How Tumblr is changing the PR industry


Well the original title from the Read Write Web is “How Tumblr is changing journalism”. But it doesn’t really matters. I think content curation activites, and related tools for that, already has, or for sure will change, the way we share stories with each other, as information junkies, as journalists. as PR communicators, as people.

A few month ago I wrote a post about “Why Marketers Should Care About Content Curation”. As a matter of fact I didn’t write it. I just curated another post by Derek Edmond from Search Engine Land with a similar headline “Why B2B Search Marketers Should Care About Content Curation”. And he wrote it from a SEO perspective:

“B2B search engine marketers realize new content creation is a critical tactic in an effective SEO strategy. But it is also realized, as illustrated in the Marketingsherpa chart below, the level of effort required to successfully develop new content may be significant, in comparison to other tactics. Therefore, with limited resources and immediate lead generation goals, it is not surprising when we find that new content generation falls behind other SEO initiatives on the priority list. Enter content curation. While not a substitute for new development, content curation can help B2B organizations provide important information to their market.”

Since Google launched the Panda I don’t know If this matters anymore? Because as you might know, Google Panda is the “filter designed by Google to spot low-quality content”, as Catch Pope from the Australien “Curated Content Agency” put it.

If you’re not sure what “low-quality content” is, maybe Amit Singhal, Google’s head of search, explanation on the official Google blog, make sense? He says:

“Below are some questions that one could use to assess the “quality” of a page or an article. These are the kinds of questions we ask ourselves as we write algorithms that attempt to assess site quality. Think of it as our take at encoding what we think our users want.

  • Would you trust the information presented in this article?
  • Is this article written by an expert or enthusiast who knows the topic well, or is it more shallow in nature?
  • Does the site have duplicate, overlapping, or redundant articles on the same or similar topics with slightly different keyword variations?
  • Would you be comfortable giving your credit card information to this site?
  • Does this article have spelling, stylistic, or factual errors?
  • Are the topics driven by genuine interests of readers of the site, or does the site generate content by attempting to guess what might rank well in search engines?
  • Does the article provide original content or information, original reporting, original research, or original analysis?
  • Does the page provide substantial value when compared to other pages in search results?
  • How much quality control is done on content?
  • Does the article describe both sides of a story?
  • Is the site a recognized authority on its topic?
  • Is the content mass-produced by or outsourced to a large number of creators, or spread across a large network of sites, so that individual pages or sites don’t get as much attention or care?
  • Was the article edited well, or does it appear sloppy or hastily produced?
  • For a health related query, would you trust information from this site?
  • Would you recognize this site as an authoritative source when mentioned by name?
  • Does this article provide a complete or comprehensive description of the topic?
  • Does this article contain insightful analysis or interesting information that is beyond obvious?
  • Is this the sort of page you’d want to bookmark, share with a friend, or recommend?
  • Does this article have an excessive amount of ads that distract from or interfere with the main content?
  • Would you expect to see this article in a printed magazine, encyclopedia or book?
  • Are the articles short, unsubstantial, or otherwise lacking in helpful specifics?
  • Are the pages produced with great care and attention to detail vs. less attention to detail?
  • Would users complain when they see pages from this site?”

And as you might see, some of these bullets seems to criticize the curated content; or at least some of the curated content seems to be “low-quality content”. And Google might punish your site for that, seen from a SEO perspective? But… I still think marketers (and others) should care about content curation, because that’s a great way to share interesting stories etc with your stakeholders, the people you care about. And not to forget – it’s not just about sharing, it’s about contribution and reflections as well.

Therefore I was not surprised when Richard MacManus recently wrote the article “How Tumblr is changing journalism” for Read Write Web.

As you might know Tumblr is a super easy and smooth blogging tool, but also a sharing tool, or a content curation tool. Becuase that’s pretty much how people are using it. Tumblr themselves says the tool “lets you effortlessly share anything”.

And I don’t know if the curation trend is one of the reasons why Tumblr, with it’s 12 billion page views per month, just hit knockout on WordPress, which is not a curation tool?

