24timmar.se the most remarkable re-launch of the year


I love local news. And I do think there are great possibilities to make something really smart in that area. But 24timmar.se must be the most remarkable re-launch of the year.

You do remember the highlight of local news before the turn of the century? It all started 1997 in Örebro with the great ambition to conquer the local news market in Sweden, and even abroad. Only one year later some of the employees won “Bonniers Stora Journalistpris” which is one of the most prestigious journalist prizes you can get. With funding from Medströms and Intelligence Ventshare, they became like 60 employees at the turn of the century. But no one were willing to save the company when the dot com bubble burst.
Now, 10 years later, one of the former owner, Krister Bengtsson, also known as the former owner of the news agency Sveriges Nyheter, is back in business. But what it this all about? Well – not much? It all look like Sveriges Nyheters news feed, they’re already selling to their customers like Blocket and others. No more – no less.
Krister says:
“The idea is that 24timmar.se will be Sweden’s most simple news site. As Teletext, but for devices like mobile and IPAD’s. A news site as I would like it to be, to keep me posted with the latest news.”
Well – I can’t see the value or the business… But I might be blind?

 

People 2.0 shot Mubarak down


I had a speech yesterday for Svenska PR-företagen in Stockholm, Sweden. I talked about the ever-changing media landscape and what that means for the PR industry. I told the audience it’s not about web 2.0, it’s all about people 2.0, which is a powerful combination of the the social web and people. Exactly what we now see in #Egypt.

“Yesterday, after 17 days of protests, former Egyptian president Hosni Mubarak gave a speech to the Egyptian government that made it seem like he would not be stepping down.” says Techcrunch. And like Alexia Tsotsis, I do think the fall of Mubarak was the combination of these to factors; people and the social web.

Alexia Tsotsis, Techcrunch, says:

“Pulling a country of 82 million people, around 17 million Internet users, 60 million cellphone subscribers, 7 million home phones, and 5 million Facebook users offline essentially created the largest flashmob ever, with around 8 million protesters in the streets across Egypt today according to reports. Says Zohairy, “Shutting down the Internet was the most stupid move this regime has taken. It gave the revolution huge media attention that wouldn’t have been possible otherwise.””

But, indeed, most of all it’s about people and their call to action. As Devin Coldewey wrote in Techcrunch aswell:

“Twitter and Facebook are indeed useful tools, but they are not tools of revolution — at least, no more than Paul Revere’s horse was. People are the tools of revolution, whether their dissent is spread by whisper, by letter, by Facebook, or by some means we haven’t yet imagined.”

But unlike Devin, I do think that the social web is a tool of revolution, even if tons of revolutions did appear without that, for an example the fall of the Berlin wall in German.

Take a few minutes to take part of that moment of history and compare that to what happened with Mubarak:

Mashable söker följeslagare


Ett av världens ledande nyheter medier om social och digital media, teknologi, och webbkultur har gjort det möjligt för sina läsare att följa de ämnen och artiklar de är intresserade av och samla det under fliken “My Stories”. Tjänsten är i beta och endast tillgänglig för ett exklusivt urval att testa.

Möjligheten att på olika sätt följa personer och företag i sociala medier har blivit omåttligt populärt. På Facebook lägger man till “vänner” och “gillar” företag. På Twitter “följer” man dem – rätt och slätt. På Linkedin kopplar man ihop sig, eller “connectar”. På MyNewsdesk “bevakar” man företag, men vi skriver “följer”. Och följer man ett företag så är man en del av förtagets nätverk. OSV.

Man väljer helt enkelt att följa, bevaka, connecta, gilla, dem eller det man är intresserad av, så till den milda grad att en överväldigad majoritet av världens ca 2 miljarder webbanvändare blivit sociala på just webben.

