18% av Internetanvändarna köpt nyheter på webben


65% av Internetanvändarna i USA har betalat för innehåll från webben. 18% av dessa nyhetsrelaterat material. Detta enligt en undersökning av The Pew Internet Project där drygt 1.000 amerikanare intervjuats per telefon under oktober och november 2010. 755 av dem använde Internet och blev representativa för undersökningen ifråga.

Värt att nämna är att Internetanvändarna som köpt innehåll från webben, har betalat i snitt 10 dollar per månad för det (några extremanvändare undantagna). Vad de 18% har betalat för det nyhetsrelaterade materialet framgår inte. Men jag antar att det inte överstiger ovan nämnda 10 dollar. Snarare tvärtom.

Intressant är ockås att de som köpt nyheter framför allt är höginkomsttagare med en lön på mer än 75.000 dollar per år. Mer än dubbelt så många av sistnämnda hade köpt nyhetsrelaterat material från webben i jämförelse med de som “bara” tjänar mellan under 49.999 dollar per år. Med nyhetsrelaterat material menas en dagstidning, annan tidning, artikel eller rapport.

Rapporten är inte särskilt unik, men ändå intressant, då den ånyo ger oss indikationer på vilken viljan är att betala för nyhetsrelaterat material från webben, och att just detta är något som media fortfarande försöker förstå och testar. Huruvida 18% av Internetanvändarna är mycket eller lite låter jag vara osagt. Men undersökningen ger mig ingen anledning att ändra min tro att media lär få fortsatt problem med att ta betalt för sina redaktionella alster, så att det lämnar ett litet bidrag till fortsatt verksamhet.  Konkurrensen av billigare (läs gratis) och/eller minst lika bra, om inte bättre (ny) media, är fortfarande för stor. Men 18% är ändå 18% och jag är säker på att många tolkar detta som (ytterligare) bevis för att det faktiskt går att ta betalt för nyheter på nätet.

Räckvidd inget med inflytande att göra


Låt dig inte luras av räckvidd när du söker inflytelserika personer på webben. Personer med stora nätverk behöver inte med nödvändighet ha stort inflytande.

Min pappa sa alltid: “Håll dig god vän med de som sitter längst bak i klassen, för det är hos dem du kommer söka jobb.”

Andemeningen var förstås att göra mig uppmärksam på hur viktigt det är med lite attityd, integritet, bångstyrighet, etc, för att komma någonstans här i världen. Men också för att påvisa värdet av goda relationer med de som har, eller kommer att få, makt och stort inflytande.

Sistnämnda har varit ledorden för de som jobbar med PR ända sen de gamla grekerna. Det som dock förändrats under resans gång är det kommunikativa landskapet, opinionsbildarna, och de kommunikativa metoderna.

De som länge har haft störst inflytande på företags och organisationers marknad är den första, andra och  tredje statsmakten. Sistnämnda – de traditionella medierna – har lite slarvigt uttryckt länge varit synonymt med PR.

Men nu, när vem som helst har fått verktyg att uttrycka sig fritt på webben, talar man om en fjärde statsmakt; den skara människor som plötsligt och sammantaget förmodligen har störst inflytande på företags och organisationers marknad, av dem alla.

Cisions Europachef, Peter Granat, säger i en intervju med PRWeek:

“In the social media era the word ‘influencer’ is fast overtaking ‘journalist’, ‘analyst’ or any other ringfenced descriptive term that we were once comfortable with. Influencers are everywhere and they’re not simply confined to journalists – now we have bloggers, tweeters, podcasters; a constantly changing variety of people to whom PR professionals need to reach out. But finding the right influencers on the right channels that make an impact for our clients’ brands can seem like looking for a needle in a haystack.”

Detta är ju minst sagt omtumlande för Cision och liknande bolag vars intäkter till största del och ännu så länge kommer ifrån försäljning av just tillgång till mediedatabaser och utskick med utgångspunkt från dessa.

Branschen skakas ånyo av en omdaning som får stora konsekvenser på alla inblandades sätt att arbeta med PR. I synnerhet de traditionella PR-verktygen som hittills har utgått från att journalister och redaktioner på traditionell media är de med störst inflytande på marknaden, och de enda som är värda att “bearbeta” för att på så sätt nå och skapa goda relationer med sin marknad.

Bortsett ifrån att företag idag med framgång kan skapa goda relationer direkt med sin marknad utan att gå via opinionsbildare, söker nu dessa företag tjänster som hjälper dem att finna dessa nya och inflytelserika personer.

Jag har tidigare skrivit om hur nära nog samtliga sociala tjänster på webben som kartläggar folks uttryck på webben och resultatet därav, kan ligga till grund för att identifiera folks inflytande på företags marknad. Men också om de tjänster som tagit positionen att bygga gränssnitt mot dessa tjänster med syfte att försöka redogöra för vem som hänger ihop med vad och vilka, vad som sägs, till vem, i vilken omfattning och på vilket sätt.