So I think it was just a question of time before the journalists, who are already experts on rewrites, would start using the tool (or others) “to power” their news websites, as Richard MacManus put it.

He mention the Tumblr-powered news service, ShortFormBlog, as an example.

“The concept behind ShortFormBlog is very simple: to publish really short posts throughout the day. The site publishes over 200 posts per week, an average of about 30 per day.”

Pretty successful as far as I know.

So now we’re waiting for the trend to really take off in marketers and PR staff’s newsroom.

As a matter of fact, IBM were using Tumblr when they already in November, 2008, launched the Smarter Planet project to help people grasp IBM’s Smarter Planet initiative. The site “uses frequently updated, “microblogging” entries to illustrate how the Smarter Planet vision is unfolding across IBM and across the world.”

Excel doomed as media relations manager tool


Social networking seems to be the best way to find, get in touch, and communicate with your buddies, no doubt about that. 750 million active users on Facebook, and recently a huge investment from Google to win the network battle, says something about that. Millions of discussion forums of all kind. People are truly connected to each other of thousands of reasons. And communities make perfectly sense for millions of people in millions of contexts. Not least professional. PR in particular. Communicators flock to networks, craving for likes and followers. Journalists as well. To meet their audience.

But what’s happening in the business of media relations in this amazing era of communication? Not much! An excel sheet seems to be the main tool for communicators, and journalists refer to their overloaded inboxes.

I had a great meeting with a PR communicator a few weeks ago. We were discussing the best way for her to find and organize her contacts. And not least get in touch and exchange experiences with them.
My prejudices became incorporated. She was working with an excel sheet. And as far as I’ve understood it is more of a rule than an exception. A wild guess says that 8 out of 10 of PR communicators are doing so.

Not the best media relations manager tool in the world - but the most common?

 

I recently run into a post on “The DIY PR blog – handle your own PR” which began with the sentence: “When you are doing your own PR it’s very important to have a system in place to track all of your pitching outreach efforts.” One of these “systems” was:

“Excel spreadsheet – Start an Excel spreadsheet media list to track all of your outreach efforts. You can have different tabs for each type of outlet – one for magazines, one for websites, one of local/regional media, etc. You could even set one up for editorial calendar postings that you find. Be sure to include the outlet, name, email, phone and any other relevant notes. Every time you communicate with someone make note of it in the “notes” column. Then, once a week or once a month (depending on timing of the outlet and your follow-up needs), go through each tab to be sure you are staying on top of it all.

The communicator I met said to me that’s exactly how she was dealing with media relations.

She said to me that she knew the most important journalists, and what they’re covering and writing about. She’s finding her contacts out of basic research of media. She’s making notes about their needs and wants in her sheet, and based on that she’s sharing her stories by phone and e-mail.

She said:
“As a matter of fact media relations isn’t much different from your personal relations; you’re trying to find out who you’d like to play with, and then start contribute with your life experiences based on what you’ve learned they and you have in common; your social objects.”

I said:
“Yeah, I agree, but you don’t organize your personal contacts in an excel sheet, right?

She started to laugh and said:
“Oh no… Facebook is taking care of that.”

We both realize that Excel isn’t primarily a communication tool. Not even assisted with an e-mail client.

So what would be the best place for communicators to keep and organize their most influential contacts like journalists etc? And vice versa.

Newswires like Cision? It says to be “the world’s largest database of media contacts with all of the information you need to uncover the influencers that matter”. Sounds great but the journalists (so called “target group”) are not engaged. Cision is not an engagement platform. It might even be a spam tool if used indiscriminately.
Facebook? Well, communicators (on behalf of their companies) might have a page and/or a group to meet and discuss with their audience (end customers, etc), but when it comes to media relations, they sometimes would like an exclusive exchange with one or a few of their journalist contacts. LinkedIn? Oh yes, that’s a great professional network. But hard to share content, and still linked to you personally.
Salesforce? It’s not a network on both terms, right? Hard to get a proper community with mutual exchange.
Google+? Maybe – we don’t know yet. Easy to synchronize with your G-mail contacts and create different circles of important people. But the communication is still widely open, and not content driven as the communicator often wants it to be.

