Communication a huge and confusing melting pot

Everybody in communication business talks about it everywhere! The new and ever-changing communication landscape has turned the media industry on its head. The confusion is now complete. Much of what we have learned and become accustomed to is no longer valid. This applies particularly to media, journalism, public relations, marketing, and sales. The professionals within each of these fields are either desperately holding on to their old identities, or are groping around for new ones.

The role of journalists is questioned. Previously clear concepts such as “journalist” and “journalism” have become blurred. The same goes for “media”. What is a media today? And “PR” … what is PR? It’s obviously something else today than it was yesterday. And what about “marketing”…

“Markets (and marketing) are conversations” as the Cluetrain Manifesto puts it. Conversations are based on relationships. Just like PR. Because PR’s is all about relationships, right? It’s all about relationships with both the market and those who influence it, including journalists. However, since all consumers now have access to almost exactly the same “tools” and methods as traditional journalists, it seems like the market has in some way also become the journalists. The market represents a long tail of new journalism and new media that perhaps has the greatest influence on a company’s market and might perhaps be their key opinion leaders. “Put the public back to public relations!” as Brian Solis put it long ago.

People have started to talk to each other in social media at the expense of, or sometimes in tune with, traditional media. They’re no longer writing letters to editors. They would rather publish their news ideas directly on the Web. Media consumption, and production, publishing, packaging and distribution in particular, have rapidly moved in to the social web. And both the PR and Marketing communicators are following, or are at least gradually beginning to do so.

As the market moved to the web, and the web has become social, marketing communication has become “social” too. Companies have started to talk directly with their market. And I mean “talk”, not pushing out information. Campaigns with no social component become fewer and fewer. “Monologue” ad banners, with decreasing CTR and increasing CPC, are becoming less acceptable. Google revolutionized with Adwords, Adsense and PPC. Press releases written by former journalists synchronized with Adwords and presented as text ads, turned things upside down.

Aftonbladet has been very successful with advertorials where only a small ad-mark distinguishes the ad from an article produced by journalists. This method is about as successful – and deceptive – as “product placement” in TV and film. That method has gone from small product elements in parts of a program to a complete sellout of the entire series or film. (In Sweden, think Channel 5’s Room Service and TV4’s Sick Sack.) But what can the television business do when the consumer just fast-forwards past the commercials, or worse still, prefers looking at user-generated TV like YouTube?

What will newspapers do when consumers ignore their banners? They will convert advertising into editorials. Or vice versa: they will charge for editorial features and charge companies to publish content on their platform, without involving any “investigative” journalism.

IDG calls their version of this “Vendor’s Voice”, a medium where companies publish their “editorial material” (it used to be called press information) directly on and its related websites. The service is conceived and hosted by Mynewsdesk. It works pretty much like the Apple App Store; it is possible for any media to set up their “channel” (the media) on Mynewsdesk, promote it, and put a price on its use.

Essentially, when companies publish their information in their own newsrooms via Mynewsdesk, they can also easily select any relevant channels for the information in question. The service still has the internal working title “Sponsored Stories”, which today may seem a little funny when that is the exact same name Facebook uses for its new advertising program, where a company pays for people in its network to share information about that company with their own friends.

Isn’t that pretty much what PR communicators strive for? It’s in the form of an ad, but this type of advertising is simply bought communication – just like some PR seems to be – with the purpose to “create attention around ideas, goods and services, as well as affect and change people’s opinions, values or actions…”

But the press release… That’s information for the press, right? Or is it information that is now a commodity, often published in the media, directly and unabridged, much like the “sponsored stories”? Maybe it is information that can reach anyone that might find this information relevant. They might not be the press, but they are at least some kind of journalist, in the sense that they publish their own stories, often in same media as “real” journalists, in platforms created for user-generated content.

Everything goes round and round: side by side are readers, companies and journalists. All collaborate and compete for space and reach.