Nu hakar media på trenden. Många har sen länge bjudit in sina läsare att medverka, som en social ingrediens till sitt erbjudande. Men Mashable går samma väg som de sociala medierna, i den bemärkelsen att läsarna nu kan skräddarsy sitt eget “Mashable media” genom att följa de ämnen och de artiklar de är intresserade av och samla detta flöde under fliken “My Stories”. Till det kommer en massa funktioner som ny sharing app, nya sätt att connecta med läsare, få alerts på kommentarer, etc.

Följ Iphone - eller några andra relaterade ämnen

 

Det lär väl inte dröja länge förrän man kan följa enskilda skribenter. Kanske kommer även läsarna kunna regga sig om gästskribenter, så att man kan följa dem också. Kanske kommer även företag att få göra sin röst hörd på ett lite mer personligt sätt än annonser, så att man även kan följa företagen.

Kanske dröjer det inte länge förrän Mashable blir en community för de som är intresserade av nyheter om social och digital media, teknologi, och webbkultur.

Brittisk press ointresserad av omvärlden?


Har omvärlden blivit ointressant för brittisk press? Eller är det britterna själva som tappat intresse för internationella nyheter, som gör att brittisk press inte rapporterar därifrån längre? Något har i alla fall hänt, åtminstone om man får tro Media Standard Trusts rapport om hur utlandsbevakningen tillika rapporteringen har utvecklats hos de fyra största dagstidningarna i Storbrittanien (Daily Mirror, Daily Mail, Daily Telegraph och Guardian). Det är ingen rolig bild. Sedan glansdagarna år 1979 då exempelvis Daily Mirror avslöjade Pol Pot regimens förskräckliga framfart i Kambodja, så har utlandsrapporteringen minskat med nära 40%; från 502 – 308 artiklar om omvärlden mellan åren 1979 – 2009.

Front page of the Daily Mirror, 12th September 1979

Antalet artiklar om omvärlden skönk från 502 till 308 år 1979-2009 första veckan i mars.

Man kan tänka sig att skälet till nedgången är att det gått lite knackigt för pressen under senaste 30 åren. Icke! Kraftigt ökning både vad det gäller antal sidor och antal artiklar vittnar om att det snarare är så att britterna inte längre efterfrågar nyheter från omvärlden; eller åtminstone inte berätta att betala vad de kostar?

Eller är det någon som har någon annan teori?

Flera marknader = flera konton?


Idag skriver Fritjof Andersson, från “Social Business”, ett inlägg om “Varför ditt företag ska ha flera, nischade konton på Twitter”. Fritjof menar att “om du har ett nischat konto som ger intressenten just den information hen vill ha, rätt paketerad och vid intervall som intressenten gillar – då lyssnar hen. Om du har många oilka produkter eller verksamhetsområden och kommunicerar alla dem via samma konto till flera olika målgrupper så måste kunden själv filtrera informationen, vilket gör den till mindre intressant brus“.
Fritjof skriver att “om du till exempel följs på Twitter av en person som följer 2000 andra konton, men inte är med på den personens twitterlistor, då finns du inte för den personen. Om du däremot har ett nischat konto som ger personen exakt det hen vill ha så kanske, kanske du kvalar in till listan av konton som personen faktiskt lägger tid på att läsa“.

Mina erfarenhter är att ju mer du anpassar dina budskap efter din målgrupp desto mer jobb, men samtidigt desto större chans att målgruppen får den information de önskar. Var gränsen går kan bara du avgöra.

Det mesta bygger förstås på att du känner och förstår din målgrupp. När det gäller Twitter så kan du ju inte välja dina följeslagare. Men du kan ju med fördel välja ut din målgrupp bland såväl dina följeslagare och som alla twitteranvändare i stort. Du kan med fördel välja ut de följeslagare du finner intressanta, följa dem och lära känna dem, genom att engagera dig i det dem har att säga. Och du kan självklart också följa dem du finner intressanta trots att de inte följer dig, kanske i någon förhoppning om att de en dag också väljer att följa dig.