And so on…

None of these and others seems to completely fit the communicators and journalists needs and wants when int comes to media relations?

What would you say about a network for journalists and communicators to exchange info and experiences with each other on both terms? I’m talking about a service that allows communicators to find their most influential people on the web, add them to their contacts lists, invite them to a network where they can organize them and communicate with them exclusively. Not least – a tool that allows journalists to find, follow, and send requests to their sources? A network based on the community that has been existing for many years, but still have great potential to flourish with new web service technologies.

How do your media relations look like, when it comes to find, organize and communicate with your contacts?

Please – feel free to respond to some questions in this survey. It just take a minute of your time, and I will send you the summary later on.

Communication a huge and confusing melting pot


Everybody in communication business talks about it everywhere! The new and ever-changing communication landscape has turned the media industry on its head. The confusion is now complete. Much of what we have learned and become accustomed to is no longer valid. This applies particularly to media, journalism, public relations, marketing, and sales. The professionals within each of these fields are either desperately holding on to their old identities, or are groping around for new ones.

The role of journalists is questioned. Previously clear concepts such as “journalist” and “journalism” have become blurred. The same goes for “media”. What is a media today? And “PR” … what is PR? It’s obviously something else today than it was yesterday. And what about “marketing”…

“Markets (and marketing) are conversations” as the Cluetrain Manifesto puts it. Conversations are based on relationships. Just like PR. Because PR’s is all about relationships, right? It’s all about relationships with both the market and those who influence it, including journalists. However, since all consumers now have access to almost exactly the same “tools” and methods as traditional journalists, it seems like the market has in some way also become the journalists. The market represents a long tail of new journalism and new media that perhaps has the greatest influence on a company’s market and might perhaps be their key opinion leaders. “Put the public back to public relations!” as Brian Solis put it long ago.

People have started to talk to each other in social media at the expense of, or sometimes in tune with, traditional media. They’re no longer writing letters to editors. They would rather publish their news ideas directly on the Web. Media consumption, and production, publishing, packaging and distribution in particular, have rapidly moved in to the social web. And both the PR and Marketing communicators are following, or are at least gradually beginning to do so.

As the market moved to the web, and the web has become social, marketing communication has become “social” too. Companies have started to talk directly with their market. And I mean “talk”, not pushing out information. Campaigns with no social component become fewer and fewer. “Monologue” ad banners, with decreasing CTR and increasing CPC, are becoming less acceptable. Google revolutionized with Adwords, Adsense and PPC. Press releases written by former journalists synchronized with Adwords and presented as text ads, turned things upside down.

Aftonbladet has been very successful with advertorials where only a small ad-mark distinguishes the ad from an article produced by journalists. This method is about as successful – and deceptive – as “product placement” in TV and film. That method has gone from small product elements in parts of a program to a complete sellout of the entire series or film. (In Sweden, think Channel 5’s Room Service and TV4’s Sick Sack.) But what can the television business do when the consumer just fast-forwards past the commercials, or worse still, prefers looking at user-generated TV like YouTube?

What will newspapers do when consumers ignore their banners? They will convert advertising into editorials. Or vice versa: they will charge for editorial features and charge companies to publish content on their platform, without involving any “investigative” journalism.

IDG calls their version of this “Vendor’s Voice”, a medium where companies publish their “editorial material” (it used to be called press information) directly on IDG.se and its related websites. The service is conceived and hosted by Mynewsdesk. It works pretty much like the Apple App Store; it is possible for any media to set up their “channel” (the media) on Mynewsdesk, promote it, and put a price on its use.

Essentially, when companies publish their information in their own newsrooms via Mynewsdesk, they can also easily select any relevant channels for the information in question. The service still has the internal working title “Sponsored Stories”, which today may seem a little funny when that is the exact same name Facebook uses for its new advertising program, where a company pays for people in its network to share information about that company with their own friends.

