Before you plan to start a community – think twice.


Funny. Or tragic? It happens all the time. Still. People is asking me to explain for them how to build a community.
Guess what? I use to answer like Mark Zuckerberg did when Rupert Murdoch asked: “How can we build such a great community like Facebook?” And Mark said: “You can’t.”

Ever since I’ve been inspired of Marks remarkable statements (and of course his work in particular). And in this case – he’s spot on. Of course you can’t.

Yesterday I got following mail from a friend – a smart guy that I do respect a lot:

“Hello!
Hope you’re doing well. I wonder if you can point me “right direction”.
I’m looking for a white paper, or person who can explain “how to think” of Facebook as a community. It’s simply about an idea involving XXX (which has a fairly significant facebook presence) and a twist on the community that I intend to try to YYY.
Any thoughts / ideas?”

I did answer:

“Hmm … sounds a bit vague to me. And I’m not sure what you mean, but I do believe that a “community” has nothing to do with the platform. A community is people who share a common cause. Who’s interested in or otherwise engaged in a common subject. Facebook is only a platform that might get communities to germinate and grow. Certainly a damn good platform. Try to catch and understand the engagement first.”

And after I’ve sent the reply, I was reminded of the blog post “Who owns community?” by Nick Tadd, that I read a year ago. I found it, and where he wrote among others things:

“You see, what I have learned from founding the Property Tribes forum, is that you cannot build a community.  Why?  Because it’s already there – you can’t build anything that was not yours in the first place. What you can do, however, is provide a platform and facilitate people using the site to have an enjoyable and rewarding experience. You can help them feel connected, you can help them feel valued, you can help them learn, you can help them feel that they “belong”, you can provide a space where they feel comfortable and among friends. Then let them run with it.  Let them make the community what they want it to be, not what you want it to be.”

He concludes his post with an conclusion:

“You cannot buy community and you cannot sell community.  If you are creating all the content yourself, and asking people to subscribe to that content, then that is a completely different business model and will not create community.  It’s also very hard work and time-consuming.”

And give us a few tips how to help people to organize themselves:

  1. Engage.
  2. Contribute.
  3. Pay attention.
  4. Let the community know they are valued.
  5. Connect people to each other.
  6. It’s about them, not you.
  7. Share.
  8. Don’t try and compete with your members.
  9. Be social.
  10. Be a friend.  Care.
  11. Don’t police or “moderate” the forum unless absolutely necessary.  The community will do that in their own way.
  12. Facilitate trust within the community.
  13. Understand that a community cannot be all things to all people.
  14. Celebrate the heroes in the community.
  15. Try and lead by example.
  16. Show respect.
  17. Believe in,  and encourage,  the wisdom of crowds.
  18. Enjoy it.
  19. Never stop trying to make it a better place for a community to organise itself – what ever your niche

So before you plan to start a community – think twice.

Facebook vs Twitter as journalistic tool?


Since I wrote the posting below partly about the brand new Facebook page “Journalists on facebook” and finished that part with the sentence: “I’m pretty sure that many journalist now will take the oppertunity to use this possiblity, to get more out of their daily work.” There’s been a lot of buzz regarding Facebook vs Twitter as a journalistic tool.

Justin Osofsky, Director of Media Partnerships at Facebook, says that the page has been created: “to serve as an ongoing resource for the growing number of reporters using Facebook to find sources, interact with readers, and advance stories. And that “the Page will provide journalists with best practices for integrating the latest Facebook products with their work and connecting with the Facebook audience of more than 500 million people.

I believe he’s spot on, but… I do respect the critics. Among other I got an e-mail from Daniel at Newsy.com who recommended me to see the video about the topic Facebook vs Twitter as a journalist tool.

The news anchor Jim Flink at Newsy, says:
“So, could Facebook challenge Twitter in the battle for reporters’ hearts? One blogger says – probably not:
“Twitter allows you to order the account you follow into lists so you can have all the information about one subject on the same feed while Facebook imposes on you the feed of every journalists you will follow, no matter the subject they are working on or they are specialized in.”

Gigom’s Mathew Ingram suggests the company might have to alter its image a bit to make this work.
“…many users still likely think of Facebook as a place to socialize rather than be informed — a place to play games … not necessarily a place where journalists are active. Those things may not be mutually exclusive, but it’s going to take some work to make them feel like they belong together.”