The causal relationship is as simple as it is complicated. People are social. People are using the Web. The Web has become social. People meet online. The exchange is rich and extensive. The crowd has forced the creation of great services for production, packaging, processing and distribution. These are exactly the same building blocks that have always been the foundation for traditional journalists and the media’s right to exist. Strong competition has emerged, but there is also some  interaction and collaboration.

People have opted in to social media at the expense of the traditional media. They rely on their own networks more and more, which has forced advertisers to find a place in social media too. Traditional ads are replaced by social and editorial versions that are designed to engage or become “friends” with your audience, talking to them as you would talk to friends.

The media are in the same boat and are becoming more social and advertorial. Users are invited to become part of both the ads and the editorials. UGC (user-generated content) is melded with CGC (company-generated content) and even JGC (journalist-generated content). Journalism goes from being a product to being a process characterized by “crowd-sourcing”, before ringing up the curtain on a particular report or story. As the newspaper Accent writes on their site:

“This is a collection of automated news monitoring that we use as editors. The idea is that even you, the reader, will see and have access to the unsorted stream of news that passes us on the editorial board. Please let us know if you find something important or interesting that you think we should pick up in our reporting. ”

This is similar to how companies today present their increasingly transparent and authentic communication in their own social media newsrooms, where the audience is invited to contribute their own experiences and opinions, and partly acts as a source of story ideas for journalists.

All in all, it’s a wonderful, fruitful, but oh-so-confusing melting pot.

Brittisk press ointresserad av omvärlden?

Har omvärlden blivit ointressant för brittisk press? Eller är det britterna själva som tappat intresse för internationella nyheter, som gör att brittisk press inte rapporterar därifrån längre? Något har i alla fall hänt, åtminstone om man får tro Media Standard Trusts rapport om hur utlandsbevakningen tillika rapporteringen har utvecklats hos de fyra största dagstidningarna i Storbrittanien (Daily Mirror, Daily Mail, Daily Telegraph och Guardian). Det är ingen rolig bild. Sedan glansdagarna år 1979 då exempelvis Daily Mirror avslöjade Pol Pot regimens förskräckliga framfart i Kambodja, så har utlandsrapporteringen minskat med nära 40%; från 502 – 308 artiklar om omvärlden mellan åren 1979 – 2009.

Front page of the Daily Mirror, 12th September 1979

Antalet artiklar om omvärlden skönk från 502 till 308 år 1979-2009 första veckan i mars.

Man kan tänka sig att skälet till nedgången är att det gått lite knackigt för pressen under senaste 30 åren. Icke! Kraftigt ökning både vad det gäller antal sidor och antal artiklar vittnar om att det snarare är så att britterna inte längre efterfrågar nyheter från omvärlden; eller åtminstone inte berätta att betala vad de kostar?

Eller är det någon som har någon annan teori?

18% av Internetanvändarna köpt nyheter på webben

65% av Internetanvändarna i USA har betalat för innehåll från webben. 18% av dessa nyhetsrelaterat material. Detta enligt en undersökning av The Pew Internet Project där drygt 1.000 amerikanare intervjuats per telefon under oktober och november 2010. 755 av dem använde Internet och blev representativa för undersökningen ifråga.

Värt att nämna är att Internetanvändarna som köpt innehåll från webben, har betalat i snitt 10 dollar per månad för det (några extremanvändare undantagna). Vad de 18% har betalat för det nyhetsrelaterade materialet framgår inte. Men jag antar att det inte överstiger ovan nämnda 10 dollar. Snarare tvärtom.

Intressant är ockås att de som köpt nyheter framför allt är höginkomsttagare med en lön på mer än 75.000 dollar per år. Mer än dubbelt så många av sistnämnda hade köpt nyhetsrelaterat material från webben i jämförelse med de som “bara” tjänar mellan under 49.999 dollar per år. Med nyhetsrelaterat material menas en dagstidning, annan tidning, artikel eller rapport.

