Social Web continue to grow – the companies follows – without beeing social?


Check out the new stats and infographic from Search Enginge Journal. The web is getting more and more social. Rapidly. No wonder… after all we’re human beings who are pretty much social, right? Numbers of users and contributors are just booming. And companies are following.

But what’s their socializing status? Really? God knows.

71% of the companies (which?) are using Facebook, 59% are using Twitter, and 39% are using blogs in their “marketing”.

My experience though is that many of the companies are still using social media as another channel for their content. Take a look at their Facebook pages for an example. Some of the companies are just pushing their stories out, without listen, and then they’re counting the numbers of “likes” without answer the questions: Am I really committed to my audience? Am I engaged? Who is really engaged? If the likers never comment the companies updates or never contribute with anything to the wall. And vice versa… what’s left of the social part?

Let me refer to what Kevin Roberts, CEO World wide, Saatchi & Saatchi, says in his book “Lovemarks“:

“Forget the information Economy. Human attention has become our principal currency. Job number one for any marketer these days is competing for attention. Whoever you are. Wherever you are. But once you’ve captured that attention, you’ve got to show you deserve it.

The process really only has two steps – so why does everyone find it so hard? I think I’ts all because we obsess over the attention part and forget about why we need that attention in the first place…. We need the relationships.

Emotional connections with consumers have to be att the foundation of all our cool marketing moves and innovative tactics.So it’s time to stop racing after every new fad and focus on making consistent, emotional connections with customer and stakeholders. If you stand for nothing, you fall for everything.

The great journey from products to trademarks and from trademarks to brands is over. Trademarks are tablestakes. Brand are tablestakes. Both are useful in the quest for differentation and vital to survival, BUT they’re not winning game-breakers.

Today the stakes have reached a new high. The social fabric is spread more thinly than ever. People are looking for new, emotional connections. They’re looking for what they can love.”

The company’s social graph – and how to benefit from it


I had a inspiring session during the Sweden Social Web Camp (SSWC) at Tjärö a few weeks ago. We were ca 50 social media evangelists that did discuss what ever a company has a social graph or not? And if it does exist; how does it look like, and how can the company use it?

At least my conclusion was that I don’t think the company itself nor the brand itself has a social graph. Because a brand is not a human being. Anyone may be connected to, and even have relations with brands but not social relations. Because you got to be human to socialize. But your brand is a social object and your products as well. Because people are talking about them. Some are more engaged than others, and some more angry than others. But people are sharing their thoughts about your brand. And I guess the sum of these people, that have your company (and/or your brand) as a social object, are the same thing as the company’s social graph, or at least the sum of the parts of their social graphs that are related or relevant to the company and/or their brand. We’re talking about the company’s employees, customers, stakeholders, and others.

Further on – if that’s the case – I do think the company can use and cultivate that kind of a social graph – with an extreme outcome. I’ll tell you why and how further down in this post. But first – let’s take it from the beginning:

We’re all human beings, right? We’re people. And people are social. We group ourselves into social networks, and talking to each other about different kind of social objects, and engage ourselves in communities.

It doesn’t matter if we’re consumers, suppliers, communicators or journalists. We all got to understand how we socialize, which is “the process of inheriting and disseminating norms, customs and ideologies through conversations, behaviors, practices, rituals and education”…. that “provide the individual with the skills and habits necessary for participating within their own society”.

A network is just elements connected to each other. But social network is individuals connected to each other.

And the Social Object is “the node” in these social networks. The Social Object is the reason why two people are talking to each other, as opposed to talking to somebody else.

And a group of individuals that have these social objects in common and share these interests with each other – are members of a community. Everyone on this planet is a member of a community, I guess?

Then Mark Zuckerberg took a part of this social environment to the web, and more or less invented the term “Social Graph” which describes the relationships between individuals online. Frankly it’s the global mapping of everybody and how they’re related.

My experiences are that companies and their marketing staff intellectually do understand the situation, and are in some sort of consideration phase, but that they are truly stressed about this “social graph” and the relationship-humbo-jumbo talk.

But if we do agree that “the sum of the people, that have your company (and/or your brand) as a social object, are the same thing as the company’s social graph, or at least the sum of the parts of their social graphs that are related or relevant to the company and/or their brand”. Then it wouldn’t be to hard for the company to benefit from this social environment. Let me give you a few examples what you as a communicator can do:

  1. Identify who’s connected to your brand.
  2. Find out if your brand is a social object (with sub subjects), and if that might have resulted in different kind of communities.
  3. Find out how these communities look like.
    1. Who are members.
    2. What exactly are they talking about.
  4. Become a member by yourself and serve the other members in these communities.
  5. Inspire those who are only connected to your brand but not talking about it, to become members and engage, the company’s employees in particular.
  6. Help these communities to grow and flourish as a whole.

