What can professional journalists bring to the table – part #2

Excellent crowd sourcing gave Expressen journalist a story in a few minutes. Done and published. Added value to their readers. But next time…? I doubt.
I happened to be at  Kungliga Dramaten in Stockholm tonight, to enjoy the theater production “Tre herrars tjänare” with the protagonist Morgan Alling. Great Show… until Morgan suddenly run off the stage to vomit. Well we didn’t know until someone told us. A man from the back stage told the audience that Morgan felt a bit dizzy and it was time for a short pause.But the pause became for quite a while and later people in charge informed us that the show has to be stopped due to Morgans illness. Some said that he went to hospital for examination.Shit happens. But not the end of the story…
I checked in at Foursquare and told my network about the drama. And some of them wonder what’s happening. One of them was a friend and former Expressen employed, who also send me a sms.
He forwarded the tweet to his former colleagues at Expressen, who immediately tried to reach me, including over phone. A few minutes later he got my side of the story. As far as I could understand, he (or her ? because the story in Expressen were written by Marit Sundberg) also get in touch with Dramaten’s press officer, Christina Bjerkander, and got some info and statements from her. The story became short and pretty pointless, but maybe not for their readers?
I’ve got some reflections regarding this specific drama, though.
I guess things like this happens all the time, right? People is sharing their experiences and stories with their friends. A lots of journalists getting better and better at crowd sourcing, after all. They might not be so lazy as the rumour says (personally I’ve never said that journalists are lazy, maybe because I worked my as off as journalist once upon a time). And social media are a must for journalist these days to keep up with the latest.
But – and this is a big BUT –  in the long term I do think journalists in general must add more value than this journalist did in her article, otherwise she’s out of there. In the long term, she won’t be able to compete with the crowd when it comes to deliver stories. When things like this happens, people will tell their side of the story, for an example on twitter with the hashtag #morganalling. That will include the press officer Christina Bjerkander, and even the back stage people, maybe even Morgan himself, on his blog and his Twitter? Because all the info that can be shared – will be shared.  Information that can be digital – will be digital.  Influence indexes and ranking, might edit the story. Your personal magazine will package and distribute it.

This time – it didn’t happened (very few added info to #morgonalling). Maybe not even tomorrow. But sooner or later it will. And by then journalists like Marit Sundberg will got hard time.

What can professional journalists bring to the table?

As citizens we don’t need “journalists”, we need journalism. And journalism is no longer a profession, it’s an activity. An activity that millions of engaged citizens seems to take care of in a much greater extent than ever before. Now days, with help of thousands of web services for researching, editing, packaging, publishing, and distributing.

Still there is people within the industry that claim for the need of professional journalism, among other things, to sustain democracy. If so, I wonder why none is willing to pay for it? Neither consumers nor advertisers or government, as far as I can understand?

As citizens, we would like to know what’s going on, keep ourselves informed. We would like to hear about the latest in the topics we’re interested in. We would like the truth from sources we can rely on. We would like the overview and the details. We want the hard core facts combined with vivid descriptions. And so on.

But we want to express ourselves, as well. Especially in subjects we are engaged and interested in and masters. But we also want share experiences and happenings that just cross our ways or minds, stories we think matters for the neighborhood.

As you well know, the journalists have always been the middleman to meet our needs in this matter, because they’ve been the only ones that got the exclusive opportunities to investigate, refine, edit, produce and distribute stories. And their media have become the gatekeeper or the bottle neck as communication channels. To such an extent that we’ve been prepared (or forced) to pay for it. As consumers or advertisers, each in his special way. But the willingness to pay decreases.

Now days, journalism is a fabulous mix of millions of citizens sharing their experiences and knowledge with each others, via thousands of web services and devices that take care of editing, refining, publishing, packaging and distributing parts, as well. Sometimes in collaboration with professional journalists and media. But mostly not.

The question is what the professional journalists really can bring to the table? And who’s willing to pay for it? No light in the tunnel, what I can see. The news business seems to be broken. And “the owner of the media fumbles in the dark” as Fredrik Strömberg and Jonas Nordling says in Mediavärlden (in Swedish)

A few weeks ago I attend to Berlingske Media international conference about – What Professional Journalism Means for Democracy – as a speaker.

Lisbeth Knudsen, the Chairman of The Berlingske Foundation, wrote in the invitation letter:

For decades, professional journalism has played an important role in our democracies. It still does. But the traditional commercial media business is challenged in its traditional publishing role. The old business model is dead, and the new ones are still not profitable enough to support the same number of professional journalists that the old model could finance.

Being the DNA of our democracy as public watchdogs and creators of the local and national forums for debates, the traditional media business needs to find new ways of financing the expensive part of their business: producing original, investigative, indept journalism.

Can we generate a political debate, political awareness and political involvement on news snacks, news copies and entertainment media?

In Denmark newspapers provide 70% of all original journalism reporting. What are the consequences for our democracy, if professional journalism continues to shrink?

Does it matter at all? How important is quality journalism to our society? Can companies, individuals, institutions, governments, WikiLeaks and others inform us directly? Does our democracy need professional journalistic filtering?

With speakers like Dan Gillmor, Rasmus Kleis Nielsen, Anne McElvoy – the discussion became truly hot. But we never agreed on whether professional journalists are needed or not.