Rapporten är inte särskilt unik, men ändå intressant, då den ånyo ger oss indikationer på vilken viljan är att betala för nyhetsrelaterat material från webben, och att just detta är något som media fortfarande försöker förstå och testar. Huruvida 18% av Internetanvändarna är mycket eller lite låter jag vara osagt. Men undersökningen ger mig ingen anledning att ändra min tro att media lär få fortsatt problem med att ta betalt för sina redaktionella alster, så att det lämnar ett litet bidrag till fortsatt verksamhet.  Konkurrensen av billigare (läs gratis) och/eller minst lika bra, om inte bättre (ny) media, är fortfarande för stor. Men 18% är ändå 18% och jag är säker på att många tolkar detta som (ytterligare) bevis för att det faktiskt går att ta betalt för nyheter på nätet.

Tufft för tidningar när Twitter blir tidning

Sociala nyhetsapplikationer bättre än tidningarnas? Förpackningskriget trappas upp. Hur ska tidningarnas egna iPad-applikationer konkurrera med applikationer som samlar in alla dina sociala nyhetskällor på ett och samma ställe, som Flipboard och

Tidningars existensberättigande har hittills byggt på fyra värden som alla utgjort mer eller mindre stora konkurrensfördelar: Förmågan att: 1)  gräva fram uppslag till bra berättelser 2) förädla berättelserna i god journalistisk anda 3) förpacka dem 4) och distribuera den slutgiltiga produkten till hugade spekulanter.

Men i takt med den nya tidens intåg har konkurrensfördelarna gentemot nya mediala spelare minskat, och i viss mån helt försvunnit. Journalisterna, tillika redaktioner i sin helhet, kämpar för att vara först med det senaste och hetaste, men lyckas numer sällan slå allmänheten på fingrarna i frågan. Den majoritet av människor som nu verkar vilja bidra med sina upplevelser, erfarenheter och kunnande blir allt större. Förädlingen av utsagorna sker numer kollektivt. Där alla bidrar med sin spjutspets; sin lilla pusselbit. Tillgängligheten för den intresserade är närmast obegränsad och minst sagt raffinerad. Aldrig tidigare har det varit så enkelt och effektivt att få det, och bara det, som är intressant. Enda problemet är att det finns så mycket som är intressant. Men det är en annan historia.

Kvar är “förpackningen” av det förädlade materialet. Många anser att här i ligger tidningarnas verkliga värde, sen de förlorat nyhetsnerven. Bra bildspråk, faktarutor, pedagogiska illustrationer, grafer, osv i förstklassisk formgivning. Skulle de kunna bibehålla denna konkurrensfördel i den nya digitala världen?

NY times lanserade sin Ipad App för ett drygt halvår sen under stående ovationer. Positioneringen kunde befästas.

Men några månader senare satte de ånyo kaffet i halsen när spelare som Flipboard och lanserade sina applikationer för Ipad. Sistnämnda applikationerna  “samlar in alla dina sociala nyhetskällor på ett och samma ställe”, skriver IDG,…som en nyhetsläsare som hämtar information från en mängd olika förinställda kanaler inom flera områden.” Och förpackningen av materialet är förnämlig.

Applikationerna har blivit omåttligt populära, och lär få en svans av efterföljare. Frågan som kvarstår är hur tidningshusen och dess digitala satsningar ska förhålla sig till dessa tjänster. Som “innehållsleverantörer”?

Läs även inlägget i “Trends in the living networks”.

Företag bjuds in i redaktionella finrummet

Allt fler media bjuder nu in företag att bidra med sina nyheter i den redaktionella kontexten, där företagen ges möjlighet att möta sin målgrupp på ett mer naturligt sätt än traditionell annonsplats. Första stapplande stegen till Crowdsourcing som sannolikt och förhoppningsvis snart mynnar ut i en nyhetscommunity som kompletterar och i någon mån även överträffar mediets nuvarande verksamhet, sett ur ett användar- och kundperspektiv.

