First radio reporter using iPhone as primary field recorder

Journalism has truly turned up side down. And I think that’s just great. I just ran into a few great examples of that:

First of all check out the WTOP reporter Neal Augenstein, who has replaced his heavy radio equipment on an iPhone. He’s writing about this interesting change in MediaShift. And it’s truly inspiring. In particular for those who want to go out on the field to cover, create, and distribute remarkable stories direct to their audience. It hasn’t been easier than now.

Neal describes himself in his Twitter bio as follows:
“Believe I’m first major market radio reporter using iPhone as primary field recorder.”

And he says:
“Now, with the Apple iPhone 4 and several apps, I can produce intricate audio and video reports, broadcast live, take and edit photos, write web content and distribute it through social media from a single device.”

“With the VC Audio Pro app from VeriCorder, I can quickly pull cuts, edit and assemble audio wraps, and adjust volumes on a three-track screen similar to the popular Adobe Audition used in many newsrooms. The amount of time saved by not having to boot up the laptop and transfer audio has been my single greatest workflow improvement. The finished report that used to take 30 minutes to produce and transmit can now be done in 10.

This is a rundown of all the key ways he’s using on and with his iPhone.

Neal Augenstein hasn’t a journalist page – yet. But Nicholas D. Kristof has. He’s one of the top journalists that might got inspired of the possibilities that Justin Osofsky, Director of Media Partnerships at Facebook, talking about on the brand new Facebook page “Journalists on Facebook”. The page has been created: “to serve as an ongoing resource for the growing number of reporters using Facebook to find sources, interact with readers, and advance stories.”

Justin says that “The Page will provide journalists with best practices for integrating the latest Facebook products with their work and connecting with the Facebook audience of more than 500 million people.

I was actually one of the first to like that page, now one day later, they are ten thousands of journalists. And all of them are now asked to create professional pages on Facebook, for both reach and interact with their audience, listen to them, work with them, get ideas for articles of them, and so on. Some of them might already have done that, like Nicholas D. Kristof, that already has more than 200.000 “fans”. And some of them also bring their page to their newspapers bylines like Robert Fisk at The Independent. Why not?

I’m pretty sure that many journalist now will take the oppertunity to use this possiblity, to get more out of their daily work. Some of them will be CNN journalists if they haven’t already joined “the Facebook revolution”. And the media itself is no exception… Look at NPR or the very small local news blog Rockville Central.

When I talked to Nick Wrenn, vice president of digital services for CNN International, during the conference Social Media World Forum, in London, he said that Facebook is an equally obvious that common source of information and meeting point. But he would rather emphasize CNN’s iReport and Open Stories as the public Forum for meeting, collaboration, and sharing, between CNN journalists and their audience.

Journalists loves your homepage – but not your newsroom

Yes – Journalists do love your homepage – but not your newsroom. 9 out of 10 are using the homepage in their research. But they can’t find the newsroom. And when they do, it’s not up to date.

It’s pretty clear that the company homepage no longer is, or at least should be, the hub of their communication. We do know that people hanging around all over the web, the social web in particular, where they connect with and get inspired och informed by others. Therefore it’s extremely important for companies to meet, connect and socialize with their audience wherever they are aswell.
But – so far – the homepage still is one of the most natural and common way to get information from the company. This applies to journalists in particular.
According to PRWeek’s Media Survey 2010, 93% of the respondent journalists were using the company home page during the course of their research for a story. Only Google Search were more common, and a not-too-wild guess is that they used Google to find website, don’t you think?

PRWeeks Media Survey 2010

Bulldog Reporter – TEKGROUP International – 2010 Journalist Survey on Media Relations Practices, confirm these facts:

“The importance of corporate website and online newsroom as a preferred source of information for journalists continues over the past year, with nearly 97% of journalists indicating that they use such sites in their work. Nearly 45% of respondents report visits more frequently than once a week, and more than 84% report a visit at least once a month. Busi- ness journalists make greatest regular use of corporate websites and online newsrooms, with 59.2% report- ing visits more than once a week; and fully 87.4% of business technology journalists report such visits once a month or more. The most avid users of corporate websites are online journalists, almost 75% of whom visit corporate websites or online newsrooms once a week or more frequently.”