Däremot vill jag inte på rak arm säga att det alltid är “bättre” med fler konton än färre. Jag brukar säga att man får det man förtjänar. Väljer du att skriva om ett nischat ämne, på ett nischat språk, så kommer du med största sannolikhet attrahera en nischad målgrupp. Postar du få och ointressanta tweets, så kommer få att följa dig. Släpper du många ointressanta tweets så kommer ingen annan än din mamma att följa dig. Släpper du några intressanta tweets så kommer du få några följeslagare. Släpper du många intressanta tweets så blir de fler. Börjar du engagera dig i dina följeslagare och ge riktigt bra feedback, så kommer de snart börja älska dig, och du kommer få fler och fler följeslagare.

Är ditt företag verksam inom fler mer eller mindre nischade områden, på fler mer eller mindre nischade marknader, så kan företaget göra klokt i att “borra sig ner” i varje enskild marknad. Genom att tillsätta dedikerade twittrare som sakkunnigt och engagerat kommunicerar om exakt det ämne marknade är interesserad av på dess eget språk, både innehållsmässigt och språkligt. Kanske via flera olika konton. Det kommer förmodligen att ge massor, men också kosta massor.

På MyNewsdesk brottas vi lite med dessa frågor också. Till skillnad från Twitter så skiljer vi på konto och marknad. Vi har skapat förutsättningar för företag att administrera ett eller flera pressrum med ett och samma konto. Exempelvis så har Norwegian, med ett och samma konto, förlagt pressrum till fem olika länder (geografiska marknader) där de är verksamma. De har valt att jobba med för varje enskild marknad dedikerade presskontakter och anpassad information på marknaden språk. Exempelvis finsk information på finska från finsk presskontakt, dessutom taggad i finska geografiska regioner och ämnen. OSV.

Norwegian har skapat pressrum för fem olika marknader/länder.

Norwegians finska pressrum

Ett annat exempel är KGK, som valt att bryta ner sin kommunikation på varumärkesnivå, där man med ett och samma konto skapat pressrum för varje enskilt varumärke, men ändå visat att de ligger under moderbolaget KGK Holding. För varje varumärke har man en dedikerad presskontakt, bilder, pressmeddelanden, nyheter, osv.

KGK har skapat pressrum för varje enskilt varumärke - och knutit dessa till moderbolaget KGK Holdings eget pressrum.

Ett av KGK's varumärken - Hella - har fått ett eget pressrum med för målgruppen dedikerad information och presskontakt.

Båda dessa företag har ansträngt sig till det yttersta för att tillgodose sina målgruppers intressen vad det gäller skräddarsydd information och kommunikation. Vilket har kostat i tid och engagemang, men också givit mycket tillbaka.

Men vi har även många exempel på föreag som finns på många olika marknader, men ändå valt att jobba med ett “one size fits all”-koncept. Samma pressrum, pressmeddelanden, presskontakter, nyheter, bilder, osv, på samma språk för alla. Kostar inte så mycket men kanske heller inte ger så jättemycket tillbaka.

Exakt vilken strategi ditt företag ska jobba utifrån, kan bara ni själva avgöra.

PR-kommunikation om Steve Jobs fick välja


I ett blogginlägg ifrågasätter digitale PR-rådgivaren Tor Löwkrantz PR-kommunikation som bara bygger på det kommunikatören vill säga istället för vad hans publik vill höra.

Tor menar att PR-kommunikation inte sällan handlar om att trycka ut budskap om något, som enligt kommunikatören, handlar om något stort och viktigt som har hänt. Ex:

“Världsledande supermojängen ger oöverträffade möjligheter att tillgodogöra användaren försprång i varje utmaning genom att sammanföra befintliga kärnkompetenser…”

Tor kan själv konstatera att denna typ av kommunikation är värdelös för att inte säga skadlig (om jag tolkat honom rätt).