För några veckor sen höll jag ett föredrag för styrelsen för ett stort norskt tidningshus. Jag pratade om hur webben dramatiskt förändrat förutsättningarna för deras verksamhet. Och förklarade att de faktorer som hittills berättigat tidningens existens idag är kraftigt konkurrensutsatta av bl a helt ny typ media, ofta av social karaktär.

Tidningshusen har hittills lyckats locka läsare till sina alster för att de varit bra på att 1) gräva och aggregera fram intressanta historier 2) förädla informationen 3) förpacka 4) och distribuera den. Något som i sin tur lockat företag och liknande att söka sig till tidningen som den självklara kanalen för kommunikation med sin marknad tillika tidningens läsare. En särställning på marknaden så stark att den stundtals benämnts som den “tredje statsmakten”.

Men när ny teknik och webb gjorde det möjligt för vem som helst att producera, publicera och distribuera sina historier på ett minst lika raffinerat sätt som de traditionella mediahusen så är sistnämnda inte längre den självklara destinationen för information, förkovran och inspiration. Istället har läsare i allt större utsträckning sökt sig till folkets röst i medier där de själva är såväl producenter som konsumenter. Tidningarnas och andra traditionella medias särställning som den enda riktiga opinionsbildaren har tappat sin gloria.

Företagen är inget undantag. De traditionella mediernas dominerande ställning har hittills endast tillåtit företag att kommunicera via deras kanaler på tre sätt: 1) via annonsplats 2) som insändare 3) via journalister. Ett tämligen trubbigt erbjudande som fått många företag att ledsna, och inse att de faktiskt kan prata med kunderna på ett mer direkt och effektivt sätt via nya och mer sociala media, däribland deras egna.

Inget sker över en natt men trenden har aldrig varit tydligare; mediekonsumenter söker sig till internet och dess sociala aktiviteter. Och företagen följer efter. Kvar står traditionell media och tittar på.

Joakim Jardenberg visar upp en bild i ett nyligen publicerat blogginlägg som visar på oförmågan hos internetmedia att skapa kommunikativa lösningar som är tillräckligt väl fungerande och attraktiva för att företag ska vara intresserade av att betala för dem (Google Adwords / Adsense som lysande undantag).

Han skriver:
“Det finns en relation mellan hur mycket tid som spenderas i ett medie och hur mycket annonspengar det mediet snurrar runt. För alla traditionella medier pekar utvecklingen neråt, för internet pekar båda kurvorna uppåt. Men det mest intressanta är det finns en samband mellan tid och pengar i alla kanaler, och på nätet är det ett glapp som är värt minst 50 miljarder dollar, i grov jämförelse med övriga medier. Det är potentialen. När vi ser de siffrorna, hur kan vi ens tänka tanken att göra något annat än affärsutveckla runt annonserbjudandet.

Så när det stora tidningshuset frågade mig vad jag föreslår att de gör åt sin situation, så svarade jag:

“Ni måste ta reda på er eventuella rätt att existera. Ni måste helt enkelt fråga såväl era läsare som era annonsörer (företag) och övriga intresseter: “ Vad kan vi göra för er? Vilket värde kan vi tillföra?” Om det då framkommer att företag vill kommunicera med sin marknad på ett annat sätt än det ni idag erbjuder, och det sättet också är något som tilltalar era läsare, så bör ni rimligtvis ta er dit. Har ni övervägt tanken att det kanske inte ens är er redaktion som är bäst lämpad att leverera värde till ert media? Det kanske är tredje part? Det kanske är era läsare, eller t o m de företag som annonserat hos er?”

