Journalists loves your homepage – but not your newsroom

Yes – Journalists do love your homepage – but not your newsroom. 9 out of 10 are using the homepage in their research. But they can’t find the newsroom. And when they do, it’s not up to date.

It’s pretty clear that the company homepage no longer is, or at least should be, the hub of their communication. We do know that people hanging around all over the web, the social web in particular, where they connect with and get inspired och informed by others. Therefore it’s extremely important for companies to meet, connect and socialize with their audience wherever they are aswell.
But – so far – the homepage still is one of the most natural and common way to get information from the company. This applies to journalists in particular.
According to PRWeek’s Media Survey 2010, 93% of the respondent journalists were using the company home page during the course of their research for a story. Only Google Search were more common, and a not-too-wild guess is that they used Google to find website, don’t you think?

PRWeeks Media Survey 2010

Bulldog Reporter – TEKGROUP International – 2010 Journalist Survey on Media Relations Practices, confirm these facts:

“The importance of corporate website and online newsroom as a preferred source of information for journalists continues over the past year, with nearly 97% of journalists indicating that they use such sites in their work. Nearly 45% of respondents report visits more frequently than once a week, and more than 84% report a visit at least once a month. Busi- ness journalists make greatest regular use of corporate websites and online newsrooms, with 59.2% report- ing visits more than once a week; and fully 87.4% of business technology journalists report such visits once a month or more. The most avid users of corporate websites are online journalists, almost 75% of whom visit corporate websites or online newsrooms once a week or more frequently.”

TEKGroup International Journalist Survey 2011

In previous studies by TekGroup International, they found out the Top 10 Reasons to have an Online Newsroom:
1. Journalists expect a company to have an online newsroom
2. Journalists believe that all companies will have an online newsroom
3. Journalists visit company online newsrooms often to very often
4. Journalists visit both large and small-to-medium sized company online newsrooms
5. Centralized location and 24-hour access of press materials
6. Control and delivery of corporate message
7. Measurement of communication efforts
8. Media request management
9. Social media interaction

This leads us to understand how important it is that the website has a full-blown press room. And just because we would understand what a full-blown press room is, they also examined that matter and came up with Top 20 Elements to have in an Online Newsroom:
1.    Searchable Archives
2.    PR Contacts
3.    News Releases
4.    Background Information
5.    Product Info/Press Kits
6.    Photographs
7.    Help/FAQ
8.    Crisis Communications
9.    Events Calendar
10.    Executive Biographies
11.    Media Credentials Registration
12.    Financial Information
13.    Info/Interview Request Form
14.    News Coverage
15.    Video
16.    Social Media Page
17.    RSS Feeds
18.    Audio
19.    Blog
20.    Twitter Feed

Unfortunately “more than 57% of journalists generally agree that it’s difficult to find press materials that address their interests. What’s more, almost 42% of respondents generally agree that it’s difficult even to find organizations’ online newsrooms.”, says TEKGroup.

TEKGroup International Journalist Survey 2011

And we do know that small to medium sized companies, in particular, are often lacked of resources to create newsroom of these kind. But…

Not anymore. Mynewsdesk has created – and now launched –  a hosted newsroom solution which let you create one of these “full-blown press rooms” both on Mynewsdesk as your homepage, without any developers. Yes – with no technical skills – you can easily set up them by yourself. And – yes – it does include most of the elements mentioned above.

Our marketing department has written a few words about this on their blog. Check it. And try it.

Please note that the studies above are biased. After all TEKgroup International is an “Internet software and services company, develops Online Newsroom and E-business software solutions for the public relations industry”. But, my experiences make me to believe that these reflects the realitiy.

Communication a huge and confusing melting pot

Everybody in communication business talks about it everywhere! The new and ever-changing communication landscape has turned the media industry on its head. The confusion is now complete. Much of what we have learned and become accustomed to is no longer valid. This applies particularly to media, journalism, public relations, marketing, and sales. The professionals within each of these fields are either desperately holding on to their old identities, or are groping around for new ones.

The role of journalists is questioned. Previously clear concepts such as “journalist” and “journalism” have become blurred. The same goes for “media”. What is a media today? And “PR” … what is PR? It’s obviously something else today than it was yesterday. And what about “marketing”…

“Markets (and marketing) are conversations” as the Cluetrain Manifesto puts it. Conversations are based on relationships. Just like PR. Because PR’s is all about relationships, right? It’s all about relationships with both the market and those who influence it, including journalists. However, since all consumers now have access to almost exactly the same “tools” and methods as traditional journalists, it seems like the market has in some way also become the journalists. The market represents a long tail of new journalism and new media that perhaps has the greatest influence on a company’s market and might perhaps be their key opinion leaders. “Put the public back to public relations!” as Brian Solis put it long ago.