From my point of view, I’ve hard to believe that Denmark’s newspaper is providing 70% of all original journalism reporting. And I don’t think the traditional media is the DNA of our democracy as public watchdogs. I do think, though, that the wisdom of the crowd are the “new watchdogs”. Or as the New York University journalism professor Jay Rosen says: “the more people who participate in the press, the stronger it will be.

One of millions great example of that is Maria Hägglöfs trip with the subway a couple of days ago.The wagon she were sitting in caught fire, and people got scared. She began to report from the scene; shooting photos and videos, writing tweets, etc.

After some time professional journalists of all kind found her tweets and contacted her. And the story got coverage all over.

No big deal, just crowd source that it use to be, right? But what did surprise Maria was that none of these professional journalists actually brought anything new to the table. Maria wrote in her blog post:

“I would say that if journalists today weren’t so incredibly lazy, if they actually strive to do something more than what I’ve already done….”
“… today’s journalists often don’t do more than what citizens have already done via Twitter.”

Ironically, this happening took place on her way to one of the first unconferences about journalism in Sweden, where one of the topics were about who would pay for the  “professional journalism”.

What happens when journalism is everywhere?” does Mathew Ingram wonder in his post in Gigaom. He writes:

“We are beginning to find out. And while it may be a frightening prospect if you are a traditional media company, there is a lot to be optimistic about if you are just interested in the news. A world where everyone is a journalist may be a bit more chaotic and a bit more complicated than the one we are used to, but it will also be a bit more free, and that is clearly a good thing.” Because: “Freedom of the press becomes a lot more important when everyone is the press — or rather, when the internet itself becomes the press.”

To be continued…

To add… a slice of media history 😉

How Tumblr is changing the PR industry

Well the original title from the Read Write Web is “How Tumblr is changing journalism”. But it doesn’t really matters. I think content curation activites, and related tools for that, already has, or for sure will change, the way we share stories with each other, as information junkies, as journalists. as PR communicators, as people.

A few month ago I wrote a post about “Why Marketers Should Care About Content Curation”. As a matter of fact I didn’t write it. I just curated another post by Derek Edmond from Search Engine Land with a similar headline “Why B2B Search Marketers Should Care About Content Curation”. And he wrote it from a SEO perspective:

“B2B search engine marketers realize new content creation is a critical tactic in an effective SEO strategy. But it is also realized, as illustrated in the Marketingsherpa chart below, the level of effort required to successfully develop new content may be significant, in comparison to other tactics. Therefore, with limited resources and immediate lead generation goals, it is not surprising when we find that new content generation falls behind other SEO initiatives on the priority list. Enter content curation. While not a substitute for new development, content curation can help B2B organizations provide important information to their market.”

Since Google launched the Panda I don’t know If this matters anymore? Because as you might know, Google Panda is the “filter designed by Google to spot low-quality content”, as Catch Pope from the Australien “Curated Content Agency” put it.

If you’re not sure what “low-quality content” is, maybe Amit Singhal, Google’s head of search, explanation on the official Google blog, make sense? He says:

“Below are some questions that one could use to assess the “quality” of a page or an article. These are the kinds of questions we ask ourselves as we write algorithms that attempt to assess site quality. Think of it as our take at encoding what we think our users want.

  • Would you trust the information presented in this article?
  • Is this article written by an expert or enthusiast who knows the topic well, or is it more shallow in nature?
  • Does the site have duplicate, overlapping, or redundant articles on the same or similar topics with slightly different keyword variations?
  • Would you be comfortable giving your credit card information to this site?
  • Does this article have spelling, stylistic, or factual errors?
  • Are the topics driven by genuine interests of readers of the site, or does the site generate content by attempting to guess what might rank well in search engines?
  • Does the article provide original content or information, original reporting, original research, or original analysis?
  • Does the page provide substantial value when compared to other pages in search results?
  • How much quality control is done on content?
  • Does the article describe both sides of a story?
  • Is the site a recognized authority on its topic?
  • Is the content mass-produced by or outsourced to a large number of creators, or spread across a large network of sites, so that individual pages or sites don’t get as much attention or care?
  • Was the article edited well, or does it appear sloppy or hastily produced?
  • For a health related query, would you trust information from this site?
  • Would you recognize this site as an authoritative source when mentioned by name?
  • Does this article provide a complete or comprehensive description of the topic?
  • Does this article contain insightful analysis or interesting information that is beyond obvious?
  • Is this the sort of page you’d want to bookmark, share with a friend, or recommend?
  • Does this article have an excessive amount of ads that distract from or interfere with the main content?
  • Would you expect to see this article in a printed magazine, encyclopedia or book?
  • Are the articles short, unsubstantial, or otherwise lacking in helpful specifics?
  • Are the pages produced with great care and attention to detail vs. less attention to detail?
  • Would users complain when they see pages from this site?”

And as you might see, some of these bullets seems to criticize the curated content; or at least some of the curated content seems to be “low-quality content”. And Google might punish your site for that, seen from a SEO perspective? But… I still think marketers (and others) should care about content curation, because that’s a great way to share interesting stories etc with your stakeholders, the people you care about. And not to forget – it’s not just about sharing, it’s about contribution and reflections as well.