TEKGroup International Journalist Survey 2011

In previous studies by TekGroup International, they found out the Top 10 Reasons to have an Online Newsroom:
1. Journalists expect a company to have an online newsroom
2. Journalists believe that all companies will have an online newsroom
3. Journalists visit company online newsrooms often to very often
4. Journalists visit both large and small-to-medium sized company online newsrooms
5. Centralized location and 24-hour access of press materials
6. Control and delivery of corporate message
7. Measurement of communication efforts
8. Media request management
9. Social media interaction

This leads us to understand how important it is that the website has a full-blown press room. And just because we would understand what a full-blown press room is, they also examined that matter and came up with Top 20 Elements to have in an Online Newsroom:
1.    Searchable Archives
2.    PR Contacts
3.    News Releases
4.    Background Information
5.    Product Info/Press Kits
6.    Photographs
7.    Help/FAQ
8.    Crisis Communications
9.    Events Calendar
10.    Executive Biographies
11.    Media Credentials Registration
12.    Financial Information
13.    Info/Interview Request Form
14.    News Coverage
15.    Video
16.    Social Media Page
17.    RSS Feeds
18.    Audio
19.    Blog
20.    Twitter Feed

Unfortunately “more than 57% of journalists generally agree that it’s difficult to find press materials that address their interests. What’s more, almost 42% of respondents generally agree that it’s difficult even to find organizations’ online newsrooms.”, says TEKGroup.

TEKGroup International Journalist Survey 2011

And we do know that small to medium sized companies, in particular, are often lacked of resources to create newsroom of these kind. But…

Not anymore. Mynewsdesk has created – and now launched –  a hosted newsroom solution which let you create one of these “full-blown press rooms” both on Mynewsdesk as your homepage, without any developers. Yes – with no technical skills – you can easily set up them by yourself. And – yes – it does include most of the elements mentioned above.

Our marketing department has written a few words about this on their blog. Check it. And try it.

Please note that the studies above are biased. After all TEKgroup International is an “Internet software and services company, develops Online Newsroom and E-business software solutions for the public relations industry”. But, my experiences make me to believe that these reflects the realitiy.

Communication a huge and confusing melting pot

Everybody in communication business talks about it everywhere! The new and ever-changing communication landscape has turned the media industry on its head. The confusion is now complete. Much of what we have learned and become accustomed to is no longer valid. This applies particularly to media, journalism, public relations, marketing, and sales. The professionals within each of these fields are either desperately holding on to their old identities, or are groping around for new ones.

The role of journalists is questioned. Previously clear concepts such as “journalist” and “journalism” have become blurred. The same goes for “media”. What is a media today? And “PR” … what is PR? It’s obviously something else today than it was yesterday. And what about “marketing”…

“Markets (and marketing) are conversations” as the Cluetrain Manifesto puts it. Conversations are based on relationships. Just like PR. Because PR’s is all about relationships, right? It’s all about relationships with both the market and those who influence it, including journalists. However, since all consumers now have access to almost exactly the same “tools” and methods as traditional journalists, it seems like the market has in some way also become the journalists. The market represents a long tail of new journalism and new media that perhaps has the greatest influence on a company’s market and might perhaps be their key opinion leaders. “Put the public back to public relations!” as Brian Solis put it long ago.

People have started to talk to each other in social media at the expense of, or sometimes in tune with, traditional media. They’re no longer writing letters to editors. They would rather publish their news ideas directly on the Web. Media consumption, and production, publishing, packaging and distribution in particular, have rapidly moved in to the social web. And both the PR and Marketing communicators are following, or are at least gradually beginning to do so.