I think for an example these guys (and organizations) might be connected to your brand, among many others:

  • Employees (and former employees)
  • Members of the Board
  • Owners
  • Customers (and former customers)
  • Supppliers
  • Retailers
  • Partners
  • Industry spokesmen and thought leaders
  • Industry colleagues
  • Competitors
  • Ambassadors
  • Journalists

They know your company. And they are all connected. And they all are important to you. But that doesn’t mean they are talking to each other nor with you or your staff about your brand. They might only be connected. They might be connected to your brand and talking to each other about it, but not with you and your staff. They might be connected to your brand, yourself and your staff as well, but not talking about it with anyone. Or they might be both connected to your brand, yourself and your staff, and talking about it with everyone.

These ones who are talking about your brand, have for sure different kind of needs and wants. And they probably talking about that specific angle of your brand in different kind of forum, in different sub communities.

No matter what group they belong, they all can be a member of these communities that talking about your brand.

Can your company own a such communities? Probably not. You can’t own a social object. You can’t even own your brand as a social object. They all are parts of the social environment!

But you can help an existing community to grow and flourish. Especially the ones who are connected to your brand.

You can be a proud member of the existing ones. You can invite other peoples to the existing ones. You can also set up “your own” (another) forum for an existing community to help it grow. And you can call that “your community” if you like. Just because that’s the community you’re involved in, or created a new forum for (as the owner / administrator).

But a community is boundless. Some of the members can easily pop up somewhere else, and the rest of the members will follow.

If you’re interested in this topic, please read “Your company has a social graph” as well.

Brittisk press ointresserad av omvärlden?


Har omvärlden blivit ointressant för brittisk press? Eller är det britterna själva som tappat intresse för internationella nyheter, som gör att brittisk press inte rapporterar därifrån längre? Något har i alla fall hänt, åtminstone om man får tro Media Standard Trusts rapport om hur utlandsbevakningen tillika rapporteringen har utvecklats hos de fyra största dagstidningarna i Storbrittanien (Daily Mirror, Daily Mail, Daily Telegraph och Guardian). Det är ingen rolig bild. Sedan glansdagarna år 1979 då exempelvis Daily Mirror avslöjade Pol Pot regimens förskräckliga framfart i Kambodja, så har utlandsrapporteringen minskat med nära 40%; från 502 – 308 artiklar om omvärlden mellan åren 1979 – 2009.

Front page of the Daily Mirror, 12th September 1979

Antalet artiklar om omvärlden skönk från 502 till 308 år 1979-2009 första veckan i mars.

Man kan tänka sig att skälet till nedgången är att det gått lite knackigt för pressen under senaste 30 åren. Icke! Kraftigt ökning både vad det gäller antal sidor och antal artiklar vittnar om att det snarare är så att britterna inte längre efterfrågar nyheter från omvärlden; eller åtminstone inte berätta att betala vad de kostar?

Eller är det någon som har någon annan teori?

Oförmåga att förstå sociala webben – enda floppen i valrörelsen


Dagens nyheters artikeln “Sociala medier en flopp i valrörelsen” gjorde mig riktigt trött, bedrövad och i viss mån upprörd.

Det är inte de sociala medierna som floppat; utan det faktum att varken Kristoffer Örstadius på DN, de många politikerna eller de citerade sakkunniga personerna i artikeln, verkar har förstått essensen av den sociala webben, än mindre hur de ska hantera den.

Kristoffer skriver att “trots alla förväntningar på sociala medier har intresset från både väljare och politiker varit relativt svalt”.

Jesper Strömbäck, proffessor i kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet, säger att “sociala mediernas betydelse i valrörelsen är överskattad och missförstådd”. Och att “de som använder sociala medier vet i huvudsak resan vad de ska rösta på. Därmed är sociala medier ett ganska ineffektivt redskap…”.

Erik Bratthall, koordinator för alliansens kampanjstab säger att “vi är beredda och finnas på sociala medier. Men för den allmänna väljaren tror jag inte att det är naturligt att gå in där”.