Therefore I was not surprised when Richard MacManus recently wrote the article “How Tumblr is changing journalism” for Read Write Web.

As you might know Tumblr is a super easy and smooth blogging tool, but also a sharing tool, or a content curation tool. Becuase that’s pretty much how people are using it. Tumblr themselves says the tool “lets you effortlessly share anything”.

And I don’t know if the curation trend is one of the reasons why Tumblr, with it’s 12 billion page views per month, just hit knockout on WordPress, which is not a curation tool?

So I think it was just a question of time before the journalists, who are already experts on rewrites, would start using the tool (or others) “to power” their news websites, as Richard MacManus put it.

He mention the Tumblr-powered news service, ShortFormBlog, as an example.

“The concept behind ShortFormBlog is very simple: to publish really short posts throughout the day. The site publishes over 200 posts per week, an average of about 30 per day.”

Pretty successful as far as I know.

So now we’re waiting for the trend to really take off in marketers and PR staff’s newsroom.

As a matter of fact, IBM were using Tumblr when they already in November, 2008, launched the Smarter Planet project to help people grasp IBM’s Smarter Planet initiative. The site “uses frequently updated, “microblogging” entries to illustrate how the Smarter Planet vision is unfolding across IBM and across the world.”

First radio reporter using iPhone as primary field recorder

Journalism has truly turned up side down. And I think that’s just great. I just ran into a few great examples of that:

First of all check out the WTOP reporter Neal Augenstein, who has replaced his heavy radio equipment on an iPhone. He’s writing about this interesting change in MediaShift. And it’s truly inspiring. In particular for those who want to go out on the field to cover, create, and distribute remarkable stories direct to their audience. It hasn’t been easier than now.

Neal describes himself in his Twitter bio as follows:
“Believe I’m first major market radio reporter using iPhone as primary field recorder.”

And he says:
“Now, with the Apple iPhone 4 and several apps, I can produce intricate audio and video reports, broadcast live, take and edit photos, write web content and distribute it through social media from a single device.”

“With the VC Audio Pro app from VeriCorder, I can quickly pull cuts, edit and assemble audio wraps, and adjust volumes on a three-track screen similar to the popular Adobe Audition used in many newsrooms. The amount of time saved by not having to boot up the laptop and transfer audio has been my single greatest workflow improvement. The finished report that used to take 30 minutes to produce and transmit can now be done in 10.

This is a rundown of all the key ways he’s using on and with his iPhone.

Neal Augenstein hasn’t a journalist page – yet. But Nicholas D. Kristof has. He’s one of the top journalists that might got inspired of the possibilities that Justin Osofsky, Director of Media Partnerships at Facebook, talking about on the brand new Facebook page “Journalists on Facebook”. The page has been created: “to serve as an ongoing resource for the growing number of reporters using Facebook to find sources, interact with readers, and advance stories.”

Justin says that “The Page will provide journalists with best practices for integrating the latest Facebook products with their work and connecting with the Facebook audience of more than 500 million people.

I was actually one of the first to like that page, now one day later, they are ten thousands of journalists. And all of them are now asked to create professional pages on Facebook, for both reach and interact with their audience, listen to them, work with them, get ideas for articles of them, and so on. Some of them might already have done that, like Nicholas D. Kristof, that already has more than 200.000 “fans”. And some of them also bring their page to their newspapers bylines like Robert Fisk at The Independent. Why not?

I’m pretty sure that many journalist now will take the oppertunity to use this possiblity, to get more out of their daily work. Some of them will be CNN journalists if they haven’t already joined “the Facebook revolution”. And the media itself is no exception… Look at NPR or the very small local news blog Rockville Central.

When I talked to Nick Wrenn, vice president of digital services for CNN International, during the conference Social Media World Forum, in London, he said that Facebook is an equally obvious that common source of information and meeting point. But he would rather emphasize CNN’s iReport and Open Stories as the public Forum for meeting, collaboration, and sharing, between CNN journalists and their audience.

Communication a huge and confusing melting pot

Everybody in communication business talks about it everywhere! The new and ever-changing communication landscape has turned the media industry on its head. The confusion is now complete. Much of what we have learned and become accustomed to is no longer valid. This applies particularly to media, journalism, public relations, marketing, and sales. The professionals within each of these fields are either desperately holding on to their old identities, or are groping around for new ones.

The role of journalists is questioned. Previously clear concepts such as “journalist” and “journalism” have become blurred. The same goes for “media”. What is a media today? And “PR” … what is PR? It’s obviously something else today than it was yesterday. And what about “marketing”…

“Markets (and marketing) are conversations” as the Cluetrain Manifesto puts it. Conversations are based on relationships. Just like PR. Because PR’s is all about relationships, right? It’s all about relationships with both the market and those who influence it, including journalists. However, since all consumers now have access to almost exactly the same “tools” and methods as traditional journalists, it seems like the market has in some way also become the journalists. The market represents a long tail of new journalism and new media that perhaps has the greatest influence on a company’s market and might perhaps be their key opinion leaders. “Put the public back to public relations!” as Brian Solis put it long ago.