As the market moved to the web, and the web has become social, marketing communication has become “social” too. Companies have started to talk directly with their market. And I mean “talk”, not pushing out information. Campaigns with no social component become fewer and fewer. “Monologue” ad banners, with decreasing CTR and increasing CPC, are becoming less acceptable. Google revolutionized with Adwords, Adsense and PPC. Press releases written by former journalists synchronized with Adwords and presented as text ads, turned things upside down.

Aftonbladet has been very successful with advertorials where only a small ad-mark distinguishes the ad from an article produced by journalists. This method is about as successful – and deceptive – as “product placement” in TV and film. That method has gone from small product elements in parts of a program to a complete sellout of the entire series or film. (In Sweden, think Channel 5’s Room Service and TV4’s Sick Sack.) But what can the television business do when the consumer just fast-forwards past the commercials, or worse still, prefers looking at user-generated TV like YouTube?

What will newspapers do when consumers ignore their banners? They will convert advertising into editorials. Or vice versa: they will charge for editorial features and charge companies to publish content on their platform, without involving any “investigative” journalism.

IDG calls their version of this “Vendor’s Voice”, a medium where companies publish their “editorial material” (it used to be called press information) directly on and its related websites. The service is conceived and hosted by Mynewsdesk. It works pretty much like the Apple App Store; it is possible for any media to set up their “channel” (the media) on Mynewsdesk, promote it, and put a price on its use.

Essentially, when companies publish their information in their own newsrooms via Mynewsdesk, they can also easily select any relevant channels for the information in question. The service still has the internal working title “Sponsored Stories”, which today may seem a little funny when that is the exact same name Facebook uses for its new advertising program, where a company pays for people in its network to share information about that company with their own friends.

Isn’t that pretty much what PR communicators strive for? It’s in the form of an ad, but this type of advertising is simply bought communication – just like some PR seems to be – with the purpose to “create attention around ideas, goods and services, as well as affect and change people’s opinions, values or actions…”

But the press release… That’s information for the press, right? Or is it information that is now a commodity, often published in the media, directly and unabridged, much like the “sponsored stories”? Maybe it is information that can reach anyone that might find this information relevant. They might not be the press, but they are at least some kind of journalist, in the sense that they publish their own stories, often in same media as “real” journalists, in platforms created for user-generated content.

Everything goes round and round: side by side are readers, companies and journalists. All collaborate and compete for space and reach.

The causal relationship is as simple as it is complicated. People are social. People are using the Web. The Web has become social. People meet online. The exchange is rich and extensive. The crowd has forced the creation of great services for production, packaging, processing and distribution. These are exactly the same building blocks that have always been the foundation for traditional journalists and the media’s right to exist. Strong competition has emerged, but there is also some  interaction and collaboration.

People have opted in to social media at the expense of the traditional media. They rely on their own networks more and more, which has forced advertisers to find a place in social media too. Traditional ads are replaced by social and editorial versions that are designed to engage or become “friends” with your audience, talking to them as you would talk to friends.

The media are in the same boat and are becoming more social and advertorial. Users are invited to become part of both the ads and the editorials. UGC (user-generated content) is melded with CGC (company-generated content) and even JGC (journalist-generated content). Journalism goes from being a product to being a process characterized by “crowd-sourcing”, before ringing up the curtain on a particular report or story. As the newspaper Accent writes on their site:

“This is a collection of automated news monitoring that we use as editors. The idea is that even you, the reader, will see and have access to the unsorted stream of news that passes us on the editorial board. Please let us know if you find something important or interesting that you think we should pick up in our reporting. ”

This is similar to how companies today present their increasingly transparent and authentic communication in their own social media newsrooms, where the audience is invited to contribute their own experiences and opinions, and partly acts as a source of story ideas for journalists.

All in all, it’s a wonderful, fruitful, but oh-so-confusing melting pot. the most remarkable re-launch of the year

I love local news. And I do think there are great possibilities to make something really smart in that area. But must be the most remarkable re-launch of the year.