People have started to talk to each other in social media at the expense of, or sometimes in tune with, traditional media. They’re no longer writing letters to editors. They would rather publish their news ideas directly on the Web. Media consumption, and production, publishing, packaging and distribution in particular, have rapidly moved in to the social web. And both the PR and Marketing communicators are following, or are at least gradually beginning to do so.

As the market moved to the web, and the web has become social, marketing communication has become “social” too. Companies have started to talk directly with their market. And I mean “talk”, not pushing out information. Campaigns with no social component become fewer and fewer. “Monologue” ad banners, with decreasing CTR and increasing CPC, are becoming less acceptable. Google revolutionized with Adwords, Adsense and PPC. Press releases written by former journalists synchronized with Adwords and presented as text ads, turned things upside down.

Aftonbladet has been very successful with advertorials where only a small ad-mark distinguishes the ad from an article produced by journalists. This method is about as successful – and deceptive – as “product placement” in TV and film. That method has gone from small product elements in parts of a program to a complete sellout of the entire series or film. (In Sweden, think Channel 5’s Room Service and TV4’s Sick Sack.) But what can the television business do when the consumer just fast-forwards past the commercials, or worse still, prefers looking at user-generated TV like YouTube?

What will newspapers do when consumers ignore their banners? They will convert advertising into editorials. Or vice versa: they will charge for editorial features and charge companies to publish content on their platform, without involving any “investigative” journalism.

IDG calls their version of this “Vendor’s Voice”, a medium where companies publish their “editorial material” (it used to be called press information) directly on and its related websites. The service is conceived and hosted by Mynewsdesk. It works pretty much like the Apple App Store; it is possible for any media to set up their “channel” (the media) on Mynewsdesk, promote it, and put a price on its use.

Essentially, when companies publish their information in their own newsrooms via Mynewsdesk, they can also easily select any relevant channels for the information in question. The service still has the internal working title “Sponsored Stories”, which today may seem a little funny when that is the exact same name Facebook uses for its new advertising program, where a company pays for people in its network to share information about that company with their own friends.

Isn’t that pretty much what PR communicators strive for? It’s in the form of an ad, but this type of advertising is simply bought communication – just like some PR seems to be – with the purpose to “create attention around ideas, goods and services, as well as affect and change people’s opinions, values or actions…”

But the press release… That’s information for the press, right? Or is it information that is now a commodity, often published in the media, directly and unabridged, much like the “sponsored stories”? Maybe it is information that can reach anyone that might find this information relevant. They might not be the press, but they are at least some kind of journalist, in the sense that they publish their own stories, often in same media as “real” journalists, in platforms created for user-generated content.

Everything goes round and round: side by side are readers, companies and journalists. All collaborate and compete for space and reach.

The causal relationship is as simple as it is complicated. People are social. People are using the Web. The Web has become social. People meet online. The exchange is rich and extensive. The crowd has forced the creation of great services for production, packaging, processing and distribution. These are exactly the same building blocks that have always been the foundation for traditional journalists and the media’s right to exist. Strong competition has emerged, but there is also some  interaction and collaboration.

People have opted in to social media at the expense of the traditional media. They rely on their own networks more and more, which has forced advertisers to find a place in social media too. Traditional ads are replaced by social and editorial versions that are designed to engage or become “friends” with your audience, talking to them as you would talk to friends.

The media are in the same boat and are becoming more social and advertorial. Users are invited to become part of both the ads and the editorials. UGC (user-generated content) is melded with CGC (company-generated content) and even JGC (journalist-generated content). Journalism goes from being a product to being a process characterized by “crowd-sourcing”, before ringing up the curtain on a particular report or story. As the newspaper Accent writes on their site:

“This is a collection of automated news monitoring that we use as editors. The idea is that even you, the reader, will see and have access to the unsorted stream of news that passes us on the editorial board. Please let us know if you find something important or interesting that you think we should pick up in our reporting. ”

This is similar to how companies today present their increasingly transparent and authentic communication in their own social media newsrooms, where the audience is invited to contribute their own experiences and opinions, and partly acts as a source of story ideas for journalists.

All in all, it’s a wonderful, fruitful, but oh-so-confusing melting pot.

Pressinformation på Facebook – hot eller möjlighet?

Journalister vill inte bli pitchade på Facebook. Det är heller ingen källa till press- eller företagsinformation. Det framgår av PRWeeksMedia Survey 2010 där 43% av de tillfrågade journalsiterna i USA blivit pitchade via sociala nätverk. Trots att de inte vill det.