People have started to talk to each other in social media at the expense of, or sometimes in tune with, traditional media. They’re no longer writing letters to editors. They would rather publish their news ideas directly on the Web. Media consumption, and production, publishing, packaging and distribution in particular, have rapidly moved in to the social web. And both the PR and Marketing communicators are following, or are at least gradually beginning to do so.

As the market moved to the web, and the web has become social, marketing communication has become “social” too. Companies have started to talk directly with their market. And I mean “talk”, not pushing out information. Campaigns with no social component become fewer and fewer. “Monologue” ad banners, with decreasing CTR and increasing CPC, are becoming less acceptable. Google revolutionized with Adwords, Adsense and PPC. Press releases written by former journalists synchronized with Adwords and presented as text ads, turned things upside down.

Aftonbladet has been very successful with advertorials where only a small ad-mark distinguishes the ad from an article produced by journalists. This method is about as successful – and deceptive – as “product placement” in TV and film. That method has gone from small product elements in parts of a program to a complete sellout of the entire series or film. (In Sweden, think Channel 5’s Room Service and TV4’s Sick Sack.) But what can the television business do when the consumer just fast-forwards past the commercials, or worse still, prefers looking at user-generated TV like YouTube?

What will newspapers do when consumers ignore their banners? They will convert advertising into editorials. Or vice versa: they will charge for editorial features and charge companies to publish content on their platform, without involving any “investigative” journalism.

IDG calls their version of this “Vendor’s Voice”, a medium where companies publish their “editorial material” (it used to be called press information) directly on IDG.se and its related websites. The service is conceived and hosted by Mynewsdesk. It works pretty much like the Apple App Store; it is possible for any media to set up their “channel” (the media) on Mynewsdesk, promote it, and put a price on its use.

Essentially, when companies publish their information in their own newsrooms via Mynewsdesk, they can also easily select any relevant channels for the information in question. The service still has the internal working title “Sponsored Stories”, which today may seem a little funny when that is the exact same name Facebook uses for its new advertising program, where a company pays for people in its network to share information about that company with their own friends.

Isn’t that pretty much what PR communicators strive for? It’s in the form of an ad, but this type of advertising is simply bought communication – just like some PR seems to be – with the purpose to “create attention around ideas, goods and services, as well as affect and change people’s opinions, values or actions…”

But the press release… That’s information for the press, right? Or is it information that is now a commodity, often published in the media, directly and unabridged, much like the “sponsored stories”? Maybe it is information that can reach anyone that might find this information relevant. They might not be the press, but they are at least some kind of journalist, in the sense that they publish their own stories, often in same media as “real” journalists, in platforms created for user-generated content.

Everything goes round and round: side by side are readers, companies and journalists. All collaborate and compete for space and reach.

The causal relationship is as simple as it is complicated. People are social. People are using the Web. The Web has become social. People meet online. The exchange is rich and extensive. The crowd has forced the creation of great services for production, packaging, processing and distribution. These are exactly the same building blocks that have always been the foundation for traditional journalists and the media’s right to exist. Strong competition has emerged, but there is also some  interaction and collaboration.

People have opted in to social media at the expense of the traditional media. They rely on their own networks more and more, which has forced advertisers to find a place in social media too. Traditional ads are replaced by social and editorial versions that are designed to engage or become “friends” with your audience, talking to them as you would talk to friends.

The media are in the same boat and are becoming more social and advertorial. Users are invited to become part of both the ads and the editorials. UGC (user-generated content) is melded with CGC (company-generated content) and even JGC (journalist-generated content). Journalism goes from being a product to being a process characterized by “crowd-sourcing”, before ringing up the curtain on a particular report or story. As the newspaper Accent writes on their site:

“This is a collection of automated news monitoring that we use as editors. The idea is that even you, the reader, will see and have access to the unsorted stream of news that passes us on the editorial board. Please let us know if you find something important or interesting that you think we should pick up in our reporting. ”

This is similar to how companies today present their increasingly transparent and authentic communication in their own social media newsrooms, where the audience is invited to contribute their own experiences and opinions, and partly acts as a source of story ideas for journalists.

All in all, it’s a wonderful, fruitful, but oh-so-confusing melting pot.

Journalistrollen i upplösning när journalistiken blomstrar

Förutsättningarna för att bedriva bra journalistik har aldrig varit bättre. Trots det är den traditionella journalistrollen i upplösning. Därför att bra journalistik inte längre är en produkt av enbart traditionella journalister. Det är en process tillägnad allmänheten. Där bästa man må vinna. Där bästa historia må spridas, granskas, kritiseras, förädlas, och kompletteras.

För ett par dagar sin anordnade Sim(o) tillsammans med JMK en debatt om “Vem är journalist – och varför?” Och “om journalistrollens upplösning”. Tanken var att utgå ifrån Anders Mildners kritiska essä i boken “Vad väntar runt hörnet?” (Sim(o) 2010) med rubriken ”Den stora upplösningen: Vem är journalist när journalismen vittrar bort? Och varför?”

Debatten blev dessvärre en sorglig historia präglad av pajkastning där främst panelmedlemmarna Helena Giertta, chefredaktör för Journalisten, Sigurd Allern, professor vid JMK, försvarade sitt och sina institutioners existensberättigande med näbbar och klor.

