunna skräddarsy sitt eget nyhetsflöde. Och att källan inte alltid behöver vara New York Times utan källor ur ens eget sociala nätverk. Greppet är inte särskilt nytt, som Mashable också konstaterar, men därmed inte ointressant. Tvärtom. Frågan är vilka konkurrenterna blir?

Tack för tips till Jimi Wikmans blogg.

Annonser mindre intressanta i nya Google Instant Search?


Jag vill inte vara djävulens advokat, men Google Instant Search kan komma att minska såväl klassiska impressions som CTR (click through ratio) för Adwords vilket kan ställa till det rejält för både Google och dess annonsörer.

Bara för några timmar sen lanserade Google “Instant Search”. Tjänsten föreslår ett relevant sökresultat så fort du har skrivit första bokstaven i den sökterm Google förväntar sig att du ska göra.  De därpå följande nedskrivna bokstäver ger direkt upphov till nya vad Google förmodar vara relevanta resultat av din sökning. Varje ny nedpräntad bokstav ger alltså upphov till nya sökresultat i realtid. Med Google Instant Search kan användarna hitta exakt det de söker efter, betydligt snabbare och effektivare än tidigare. Det enda Google gör är alltså att gissa (med utgångspunkt från avancerade matematiska uträkningar) vad du söker efter, och presentera relevant sökresultat.

Och Adwords hänger med. När sökresultaten visas, visas också relevanta annonser. Men det blir inga “impressions” av traditionellt slag såvida inte användaren trycker på sökknappen eller “enter”-tangenten, eller slutar skriva något under 3 sekunder. Däremot fler nya “impressions” av annonser när sökresultaten flimrar förbi.

Men är det inte så att ju enklare och effektivare Google gör det för användaren att finna vad han/hon söker i det organiska floran av information, desto mindre kommer användarens ögon söka sig till de sponsrade länkarna (annonserna)?

Business Insider skriver i ett inlägg: “Here’s everything you need to know about Google Instant” med glömmer annonsprogrammet.

Mina erfarenheter hittills är att användaren av Instant Search nu snabbt laborerar  fram och tillbaka med bokstäver och söktermer i sökfönstret tills relevant sökresultat erhålls, varefter användaren klickar på en länk i det organiska sökresultatet. Ögonen söker sig till de sponsrade länkarna först när det organiska sökresultatet inte levererar vad användaren söker efter.

Google själv talar inte om några farhågor i detta fall. Såklart inte. Inte för att det är likt Google, men någonstans i baktankarna ligger säkert strategier för att öka såväl Ad impression som CTR. Låt oss se 🙂

Google skriver på sin blogg:

Although Google Instant doesn’t change the way ads are served, ads and search results will now be shown based on the “predicted search.” For example, if someone types “flow” into Google.com, our algorithms predict that the user is searching for “flowers” (the predicted search) and therefore display both search results and ads for “flowers”. However, if that user then adds the letter “c” to the query, our algorithms may predict that the user is searching for “flowchart” and show the corresponding natural and paid results for flowchart.

As a result, Google Instant changes the way we think about impressions. With Google Instant, an impression is counted if a user takes an action to choose a query (for example, presses the Enter key or clicks the Search button), clicks a link on the results page, or stops typing for three or more seconds.

Tufft för tidningar när Twitter blir tidning


Sociala nyhetsapplikationer bättre än tidningarnas? Förpackningskriget trappas upp. Hur ska tidningarnas egna iPad-applikationer konkurrera med applikationer som samlar in alla dina sociala nyhetskällor på ett och samma ställe, som Flipboard och Paper.li?

Tidningars existensberättigande har hittills byggt på fyra värden som alla utgjort mer eller mindre stora konkurrensfördelar: Förmågan att: 1)  gräva fram uppslag till bra berättelser 2) förädla berättelserna i god journalistisk anda 3) förpacka dem 4) och distribuera den slutgiltiga produkten till hugade spekulanter.

Men i takt med den nya tidens intåg har konkurrensfördelarna gentemot nya mediala spelare minskat, och i viss mån helt försvunnit. Journalisterna, tillika redaktioner i sin helhet, kämpar för att vara först med det senaste och hetaste, men lyckas numer sällan slå allmänheten på fingrarna i frågan. Den majoritet av människor som nu verkar vilja bidra med sina upplevelser, erfarenheter och kunnande blir allt större. Förädlingen av utsagorna sker numer kollektivt. Där alla bidrar med sin spjutspets; sin lilla pusselbit. Tillgängligheten för den intresserade är närmast obegränsad och minst sagt raffinerad. Aldrig tidigare har det varit så enkelt och effektivt att få det, och bara det, som är intressant. Enda problemet är att det finns så mycket som är intressant. Men det är en annan historia.

Kvar är “förpackningen” av det förädlade materialet. Många anser att här i ligger tidningarnas verkliga värde, sen de förlorat nyhetsnerven. Bra bildspråk, faktarutor, pedagogiska illustrationer, grafer, osv i förstklassisk formgivning. Skulle de kunna bibehålla denna konkurrensfördel i den nya digitala världen?

NY times lanserade sin Ipad App för ett drygt halvår sen under stående ovationer. Positioneringen kunde befästas.

Men några månader senare satte de ånyo kaffet i halsen när spelare som Flipboard och Paper.li lanserade sina applikationer för Ipad. Sistnämnda applikationerna  “samlar in alla dina sociala nyhetskällor på ett och samma ställe”, skriver IDG,…som en nyhetsläsare som hämtar information från en mängd olika förinställda kanaler inom flera områden.” Och förpackningen av materialet är förnämlig.

Applikationerna har blivit omåttligt populära, och lär få en svans av efterföljare. Frågan som kvarstår är hur tidningshusen och dess digitala satsningar ska förhålla sig till dessa tjänster. Som “innehållsleverantörer”?

Läs även inlägget i “Trends in the living networks”.