Isn’t that pretty much what PR communicators strive for? It’s in the form of an ad, but this type of advertising is simply bought communication – just like some PR seems to be – with the purpose to “create attention around ideas, goods and services, as well as affect and change people’s opinions, values or actions…”

But the press release… That’s information for the press, right? Or is it information that is now a commodity, often published in the media, directly and unabridged, much like the “sponsored stories”? Maybe it is information that can reach anyone that might find this information relevant. They might not be the press, but they are at least some kind of journalist, in the sense that they publish their own stories, often in same media as “real” journalists, in platforms created for user-generated content.

Everything goes round and round: side by side are readers, companies and journalists. All collaborate and compete for space and reach.

The causal relationship is as simple as it is complicated. People are social. People are using the Web. The Web has become social. People meet online. The exchange is rich and extensive. The crowd has forced the creation of great services for production, packaging, processing and distribution. These are exactly the same building blocks that have always been the foundation for traditional journalists and the media’s right to exist. Strong competition has emerged, but there is also some  interaction and collaboration.

People have opted in to social media at the expense of the traditional media. They rely on their own networks more and more, which has forced advertisers to find a place in social media too. Traditional ads are replaced by social and editorial versions that are designed to engage or become “friends” with your audience, talking to them as you would talk to friends.

The media are in the same boat and are becoming more social and advertorial. Users are invited to become part of both the ads and the editorials. UGC (user-generated content) is melded with CGC (company-generated content) and even JGC (journalist-generated content). Journalism goes from being a product to being a process characterized by “crowd-sourcing”, before ringing up the curtain on a particular report or story. As the newspaper Accent writes on their site:

“This is a collection of automated news monitoring that we use as editors. The idea is that even you, the reader, will see and have access to the unsorted stream of news that passes us on the editorial board. Please let us know if you find something important or interesting that you think we should pick up in our reporting. ”

This is similar to how companies today present their increasingly transparent and authentic communication in their own social media newsrooms, where the audience is invited to contribute their own experiences and opinions, and partly acts as a source of story ideas for journalists.

All in all, it’s a wonderful, fruitful, but oh-so-confusing melting pot.

Flera marknader = flera konton?


Idag skriver Fritjof Andersson, från “Social Business”, ett inlägg om “Varför ditt företag ska ha flera, nischade konton på Twitter”. Fritjof menar att “om du har ett nischat konto som ger intressenten just den information hen vill ha, rätt paketerad och vid intervall som intressenten gillar – då lyssnar hen. Om du har många oilka produkter eller verksamhetsområden och kommunicerar alla dem via samma konto till flera olika målgrupper så måste kunden själv filtrera informationen, vilket gör den till mindre intressant brus“.
Fritjof skriver att “om du till exempel följs på Twitter av en person som följer 2000 andra konton, men inte är med på den personens twitterlistor, då finns du inte för den personen. Om du däremot har ett nischat konto som ger personen exakt det hen vill ha så kanske, kanske du kvalar in till listan av konton som personen faktiskt lägger tid på att läsa“.

Mina erfarenhter är att ju mer du anpassar dina budskap efter din målgrupp desto mer jobb, men samtidigt desto större chans att målgruppen får den information de önskar. Var gränsen går kan bara du avgöra.

Det mesta bygger förstås på att du känner och förstår din målgrupp. När det gäller Twitter så kan du ju inte välja dina följeslagare. Men du kan ju med fördel välja ut din målgrupp bland såväl dina följeslagare och som alla twitteranvändare i stort. Du kan med fördel välja ut de följeslagare du finner intressanta, följa dem och lära känna dem, genom att engagera dig i det dem har att säga. Och du kan självklart också följa dem du finner intressanta trots att de inte följer dig, kanske i någon förhoppning om att de en dag också väljer att följa dig.