Arvid Jurjaks skrev nyligen en intressant artikel i InternetWorld om Crowdsourcing-professorn och webbentreprenören Luis von Ahnmed, med rubriken “Låt crowdsourcing utveckla din affär”.
Där man med “crowdsourcing” menar “att med hjälp av internet mobilisera stora skaror människor som gemensamt, med datorer som verktyg, löser problem som datorer inte klarar av, och samtidigt bidrar till att göra internet smartare”.

“Du själv kommer inte ensam att lösa problemen på bästa sätt. Detta är en insikt som webben har varit bra på att utveckla. Och några av de mest framgångsrika företagen på nätet har sett till att låta andra, utanför företaget, stå för innovationerna”, menar Luis von Ahnmed.

“Det finns alltid smartare människor än du utanför ­företaget, och man måste på något sätt fundera ut hur de kan bidra.”

En del media av traditionellt snitt har nu börjat tänka i dessa banor. I synnerhet webbmedia, där läsarna bjudits in att delta i det redaktionella arbetet i den bemärkelsen att de givits möjlighet att bidra med eget innehåll, det vi kallar “användargenererat innehåll” och på så sätt interagera med såväl mediets “eget” som användarnas innehåll.

Företagen och dess kommunikativa representanter har dock i mycket begränsad omfattning givits möjlighet att delta i den redaktionella kontexten, såvida de inte tar genvägen som användare/läsare. Detta trots att de är sakkunniga, har mycket att berätta, och dessutom villiga att betala en slant för att möta sin målgrupp, vilken ofta är densamma som mediets läsare. Det företagsgenererade innehållet är hänvisad till annonsplats eller till mediets “tipsa oss”-adress.

Men nu ser vi isen brytas. En del media har nu avsatt utrymme på redaktionell plats där det står fritt för alla företag att släppa sina nyheter (eller pressmeddelanden som de fortfarande ibland kallas). I min värld är detta de första stapplande stegen till av medierna fullt utbyggd “crowdsoursing”, som med sannolikhet mynnar ut i en nyhetscommunityn som vida överträffar mediets nuvarande verksamhet, sett ur ett användar- och kundperspektiv.

Så ska han krossa Associated Press

För några dagar sen lanserades tjänsten som ska krossa Associated Press’ monopol på att förmedla nyheter till media. Tjänsten heter Publish2 och bakom den står Publish 2.0-bloggaren Scott Karp med ambition att skapa en helt öppen och oberoende plattform för media att sälja och distribuera nyheter och uppslag mellan varandra.

– Vi ska göra med AP det Craiglist gjorde med tidningarnas eftertextannonser, säger Scott Krap i sitt anförande i samband med lanseringen för några dagar sen.

För många år sen pratade jag med DN om att skapa en öppen och oberoende plattform för grävande journalistik. Där media och journalister tillsammans kunde samarbeta för att skapa avslöjande stories, trots att de rent krasst konkurrerar om läsarna. Varför? För att grävande journalistik är så dyr att ett media ensamt knappast kan bära kostnaden för att få ihop affären i slutändan. Jag jämförde med bilindustrins gemensamma utvecklingsprojekt, där konkurrerande bilföretag gick samman och för att dela på kostnaden av dem.

DN nappade aldrig på uppslaget. De hade ju sin nyhetsbyrå som försåg dem med senaste nytt; TT som de äger tillsammans med några av Sveriges ledande media.

Jag lämnade också tanken, men skapade istället något snarlikt fast tvärtom – MyNewsdesk – en öppen och oberoende plattform för företag och journalister att utbyta information, tankar och idéer med varandra. Missionen var att se till att journalister får tillgång till pressinformation på effektivast tänkbara sätt. Och vice versa. Drivkraften låg i att med ny teknik och modernt web-tänk krossa trötta gamla etablerade newswire-monopol som PRNewsWire. Det var 2004. Idag kallar vi MyNewsdesk för “the news exchange site”.