Information om och från företag säger sig åtminstone dagstidningsjournalisterna hellre få direkt ifrån företagens hemsidor (90%), med hjälp av Google sök (82%), direkt kommunikation med PR-ansvariga (79%) eller från webbaserade pressinformationstjänster (opt in) (36%). Trots det använder 33% av journalsiterna generellt sett sociala nätverk i sin research. Men bara ett fåtal genom att bli ett “fan” verkar det som.

Frågan är om Facebook är rätt plats att för dig som PR-kommunikatör att möta journalister på? Att förmedla sin pressinformation på? Och i så fall hur?

Den klassiska frågan från kommunikatörer nu för tiden är huruvida de ska använda social media i sitt PR-arbete, och i så fall hur?

För många är det närmast en självklarhet, för andra helt otänkbart. Mitt korta och generella svar på frågan är att om du som kommunikatör vill skapa goda relationer med ditt företags marknad (och målgrupp) så bör du först lyssna på den för att förstå dess behov och önskemål. Och sen börja engagera dig när och där du får indikationer på att målgruppen mottaglig för dialog och utbyte.

Det är dock långt ifrån säkert att hela din målgrupp är social på webben, eller ens får information från sociala medier. Och även om den är det, så är det inte alls säkert att den är intresserad av information eller en dialog med ditt företag där, eller någon annanstans. Men eftersom människor idag i allt större utsträckning söker sig till webben för socialt utbyte, inte sällan i sk sociala medier, så är sannolikheten ganska stor att man också kan bedriva framgångsrik PR i dessa sammanhang, trots allt.

Det fina med den sociala webben är att du som PR-kommunikatör på ett betydligt effektivare sätt nu än tidigare kan bygga bra relationer direkt med din marknad, och inte nödvändigtvis via “språkrör” som journalister. ”Put the public back to public relations” som Brian Solis uttrycker det i sin bok med samma namn. Dessutom har alla dina intressenter som väljer att ventilera sina åsikter ett väldigt stort inflytande på varandra.

Men i detta gytter av relationer med inflytande på vandra, har det förmodligen aldrig varit viktigare, och kanske mer gynnsamt, att slå vakt om just dina viktigaste opinionsbildare; de som har störst inflytande på ditt företags marknad.

Journalisten har (fortfarande) ett mycket stort inflytande generellt sett. Så pass stort att man som PR kommunikatör gör klokt i att slå vakt om och tillgodose dessa och andra nyckelpersoners (key influencers) intressen mer än någonsin.

Frågan är vilka behov och önskemål dessa personer har? Frågan är var de finns, var de är mottagliga för information och ev utbyte? När? Och hur?

Även om du som kommunikatör kan konstatera att din marknad finns på Facebook, och att du därför dragit igång en Facebook-sida, så kvarstår frågan huruvida journalisterna och andra av dina viktigaste nyckelpersoner finns och är intresserade av din närvaro där?

Enligt PRWeeksMedia Survey 2010 så har 79% de tillfrågade journalisterna ett konto på Facebook, och 61% av dem har blivit pitchade den vägen. Men hur många är egentligen mottagliga för pitchar i detta sammanhang?

Min tro är att de flesta journalister väljer att endast visa en del av sin profilinformation. Vilket betyder att de endast kan få meddelanden från sina vänner. Således krävs det av dig som kommunikatör att du först bli vän med journalisten för att kunna pitcha henne. Men om man får tro PRweeks undersökning rätt, så vill ingen av de tillfrågade dagstidningsjournalisterna bli pitchade på Facebook. Det framgår när de svarade på frågan: “Vilka av följande media vill du att PR-kommunikatörer använder när de pitchar dig?”

För rent krasst; hur många journalister finns på Facebook av profesionella skäl? Enligt undersökning ovan använder 33% av dem sociala nätverk generellt sett som verktyg för research. Som del av denna research vet jag att en del av dem väljer att bl a följa företag och liknande på just Facebook. Vilket betyder att de måste bli ett “fan” eller “like” som det numer heter. Vilket blir lite knasigt då en journalist som vill “bevaka” ex Sverigedemokraterna på Facebook måste “gilla” dem för att följa dem.

Knasigt blir det också när journalisten inser att företagens uppdateringar ofta är riktad till företagets kunder med budskap anpassade därefter.

För när Chadwick Martin Bailey och iModerate Research Technologies frågade 1.500 personer varför de hade valt att gilla företag på Facebook, så framgår det att majoriteten av företagets “fans” är just kunder, eller liknande.