I do agree. But my point of view is that both services has some left to prove to be kick ass tools for journalists, and their audience in particular.

I would say that the biggest headache right now for both this services, within this matter, is that most people has only one newsstream (or wall) for all their interests, topics, networks, etc (discussion in groups excluded). And most of the people is as a matter of fact interested in several topics and member of many communities. Do you really want the latest news from the revolution in Egypt on the same wall as where my cousins birthday party shows up? I don’t. And these lists feature is too… time-consuming. The same applies for Twitter. Ranking system, like Facebook Edgerank, might make the updates more relevant, but doesn’t solve this problem.

Personally, I love my Google RSS Reader with an extensive but careful selection of sources (social networks included)  in combination with Flipboard.

B t w – what happened to the service “LinkedIn for Journalists”? What I can see is pretty much no more… Or it ended up as a tiny group.  And LinkedIn Today…? Well – we won’t start our days with that kind of news aggregator, do we?

To be continued.

Communication a huge and confusing melting pot


Everybody in communication business talks about it everywhere! The new and ever-changing communication landscape has turned the media industry on its head. The confusion is now complete. Much of what we have learned and become accustomed to is no longer valid. This applies particularly to media, journalism, public relations, marketing, and sales. The professionals within each of these fields are either desperately holding on to their old identities, or are groping around for new ones.

The role of journalists is questioned. Previously clear concepts such as “journalist” and “journalism” have become blurred. The same goes for “media”. What is a media today? And “PR” … what is PR? It’s obviously something else today than it was yesterday. And what about “marketing”…

“Markets (and marketing) are conversations” as the Cluetrain Manifesto puts it. Conversations are based on relationships. Just like PR. Because PR’s is all about relationships, right? It’s all about relationships with both the market and those who influence it, including journalists. However, since all consumers now have access to almost exactly the same “tools” and methods as traditional journalists, it seems like the market has in some way also become the journalists. The market represents a long tail of new journalism and new media that perhaps has the greatest influence on a company’s market and might perhaps be their key opinion leaders. “Put the public back to public relations!” as Brian Solis put it long ago.

People have started to talk to each other in social media at the expense of, or sometimes in tune with, traditional media. They’re no longer writing letters to editors. They would rather publish their news ideas directly on the Web. Media consumption, and production, publishing, packaging and distribution in particular, have rapidly moved in to the social web. And both the PR and Marketing communicators are following, or are at least gradually beginning to do so.

As the market moved to the web, and the web has become social, marketing communication has become “social” too. Companies have started to talk directly with their market. And I mean “talk”, not pushing out information. Campaigns with no social component become fewer and fewer. “Monologue” ad banners, with decreasing CTR and increasing CPC, are becoming less acceptable. Google revolutionized with Adwords, Adsense and PPC. Press releases written by former journalists synchronized with Adwords and presented as text ads, turned things upside down.

Aftonbladet has been very successful with advertorials where only a small ad-mark distinguishes the ad from an article produced by journalists. This method is about as successful – and deceptive – as “product placement” in TV and film. That method has gone from small product elements in parts of a program to a complete sellout of the entire series or film. (In Sweden, think Channel 5’s Room Service and TV4’s Sick Sack.) But what can the television business do when the consumer just fast-forwards past the commercials, or worse still, prefers looking at user-generated TV like YouTube?

What will newspapers do when consumers ignore their banners? They will convert advertising into editorials. Or vice versa: they will charge for editorial features and charge companies to publish content on their platform, without involving any “investigative” journalism.

IDG calls their version of this “Vendor’s Voice”, a medium where companies publish their “editorial material” (it used to be called press information) directly on IDG.se and its related websites. The service is conceived and hosted by Mynewsdesk. It works pretty much like the Apple App Store; it is possible for any media to set up their “channel” (the media) on Mynewsdesk, promote it, and put a price on its use.

Essentially, when companies publish their information in their own newsrooms via Mynewsdesk, they can also easily select any relevant channels for the information in question. The service still has the internal working title “Sponsored Stories”, which today may seem a little funny when that is the exact same name Facebook uses for its new advertising program, where a company pays for people in its network to share information about that company with their own friends.