You do remember the highlight of local news before the turn of the century? It all started 1997 in Örebro with the great ambition to conquer the local news market in Sweden, and even abroad. Only one year later some of the employees won “Bonniers Stora Journalistpris” which is one of the most prestigious journalist prizes you can get. With funding from Medströms and Intelligence Ventshare, they became like 60 employees at the turn of the century. But no one were willing to save the company when the dot com bubble burst.
Now, 10 years later, one of the former owner, Krister Bengtsson, also known as the former owner of the news agency Sveriges Nyheter, is back in business. But what it this all about? Well – not much? It all look like Sveriges Nyheters news feed, they’re already selling to their customers like Blocket and others. No more – no less.
Krister says:
“The idea is that will be Sweden’s most simple news site. As Teletext, but for devices like mobile and IPAD’s. A news site as I would like it to be, to keep me posted with the latest news.”
Well – I can’t see the value or the business… But I might be blind?


Mashable söker följeslagare

Ett av världens ledande nyheter medier om social och digital media, teknologi, och webbkultur har gjort det möjligt för sina läsare att följa de ämnen och artiklar de är intresserade av och samla det under fliken “My Stories”. Tjänsten är i beta och endast tillgänglig för ett exklusivt urval att testa.

Möjligheten att på olika sätt följa personer och företag i sociala medier har blivit omåttligt populärt. På Facebook lägger man till “vänner” och “gillar” företag. På Twitter “följer” man dem – rätt och slätt. På Linkedin kopplar man ihop sig, eller “connectar”. På MyNewsdesk “bevakar” man företag, men vi skriver “följer”. Och följer man ett företag så är man en del av förtagets nätverk. OSV.

Man väljer helt enkelt att följa, bevaka, connecta, gilla, dem eller det man är intresserad av, så till den milda grad att en överväldigad majoritet av världens ca 2 miljarder webbanvändare blivit sociala på just webben.

Nu hakar media på trenden. Många har sen länge bjudit in sina läsare att medverka, som en social ingrediens till sitt erbjudande. Men Mashable går samma väg som de sociala medierna, i den bemärkelsen att läsarna nu kan skräddarsy sitt eget “Mashable media” genom att följa de ämnen och de artiklar de är intresserade av och samla detta flöde under fliken “My Stories”. Till det kommer en massa funktioner som ny sharing app, nya sätt att connecta med läsare, få alerts på kommentarer, etc.

Följ Iphone - eller några andra relaterade ämnen


Det lär väl inte dröja länge förrän man kan följa enskilda skribenter. Kanske kommer även läsarna kunna regga sig om gästskribenter, så att man kan följa dem också. Kanske kommer även företag att få göra sin röst hörd på ett lite mer personligt sätt än annonser, så att man även kan följa företagen.

Kanske dröjer det inte länge förrän Mashable blir en community för de som är intresserade av nyheter om social och digital media, teknologi, och webbkultur.

Brittisk press ointresserad av omvärlden?

Har omvärlden blivit ointressant för brittisk press? Eller är det britterna själva som tappat intresse för internationella nyheter, som gör att brittisk press inte rapporterar därifrån längre? Något har i alla fall hänt, åtminstone om man får tro Media Standard Trusts rapport om hur utlandsbevakningen tillika rapporteringen har utvecklats hos de fyra största dagstidningarna i Storbrittanien (Daily Mirror, Daily Mail, Daily Telegraph och Guardian). Det är ingen rolig bild. Sedan glansdagarna år 1979 då exempelvis Daily Mirror avslöjade Pol Pot regimens förskräckliga framfart i Kambodja, så har utlandsrapporteringen minskat med nära 40%; från 502 – 308 artiklar om omvärlden mellan åren 1979 – 2009.

Front page of the Daily Mirror, 12th September 1979

Antalet artiklar om omvärlden skönk från 502 till 308 år 1979-2009 första veckan i mars.

Man kan tänka sig att skälet till nedgången är att det gått lite knackigt för pressen under senaste 30 åren. Icke! Kraftigt ökning både vad det gäller antal sidor och antal artiklar vittnar om att det snarare är så att britterna inte längre efterfrågar nyheter från omvärlden; eller åtminstone inte berätta att betala vad de kostar?