Bo Krogvig, Socialdemokraternas valledare, säger att “de traditionella metoderna är jämförelsevis är oslagbara…” och att sociala medier inte går att jämföra “med samtal ansikte mot ansikte” och menar att “sociala medier föregås av en aktiv handling från en som söker kontakt”. Och får avsluta artikeln med följande citat: “När vi knackar dörr är det vi som väljer radhusområden vi ska gå i, eller vilka trappuppgångar vi ska gå till. I sociala medier är det andra sidan som söker oss.”

Ca 80% av Sveriges befolkning över 18 år använder Internet, vilket är ett av de högsta procentuella andelen i världen. 26% av Sveriges befolkning mellan 9 – 79 år använder sociala medier en genomsnittlig dag. Och 36% av befolkningen är medlemmar på Facebook. Essensen av sociala webben handlar om att att utbyta information, erfarenheter, upplevelser, åsikter, etc med varandra. En del av detta utbyte handlar om politiska frågor, som jobb, utbildning, vård, skatt, kultur, miljö, etc, av den enkla anledning att det är frågor som berör och engagerar folk. Med andra ord så har diskussionen om politiskt heta frågor, i dessa tider “valfrågor”, aldrig varit större än nu på just den sociala webben.

Så när Kristoffer skriver att “intresset från … väljare … varit relativt svalt”, så är det helt fel. Möjligtvis så har intresset att söka kontakt med politiska representanter via sociala medier varit svalt, vilket sannolikt kan bero på att väljare hellre söker svar från sitt nätverk, då det anses vara betydligt mer trovärdigt och i vissa fall mer kunnigt.

Lika knasigt är det av Jesper Strömbäck att påstå att “de som använder sociala medier vet i huvudsak resan vad de ska rösta på” och att “sociala medier ett ganska ineffektivt redskap…”. Det är klart att en stor del av Sveriges befolkning har en idé om, eller kanske redan vet, vilka de ska rösta på. Men det betyder ju inte att de inte går att påverka. Hur många av de som läser Dagens Nyheter eller kollar på TV4 har inte också någon idé om vilka de ska rösta på? Det verkar ju inte hindra de politiska partierna från att lägga ner miljontals kronor på annonsering.

Ja, sociala medier kan vara ett “ganska ineffektivt redskap” om man inte förstår hur man ska använda dem. De är inte svårare att förstå och använda än den fysiska arenan; om man bara står på torget och basunerar ut sina budskap utan att lyssna på sina potentiella väljare, så lär man nå föga framgång. Det räcker heller inte med att slå upp ett antal valstugor och hoppas på att folk som passerar förbi ska kliva in och bli övertygade. Nej, folk diskuterar valfrågor  hemma, på Konsum, på arbetsplatsen, i fiket på Ikea – men kanske mest av allt på den sociala webben. För att nå framgång så krävs att politikerna aktivt med ödmjukt söker sig dit, lyssnar och engagerar dig i sina väljares problem och önskemål.

Därför skulle det kännas befriande om någon kunde förklara för Erik Bratthall, koordinator för alliansens kampanjstab,  att det inte räcker med att bara “finnas på sociala medier” utan att man också måste interagera med de som finns där. Och att sociala medier inte är en plats man går in i, utan en kontext där 26% av Sveriges väljare interagerar med varandra varje dag.

Till sist skulle jag berätta för Bo Krogvig, Socialdemokraternas valledare, att skälet till att han anser att “de traditionella metoderna är jämförelsevis är oslagbara…” är att det med största sannolikhet inte förstått hur folk använder sociala medier, och hur de ska förhålla sig till detta.

Sociala medier är i allra högsta grad ett “samtal ansikte mot ansikte” och i många fall ett väldigt effektivt samtal, trots att det är svårt att känna andedräkten av den man samtalar med. Och – nej – i sociala medier är det inte “andra sidan” som söker er politiker, utan en arena där folk söker varandra.

Om politiker vill vara en del av denna kontext så får de jobba sig in i matchen. Men det tar tid och kraft att skapa relationer även på nätet, men när man lyckas så får man mångfalt tillbaka.

Det är därför inte så svårt att förstå att bara 20% svarar “ja” på DN’s fråga huruvida väljarna “under augusti eller september i år kommit i kontakt med något parti via sociala medier.

Läs också Mikael Zackrissons inlägg: “Nej, sociala medier är ingen röstmagnet, men det kan vara något mycket större” och Magnus Kolsjö’s “Dörrknackning en flopp i valrörelsen“.