Isn’t that pretty much what PR communicators strive for? It’s in the form of an ad, but this type of advertising is simply bought communication – just like some PR seems to be – with the purpose to “create attention around ideas, goods and services, as well as affect and change people’s opinions, values or actions…”

But the press release… That’s information for the press, right? Or is it information that is now a commodity, often published in the media, directly and unabridged, much like the “sponsored stories”? Maybe it is information that can reach anyone that might find this information relevant. They might not be the press, but they are at least some kind of journalist, in the sense that they publish their own stories, often in same media as “real” journalists, in platforms created for user-generated content.

Everything goes round and round: side by side are readers, companies and journalists. All collaborate and compete for space and reach.

The causal relationship is as simple as it is complicated. People are social. People are using the Web. The Web has become social. People meet online. The exchange is rich and extensive. The crowd has forced the creation of great services for production, packaging, processing and distribution. These are exactly the same building blocks that have always been the foundation for traditional journalists and the media’s right to exist. Strong competition has emerged, but there is also some  interaction and collaboration.

People have opted in to social media at the expense of the traditional media. They rely on their own networks more and more, which has forced advertisers to find a place in social media too. Traditional ads are replaced by social and editorial versions that are designed to engage or become “friends” with your audience, talking to them as you would talk to friends.

The media are in the same boat and are becoming more social and advertorial. Users are invited to become part of both the ads and the editorials. UGC (user-generated content) is melded with CGC (company-generated content) and even JGC (journalist-generated content). Journalism goes from being a product to being a process characterized by “crowd-sourcing”, before ringing up the curtain on a particular report or story. As the newspaper Accent writes on their site:

“This is a collection of automated news monitoring that we use as editors. The idea is that even you, the reader, will see and have access to the unsorted stream of news that passes us on the editorial board. Please let us know if you find something important or interesting that you think we should pick up in our reporting. ”

This is similar to how companies today present their increasingly transparent and authentic communication in their own social media newsrooms, where the audience is invited to contribute their own experiences and opinions, and partly acts as a source of story ideas for journalists.

All in all, it’s a wonderful, fruitful, but oh-so-confusing melting pot.

Kritik mot Facebooks Sponsrade nyheter


Jag gillar inte Facebooks nya social ads i form av sponsrade nyheter. Lika lite som jag gillade deras första sociala annonsprogram “Beacon”. Frågan är om jag någonsin kommer gilla den typen av program. För jag har också svårt för Tupperwarepartyn. Och känner avsmak inför Buzz Agents.

Men vad har de gemensamt? Alla använder “vänner” som kommersiella budbärare. Och det gillar jag inte!

Facebooks nya sociala annonsprogram “Sponsrade nyheter” funkar som så att när dina vänner “gillar”, checkar in på, eller delar med sig av annan information från företag på Facebook, som också är anslutna till annonsprogrammet ifråga, så visas aktiviteten inte bara i dina vänners nyhetsflöden, utan även som en annons i spalten längst till höger.

Bild: InsideFacebook

Facebook säger sig ha testat detta under några månader, och menar på att det givit en massa mervärden till deras kunder (företagen) i form av ökad exponering och varumärkeskännedom.

Facebook hyllar sitt eget nya annonsprogram - Sponsrade nyheter

InsideFacebook skriver:
“Seeing that a friend has checked in at Starbucks is a much more compelling reason to visit than a standard advertisement telling a user to go get a coffee.”

Men vad säger användarna? Borde det åtminstone inte vara opt in på såna här program. Många menar det och somliga anser att Facebooks sponsrade nyheter just är en tam variant av det tidigare och så hårt kritiserade Beacon.

InsideFacebook fortsätter:
“Some users may not want their content turned into ads, and since there’s no way to opt-out or turn off Sponsored Stories, some protest should be expected.”

Räckvidd inget med inflytande att göra


Låt dig inte luras av räckvidd när du söker inflytelserika personer på webben. Personer med stora nätverk behöver inte med nödvändighet ha stort inflytande.

Min pappa sa alltid: “Håll dig god vän med de som sitter längst bak i klassen, för det är hos dem du kommer söka jobb.”