Däremot vill jag inte på rak arm säga att det alltid är “bättre” med fler konton än färre. Jag brukar säga att man får det man förtjänar. Väljer du att skriva om ett nischat ämne, på ett nischat språk, så kommer du med största sannolikhet attrahera en nischad målgrupp. Postar du få och ointressanta tweets, så kommer få att följa dig. Släpper du många ointressanta tweets så kommer ingen annan än din mamma att följa dig. Släpper du några intressanta tweets så kommer du få några följeslagare. Släpper du många intressanta tweets så blir de fler. Börjar du engagera dig i dina följeslagare och ge riktigt bra feedback, så kommer de snart börja älska dig, och du kommer få fler och fler följeslagare.

Är ditt företag verksam inom fler mer eller mindre nischade områden, på fler mer eller mindre nischade marknader, så kan företaget göra klokt i att “borra sig ner” i varje enskild marknad. Genom att tillsätta dedikerade twittrare som sakkunnigt och engagerat kommunicerar om exakt det ämne marknade är interesserad av på dess eget språk, både innehållsmässigt och språkligt. Kanske via flera olika konton. Det kommer förmodligen att ge massor, men också kosta massor.

På MyNewsdesk brottas vi lite med dessa frågor också. Till skillnad från Twitter så skiljer vi på konto och marknad. Vi har skapat förutsättningar för företag att administrera ett eller flera pressrum med ett och samma konto. Exempelvis så har Norwegian, med ett och samma konto, förlagt pressrum till fem olika länder (geografiska marknader) där de är verksamma. De har valt att jobba med för varje enskild marknad dedikerade presskontakter och anpassad information på marknaden språk. Exempelvis finsk information på finska från finsk presskontakt, dessutom taggad i finska geografiska regioner och ämnen. OSV.

Norwegian har skapat pressrum för fem olika marknader/länder.

Norwegians finska pressrum

Ett annat exempel är KGK, som valt att bryta ner sin kommunikation på varumärkesnivå, där man med ett och samma konto skapat pressrum för varje enskilt varumärke, men ändå visat att de ligger under moderbolaget KGK Holding. För varje varumärke har man en dedikerad presskontakt, bilder, pressmeddelanden, nyheter, osv.

KGK har skapat pressrum för varje enskilt varumärke - och knutit dessa till moderbolaget KGK Holdings eget pressrum.

Ett av KGK's varumärken - Hella - har fått ett eget pressrum med för målgruppen dedikerad information och presskontakt.

Båda dessa företag har ansträngt sig till det yttersta för att tillgodose sina målgruppers intressen vad det gäller skräddarsydd information och kommunikation. Vilket har kostat i tid och engagemang, men också givit mycket tillbaka.

Men vi har även många exempel på föreag som finns på många olika marknader, men ändå valt att jobba med ett “one size fits all”-koncept. Samma pressrum, pressmeddelanden, presskontakter, nyheter, bilder, osv, på samma språk för alla. Kostar inte så mycket men kanske heller inte ger så jättemycket tillbaka.

Exakt vilken strategi ditt företag ska jobba utifrån, kan bara ni själva avgöra.

Räckvidd inget med inflytande att göra


Låt dig inte luras av räckvidd när du söker inflytelserika personer på webben. Personer med stora nätverk behöver inte med nödvändighet ha stort inflytande.

Min pappa sa alltid: “Håll dig god vän med de som sitter längst bak i klassen, för det är hos dem du kommer söka jobb.”

Andemeningen var förstås att göra mig uppmärksam på hur viktigt det är med lite attityd, integritet, bångstyrighet, etc, för att komma någonstans här i världen. Men också för att påvisa värdet av goda relationer med de som har, eller kommer att få, makt och stort inflytande.

Sistnämnda har varit ledorden för de som jobbar med PR ända sen de gamla grekerna. Det som dock förändrats under resans gång är det kommunikativa landskapet, opinionsbildarna, och de kommunikativa metoderna.