Ungefär med samma argument som den ilskna journalisten, som Anders inledningsvis citerar i sin essä, skäller ut en läsare:

“Hade det inte varit för OSS (läs “journalister”), då hade sådana som DU (läs “läsare”) inte haft en aning om något i det här samhället! Vårt uppdrag är att granska makten och det gör vi varje dag och hade vi inte gjort det hade ingen annan gjort det.”

Helena menar att journalistrollen inte alls är i upplösning, som Anders skriver, utan skriver i sin ledare i senaste numret av Journalisten att “tvärtom har vi bättre förutsättningar än någonsin tidigare, tack vare den nya tekniken”.

Jag håller med Helena om att förutsättningarna för journalistiken som fenomen aldrig varit bättre. Däremot tror jag att den traditionella rollen som “journalist”; den exklusiva skara professionella yrkesutövare som har till uppgift att granska makten och förmedla sanningen om hur saker och ting förhåller sig i omvärlden, aldrig varit mer hotad än nu. Vilket även gäller de traditionella medierna.

Här verkar våra åsikter gå tvärt isär. Jag får tydliga indikationer på att Helena sätter ett likamedstecken mellan journalistroll och journalistik, i den bemärkelsen att ingen annan än just “journalister” kan bedriva journalistik, och att journalister är i princip de som är medlemmar i Journalistförbundet eller liknande, och/eller jobbar för/på ett traditionellt media.

Helena skriver följande i sin ledare:

“Nyligen kom ett ifrågasättande lite från sidan när Flashbacktråden om Bjästa blev ett bidrag till guldspaden. Nomineringen visar att man tappat bort vad journalistik är. Flashback är ett diskussionsforum, där man kan få både tips och inspiration. Ibland kan en tråd även ge faktaunderlag. Men om en Flashbacktråd skulle kunna räknas som grävande journalistik, varför inte lika gärna gå ännu ett steg tillbaka och nominera tingsrättsdomar?
Flashbacktråden är mer att likna vid ett samtal på ett kafé. Ibland är det vederhäftigt och belagt, ibland bara fullt med gissningar, och ibland rent skvaller och elakheter. Men det är när det blir journalistik, i urvalet och presentationen som det blir tillgängligt för en bredare allmänhet.”

Det är möjligt att varken en diskussionstråd på Flashback, tingsrättsdomar, eller dokument på Wikileaks inte bör bli belönade med Guldspadar för bästa grävande journalistik. Men det kanske säger mer om själva tävlingen än om önskvärd journalistik.

Jag kommer sent att glömma när Hasse Johansson precis mottagit Guldspaden för sitt program Dyrkat lås för SVT’s Uppdrag granskning, med motivationen att Hasse med utmärkt grävande journalistik avslöjat något som för allmänheten ej tidigare var känt. Jag ställde mig upp inför hela församlingen och ifrågasatte själva motiveringen då historien ju byggde på det videoklipp på Youtube, som väldigt pedagogiskt visade hur man på mindre än två minuter enkelt kunde få upp ett av ASSA’s säkrast dörrlås, och som innan programmet redan visats 100.000-tals gånger. Jag fick aldrig något bättre svar från Hasse än att videoklippet, med dess många kommentar, inte var journalistik.

Skälet till att de tradionella medierna och journalisterna hittills har kunnat existera är att de haft den exklusiva möjligheten att gräva fram, förpacka, förädla, publicera och distribuera information. Men den tiden är förbi. Sorry Helena, Sigurd och ev Hasse. Idag har i princip vem som helst tillgång till i princip samma verktyg för research, produktion, publicering och distribution, som förstnämnda. Vilket givetvis också speglar konsumenternas tillgång till informationen. Behovet av bra journalistik, är fortfarande stort, kanske större än någonsin, men behovet av traditionella journalister har minskat, och lära minska drastiskt så länge de inte levererar mervärde, till ett pris som inte avskräcker.

Personligen får jag 95% av min information, inspiration och förkovran från andra källor än de traditionella medierna – gratis. Jag får det från ett upparbetat nätverk av personer, företag, institutioner, och liknande, och indirekt från deras nätverk. Och jag har många tjänster som hjälper mig att aggregera denna samlade mängd input till en för mig närmast optimal och outtömlig output av relevant och intressant information.

För vad händer när vi mediekonsumenter söker oss direkt till diskussionsforum som Flashback, och nöjer oss med det? Vad händer när allmänhetens samlade erfarenheter och kunskap publiceras direkt på webben, och kritiskt granskas och förädlas av desamma? Vad händer när när mängder av geniala tjänster organiserar denna input, och serverar oss ett ytterst relevant och intressant urval av den?

Det som händer är att de journalister Helena  talar om nu ställs inför en rejäl utmaning att leverera mervärde.

Den närmast legendariska journalisten och nytänkaren Jeff Jarvis sa under en konferens om framtidens journalistik i Amsterdam att bra journalistik och media inte längre är något journalister har monopol på. Den finns precis överallt, och produceras av allmänheten.