Andemeningen var förstås att göra mig uppmärksam på hur viktigt det är med lite attityd, integritet, bångstyrighet, etc, för att komma någonstans här i världen. Men också för att påvisa värdet av goda relationer med de som har, eller kommer att få, makt och stort inflytande.

Sistnämnda har varit ledorden för de som jobbar med PR ända sen de gamla grekerna. Det som dock förändrats under resans gång är det kommunikativa landskapet, opinionsbildarna, och de kommunikativa metoderna.

De som länge har haft störst inflytande på företags och organisationers marknad är den första, andra och  tredje statsmakten. Sistnämnda – de traditionella medierna – har lite slarvigt uttryckt länge varit synonymt med PR.

Men nu, när vem som helst har fått verktyg att uttrycka sig fritt på webben, talar man om en fjärde statsmakt; den skara människor som plötsligt och sammantaget förmodligen har störst inflytande på företags och organisationers marknad, av dem alla.

Cisions Europachef, Peter Granat, säger i en intervju med PRWeek:

“In the social media era the word ‘influencer’ is fast overtaking ‘journalist’, ‘analyst’ or any other ringfenced descriptive term that we were once comfortable with. Influencers are everywhere and they’re not simply confined to journalists – now we have bloggers, tweeters, podcasters; a constantly changing variety of people to whom PR professionals need to reach out. But finding the right influencers on the right channels that make an impact for our clients’ brands can seem like looking for a needle in a haystack.”

Detta är ju minst sagt omtumlande för Cision och liknande bolag vars intäkter till största del och ännu så länge kommer ifrån försäljning av just tillgång till mediedatabaser och utskick med utgångspunkt från dessa.

Branschen skakas ånyo av en omdaning som får stora konsekvenser på alla inblandades sätt att arbeta med PR. I synnerhet de traditionella PR-verktygen som hittills har utgått från att journalister och redaktioner på traditionell media är de med störst inflytande på marknaden, och de enda som är värda att “bearbeta” för att på så sätt nå och skapa goda relationer med sin marknad.

Bortsett ifrån att företag idag med framgång kan skapa goda relationer direkt med sin marknad utan att gå via opinionsbildare, söker nu dessa företag tjänster som hjälper dem att finna dessa nya och inflytelserika personer.

Jag har tidigare skrivit om hur nära nog samtliga sociala tjänster på webben som kartläggar folks uttryck på webben och resultatet därav, kan ligga till grund för att identifiera folks inflytande på företags marknad. Men också om de tjänster som tagit positionen att bygga gränssnitt mot dessa tjänster med syfte att försöka redogöra för vem som hänger ihop med vad och vilka, vad som sägs, till vem, i vilken omfattning och på vilket sätt.

Plötsligt har vi kommit väldigt långt ifrån de klassiska “mediedatabaserna” och “distributionslistorna”. Dessvärre kvarstår ofta den traditionella synen på att inflytande har med räckvidd att göra; där en journalists inflytande förknippas med sitt medias upplaga/täckning, och där nu personer med stora “nätverk”, anses ha större och bättre inflytande, än de med små nätverk.

Detta är en stort misstag.

Brian Solis skriver “Influence is not popularity and popularity is not influence” i ett blogginlägg i höstas. Och fortsätter:

“Over time, our net worth is measured not by the size of our social graph, but our place within it.  As a result, social capital is visualized as influence. It is influence that shapes the agenda of social communities and the resulting activity and conversations that contribute to their resonance.”

I ett inlägg med rubriken: “Digital PR – Trends from 2010 into 2011” skriver Mark Berrryreid:

“It isn’t always the smart move to go to the blogger with the largest reach.”

Utan poängterar istället vikten av engagemang och entusiasm vad det gäller positivt inflytande:

“Investing in the people  (evangelists) who love your brand will create a ripple effect.”

Om PR-kommunikatörer uteslutande strävar efter att nå och bygga relationer med de som har stora nätverk, så riskerar de att missa de som verkligen har inflytande på deras företags marknad.

Jag gillar Wikipedias definition av “Social Influence”: “Social influence occurs when an individual’s thoughts, feelings or actions are affected by other people.”

Stora nätverk kan lätt konstrueras utan att innehålla ett uns av “social influence”.