Eller är det någon som har någon annan teori?

Journalistrollen i upplösning när journalistiken blomstrar

Förutsättningarna för att bedriva bra journalistik har aldrig varit bättre. Trots det är den traditionella journalistrollen i upplösning. Därför att bra journalistik inte längre är en produkt av enbart traditionella journalister. Det är en process tillägnad allmänheten. Där bästa man må vinna. Där bästa historia må spridas, granskas, kritiseras, förädlas, och kompletteras.

För ett par dagar sin anordnade Sim(o) tillsammans med JMK en debatt om “Vem är journalist – och varför?” Och “om journalistrollens upplösning”. Tanken var att utgå ifrån Anders Mildners kritiska essä i boken “Vad väntar runt hörnet?” (Sim(o) 2010) med rubriken ”Den stora upplösningen: Vem är journalist när journalismen vittrar bort? Och varför?”

Debatten blev dessvärre en sorglig historia präglad av pajkastning där främst panelmedlemmarna Helena Giertta, chefredaktör för Journalisten, Sigurd Allern, professor vid JMK, försvarade sitt och sina institutioners existensberättigande med näbbar och klor.

Ungefär med samma argument som den ilskna journalisten, som Anders inledningsvis citerar i sin essä, skäller ut en läsare:

“Hade det inte varit för OSS (läs “journalister”), då hade sådana som DU (läs “läsare”) inte haft en aning om något i det här samhället! Vårt uppdrag är att granska makten och det gör vi varje dag och hade vi inte gjort det hade ingen annan gjort det.”

Helena menar att journalistrollen inte alls är i upplösning, som Anders skriver, utan skriver i sin ledare i senaste numret av Journalisten att “tvärtom har vi bättre förutsättningar än någonsin tidigare, tack vare den nya tekniken”.

Jag håller med Helena om att förutsättningarna för journalistiken som fenomen aldrig varit bättre. Däremot tror jag att den traditionella rollen som “journalist”; den exklusiva skara professionella yrkesutövare som har till uppgift att granska makten och förmedla sanningen om hur saker och ting förhåller sig i omvärlden, aldrig varit mer hotad än nu. Vilket även gäller de traditionella medierna.

Här verkar våra åsikter gå tvärt isär. Jag får tydliga indikationer på att Helena sätter ett likamedstecken mellan journalistroll och journalistik, i den bemärkelsen att ingen annan än just “journalister” kan bedriva journalistik, och att journalister är i princip de som är medlemmar i Journalistförbundet eller liknande, och/eller jobbar för/på ett traditionellt media.

Helena skriver följande i sin ledare:

“Nyligen kom ett ifrågasättande lite från sidan när Flashbacktråden om Bjästa blev ett bidrag till guldspaden. Nomineringen visar att man tappat bort vad journalistik är. Flashback är ett diskussionsforum, där man kan få både tips och inspiration. Ibland kan en tråd även ge faktaunderlag. Men om en Flashbacktråd skulle kunna räknas som grävande journalistik, varför inte lika gärna gå ännu ett steg tillbaka och nominera tingsrättsdomar?
Flashbacktråden är mer att likna vid ett samtal på ett kafé. Ibland är det vederhäftigt och belagt, ibland bara fullt med gissningar, och ibland rent skvaller och elakheter. Men det är när det blir journalistik, i urvalet och presentationen som det blir tillgängligt för en bredare allmänhet.”

Det är möjligt att varken en diskussionstråd på Flashback, tingsrättsdomar, eller dokument på Wikileaks inte bör bli belönade med Guldspadar för bästa grävande journalistik. Men det kanske säger mer om själva tävlingen än om önskvärd journalistik.