De som länge har haft störst inflytande på företags och organisationers marknad är den första, andra och  tredje statsmakten. Sistnämnda – de traditionella medierna – har lite slarvigt uttryckt länge varit synonymt med PR.

Men nu, när vem som helst har fått verktyg att uttrycka sig fritt på webben, talar man om en fjärde statsmakt; den skara människor som plötsligt och sammantaget förmodligen har störst inflytande på företags och organisationers marknad, av dem alla.

Cisions Europachef, Peter Granat, säger i en intervju med PRWeek:

“In the social media era the word ‘influencer’ is fast overtaking ‘journalist’, ‘analyst’ or any other ringfenced descriptive term that we were once comfortable with. Influencers are everywhere and they’re not simply confined to journalists – now we have bloggers, tweeters, podcasters; a constantly changing variety of people to whom PR professionals need to reach out. But finding the right influencers on the right channels that make an impact for our clients’ brands can seem like looking for a needle in a haystack.”

Detta är ju minst sagt omtumlande för Cision och liknande bolag vars intäkter till största del och ännu så länge kommer ifrån försäljning av just tillgång till mediedatabaser och utskick med utgångspunkt från dessa.

Branschen skakas ånyo av en omdaning som får stora konsekvenser på alla inblandades sätt att arbeta med PR. I synnerhet de traditionella PR-verktygen som hittills har utgått från att journalister och redaktioner på traditionell media är de med störst inflytande på marknaden, och de enda som är värda att “bearbeta” för att på så sätt nå och skapa goda relationer med sin marknad.

Bortsett ifrån att företag idag med framgång kan skapa goda relationer direkt med sin marknad utan att gå via opinionsbildare, söker nu dessa företag tjänster som hjälper dem att finna dessa nya och inflytelserika personer.

Jag har tidigare skrivit om hur nära nog samtliga sociala tjänster på webben som kartläggar folks uttryck på webben och resultatet därav, kan ligga till grund för att identifiera folks inflytande på företags marknad. Men också om de tjänster som tagit positionen att bygga gränssnitt mot dessa tjänster med syfte att försöka redogöra för vem som hänger ihop med vad och vilka, vad som sägs, till vem, i vilken omfattning och på vilket sätt.

Plötsligt har vi kommit väldigt långt ifrån de klassiska “mediedatabaserna” och “distributionslistorna”. Dessvärre kvarstår ofta den traditionella synen på att inflytande har med räckvidd att göra; där en journalists inflytande förknippas med sitt medias upplaga/täckning, och där nu personer med stora “nätverk”, anses ha större och bättre inflytande, än de med små nätverk.

Detta är en stort misstag.

Brian Solis skriver “Influence is not popularity and popularity is not influence” i ett blogginlägg i höstas. Och fortsätter:

“Over time, our net worth is measured not by the size of our social graph, but our place within it.  As a result, social capital is visualized as influence. It is influence that shapes the agenda of social communities and the resulting activity and conversations that contribute to their resonance.”

I ett inlägg med rubriken: “Digital PR – Trends from 2010 into 2011” skriver Mark Berrryreid:

“It isn’t always the smart move to go to the blogger with the largest reach.”

Utan poängterar istället vikten av engagemang och entusiasm vad det gäller positivt inflytande:

“Investing in the people  (evangelists) who love your brand will create a ripple effect.”

Om PR-kommunikatörer uteslutande strävar efter att nå och bygga relationer med de som har stora nätverk, så riskerar de att missa de som verkligen har inflytande på deras företags marknad.

Jag gillar Wikipedias definition av “Social Influence”: “Social influence occurs when an individual’s thoughts, feelings or actions are affected by other people.”

Stora nätverk kan lätt konstrueras utan att innehålla ett uns av “social influence”.

Människor som verkligen påverkar andra människor, kanske gör det inom en sfär som är irrelevant för dig och din verksamhet?