Några år senare så började jag följa en blogg som hette Publishing 2.0 utan att fundera närmare på vem som låg bakom den. För ett par dagar sen lanserar mannen bakom bloggen – Scott Karp – – news exchange. Hans ambition är att krossa AP’s (Associated Press) monopol på nyhetsdistribution till och från media, att skapa en öppen och oberoende plattform för media att distribuera och sälja sitt innehåll till media. Något han började planera för många år sen. Här en video-upptagning från en dragning om nya affärsmodeller för tidningar på “the CUNY Graduate School of Journalism”, bl a tillsammans med Jeff Jarvis, från 2008.

Tanken och tjänsten är extremt tilltalande. Jag har har alltid hatat trötta monopolister som låst in användare och kunder i ett etablerat system, för att det just är så etablerat och omöjligt att ta sig ur. Men chansen att media skulle sluta att köpa dyra nyheter av AP till förmån för Publish2 är väl närmast obefintlig, av just nämnda skäl. Men låt oss hoppas att de lyckas. Vi har sett det förut.

Läs även om Publish2 och Scott Krap på TechCrunch varifrån jag fick uppslaget.

Gammal media i nytt landskap – Skräck eller succé? – Se två exempel

De medieföretag som strävar efter att försöka nå ut med sina gamla produkter i det nya medielandskapet är dömda att misslyckas. Förutsättningarna alla kategorier är så fundamentalt förändrade, att man förmodligen gör klokare i att överge sina gamla produkter, och istället fråga sig vad nytt kan vi göra som marknaden efterfrågar i denna nya miljö, med utgångspunkt från de resurser vi har och de nya vi kan skaffa oss.

Ett av skräckexemplen är eDN. Ett fullkomligt hopplöst gränssnitt mot Dagens Nyheter. Nu är ju eDN en produkt med relativt lång tid på nacken, men produkten finns och säljs (!) fortfarande hör och häpna. För er som klokt nog inte valt att prenumerera på denna tjänst, och då kanske inte heller sett eller upplevt den, kan jag berätta att det är ett försök till att översätta en gammal produkt till en ny miljö – rakt av. Papperssida efter papperssida har scannats av (?) för att presenteras i en oläslig digital form som bilder. Klickar man på artiklarna i bilden får man dock upp texten i html, där de går att läsa.

Vill man syna en artikel eller liknande vid sömmarna så kan man plocka fram förstoringsglaset och få den kraftigt förstorad, till vilken nytta vet jag dock inte. Skulle man mot all förmodan vara intresserad av att kika på en annons så kan man klicka fram den (bilden) och ta del av innehållet på samma sätt somen e-tidningssida.

Ett betydligt bättre exempel på hur man valt att förhålla sig till gammal media i nya kanaler och miljöer, är sensaste versionen applikation av Alice i Underlandet för Ipad. Här har man förstås utgått ifrån den traditionella historien, men där slutar likheten med boken. Här tas barnen med på en resa som de aldrig tidigare upplevt. Och man kan lugnt påstå att den tidigare läsupplevelesen har ersatts av en…. upplevelse, helt enkelt. För är detta en bok för Ipad? Eller en film? Eller ett spel? Att de ligger under kategorin “audiobooks” på iTunes beror nog delvis på att historien har sitt avstamp i en traditionell bok. Med stor sannolikhet så kommer nu gränserna mellan bok, internet, video, animation, interaktion, audio, osv, helt suddas ut. Och resultera i en enda “mash up” och helhetsupplevelse.