Jag kommer sent att glömma när Hasse Johansson precis mottagit Guldspaden för sitt program Dyrkat lås för SVT’s Uppdrag granskning, med motivationen att Hasse med utmärkt grävande journalistik avslöjat något som för allmänheten ej tidigare var känt. Jag ställde mig upp inför hela församlingen och ifrågasatte själva motiveringen då historien ju byggde på det videoklipp på Youtube, som väldigt pedagogiskt visade hur man på mindre än två minuter enkelt kunde få upp ett av ASSA’s säkrast dörrlås, och som innan programmet redan visats 100.000-tals gånger. Jag fick aldrig något bättre svar från Hasse än att videoklippet, med dess många kommentar, inte var journalistik.

Skälet till att de tradionella medierna och journalisterna hittills har kunnat existera är att de haft den exklusiva möjligheten att gräva fram, förpacka, förädla, publicera och distribuera information. Men den tiden är förbi. Sorry Helena, Sigurd och ev Hasse. Idag har i princip vem som helst tillgång till i princip samma verktyg för research, produktion, publicering och distribution, som förstnämnda. Vilket givetvis också speglar konsumenternas tillgång till informationen. Behovet av bra journalistik, är fortfarande stort, kanske större än någonsin, men behovet av traditionella journalister har minskat, och lära minska drastiskt så länge de inte levererar mervärde, till ett pris som inte avskräcker.

Personligen får jag 95% av min information, inspiration och förkovran från andra källor än de traditionella medierna – gratis. Jag får det från ett upparbetat nätverk av personer, företag, institutioner, och liknande, och indirekt från deras nätverk. Och jag har många tjänster som hjälper mig att aggregera denna samlade mängd input till en för mig närmast optimal och outtömlig output av relevant och intressant information.

För vad händer när vi mediekonsumenter söker oss direkt till diskussionsforum som Flashback, och nöjer oss med det? Vad händer när allmänhetens samlade erfarenheter och kunskap publiceras direkt på webben, och kritiskt granskas och förädlas av desamma? Vad händer när när mängder av geniala tjänster organiserar denna input, och serverar oss ett ytterst relevant och intressant urval av den?

Det som händer är att de journalister Helena  talar om nu ställs inför en rejäl utmaning att leverera mervärde.

Den närmast legendariska journalisten och nytänkaren Jeff Jarvis sa under en konferens om framtidens journalistik i Amsterdam att bra journalistik och media inte längre är något journalister har monopol på. Den finns precis överallt, och produceras av allmänheten.

Lyssna på Jeff Jarvis föredrag om framtidens journalistik

Jeff menar att nyheter inte är en produkt, som många traditionella journalister och mediahus gärna ser den som, utan en process. Jeff säger att nyheter som produkt är begränsade till produktion och distribution. De är proprietära, kontrollerade, centraliserade och monopoliserade. Envägskommunikation som passar alla. Med perfektion som standard.
Nyheter som process är alltid öppna för kommentarer, kompletteringar och tillägg. De är transparenta, beta och ofärdiga. De är en del av en större kontext, ett nätverk, med in- och utlänkar.

Jag väljer att avsluta detta inlägg med några av hans tänkvärda rekommendationer till traditionella mediahus, för att de ska ha någon möjlighet att konkurrera med omvärlden om mediekonsumenternas uppmärksamhet:

“As News organizations, we can’t expect that the consumers will come to us anymore. We must make us embeddable and spreadable. We must find a way to go where people are and be a part of their lives. Be a part of their community. A part of their news feed. The process doesn’t start with us. If you’re lucky – it ends with us. Or we’ll be a part of it.

Kika på hans föredrag, och återkom gärna med kommentarer till både det och Helenas Ledare, Anders inlägg, och detta inlägg.

Läs också Fredrik Strömbergs utmärkta blogginlägg om debatten ifråga, och även Mediestudiers eget blogginlägg.

Sist men inte minst, efter att ha publicerat detta inlägg så hörde @ceciliadjurberg (redaktör) av sig på Twitter och påminde mig om #medieormen en slags webbok öppen för alla – om det de kallar “journalistik 3.0” Kolla!