Kasey Skala på SocialMediaToday är kritisk till den allmänna uppfattningen att människor med stora sociala nätverk också skulle ha stort inflytande. Han skriver i inlägget “Does online influence matter?” att:

“Mr. Social Media Expert/Consultant/Guru might know a little something about the online space, but does he really have any influence on which brand of cereal I’m going to buy? Absolutely not. Keep in mind, outside your little social bubble, the vast majority of people in the real world have no clue who you are, nor do they care about your opinion.”

Journalisters inflytande härrör ofta till det media de jobbar för, och den status de har på mediet ifråga. Vilket inte på något sätt spegler hur många följeslagare journalisterna ifråga ev har på Twitter där deras tweets inte sällan även rör frågor av privat karaktär, som vida skiljer sig från deras professionella sfär.

Det är därför märkligt att exempelvis Cision listar de mest inflytelserika journalisterna på tjänsten “Journalisttweets” med utgångspunkt från Klout. Klout säger sig kunna mäta just dessa journalisters “inflytande” med utgångspunkt från 35 olika variablar tagna från deras konton på Twitter, och numer även Facebook. Men vad säger egentligen detta om journalisternas verkliga inflytande?

Liksom Kasey så har jag inget ont att säga om Klouts verksamhet, men kommunikatörer som vill skapa relationer med inflytelserika människor inom deras intressesfär gör sig en rejäl björntjänst om de går efter “Klout score”.

Lika förbryllad blir man av det faktum att 61% av de tillfrågade journalisterna i PRWeeks Media Survey 2010 har blivit pitchade på Facebook. För hur många av de 79% journalister (enligt undesökningen) som har ett konto på Facebook, har det av professionella skäl? Och hur många vill bli pitchade den där? Något som inte framgår av undersökningen.

Läs också “Are marketers overestimating the impact of influencers?” och “Your Followers Are No Measure of Your Influence“.

36% använder social media inför köp av resa


Webben med alla dess tjänster har helt och hållet förändrat många konsumenters köpprocess. Nu får vi löpande indikationer på att det förändrade beteendet successivt börjar nå “massan”.

Av rapporten “World Travel Market 2010 Industry Report” framgår det bl a att 36% av alla engelska resenärer använde social media för att planera sin semester resa sommaren 2010.

Och att över hälften av dem kommer, eller troligtvis kommer, att använda social media vid nästa års planering.

Av rapporten framgår även att industrin inte heller låter sig vänta. 40% av turistnäringen ser social media som en stor möjlighet att möta sin marknad på under nästkommande fem år. 20% anser att social media är den enskilt bästa möjligheten under samma tidsperiod.

Jag kom ihåg att Patrik von Bergen från konsultfirman Streamson alltid talade vitt och brett om hur han ansåg sig ha “svart bälte i försäljning”, som han uttryckte det. Men en dag för några år sen kom han till mig, blek om nosen, med en bedrövad min. Han sa: “Inget av det jag lärt mig fungerar längre. Från att ha varit bäst på försäljning, är jag nu nybörjare igen.” Vi snackade om web 2.0, om de nya konsumenterna och den nya köpprocessen. En tid senare kom han tillbaka mer entusiastisk, starkare och med bättre självförtroende än någonsin. Han hade tagit fram “Von Bergens 5 lagar om Sälj 2.0“.

Patrik menar bl a att processen att förstå ett problem och hitta en lösning sällan börjar där säljaren börjar sin process att sälja. Och uppmanar företagen och dess säljare att inte försöka kontrollera köpprocessen, utan istället stödja den. Patrik anser att “säljarens informationsövertag från tiden före 2005 är borta. Köparen letar på nätet för att hitta information på alla tänkbara lösningar, inklusive dina konkurrenters”. Där Google sök ledde det första paradigmskiftet.

1997 ville jag och ett par kollegor på Spray göra det möjligt för resenärer att enkelt kunna söka och boka sina resor på webben. Alltid till lägst pris. Det låter inte så märkvärdigt idag. Men då var det sensationellt. Tyska “Travel Information Software Systems” lade grunden till bokningsmotorn och Mrjet.com lanserades.