Tor menar att “Ingen bryr sig överhuvudtaget om vår supermojäng. Vi är oviktiga för de flesta. Ingen väntar på att svälja vårt budskap”, och syftar sannolikt på sig själv som PR-rådgivare. Och drar själv slutsatsen att alla PR-kommunikatörer bör “tala på publikens villkor”. Och inse att det sällan handlar om “mottagare” och “målgrupper” som per definition bara passivt tar emot, utan just om kommunikation mellan människor på bådas villkor.

Jag håller med Tor i mångt och mycket, men inte i allt. Jag håller med dig om att framgångsrik kommunikation måste tillgodose alla inblandades behov och önskemål, och på så sätt bygga på alla berördas villkor.

Men jag håller inte med dig om att ingen bryr sig om supermojänger. Folk älskar supermojänger. Många älskar att få höra spännande berättelser om supermojänger. Folk älskar att passivt konsumera historier om supermojänger utan att aktivt behöva bidra.

Men folk hatar i allmänhet skryt om supermojänger. Folk hatar tråkiga, och irrelevanta historier om supermojänger. Folk ogillar folk som bara pratar utan att lyssna. Folk ogillar självupptagna människor som pratar om sig själva utan att fråga.

PR-kommunikatörer är inget undantag.

Därför gör PR-kommunikatörer, liksom alla männsikor, oklokt i att trycka upp sin målgrupp i ett hörn (inbox) med självupptagna, skrytsamma, tråkiga, irrelevanta budskap utan att först varken lyssna eller förstå.

Men desto klokare i att först lyssna och förstå sin omgivning, och med utgångspunkt från det, förse sin omgivning med kul, intressanta historier, utan att kräva att den aktivt ska delta i någon form av konversation, men vara öppen och mottaglig för konversation, om så önskas.

Slutligen finns det ett stort värde i att överraska. För folk vet inte alltid vad de vill ha. Det är därför Steve Jobs aldrig gör marknadsundersökningar. Eller som Henry Ford sa i samband med att han lanserade T-Forden: “Hade jag frågat folk vad de ville ha, så hade de sagt en snabbare häst”.

Båda deras “supermojänger” blev en skräll. Och om de jobbat som PR-kommunikatörer, så kanske de skulle gjort samma sak, som de gjorde som grundare av två av världens största bolag, tillika intressantaste supermojänger.

De skulle ha haft en egen idé vad som är bra och dåligt, gjort verklighet av den bästa idén, och släppa den där folk enkelt och effektivt kunde hitta den.

Kritik mot Facebooks Sponsrade nyheter


Jag gillar inte Facebooks nya social ads i form av sponsrade nyheter. Lika lite som jag gillade deras första sociala annonsprogram “Beacon”. Frågan är om jag någonsin kommer gilla den typen av program. För jag har också svårt för Tupperwarepartyn. Och känner avsmak inför Buzz Agents.

Men vad har de gemensamt? Alla använder “vänner” som kommersiella budbärare. Och det gillar jag inte!

Facebooks nya sociala annonsprogram “Sponsrade nyheter” funkar som så att när dina vänner “gillar”, checkar in på, eller delar med sig av annan information från företag på Facebook, som också är anslutna till annonsprogrammet ifråga, så visas aktiviteten inte bara i dina vänners nyhetsflöden, utan även som en annons i spalten längst till höger.

Bild: InsideFacebook

Facebook säger sig ha testat detta under några månader, och menar på att det givit en massa mervärden till deras kunder (företagen) i form av ökad exponering och varumärkeskännedom.

Facebook hyllar sitt eget nya annonsprogram - Sponsrade nyheter

InsideFacebook skriver:
“Seeing that a friend has checked in at Starbucks is a much more compelling reason to visit than a standard advertisement telling a user to go get a coffee.”

Men vad säger användarna? Borde det åtminstone inte vara opt in på såna här program. Många menar det och somliga anser att Facebooks sponsrade nyheter just är en tam variant av det tidigare och så hårt kritiserade Beacon.

InsideFacebook fortsätter:
“Some users may not want their content turned into ads, and since there’s no way to opt-out or turn off Sponsored Stories, some protest should be expected.”