Lyssna på Jeff Jarvis föredrag om framtidens journalistik

Jeff menar att nyheter inte är en produkt, som många traditionella journalister och mediahus gärna ser den som, utan en process. Jeff säger att nyheter som produkt är begränsade till produktion och distribution. De är proprietära, kontrollerade, centraliserade och monopoliserade. Envägskommunikation som passar alla. Med perfektion som standard.
Nyheter som process är alltid öppna för kommentarer, kompletteringar och tillägg. De är transparenta, beta och ofärdiga. De är en del av en större kontext, ett nätverk, med in- och utlänkar.

Jag väljer att avsluta detta inlägg med några av hans tänkvärda rekommendationer till traditionella mediahus, för att de ska ha någon möjlighet att konkurrera med omvärlden om mediekonsumenternas uppmärksamhet:

“As News organizations, we can’t expect that the consumers will come to us anymore. We must make us embeddable and spreadable. We must find a way to go where people are and be a part of their lives. Be a part of their community. A part of their news feed. The process doesn’t start with us. If you’re lucky – it ends with us. Or we’ll be a part of it.

Kika på hans föredrag, och återkom gärna med kommentarer till både det och Helenas Ledare, Anders inlägg, och detta inlägg.

Läs också Fredrik Strömbergs utmärkta blogginlägg om debatten ifråga, och även Mediestudiers eget blogginlägg.

Sist men inte minst, efter att ha publicerat detta inlägg så hörde @ceciliadjurberg (redaktör) av sig på Twitter och påminde mig om #medieormen en slags webbok öppen för alla – om det de kallar “journalistik 3.0” Kolla!

Dagens journalistik fortfarande på kräftgång

Dagens journalistik går fortfarande kräftgång i den nya kommunikativa världen. Den slutsatsen kunde vi alla dra efter att nyligen ha arbetat oss igenom en intensiv dag på “The future of journalism” under PICNIC 2010 i Amsterdam.

PICNIC är en årligen återkommande konferens med syfte att ta pulsen på (och sudda ut gränserna mellan) det senaste inom kreativitet, vetenskap, teknik, näringsliv och samhälle. En dag av årets konferens vigdes åt framtidens journalistik, med European Journalism Centre som värd.

En rad mer eller mindre kända profiler inom journalistik och media tog chansen att predika och bolla idéer med en engagerad publik, däribland Jeff Jarvis.

Två kända journalister 😉


Sammanfattningsvis kan man konstatera att den framtida journalistiken man pratade om borde vara här för länge sen. För det är nu det händer.

Låt mig bara kort få sammanfatta vad Jeff Jarvis så i sitt anförande. Jeff är som ni vet en blixtrande skicklig journalist som arbetat för ledande dagstidningar som Chicago Tribune, The Guardian, Entertainment Weekly, the New York Daily News och San Francisco Examiner. Idag uppskattad professor på City University of New York’s Graduate School of Journalism med eget spännande mediaprogram. Dessutom välrenomerad bloggare med Buzzmachine och känd för att ha skrivt “What would Google do?”

Jeff säger att nyheter inte är en produkt. Det är en process, som delvis innehåller nyheter. Nyheter var mer av en produkt förut, då de enda som då kunde producera, förpacka och distribuera nyheter var en förhållandevis liten och exklusiv skara journalister och mediehus. Ett centraliserat, kontrollerat och envägskommunikativt oligapol. Inte längre. Nästan.

Idag har gemene man fått tillgång till samma verktyg som journalisterna. Det är bara skolningen som fattas. Vilket inte är odelat negativt. Ordet är fritt. Nyheterna sprids som löpeld över webben, inte sällan i transparensens anda. I beta. Obearbetade och ofullständiga. Men öppna för vem som helst att bidra till; kommentera, komplettera och reflektera över. Kanske sprida vidare. I nätverk.

Jeff menar att mediahusens definition på nyheter är de dem själva producerar. Gemene man har en annan definition: Nyheter är det som är nytt för dem, oavsett vem som bidragit med nyheterna.

Jeff frågar sig: Vilket berättigande till existens har egentligen journalister och mediehus idag? Vilket värde kan de tillföra för att i sin tur erhålla värde? Av vilket slag?

Folk vill veta vad som händer omrking dem just nu? Vilka som är på plats och kan berätta om det som händer just där just nu? Och i synnerhet – vilka av dem de känner och kan lita på?

Jeff menar att nyhetsorganisationer inte är förberedda på detta; att de fortfarande lever i illusionen att de utgör det enda och trovärdiga filtret mot omvärlden.

“Vi kan inte längre räkna med att mediekonsumenter söker sig till oss (nyhetsorgansiationer) för att få senaste nytt. Vi måste försöka delta i nyhetsrprocessen som är ständigt pågående på webben. Vi måste försöka nå ut där folk finns och är mottagliga. Vi måste bli en del av deras nyhetsström. En del av deras nätverk. En del av deras liv. Vi kan inte längre tro att nyhetsprocessen börjar hos oss. Vi har tur om den slutar där, eller om vi ens är en del av den”, framhåller Jeff.

Jeff hänvisar vidare till det samtal Facebook grundaren, Mark Zuckerberg,  hade med en icke namngiven men känd mediemogul.

Mediemogulen frågar Mark något frustrerat: “Hur…. Berätta hur kan vi bygga en “community” så som du gjort?