Människor som verkligen påverkar andra människor, kanske gör det inom en sfär som är irrelevant för dig och din verksamhet?

Kasey Skala på SocialMediaToday är kritisk till den allmänna uppfattningen att människor med stora sociala nätverk också skulle ha stort inflytande. Han skriver i inlägget “Does online influence matter?” att:

“Mr. Social Media Expert/Consultant/Guru might know a little something about the online space, but does he really have any influence on which brand of cereal I’m going to buy? Absolutely not. Keep in mind, outside your little social bubble, the vast majority of people in the real world have no clue who you are, nor do they care about your opinion.”

Journalisters inflytande härrör ofta till det media de jobbar för, och den status de har på mediet ifråga. Vilket inte på något sätt spegler hur många följeslagare journalisterna ifråga ev har på Twitter där deras tweets inte sällan även rör frågor av privat karaktär, som vida skiljer sig från deras professionella sfär.

Det är därför märkligt att exempelvis Cision listar de mest inflytelserika journalisterna på tjänsten “Journalisttweets” med utgångspunkt från Klout. Klout säger sig kunna mäta just dessa journalisters “inflytande” med utgångspunkt från 35 olika variablar tagna från deras konton på Twitter, och numer även Facebook. Men vad säger egentligen detta om journalisternas verkliga inflytande?

Liksom Kasey så har jag inget ont att säga om Klouts verksamhet, men kommunikatörer som vill skapa relationer med inflytelserika människor inom deras intressesfär gör sig en rejäl björntjänst om de går efter “Klout score”.

Lika förbryllad blir man av det faktum att 61% av de tillfrågade journalisterna i PRWeeks Media Survey 2010 har blivit pitchade på Facebook. För hur många av de 79% journalister (enligt undesökningen) som har ett konto på Facebook, har det av professionella skäl? Och hur många vill bli pitchade den där? Något som inte framgår av undersökningen.

Läs också “Are marketers overestimating the impact of influencers?” och “Your Followers Are No Measure of Your Influence“.

Bli lika (a)social som Telia på 20 min


Huruvida ett företag har en blogg, finns på twitter och Facebook säger inte ett mycket om hur bra de är på att bygga goda relationer med sin marknad och målgrupp. Det ger möjligtvis en indikation på att ambitioner finns men inte mer än så. Det är snarare hur väl företagen och dess målgrupp lyckas kommunicera via dessa tjänster, som kan ge indikationer hur bra de är på PR. Därför blir jag återigen så förvånad när jag ser tendenser på att folk i branschen fortfarande tror man plötsligt blir social bara för att man “finns på” Twitter.

Jag syftar på Episervers undersökning av sammanlagt 40 svenska företags hemsidor där de flesta företagen inte kunde svara “ja” på fler än max fyra av nedanstående 13 frågor. En av “vinnarna” var Telia som kunde “ticka av” (som Telias kommunikationschef uttryckte det) nio av ovan nämnda 13 kriterier.

  1. Finns blogg?
  2. Finns forum/community?
  3. Finns ”Följ oss på twitter”?
  4. Finns ”Detta sägs om oss på twitter”?
  5. Finns ”Följ oss på Facebook”?
  6. Finns ”Detta sägs om oss på Facebook”?
  7. Kan man dela innehåll via flera kanaler?
  8. Kan man betygsätta innehåll?
  9. Kan man ange favorit (gilla)?
  10. Finns film/webb-tv?
  11. Finns chat/automatiserad chat/webbrobot?
  12. Kan man maila via mailformulär alternativt mailadress/er?
  13. Finns telefonnummer

Kommunikationschef, LG Wallmark, var därefter snabb att utse Telia som vinnare i kundrelation på sin egen blogg med rubriken “Telia bäst i Sverige att använda sociala medier för kundmötet på webb”. Om jag inte hade känt LG en smula, och vetat att Telia faktiskt är rätt bra på att hålla en hyfsad kontakt med sin målgrupp på några av webbens mer sociala plattformar, så hade jag bara fnyst åt uttalandet. Men jag tycker trots allt att rubriceringen är en smula förhastad. För – som sagt – inget av ovan nämnda kriterier säger hur bra ett företag är på “att använda sociala medier för kundmötet på webben”.