När PRWeek frågar journalisterna i samma undersökningen “på vilka sätt de vanligtvis får information om ett specifitk företag”, så visar det sig att hela 92% av journalisterna hämtar information från företagen från företagens hemsidor. Ingen önskar få den från Facebook.

Av detta kan man dra slutsatsen att Facebook kan vara ett utmärkt sätt att möta och interagera med sina konsumenter och liknande. Men kanske inte det bästa sättet att nå ut till journalister och liknande.  Men även om det inte är det bästa sättet, så kanske det trots allt finns anledning att erbjuda journalister och liknande det dem efterfrågar även på Facebook. (I synnerhet för det fåtal som nöjer sig med en Facebook-sida som sin hemsida.) För likväl används de sociala nätvärken allt oftare för research.

Journalister önskar bra uppslag till nyheter och reportage; rå och kärnfull information, som snabbt och sakligt svarar på frågorna vad, när, av vem, hur och varför?

En variant, som vilat på MyNewsdesks skrivbord en tid, är att ge dig som PR-kommuniktör möjlighet att synkronisera din befintliga kommunikation med journalister under en dedikerad flik på Facebook-sidan; eget ”rum” för journalister där de får sitt lystmäte tillgodosett enligt ovan. var en av de som först förverkligade den möjligheten. Jag har personligen inga höga tankar om att lägga kommunikation utanför statusuppdateringarna där aktiviteten är som störst, men heller inte negativ, då detta kanske är den hittills bästa lösningen, trots allt.

Ni journalister, PR-kommunikatörer, och liknande – vad anser ni?

Röda “followers” ersätter PR-slampa på Spinn10

Från vänster: Kristofer (jag) och kollega Pernilla

En PR-slampa och en skyltdocka i rött papper med obegripligt budskap borgade för megaflopp för MyNewsdesk under fjolårets spinngala. I år lanseras röda followers och ny tävling som utan jury belönar företagets sociala kompetens. En del talar för ännu en flopp. Och det är ok.

Det är bra att floppa. De företag som inte söker sig utanför komfortzonen blir inte långlivade. MyNewsdesk är ett ungt, modernt företag som inte hämmas av konventioner. Vi tänjer på gränser och välkomnar alla floppar som en del av vår framgång. En del tycker vi är oseriösa. Men inget kan vara seriösare än att prova, lära sig av sina misstag och försöka igen.

Det var under fjolårets Spinngala som MyNewsdesk stod för det märkligaste spektaklet i SPINN’s historia.
Redan i dörren möttes uppklädda och förväntasfulla gäster av en skyltdocka inklädd i rött papper. Den stela lekamen mässade ut PR-propagande som ingen av gästerna varken hörde eller än mindre begrep. Redan här började det lukta flopp lång väg. Men kreatörerna bakom upptåget vägrade att ge sig utan fullföljde med en idiots envishet. Så när det var dags att presentera MyNewsdesk som huvudsponsor kom grundaren insläpandes på den nu livs levande och vilt skrikandes dockan på axlarna. Samma obegripliga budskap, dock något högre denna gång. Ingen förstod någonting. Inte blev det bättre av att MyNewsdesks VD gick omkring som en transvestit med texten “Årets PR-slampa” på ett sidenband över de konstgjorda brösten.

Aldrig har väl något företag missat målet med så bred marginal? Budskapet att PR inte handlar om adresser i distributionslistor, utan om relationer med människor, är fortfarande höljt i dunkel. Och det är ytterst osäkert om någon hann uppfatta att MyNewsdesk då hade för avsikt att belöna företagens dagliga och sociala kompetens.

Som huvudsponsor av Spinn har MyNewsdesk i år fått förmånen att bidra med en utnämning som på ett kreativt och spännande sätt kompletterar de befintliga kategorierna. Strategin blev förstås att ta fram en tävling som MyNewsdesk själva kunde vinna.

MyNewsdesk kom upp med två riktigt bra idéer:

  1. Major Fucked Up PR Price.
  2. Hur social är du lille vän?

“Major Fucked Up PR Price” – skulle belöna alla de som vågat göra en radikal PR-kampanj som fullkomligt floppat. Tävlingen skulle ha ett förstapris och 200 tröstpris.

“Hur social är du lille vän?” skulle vara den kampanjlösa tävlingsformen som utan jury belönar de företag som på daglig basis lyckas skapa goda och bestående relationer med sin omgivning på webben med utgångspunkt från sin sociala kompetens.

MyNewsdesk skulle utan tvekan vinna den första, men även ha hyfsat goda chanser att vinna den andra.

Vi valde “Hur social är du lille vän?”.