Plötsligt har vi kommit väldigt långt ifrån de klassiska “mediedatabaserna” och “distributionslistorna”. Dessvärre kvarstår ofta den traditionella synen på att inflytande har med räckvidd att göra; där en journalists inflytande förknippas med sitt medias upplaga/täckning, och där nu personer med stora “nätverk”, anses ha större och bättre inflytande, än de med små nätverk.

Detta är en stort misstag.

Brian Solis skriver “Influence is not popularity and popularity is not influence” i ett blogginlägg i höstas. Och fortsätter:

“Over time, our net worth is measured not by the size of our social graph, but our place within it.  As a result, social capital is visualized as influence. It is influence that shapes the agenda of social communities and the resulting activity and conversations that contribute to their resonance.”

I ett inlägg med rubriken: “Digital PR – Trends from 2010 into 2011” skriver Mark Berrryreid:

“It isn’t always the smart move to go to the blogger with the largest reach.”

Utan poängterar istället vikten av engagemang och entusiasm vad det gäller positivt inflytande:

“Investing in the people  (evangelists) who love your brand will create a ripple effect.”

Om PR-kommunikatörer uteslutande strävar efter att nå och bygga relationer med de som har stora nätverk, så riskerar de att missa de som verkligen har inflytande på deras företags marknad.

Jag gillar Wikipedias definition av “Social Influence”: “Social influence occurs when an individual’s thoughts, feelings or actions are affected by other people.”

Stora nätverk kan lätt konstrueras utan att innehålla ett uns av “social influence”.

Människor som verkligen påverkar andra människor, kanske gör det inom en sfär som är irrelevant för dig och din verksamhet?

Kasey Skala på SocialMediaToday är kritisk till den allmänna uppfattningen att människor med stora sociala nätverk också skulle ha stort inflytande. Han skriver i inlägget “Does online influence matter?” att:

“Mr. Social Media Expert/Consultant/Guru might know a little something about the online space, but does he really have any influence on which brand of cereal I’m going to buy? Absolutely not. Keep in mind, outside your little social bubble, the vast majority of people in the real world have no clue who you are, nor do they care about your opinion.”

Journalisters inflytande härrör ofta till det media de jobbar för, och den status de har på mediet ifråga. Vilket inte på något sätt spegler hur många följeslagare journalisterna ifråga ev har på Twitter där deras tweets inte sällan även rör frågor av privat karaktär, som vida skiljer sig från deras professionella sfär.

Det är därför märkligt att exempelvis Cision listar de mest inflytelserika journalisterna på tjänsten “Journalisttweets” med utgångspunkt från Klout. Klout säger sig kunna mäta just dessa journalisters “inflytande” med utgångspunkt från 35 olika variablar tagna från deras konton på Twitter, och numer även Facebook. Men vad säger egentligen detta om journalisternas verkliga inflytande?

Liksom Kasey så har jag inget ont att säga om Klouts verksamhet, men kommunikatörer som vill skapa relationer med inflytelserika människor inom deras intressesfär gör sig en rejäl björntjänst om de går efter “Klout score”.

Lika förbryllad blir man av det faktum att 61% av de tillfrågade journalisterna i PRWeeks Media Survey 2010 har blivit pitchade på Facebook. För hur många av de 79% journalister (enligt undesökningen) som har ett konto på Facebook, har det av professionella skäl? Och hur många vill bli pitchade den där? Något som inte framgår av undersökningen.

Läs också “Are marketers overestimating the impact of influencers?” och “Your Followers Are No Measure of Your Influence“.

Pressinformation på Facebook – hot eller möjlighet?


Journalister vill inte bli pitchade på Facebook. Det är heller ingen källa till press- eller företagsinformation. Det framgår av PRWeeksMedia Survey 2010 där 43% av de tillfrågade journalsiterna i USA blivit pitchade via sociala nätverk. Trots att de inte vill det.

Information om och från företag säger sig åtminstone dagstidningsjournalisterna hellre få direkt ifrån företagens hemsidor (90%), med hjälp av Google sök (82%), direkt kommunikation med PR-ansvariga (79%) eller från webbaserade pressinformationstjänster (opt in) (36%). Trots det använder 33% av journalsiterna generellt sett sociala nätverk i sin research. Men bara ett fåtal genom att bli ett “fan” verkar det som.

Frågan är om Facebook är rätt plats att för dig som PR-kommunikatör att möta journalister på? Att förmedla sin pressinformation på? Och i så fall hur?

Den klassiska frågan från kommunikatörer nu för tiden är huruvida de ska använda social media i sitt PR-arbete, och i så fall hur?

För många är det närmast en självklarhet, för andra helt otänkbart. Mitt korta och generella svar på frågan är att om du som kommunikatör vill skapa goda relationer med ditt företags marknad (och målgrupp) så bör du först lyssna på den för att förstå dess behov och önskemål. Och sen börja engagera dig när och där du får indikationer på att målgruppen mottaglig för dialog och utbyte.