Facebook vill erövra webben. Och vice versa :-)

Facebook ska genomsyra hela webben. Det lät Facebook-grundaren Mark Zuckerberg sina åhörare förstå på den erkända F8 konferens för främst utvecklare. Och det krävs ju ingen “power-surfare” för att förstå att han inte är långt ifrån att förverkliga sina visioner. Det går att logga in med Facebook på var och varannan sida; man kan dela med sig av information man läser där med sitt nätverk på Facebook; man kan låta andra läsare veta att man gillar respe ogillar det man läser på massor av webbplatser med Facbook’s allt vanligare “like”-knappar, osv. Facebook Connect – till din tjänst.
Med andra ord – Facebook vill vara överallt! Och vice versa! Alla vill även vara på Facebook. Drygt 400 miljoner aktiva användare, som delar med sig av innehåll 25 miljarder gånger i månaden, lockar helt enkelt. Nyhetsbrevet nedan från Getsatisfaction bygger in sin tjänst i Facebook fanpage. Eller som de skriver i utskicket nedan:

“Facebook is where your most social customers are sharing questions. Get Satisfaction is where you’ve built a community to share answers. We’ve put them both together in the best way. Get Satisfaction – your community on your wall.”

Och ensamma är de som sagt inte. Bara som ett ytterligare ett litet exempel så har jag den senaste veckan sett massor av företag och organisationer som övergivit sina nätverk på tjänster som för att istället etablera en mer eller mindre utvecklad “Fan Page” eller ev “Group” på Facebook istället. Bara kort efter det att företag blivit rekommenderade att starta en “Fan Page” istället för “Group” eller “Profile” på Facebook, har nära 2 miljoner “Fan Pages” skapats. Huruvida de är “alive and kicking” är ytterst osäkert. Fredrik Wackå menar att det snarare rör sig om en företagens kyrkogård på Facebook. Huruvida detta är sant vill jag inte spekulera i, men jag kan åtminstone konstatera att detta med stor sannolikhet är en av många orsaker till att exempelvis sociala nätverks-tjänster som går på knäna. För en vecka kunde man läsa i Techcrunch att 40% Nings 167 anställda fått eller kommer att få sparken.

Hur man än vrider och vänder på detta så kan man konstatera att Facebook växer så att det knakar, säkerligen till stor del beroende på att de nu genomsyrar en allt större del av webben. Och vice versa – att allt fler väljer att bygga sin hemvist på Facebook. Det händer faktiskt att jag ser dem som helt struntar i att skapa sin egen hemsida på webben i traditionell bemärkelse, till förmån för en sida på Facebook.
Huruvida det är skälet till att de som producerar webbsidor åt företag nu kastar in handduken, låter jag också vara osagt. Men vem vet…

From: Get Satisfaction <>
Date: 21 april 2010 18.30.15 CEST
To: David Wennergren <>
Subject: Get Satisfaction + Facebook


Introducing Get Satisfaction + Facebook

Delight your followers, fans & customers inside their favorite social network.

Facebook is where your most social customers are sharing questions. Get Satisfaction is where you’ve built a community to share answers. We’ve put them both together in the best way. Get Satisfaction – your community on your wall.

Watch the video here on

Here’s why it’s so cool.

Built by Facebook experts at with our API, the Get Satisfaction + Facebook app recreates the community experience inside the fan page.

  • Permanence: Unlike on the fan page wall, all content is permanently hosted inside the Get Satisfaction platform: Ideas, questions, official responses, and community engagement can be sustained over time.
  • Scalability: When a fan asks a question or has a problem, the Get Satisfaction + Facebook app first checks in your community to search the existing topics, before posting the new topic. The app displays the most relevant topics and answers to get your fans the right information.
  • Content: Wall conversations in Facebook and stored in Get Satisfaction, so you can syndicate community content where you need, whether for product marketing, service and support, or cultivating brand advocates. You can run analytics on this content to get even more insight into the value of your Facebook Fans.
  • Visibility: The conversation you’re having with your customers inside Facebook happens everywhere: on your website or anywhere you’ve placed a Get Satisfaction widget. Google picks up community conversations, giving your business targeted SEO.

See Plans and Pricing.

Small & Medium Business: Support Tab on the Facebook Fan Page

The simplest and most effective way for small and medium companies to use the Fan Page App to support their customers on Facebook. Click here to sign up!