Tillsammans den nya monitor-tjäsnten Lissly har MyNewsdesk börjat kartlägga de nominerade företagens social kompetens. Man har titta på i vilken omfattning, och på vilket sätt, de nominerade företagen har varit delaktiga i dialogen på den sociala webben senaste tiden, och fått några första indikationer på deras kapacitet och färdigheter. Vinnarna kommer presenteras under spinngalans prisutdelning.

Välkomna till Spinn!

Bli lika (a)social som Telia på 20 min

Huruvida ett företag har en blogg, finns på twitter och Facebook säger inte ett mycket om hur bra de är på att bygga goda relationer med sin marknad och målgrupp. Det ger möjligtvis en indikation på att ambitioner finns men inte mer än så. Det är snarare hur väl företagen och dess målgrupp lyckas kommunicera via dessa tjänster, som kan ge indikationer hur bra de är på PR. Därför blir jag återigen så förvånad när jag ser tendenser på att folk i branschen fortfarande tror man plötsligt blir social bara för att man “finns på” Twitter.

Jag syftar på Episervers undersökning av sammanlagt 40 svenska företags hemsidor där de flesta företagen inte kunde svara “ja” på fler än max fyra av nedanstående 13 frågor. En av “vinnarna” var Telia som kunde “ticka av” (som Telias kommunikationschef uttryckte det) nio av ovan nämnda 13 kriterier.

  1. Finns blogg?
  2. Finns forum/community?
  3. Finns ”Följ oss på twitter”?
  4. Finns ”Detta sägs om oss på twitter”?
  5. Finns ”Följ oss på Facebook”?
  6. Finns ”Detta sägs om oss på Facebook”?
  7. Kan man dela innehåll via flera kanaler?
  8. Kan man betygsätta innehåll?
  9. Kan man ange favorit (gilla)?
  10. Finns film/webb-tv?
  11. Finns chat/automatiserad chat/webbrobot?
  12. Kan man maila via mailformulär alternativt mailadress/er?
  13. Finns telefonnummer

Kommunikationschef, LG Wallmark, var därefter snabb att utse Telia som vinnare i kundrelation på sin egen blogg med rubriken “Telia bäst i Sverige att använda sociala medier för kundmötet på webb”. Om jag inte hade känt LG en smula, och vetat att Telia faktiskt är rätt bra på att hålla en hyfsad kontakt med sin målgrupp på några av webbens mer sociala plattformar, så hade jag bara fnyst åt uttalandet. Men jag tycker trots allt att rubriceringen är en smula förhastad. För – som sagt – inget av ovan nämnda kriterier säger hur bra ett företag är på “att använda sociala medier för kundmötet på webben”.

Värt att nämna är att MyNewsdesk i dagarna har skapat förutsättningar för vilket företag som helst att inom loppet av 20 minuter bygga upp ett “social media newsroom” som uppfyller majoriteten av ovan nämnda kriterier, till en mycket blygsam kostnad.

Och – nej – det gör dem inte heller särskilt sociala – hux flux. Därför är rubriken på detta inlägg lika förhastat fel som LG’s. Men förutsättningarna att bli duktig på att skapa relation med sin målgrupp har aldrig varit så bra som nu. Upp till bevis.

Dagens journalistik fortfarande på kräftgång

Dagens journalistik går fortfarande kräftgång i den nya kommunikativa världen. Den slutsatsen kunde vi alla dra efter att nyligen ha arbetat oss igenom en intensiv dag på “The future of journalism” under PICNIC 2010 i Amsterdam.

PICNIC är en årligen återkommande konferens med syfte att ta pulsen på (och sudda ut gränserna mellan) det senaste inom kreativitet, vetenskap, teknik, näringsliv och samhälle. En dag av årets konferens vigdes åt framtidens journalistik, med European Journalism Centre som värd.

En rad mer eller mindre kända profiler inom journalistik och media tog chansen att predika och bolla idéer med en engagerad publik, däribland Jeff Jarvis.

Två kända journalister 😉


Sammanfattningsvis kan man konstatera att den framtida journalistiken man pratade om borde vara här för länge sen. För det är nu det händer.

Låt mig bara kort få sammanfatta vad Jeff Jarvis så i sitt anförande. Jeff är som ni vet en blixtrande skicklig journalist som arbetat för ledande dagstidningar som Chicago Tribune, The Guardian, Entertainment Weekly, the New York Daily News och San Francisco Examiner. Idag uppskattad professor på City University of New York’s Graduate School of Journalism med eget spännande mediaprogram. Dessutom välrenomerad bloggare med Buzzmachine och känd för att ha skrivt “What would Google do?”