Gissa om det blev succé?! NOT.

Efter ett halvår av idog marknadsföring hade vi inte sålt en ända resa (bortsett från alla de resor Spray “stödköpte” för eget bruk). Men efter några år av konstgjord andning lossnade det äntligen. Och paradigmskiftet för reseindustrin blev ett faktum. Sen dess har ett batteri av innovationer förändrat branschen. Idag ser köpprocessen ut som Patrik beskriver den, med tillägget att konsumenternas egna och andra relevanta nätverk får allt större betydelse för köpbesluten.

Av de 36% som använde social media när de planerade sin sommarresa valde 58% att ändra något köpbeslut knutet till den som ett direkt resultat av att ha använt social media. Hela 74% av kvinnorna fick sina intryck av Tripadvisor – världens största resetjänster som till stor del bygger på tips och idéer från användarna själva, d v s andra resenärer.

“Social Media is getting serious. In 2011, you need to be finding opportunities to promote your brand in this new arena”, säger Paul Richer, Senior Partner, Genesys (travel technology consultancy), i rapporten.

Men ingen bransch slipper undan. Kolla in på det sätt den här killen köper en hårddisk (tips från @hyttfors:

Bli lika (a)social som Telia på 20 min


Huruvida ett företag har en blogg, finns på twitter och Facebook säger inte ett mycket om hur bra de är på att bygga goda relationer med sin marknad och målgrupp. Det ger möjligtvis en indikation på att ambitioner finns men inte mer än så. Det är snarare hur väl företagen och dess målgrupp lyckas kommunicera via dessa tjänster, som kan ge indikationer hur bra de är på PR. Därför blir jag återigen så förvånad när jag ser tendenser på att folk i branschen fortfarande tror man plötsligt blir social bara för att man “finns på” Twitter.

Jag syftar på Episervers undersökning av sammanlagt 40 svenska företags hemsidor där de flesta företagen inte kunde svara “ja” på fler än max fyra av nedanstående 13 frågor. En av “vinnarna” var Telia som kunde “ticka av” (som Telias kommunikationschef uttryckte det) nio av ovan nämnda 13 kriterier.

  1. Finns blogg?
  2. Finns forum/community?
  3. Finns ”Följ oss på twitter”?
  4. Finns ”Detta sägs om oss på twitter”?
  5. Finns ”Följ oss på Facebook”?
  6. Finns ”Detta sägs om oss på Facebook”?
  7. Kan man dela innehåll via flera kanaler?
  8. Kan man betygsätta innehåll?
  9. Kan man ange favorit (gilla)?
  10. Finns film/webb-tv?
  11. Finns chat/automatiserad chat/webbrobot?
  12. Kan man maila via mailformulär alternativt mailadress/er?
  13. Finns telefonnummer

Kommunikationschef, LG Wallmark, var därefter snabb att utse Telia som vinnare i kundrelation på sin egen blogg med rubriken “Telia bäst i Sverige att använda sociala medier för kundmötet på webb”. Om jag inte hade känt LG en smula, och vetat att Telia faktiskt är rätt bra på att hålla en hyfsad kontakt med sin målgrupp på några av webbens mer sociala plattformar, så hade jag bara fnyst åt uttalandet. Men jag tycker trots allt att rubriceringen är en smula förhastad. För – som sagt – inget av ovan nämnda kriterier säger hur bra ett företag är på “att använda sociala medier för kundmötet på webben”.

Värt att nämna är att MyNewsdesk i dagarna har skapat förutsättningar för vilket företag som helst att inom loppet av 20 minuter bygga upp ett “social media newsroom” som uppfyller majoriteten av ovan nämnda kriterier, till en mycket blygsam kostnad.

Och – nej – det gör dem inte heller särskilt sociala – hux flux. Därför är rubriken på detta inlägg lika förhastat fel som LG’s. Men förutsättningarna att bli duktig på att skapa relation med sin målgrupp har aldrig varit så bra som nu. Upp till bevis.