Mark svarar kort: “Det kan ni inte.”

Men sen lite mer nyanserat:
“Ni frågar fel frågor. Man bygger inte umgängen. De finns redan. Det ni borde fråga er är hur ni ska hjälpa er målgrupp och göra det dem älskar att göra.”

Mark kallar det för “elegant organization. Och Jeff menar att om vi journalister ska försöka konkurrera med “mediahus” som Facebook och liknande, så bör vi journalister också försöka hjälpa vår omgivning att organisera sin information så att de kan organisera sig själva. Och om det är så, att vi ska det, så krävs det att vi helt och hållet omdefinierar vilka vi är och vad vi gör.

Kunde inte ha sagt det bättre själv 😉

Tufft för tidningar när Twitter blir tidning

Sociala nyhetsapplikationer bättre än tidningarnas? Förpackningskriget trappas upp. Hur ska tidningarnas egna iPad-applikationer konkurrera med applikationer som samlar in alla dina sociala nyhetskällor på ett och samma ställe, som Flipboard och Paper.li?

Tidningars existensberättigande har hittills byggt på fyra värden som alla utgjort mer eller mindre stora konkurrensfördelar: Förmågan att: 1)  gräva fram uppslag till bra berättelser 2) förädla berättelserna i god journalistisk anda 3) förpacka dem 4) och distribuera den slutgiltiga produkten till hugade spekulanter.

Men i takt med den nya tidens intåg har konkurrensfördelarna gentemot nya mediala spelare minskat, och i viss mån helt försvunnit. Journalisterna, tillika redaktioner i sin helhet, kämpar för att vara först med det senaste och hetaste, men lyckas numer sällan slå allmänheten på fingrarna i frågan. Den majoritet av människor som nu verkar vilja bidra med sina upplevelser, erfarenheter och kunnande blir allt större. Förädlingen av utsagorna sker numer kollektivt. Där alla bidrar med sin spjutspets; sin lilla pusselbit. Tillgängligheten för den intresserade är närmast obegränsad och minst sagt raffinerad. Aldrig tidigare har det varit så enkelt och effektivt att få det, och bara det, som är intressant. Enda problemet är att det finns så mycket som är intressant. Men det är en annan historia.

Kvar är “förpackningen” av det förädlade materialet. Många anser att här i ligger tidningarnas verkliga värde, sen de förlorat nyhetsnerven. Bra bildspråk, faktarutor, pedagogiska illustrationer, grafer, osv i förstklassisk formgivning. Skulle de kunna bibehålla denna konkurrensfördel i den nya digitala världen?

NY times lanserade sin Ipad App för ett drygt halvår sen under stående ovationer. Positioneringen kunde befästas.

Men några månader senare satte de ånyo kaffet i halsen när spelare som Flipboard och Paper.li lanserade sina applikationer för Ipad. Sistnämnda applikationerna  “samlar in alla dina sociala nyhetskällor på ett och samma ställe”, skriver IDG,…som en nyhetsläsare som hämtar information från en mängd olika förinställda kanaler inom flera områden.” Och förpackningen av materialet är förnämlig.

Applikationerna har blivit omåttligt populära, och lär få en svans av efterföljare. Frågan som kvarstår är hur tidningshusen och dess digitala satsningar ska förhålla sig till dessa tjänster. Som “innehållsleverantörer”?

Läs även inlägget i “Trends in the living networks”.

Tidningar utan webbkultur kommer dö

Varför ska det vara så svårt för traditionell media att inse att de har tappat positionen som den självklara gatekeepern för förmedling av information i allmänhet och nyheter i synnerhet? Det undrar Chris Beck, grundare av 26dottwo, här i samtal med Brian Solis, som menar att hämskon är den kulturella läggningen hos människorna bakom mediahusen ifråga. Att de faktiskt inte kommer att förstå så länge de inte verkligen blir en del av “webb-kulturen” och dess avarter.
Ägna drygt 3 minuter åt detta videoklipp och du får en sån där skön aha-upplevelse. Igen.

Resonemanget går naturligtvis utmärkt att applicera på oss PR- och marknadskommunikatörer som envist vill hålla fast vid radio, press och TV, som viktigaste opinionsbildarna.

Företag bjuds in i redaktionella finrummet

Allt fler media bjuder nu in företag att bidra med sina nyheter i den redaktionella kontexten, där företagen ges möjlighet att möta sin målgrupp på ett mer naturligt sätt än traditionell annonsplats. Första stapplande stegen till Crowdsourcing som sannolikt och förhoppningsvis snart mynnar ut i en nyhetscommunity som kompletterar och i någon mån även överträffar mediets nuvarande verksamhet, sett ur ett användar- och kundperspektiv.

För några veckor sen höll jag ett föredrag för styrelsen för ett stort norskt tidningshus. Jag pratade om hur webben dramatiskt förändrat förutsättningarna för deras verksamhet. Och förklarade att de faktorer som hittills berättigat tidningens existens idag är kraftigt konkurrensutsatta av bl a helt ny typ media, ofta av social karaktär.