Jeff säger att nyheter inte är en produkt. Det är en process, som delvis innehåller nyheter. Nyheter var mer av en produkt förut, då de enda som då kunde producera, förpacka och distribuera nyheter var en förhållandevis liten och exklusiv skara journalister och mediehus. Ett centraliserat, kontrollerat och envägskommunikativt oligapol. Inte längre. Nästan.

Idag har gemene man fått tillgång till samma verktyg som journalisterna. Det är bara skolningen som fattas. Vilket inte är odelat negativt. Ordet är fritt. Nyheterna sprids som löpeld över webben, inte sällan i transparensens anda. I beta. Obearbetade och ofullständiga. Men öppna för vem som helst att bidra till; kommentera, komplettera och reflektera över. Kanske sprida vidare. I nätverk.

Jeff menar att mediahusens definition på nyheter är de dem själva producerar. Gemene man har en annan definition: Nyheter är det som är nytt för dem, oavsett vem som bidragit med nyheterna.

Jeff frågar sig: Vilket berättigande till existens har egentligen journalister och mediehus idag? Vilket värde kan de tillföra för att i sin tur erhålla värde? Av vilket slag?

Folk vill veta vad som händer omrking dem just nu? Vilka som är på plats och kan berätta om det som händer just där just nu? Och i synnerhet – vilka av dem de känner och kan lita på?

Jeff menar att nyhetsorganisationer inte är förberedda på detta; att de fortfarande lever i illusionen att de utgör det enda och trovärdiga filtret mot omvärlden.

“Vi kan inte längre räkna med att mediekonsumenter söker sig till oss (nyhetsorgansiationer) för att få senaste nytt. Vi måste försöka delta i nyhetsrprocessen som är ständigt pågående på webben. Vi måste försöka nå ut där folk finns och är mottagliga. Vi måste bli en del av deras nyhetsström. En del av deras nätverk. En del av deras liv. Vi kan inte längre tro att nyhetsprocessen börjar hos oss. Vi har tur om den slutar där, eller om vi ens är en del av den”, framhåller Jeff.

Jeff hänvisar vidare till det samtal Facebook grundaren, Mark Zuckerberg,  hade med en icke namngiven men känd mediemogul.

Mediemogulen frågar Mark något frustrerat: “Hur…. Berätta hur kan vi bygga en “community” så som du gjort?

Mark svarar kort: “Det kan ni inte.”

Men sen lite mer nyanserat:
“Ni frågar fel frågor. Man bygger inte umgängen. De finns redan. Det ni borde fråga er är hur ni ska hjälpa er målgrupp och göra det dem älskar att göra.”

Mark kallar det för “elegant organization. Och Jeff menar att om vi journalister ska försöka konkurrera med “mediahus” som Facebook och liknande, så bör vi journalister också försöka hjälpa vår omgivning att organisera sin information så att de kan organisera sig själva. Och om det är så, att vi ska det, så krävs det att vi helt och hållet omdefinierar vilka vi är och vad vi gör.

Kunde inte ha sagt det bättre själv 😉

Tufft för tidningar när Twitter blir tidning

Sociala nyhetsapplikationer bättre än tidningarnas? Förpackningskriget trappas upp. Hur ska tidningarnas egna iPad-applikationer konkurrera med applikationer som samlar in alla dina sociala nyhetskällor på ett och samma ställe, som Flipboard och

Tidningars existensberättigande har hittills byggt på fyra värden som alla utgjort mer eller mindre stora konkurrensfördelar: Förmågan att: 1)  gräva fram uppslag till bra berättelser 2) förädla berättelserna i god journalistisk anda 3) förpacka dem 4) och distribuera den slutgiltiga produkten till hugade spekulanter.

Men i takt med den nya tidens intåg har konkurrensfördelarna gentemot nya mediala spelare minskat, och i viss mån helt försvunnit. Journalisterna, tillika redaktioner i sin helhet, kämpar för att vara först med det senaste och hetaste, men lyckas numer sällan slå allmänheten på fingrarna i frågan. Den majoritet av människor som nu verkar vilja bidra med sina upplevelser, erfarenheter och kunnande blir allt större. Förädlingen av utsagorna sker numer kollektivt. Där alla bidrar med sin spjutspets; sin lilla pusselbit. Tillgängligheten för den intresserade är närmast obegränsad och minst sagt raffinerad. Aldrig tidigare har det varit så enkelt och effektivt att få det, och bara det, som är intressant. Enda problemet är att det finns så mycket som är intressant. Men det är en annan historia.