Bill Gates: Webben bästa källan till utbildning om fem år


Under nyligen genomförda Techonomy 2010 förutspår Bill Gates att webben kommer vara fem gånger så betydelsefull källa till utbildning än vad universiteten är om fem år. Därmed ytterligare ett exempel på hur webben med alla dess tjänster och användare fullkomligt håller på vända upp och ner på allt som tidigare varit faktum.

En rejäl tankeställare för skolväsendet, som får skynda sig att försöka anpassa sig till de nya förutsättningarna. De nya “fantastiska” förutsättningarna” bör tilläggas. För trenden är odelat positiv i mina ögon. Och inte helt olikt de utmaningar som traditionella medier, i synnerhet dagstidningar, står inför i strävan att vara ledande forum för förmedling av mestadels nyhetsrelaterad information. Förhoppningsvis lyckas båda ovan nämnda spelare hitta sitt existensberättigande i den nya kontexten.

Techonomy är en sammanslagning av orden Technology och Economy beskrivs på techonomy.com vara:

“…organized activities related to the invention, development, production, distribution and consumption of technology-enhanced goods and services that a society uses to address the problem of scarcity and to enhance the quality of life.”

Och verkar för:

“…a rational, optimistic, forward-looking, technically savvy work ethic that celebrates technological achievement, human ingenuity, and sustainable living.”

Bill Gates tillhör en av de mest framträdande och respekterande sk “tech0nomisterna” bland andra nu levande celebriteter som Larry Page,  Sergey Brin och Steve Jobs, alla medlemmar i den sk “big list of tech0nomists“.

Läs också på Engadget varifrån jag fick tipset.

Almedalsveckan en kommunikativ Medeltidsvecka


Årets Almedalsvecka framställs av många som en av de bästa genom tiderna. Veckan slog rekord i år igen med ca 800 arrangörer, 1.400 arrangemang och 10.000-talsbesökare. Valår och strålande vackert väder bidrog till framgången. Jag är benägen att stämma in i lovorden men fasade över det kommunikativa haveri som ändå präglade veckan generellt sett. Stundtals kändes det som om jag hade hamnat på Gotlands Medeltidsvecka sett ur ett kommunikativt perspektiv. Ett kommunikativt slagfält tillika huggsexa.

”Aldrig har någon fått så mycket för så lite” skriver Dagens Media som rubrik tillika citat till ett gäng personligheters uttalanden om Almedalsveckans flippar och floppar, utan att jag kunde hitta vem citatet egentligen kom ifrån. Det måhända, men många av dem nämner just bristen på effektiv kommunikation som de utmärkande flopparna.

Isabella Löwengrip, med bloggen Blondinbella, klankar ner på Gudrun Schymans PR-kupp att brånna upp 100.000 kr i sedlar framför en gapande delvis högst skeptisk publik.

Brit Stakston, från JMW, menar att “de som arrangerar evenemang under veckan inte systematiskt via de sociala medierna har tagit tillvara på möjligheten att ge fördjupad information.”

Katarina Winell, kommunikationschef, Hälso- och sjukvårdsnämndens förvaltning, SLL, kritiserar den urskiljningslösa utdelningen av flygblad.

“Sverige är ett av världens bästa länder vad gäller teknik och kommunikation. Det känns därför otroligt förlegat och ineffektivt att man fortfarande delar ut flyers  i så stor utsträckning Almedalen. Hoppas att vi slipper se det kommande år.”

Och får medhåll från Nikke Lindqvist:

“Flygbladsutdelningen. Ingen vill ha dem, det måste gå att hitta något annat sätt.”

Amerikanska flygplan som släpper flygblad över Japan under andra världskriget. Källa: Wikipedia

Bortsett från en mängd undantag som kanske bekräftar regeln, så menar jag att utrymmet för kvalitativ och någorlunda djupgående kommunikation och meningsutbyte blev minst sagt begränsat. Såväl på seminarier som på öppet på gator och torg. Jag fick intrycket av att seminarierna var så många och ihoppressade, att föredragshållare, moderatorer och seminariearranggörer, blev tvugna att snabbt skumma av de många spännande teman på ytan, utan att så värst många i publiken fick en ärlig chans att i lugn och ro delta i debatten. Om de nu överhuvudtaget var förmögna till det, då många av åhörarna redan mentalt var på väg till nästa seminarium i samma stund som bänkat sig på seminariet de just anlätt till. Vilket också verkade vara fallet för de förstnämnda, som ju skulle arrangera, moderera, prata, i ett nytt sammanhang, ungefär fem minuter innan det de just deltar i hade slutat. Hysteriskt!