Det är dock långt ifrån säkert att hela din målgrupp är social på webben, eller ens får information från sociala medier. Och även om den är det, så är det inte alls säkert att den är intresserad av information eller en dialog med ditt företag där, eller någon annanstans. Men eftersom människor idag i allt större utsträckning söker sig till webben för socialt utbyte, inte sällan i sk sociala medier, så är sannolikheten ganska stor att man också kan bedriva framgångsrik PR i dessa sammanhang, trots allt.

Det fina med den sociala webben är att du som PR-kommunikatör på ett betydligt effektivare sätt nu än tidigare kan bygga bra relationer direkt med din marknad, och inte nödvändigtvis via “språkrör” som journalister. ”Put the public back to public relations” som Brian Solis uttrycker det i sin bok med samma namn. Dessutom har alla dina intressenter som väljer att ventilera sina åsikter ett väldigt stort inflytande på varandra.

Men i detta gytter av relationer med inflytande på vandra, har det förmodligen aldrig varit viktigare, och kanske mer gynnsamt, att slå vakt om just dina viktigaste opinionsbildare; de som har störst inflytande på ditt företags marknad.

Journalisten har (fortfarande) ett mycket stort inflytande generellt sett. Så pass stort att man som PR kommunikatör gör klokt i att slå vakt om och tillgodose dessa och andra nyckelpersoners (key influencers) intressen mer än någonsin.

Frågan är vilka behov och önskemål dessa personer har? Frågan är var de finns, var de är mottagliga för information och ev utbyte? När? Och hur?

Även om du som kommunikatör kan konstatera att din marknad finns på Facebook, och att du därför dragit igång en Facebook-sida, så kvarstår frågan huruvida journalisterna och andra av dina viktigaste nyckelpersoner finns och är intresserade av din närvaro där?

Enligt PRWeeksMedia Survey 2010 så har 79% de tillfrågade journalisterna ett konto på Facebook, och 61% av dem har blivit pitchade den vägen. Men hur många är egentligen mottagliga för pitchar i detta sammanhang?

Min tro är att de flesta journalister väljer att endast visa en del av sin profilinformation. Vilket betyder att de endast kan få meddelanden från sina vänner. Således krävs det av dig som kommunikatör att du först bli vän med journalisten för att kunna pitcha henne. Men om man får tro PRweeks undersökning rätt, så vill ingen av de tillfrågade dagstidningsjournalisterna bli pitchade på Facebook. Det framgår när de svarade på frågan: “Vilka av följande media vill du att PR-kommunikatörer använder när de pitchar dig?”


För rent krasst; hur många journalister finns på Facebook av profesionella skäl? Enligt undersökning ovan använder 33% av dem sociala nätverk generellt sett som verktyg för research. Som del av denna research vet jag att en del av dem väljer att bl a följa företag och liknande på just Facebook. Vilket betyder att de måste bli ett “fan” eller “like” som det numer heter. Vilket blir lite knasigt då en journalist som vill “bevaka” ex Sverigedemokraterna på Facebook måste “gilla” dem för att följa dem.

Knasigt blir det också när journalisten inser att företagens uppdateringar ofta är riktad till företagets kunder med budskap anpassade därefter.

För när Chadwick Martin Bailey och iModerate Research Technologies frågade 1.500 personer varför de hade valt att gilla företag på Facebook, så framgår det att majoriteten av företagets “fans” är just kunder, eller liknande.


När PRWeek frågar journalisterna i samma undersökningen “på vilka sätt de vanligtvis får information om ett specifitk företag”, så visar det sig att hela 92% av journalisterna hämtar information från företagen från företagens hemsidor. Ingen önskar få den från Facebook.

Av detta kan man dra slutsatsen att Facebook kan vara ett utmärkt sätt att möta och interagera med sina konsumenter och liknande. Men kanske inte det bästa sättet att nå ut till journalister och liknande.  Men även om det inte är det bästa sättet, så kanske det trots allt finns anledning att erbjuda journalister och liknande det dem efterfrågar även på Facebook. (I synnerhet för det fåtal som nöjer sig med en Facebook-sida som sin hemsida.) För likväl används de sociala nätvärken allt oftare för research.


Journalister önskar bra uppslag till nyheter och reportage; rå och kärnfull information, som snabbt och sakligt svarar på frågorna vad, när, av vem, hur och varför?

En variant, som vilat på MyNewsdesks skrivbord en tid, är att ge dig som PR-kommuniktör möjlighet att synkronisera din befintliga kommunikation med journalister under en dedikerad flik på Facebook-sidan; eget ”rum” för journalister där de får sitt lystmäte tillgodosett enligt ovan.

Pitchengine.com var en av de som först förverkligade den möjligheten. Jag har personligen inga höga tankar om att lägga kommunikation utanför statusuppdateringarna där aktiviteten är som störst, men heller inte negativ, då detta kanske är den hittills bästa lösningen, trots allt.

Ni journalister, PR-kommunikatörer, och liknande – vad anser ni?