Kvar är “förpackningen” av det förädlade materialet. Många anser att här i ligger tidningarnas verkliga värde, sen de förlorat nyhetsnerven. Bra bildspråk, faktarutor, pedagogiska illustrationer, grafer, osv i förstklassisk formgivning. Skulle de kunna bibehålla denna konkurrensfördel i den nya digitala världen?

NY times lanserade sin Ipad App för ett drygt halvår sen under stående ovationer. Positioneringen kunde befästas.

Men några månader senare satte de ånyo kaffet i halsen när spelare som Flipboard och lanserade sina applikationer för Ipad. Sistnämnda applikationerna  “samlar in alla dina sociala nyhetskällor på ett och samma ställe”, skriver IDG,…som en nyhetsläsare som hämtar information från en mängd olika förinställda kanaler inom flera områden.” Och förpackningen av materialet är förnämlig.

Applikationerna har blivit omåttligt populära, och lär få en svans av efterföljare. Frågan som kvarstår är hur tidningshusen och dess digitala satsningar ska förhålla sig till dessa tjänster. Som “innehållsleverantörer”?

Läs även inlägget i “Trends in the living networks”.

Företag bjuds in i redaktionella finrummet

Allt fler media bjuder nu in företag att bidra med sina nyheter i den redaktionella kontexten, där företagen ges möjlighet att möta sin målgrupp på ett mer naturligt sätt än traditionell annonsplats. Första stapplande stegen till Crowdsourcing som sannolikt och förhoppningsvis snart mynnar ut i en nyhetscommunity som kompletterar och i någon mån även överträffar mediets nuvarande verksamhet, sett ur ett användar- och kundperspektiv.

För några veckor sen höll jag ett föredrag för styrelsen för ett stort norskt tidningshus. Jag pratade om hur webben dramatiskt förändrat förutsättningarna för deras verksamhet. Och förklarade att de faktorer som hittills berättigat tidningens existens idag är kraftigt konkurrensutsatta av bl a helt ny typ media, ofta av social karaktär.

Tidningshusen har hittills lyckats locka läsare till sina alster för att de varit bra på att 1) gräva och aggregera fram intressanta historier 2) förädla informationen 3) förpacka 4) och distribuera den. Något som i sin tur lockat företag och liknande att söka sig till tidningen som den självklara kanalen för kommunikation med sin marknad tillika tidningens läsare. En särställning på marknaden så stark att den stundtals benämnts som den “tredje statsmakten”.

Men när ny teknik och webb gjorde det möjligt för vem som helst att producera, publicera och distribuera sina historier på ett minst lika raffinerat sätt som de traditionella mediahusen så är sistnämnda inte längre den självklara destinationen för information, förkovran och inspiration. Istället har läsare i allt större utsträckning sökt sig till folkets röst i medier där de själva är såväl producenter som konsumenter. Tidningarnas och andra traditionella medias särställning som den enda riktiga opinionsbildaren har tappat sin gloria.

Företagen är inget undantag. De traditionella mediernas dominerande ställning har hittills endast tillåtit företag att kommunicera via deras kanaler på tre sätt: 1) via annonsplats 2) som insändare 3) via journalister. Ett tämligen trubbigt erbjudande som fått många företag att ledsna, och inse att de faktiskt kan prata med kunderna på ett mer direkt och effektivt sätt via nya och mer sociala media, däribland deras egna.

Inget sker över en natt men trenden har aldrig varit tydligare; mediekonsumenter söker sig till internet och dess sociala aktiviteter. Och företagen följer efter. Kvar står traditionell media och tittar på.

Joakim Jardenberg visar upp en bild i ett nyligen publicerat blogginlägg som visar på oförmågan hos internetmedia att skapa kommunikativa lösningar som är tillräckligt väl fungerande och attraktiva för att företag ska vara intresserade av att betala för dem (Google Adwords / Adsense som lysande undantag).

Han skriver:
“Det finns en relation mellan hur mycket tid som spenderas i ett medie och hur mycket annonspengar det mediet snurrar runt. För alla traditionella medier pekar utvecklingen neråt, för internet pekar båda kurvorna uppåt. Men det mest intressanta är det finns en samband mellan tid och pengar i alla kanaler, och på nätet är det ett glapp som är värt minst 50 miljarder dollar, i grov jämförelse med övriga medier. Det är potentialen. När vi ser de siffrorna, hur kan vi ens tänka tanken att göra något annat än affärsutveckla runt annonserbjudandet.