For the Enterprise: Social Engagement Hub

A custom integration for brands and high volume communities that lets you fully brand the community experience inside Facebook fan pages with:

  • Brand customization and banner real estate in the fan page community
  • Configurable viral post messaging to maximize acquisition of new fans
  • Customizable tab name
  • Ask us about other customization possibilities.

Read the press release.

©2010 Get Satisfaction |

This email was sent to To ensure that you continue receiving our emails, please add us to your address book or safe list. View this email on the web here. You can also forward to a friend.

Powered by Mad Mimi®

IPad + IGroups + IAd = IFuture?

Apple är på offensiven. Den nya mobila enheten IPad lanseras i mitten av april. Av demo’s och mer eller mindre detaljerade beskrivningar har vi fått en hyfsat bra bild av vad som komma skall. Förväntningarna är högt ställda. Så till den milda grad att det sägs att man sålt en halv miljon enheter innan den ens lanserats.

Alldeles nyligen har Apple’s patent på IGroups väckt viss uppståndelse. IGroups sägs vara en applikation för socialt nätverkande, med vilken användarna ska kunna utbyta information och erfarenheter med varandra med geografisk anfallsvinkel, d v s främst knutet till event, där det händer. Enligt bloggen “Patently Apple” så ska tekniken bakom iGroup vara det man kallar “sophisticated cryptographic key generation system” där integritet och säkerhet värnas.

Därtill ryktas det att Apple kommer med ett eget annonsprogram för applikationer och dess mobila enheter. Programmet heter IAd och ska se dagens ljus ungefär samtidigt som IPad-lanseringen.

Detta är bara tre av Apples många mer eller mindre stora nyheter som sticker ut.  Om var och en av dessa får det genomslag Apples grejer brukar få, och dessutom kombinerar dem med varandra… ja, då har vi något riktigt stort på G som kan få såväl ledande mobiltillverkare, som sociala nätverkstjänster och andra annonsprogram att darra en smula.

IPad + IGroups + IAd = IFuture = IWant.

Press+ ny standard för tidningars “paywalls” – LancasterOnline först att testa

Steve Brill and Gordon Crovitz lanserar nu något de själva vill ska bli nättidningarnas standard för sk Paywalls. Något de talat om att göra sen april förra året. Först ut att testa tjänsten ser ut att bli LancasterOnline.

“We’re starting small, so if this really turns people off, we’re not playing with a huge chunk of our readership.”

Säger Ernest J. Schreiber, chefredaktör på, som testat tjänsten en tid, men planerar lansera den skarpt inom ett par månader.

Och fler ser ut att vilja hänga på, däribland The Fayetteville Observer i North Carolina och GlobalPost i Boston.

Pionjärer på att ta betalt sen tidigare är som bekant The Wall Street Journal, The Financial Times and Newsday. Med The New York Times som snar anhängare.

Gemensamt för ovan nämnda tidningar är att de, mig veterligen, byggt sina egna betalningslösningar. Med mer eller mindre framgång. Mycket talar dock för att de tidningshus som kommer att satsa på att ta betalt för sitt innehåll även på webben, helst ser en leverantör av e-handelslösningen.

“We are quite a ways from widespread adoption of paid content, so it’s too soon to tell how successful they’ll be. But most publishers will not want to develop their own software systems.”

Detta menar Rick Edmonds, mediaanalytiker på the Poynter Institute in St. Petersburg, och bedömer att Press+ har goda chanser att bli en standard, trots att de tar 20% av intäkterna.

Det sägs att Press+ är en “one-stop-shop solution” att jämföra med Amazon’s eller Itunes tjänster. The Guardian Digital Content Blog talar om “…one-click pay wall tool…” Men av det har åtminstone inte jag sett röken.

Här nedan ser ni rykande färska skärmdumpar på betalningsprocessen, åtminstone som förstagångs-betalare. (Här även som pdf)

För mer info kolla in Press+ på Journalism Online.