Tidningshusen har hittills lyckats locka läsare till sina alster för att de varit bra på att 1) gräva och aggregera fram intressanta historier 2) förädla informationen 3) förpacka 4) och distribuera den. Något som i sin tur lockat företag och liknande att söka sig till tidningen som den självklara kanalen för kommunikation med sin marknad tillika tidningens läsare. En särställning på marknaden så stark att den stundtals benämnts som den “tredje statsmakten”.

Men när ny teknik och webb gjorde det möjligt för vem som helst att producera, publicera och distribuera sina historier på ett minst lika raffinerat sätt som de traditionella mediahusen så är sistnämnda inte längre den självklara destinationen för information, förkovran och inspiration. Istället har läsare i allt större utsträckning sökt sig till folkets röst i medier där de själva är såväl producenter som konsumenter. Tidningarnas och andra traditionella medias särställning som den enda riktiga opinionsbildaren har tappat sin gloria.

Företagen är inget undantag. De traditionella mediernas dominerande ställning har hittills endast tillåtit företag att kommunicera via deras kanaler på tre sätt: 1) via annonsplats 2) som insändare 3) via journalister. Ett tämligen trubbigt erbjudande som fått många företag att ledsna, och inse att de faktiskt kan prata med kunderna på ett mer direkt och effektivt sätt via nya och mer sociala media, däribland deras egna.

Inget sker över en natt men trenden har aldrig varit tydligare; mediekonsumenter söker sig till internet och dess sociala aktiviteter. Och företagen följer efter. Kvar står traditionell media och tittar på.

Joakim Jardenberg visar upp en bild i ett nyligen publicerat blogginlägg som visar på oförmågan hos internetmedia att skapa kommunikativa lösningar som är tillräckligt väl fungerande och attraktiva för att företag ska vara intresserade av att betala för dem (Google Adwords / Adsense som lysande undantag).

Han skriver:
“Det finns en relation mellan hur mycket tid som spenderas i ett medie och hur mycket annonspengar det mediet snurrar runt. För alla traditionella medier pekar utvecklingen neråt, för internet pekar båda kurvorna uppåt. Men det mest intressanta är det finns en samband mellan tid och pengar i alla kanaler, och på nätet är det ett glapp som är värt minst 50 miljarder dollar, i grov jämförelse med övriga medier. Det är potentialen. När vi ser de siffrorna, hur kan vi ens tänka tanken att göra något annat än affärsutveckla runt annonserbjudandet.

Så när det stora tidningshuset frågade mig vad jag föreslår att de gör åt sin situation, så svarade jag:

“Ni måste ta reda på er eventuella rätt att existera. Ni måste helt enkelt fråga såväl era läsare som era annonsörer (företag) och övriga intresseter: “ Vad kan vi göra för er? Vilket värde kan vi tillföra?” Om det då framkommer att företag vill kommunicera med sin marknad på ett annat sätt än det ni idag erbjuder, och det sättet också är något som tilltalar era läsare, så bör ni rimligtvis ta er dit. Har ni övervägt tanken att det kanske inte ens är er redaktion som är bäst lämpad att leverera värde till ert media? Det kanske är tredje part? Det kanske är era läsare, eller t o m de företag som annonserat hos er?”

Arvid Jurjaks skrev nyligen en intressant artikel i InternetWorld om Crowdsourcing-professorn och webbentreprenören Luis von Ahnmed, med rubriken “Låt crowdsourcing utveckla din affär”.
Där man med “crowdsourcing” menar “att med hjälp av internet mobilisera stora skaror människor som gemensamt, med datorer som verktyg, löser problem som datorer inte klarar av, och samtidigt bidrar till att göra internet smartare”.

“Du själv kommer inte ensam att lösa problemen på bästa sätt. Detta är en insikt som webben har varit bra på att utveckla. Och några av de mest framgångsrika företagen på nätet har sett till att låta andra, utanför företaget, stå för innovationerna”, menar Luis von Ahnmed.

“Det finns alltid smartare människor än du utanför ­företaget, och man måste på något sätt fundera ut hur de kan bidra.”

En del media av traditionellt snitt har nu börjat tänka i dessa banor. I synnerhet webbmedia, där läsarna bjudits in att delta i det redaktionella arbetet i den bemärkelsen att de givits möjlighet att bidra med eget innehåll, det vi kallar “användargenererat innehåll” och på så sätt interagera med såväl mediets “eget” som användarnas innehåll.

Företagen och dess kommunikativa representanter har dock i mycket begränsad omfattning givits möjlighet att delta i den redaktionella kontexten, såvida de inte tar genvägen som användare/läsare. Detta trots att de är sakkunniga, har mycket att berätta, och dessutom villiga att betala en slant för att möta sin målgrupp, vilken ofta är densamma som mediets läsare. Det företagsgenererade innehållet är hänvisad till annonsplats eller till mediets “tipsa oss”-adress.

Men nu ser vi isen brytas. En del media har nu avsatt utrymme på redaktionell plats där det står fritt för alla företag att släppa sina nyheter (eller pressmeddelanden som de fortfarande ibland kallas). I min värld är detta de första stapplande stegen till av medierna fullt utbyggd “crowdsoursing”, som med sannolikhet mynnar ut i en nyhetscommunityn som vida överträffar mediets nuvarande verksamhet, sett ur ett användar- och kundperspektiv.