Så när det stora tidningshuset frågade mig vad jag föreslår att de gör åt sin situation, så svarade jag:

“Ni måste ta reda på er eventuella rätt att existera. Ni måste helt enkelt fråga såväl era läsare som era annonsörer (företag) och övriga intresseter: “ Vad kan vi göra för er? Vilket värde kan vi tillföra?” Om det då framkommer att företag vill kommunicera med sin marknad på ett annat sätt än det ni idag erbjuder, och det sättet också är något som tilltalar era läsare, så bör ni rimligtvis ta er dit. Har ni övervägt tanken att det kanske inte ens är er redaktion som är bäst lämpad att leverera värde till ert media? Det kanske är tredje part? Det kanske är era läsare, eller t o m de företag som annonserat hos er?”

Arvid Jurjaks skrev nyligen en intressant artikel i InternetWorld om Crowdsourcing-professorn och webbentreprenören Luis von Ahnmed, med rubriken “Låt crowdsourcing utveckla din affär”.
Där man med “crowdsourcing” menar “att med hjälp av internet mobilisera stora skaror människor som gemensamt, med datorer som verktyg, löser problem som datorer inte klarar av, och samtidigt bidrar till att göra internet smartare”.

“Du själv kommer inte ensam att lösa problemen på bästa sätt. Detta är en insikt som webben har varit bra på att utveckla. Och några av de mest framgångsrika företagen på nätet har sett till att låta andra, utanför företaget, stå för innovationerna”, menar Luis von Ahnmed.

“Det finns alltid smartare människor än du utanför ­företaget, och man måste på något sätt fundera ut hur de kan bidra.”

En del media av traditionellt snitt har nu börjat tänka i dessa banor. I synnerhet webbmedia, där läsarna bjudits in att delta i det redaktionella arbetet i den bemärkelsen att de givits möjlighet att bidra med eget innehåll, det vi kallar “användargenererat innehåll” och på så sätt interagera med såväl mediets “eget” som användarnas innehåll.

Företagen och dess kommunikativa representanter har dock i mycket begränsad omfattning givits möjlighet att delta i den redaktionella kontexten, såvida de inte tar genvägen som användare/läsare. Detta trots att de är sakkunniga, har mycket att berätta, och dessutom villiga att betala en slant för att möta sin målgrupp, vilken ofta är densamma som mediets läsare. Det företagsgenererade innehållet är hänvisad till annonsplats eller till mediets “tipsa oss”-adress.

Men nu ser vi isen brytas. En del media har nu avsatt utrymme på redaktionell plats där det står fritt för alla företag att släppa sina nyheter (eller pressmeddelanden som de fortfarande ibland kallas). I min värld är detta de första stapplande stegen till av medierna fullt utbyggd “crowdsoursing”, som med sannolikhet mynnar ut i en nyhetscommunityn som vida överträffar mediets nuvarande verksamhet, sett ur ett användar- och kundperspektiv.

Historisk överenskommelse: Yahoo betalar för APs nyheter

Igår träffade Yahoo och AP en historisk överenskommelse, som innebär att Yahoo betalar AP pengar för att publicera dess nyheter på Yahoos sidor. Eller om “visa” kanske är bättre ordval, då det fortfarande råder viss osäkerhet kring huruvida det är publicering, eller något annat.

Det var främst när intäkterna från de hårt krisdrabbade dagstidningarna började tryta för nyhetsbyråerna, som AP’s VD Tom Curley slog näven i bordet, med Murdochs goda minne, att nu får det vara nog.

“Crowd-sourcing Web services such as Wikipedia, YouTube and Facebook have become preferred customer destinations for breaking news, displacing Web sites of traditional news publishers. We content creators must quickly and decisively act to take back control of our content.”

“We will no longer tolerate the disconnect between people who devote themselves — at great human and economic cost, to gathering news of public interest and those who profit from it without supporting it,” citerar Mashables Ben Parr Tom Curley för drygt tre månader sen.

Detta är ett litet men viktigt första steg för de sk innehållsägarna. På tur står en överenskommelse med de verliga bjässarna Google och Microsoft. Såvitt vi kan förstå pågår diskussion mellan AP och nämnda spelar sen lång tid tillbaka, men ännu så länge utan resultat. Mashable citerar igår en representant för Google enligt följande:

“We have a licensing agreement with the Associated Press that permits us to host its content on Google properties such as Google News. Right now we are not adding new hosted content from the AP. The licensing agreement is the subject of ongoing discussion so we won’t be commenting further at this time.”

Någonting säger mig att Google inte kommer gå i Yahoos fotspår. Men föga anledning finns att spekulara i frågan. Världen väntar med spänning. Är Yahoo’s överenskommelse med AP ett paradigmskifte som kommer ge alla innehållsägare blodad tand? Eller kommer Google inom kort att krossa den illusionen?