Värt att nämna är att MyNewsdesk i dagarna har skapat förutsättningar för vilket företag som helst att inom loppet av 20 minuter bygga upp ett “social media newsroom” som uppfyller majoriteten av ovan nämnda kriterier, till en mycket blygsam kostnad.

Och – nej – det gör dem inte heller särskilt sociala – hux flux. Därför är rubriken på detta inlägg lika förhastat fel som LG’s. Men förutsättningarna att bli duktig på att skapa relation med sin målgrupp har aldrig varit så bra som nu. Upp till bevis.

Från 7 fans till 350 miljoner eye balls


I skrivande stund är det 12 733 615 personer som gillar företaget Starbucks på Facebook. Det sägs att Starbucks var det första företaget att spräcka “drömgränsen” 10 miljoner då sk “fans” på just Facebook. Och att företagets Facbook-sida är värd ca 20 miljoner dollar. Företaget lovordades för sina geniala varumärkesstrategi synnerhet mot bakgrund av den härdsmälta företaget och dess varumärke genomled för ett par år sedan.

Man menar att framgångarna på Facebook beror på att man givit Facebook-användare “en anledning till att bli just fans”, som Michael Lazerow, CEO of Buddy Media, nyss uttryckte det för Online Media Daily.

Celia Jones uttrycker anledningen till framgången en aning mer nyanserat i sitt inlägg på Experience Matters:

“…they went back to listening to their customers.”

Eller som Cliff Burrows, chef för verksamheten i USA,  citeras i hennes artikel:

“All of a sudden you start to see it’s not a numbers game — it’s about consumers.”

Celia på Experience Matters ger oss ganska självklara sex tips till vad som bör göras för att bli lika framgångsrik som Starbucks. Som att endast publicera innehåll som betyder något för användarna och stimulera användarna att dela med sig av informationen. Tipsen kommer ursprungligen från Starbucks’ Global Social Media Director, Matthew Guiste, från konferensen “Word of Mouth Marketing Supergenius Conference

Hatten av för Starbucks med andra ord. Men i detta inlägg skulle jag vilja ta diskussionen ett steg längre: Är det inte de Starbucks verkliga nyckelpersoner – de Seth Godin kallar för “True fans” – som har varit avgörande för Starbucks framgångar i allmänhet och i synnerhet på den sociala webben?

Ingen talar sig så varm för den sociala webben och företags möjligheter att där interagera med såväl sina prospekts som kunder, som Seth Godin. Men han menar att de företagens kommunikatörer verkligen bör spetsa in sig på är företagets verkliga nyckelpersoner; deras viktigaste nätverk av opinionsbildare och liknande.

I sin bok “Tribes” skriver Seth:

“A true fan is a member of the tribe who cares deeply about you and your work. That person will cross the street to buy from you or bring a friend to hear you or invest a little  extra to support you. An individual artis needs only a thousand true fans in her tribe. It’s enough. It’s enough because a thousand fans will bring you enough attention and support to make a great living, to reach more people, to do great work. It’s enough because a thousand fans, true fans, form a tribe.”

Och i ett blogginlägg:

“Consider this hierarchy: Strangers, Friends, Listeners, Customers, Sneezers, Fans and True Fans. One true fan is worth perhaps 10,000 times as much as a stranger. And yet if you’re in search of strangers, odds are you’re going to mistreat a true fan in order to seduce yet another stranger who probably won’t reward you much. Let’s say a marketer has $10,000 to spend. Is it better to acquire new customers at $2,000 each (advertising is expensive) or spend $10 a customer to absolutely delight and overwhelm 1,000 true fans?”

David Meerman Scott, känd för sin bok “The New Rules of PR and Marketing” skriver i sin relativt nyutkomna bok “World Wide Rave” att Cindy Gordon, chef för New Media Marketing på Universal Orlando Resort endast berättade för sju verkliga fans om lanseringen av The Wizarding World of Harry Potter.  Information som inom kort hade spridit sig till makalösa 350 miljoner människor, enligt deras egna beräkningar.

Så vilka är dina verkliga vänner; dina viktigaste nyckelpersoner, ut? Hur ser din innersta cirkel ut av riktiga fans ut? Vad gör du för dem? Vad gör de för dig? Vad gör de för varandra?