Mellan seminarierna ifråga brusade det för fullt. Man fick hugga sig fram med machetas mellan flygbladsutdelare, plasttält, gycklare, och annat löst folk som fullkomligt och ibland bokstavligt skrek ut sina budskap, utan att ens vara närheten av att ta reda på om det var målgruppen som försökte komma förbi. Själv hade jag fickorna fulla helt irrelevanta och meningslösa “give aways” som folk handgripligen stuckit ner i kläderna på mig.

De luttrade som redan visste att bruset skulle nå smärtgränsen, var beredda att gå hur långt som helst för att synas, så till den milda grad att budskapet i sig sen länge höljts i dunkel. Gudrun Schyman eldade som bekant upp 100.000 kronoer i sedlar för att påvisa ojämlika löner, Greenpeace sprang omkring som fiskar och Prime satte sprätt på hundratals flaskor rosévin till vilt främmande som smög sig in på baksidan av gården för att “värma” inför kvällen.  Kreativiteten nådde inga gränser.

Källa: Ylva S (Flickr)

Mitt i detta intermezzo av skenande budskap såg man dock grupper av folk som dragit sig undan larmet in på innergårdar för ett innerligt och givande meningsutbyte. Och just där kunde jag också ursprungliga det egentliga syftet med Almedalsveckan; att påverka genom att kommunicera sina budskap till politiker, media och andra opinioinsbildare på ett nära, innerligt och effektivt sett.

Nästa år ser jag fram emot kvalitet på bekostnad av kvantitet.

Så ska han krossa Associated Press


För några dagar sen lanserades tjänsten som ska krossa Associated Press’ monopol på att förmedla nyheter till media. Tjänsten heter Publish2 och bakom den står Publish 2.0-bloggaren Scott Karp med ambition att skapa en helt öppen och oberoende plattform för media att sälja och distribuera nyheter och uppslag mellan varandra.

– Vi ska göra med AP det Craiglist gjorde med tidningarnas eftertextannonser, säger Scott Krap i sitt anförande i samband med lanseringen för några dagar sen.

För många år sen pratade jag med DN om att skapa en öppen och oberoende plattform för grävande journalistik. Där media och journalister tillsammans kunde samarbeta för att skapa avslöjande stories, trots att de rent krasst konkurrerar om läsarna. Varför? För att grävande journalistik är så dyr att ett media ensamt knappast kan bära kostnaden för att få ihop affären i slutändan. Jag jämförde med bilindustrins gemensamma utvecklingsprojekt, där konkurrerande bilföretag gick samman och för att dela på kostnaden av dem.

DN nappade aldrig på uppslaget. De hade ju sin nyhetsbyrå som försåg dem med senaste nytt; TT som de äger tillsammans med några av Sveriges ledande media.

Jag lämnade också tanken, men skapade istället något snarlikt fast tvärtom – MyNewsdesk – en öppen och oberoende plattform för företag och journalister att utbyta information, tankar och idéer med varandra. Missionen var att se till att journalister får tillgång till pressinformation på effektivast tänkbara sätt. Och vice versa. Drivkraften låg i att med ny teknik och modernt web-tänk krossa trötta gamla etablerade newswire-monopol som PRNewsWire. Det var 2004. Idag kallar vi MyNewsdesk för “the news exchange site”.

Några år senare så började jag följa en blogg som hette Publishing 2.0 utan att fundera närmare på vem som låg bakom den. För ett par dagar sen lanserar mannen bakom bloggen – Scott Karp – Publish2.com – news exchange. Hans ambition är att krossa AP’s (Associated Press) monopol på nyhetsdistribution till och från media, att skapa en öppen och oberoende plattform för media att distribuera och sälja sitt innehåll till media. Något han började planera för många år sen. Här en video-upptagning från en dragning om nya affärsmodeller för tidningar på “the CUNY Graduate School of Journalism”, bl a tillsammans med Jeff Jarvis, från 2008.

Tanken och tjänsten är extremt tilltalande. Jag har har alltid hatat trötta monopolister som låst in användare och kunder i ett etablerat system, för att det just är så etablerat och omöjligt att ta sig ur. Men chansen att media skulle sluta att köpa dyra nyheter av AP till förmån för Publish2 är väl närmast obefintlig, av just nämnda skäl. Men låt oss hoppas att de lyckas. Vi har sett det förut.

Läs även om Publish2 och Scott Krap på TechCrunch varifrån jag fick uppslaget.