Communication a huge and confusing melting pot


Everybody in communication business talks about it everywhere! The new and ever-changing communication landscape has turned the media industry on its head. The confusion is now complete. Much of what we have learned and become accustomed to is no longer valid. This applies particularly to media, journalism, public relations, marketing, and sales. The professionals within each of these fields are either desperately holding on to their old identities, or are groping around for new ones.

The role of journalists is questioned. Previously clear concepts such as “journalist” and “journalism” have become blurred. The same goes for “media”. What is a media today? And “PR” … what is PR? It’s obviously something else today than it was yesterday. And what about “marketing”…

“Markets (and marketing) are conversations” as the Cluetrain Manifesto puts it. Conversations are based on relationships. Just like PR. Because PR’s is all about relationships, right? It’s all about relationships with both the market and those who influence it, including journalists. However, since all consumers now have access to almost exactly the same “tools” and methods as traditional journalists, it seems like the market has in some way also become the journalists. The market represents a long tail of new journalism and new media that perhaps has the greatest influence on a company’s market and might perhaps be their key opinion leaders. “Put the public back to public relations!” as Brian Solis put it long ago.

People have started to talk to each other in social media at the expense of, or sometimes in tune with, traditional media. They’re no longer writing letters to editors. They would rather publish their news ideas directly on the Web. Media consumption, and production, publishing, packaging and distribution in particular, have rapidly moved in to the social web. And both the PR and Marketing communicators are following, or are at least gradually beginning to do so.

As the market moved to the web, and the web has become social, marketing communication has become “social” too. Companies have started to talk directly with their market. And I mean “talk”, not pushing out information. Campaigns with no social component become fewer and fewer. “Monologue” ad banners, with decreasing CTR and increasing CPC, are becoming less acceptable. Google revolutionized with Adwords, Adsense and PPC. Press releases written by former journalists synchronized with Adwords and presented as text ads, turned things upside down.

Aftonbladet has been very successful with advertorials where only a small ad-mark distinguishes the ad from an article produced by journalists. This method is about as successful – and deceptive – as “product placement” in TV and film. That method has gone from small product elements in parts of a program to a complete sellout of the entire series or film. (In Sweden, think Channel 5’s Room Service and TV4’s Sick Sack.) But what can the television business do when the consumer just fast-forwards past the commercials, or worse still, prefers looking at user-generated TV like YouTube?

What will newspapers do when consumers ignore their banners? They will convert advertising into editorials. Or vice versa: they will charge for editorial features and charge companies to publish content on their platform, without involving any “investigative” journalism.

IDG calls their version of this “Vendor’s Voice”, a medium where companies publish their “editorial material” (it used to be called press information) directly on IDG.se and its related websites. The service is conceived and hosted by Mynewsdesk. It works pretty much like the Apple App Store; it is possible for any media to set up their “channel” (the media) on Mynewsdesk, promote it, and put a price on its use.

Essentially, when companies publish their information in their own newsrooms via Mynewsdesk, they can also easily select any relevant channels for the information in question. The service still has the internal working title “Sponsored Stories”, which today may seem a little funny when that is the exact same name Facebook uses for its new advertising program, where a company pays for people in its network to share information about that company with their own friends.

Isn’t that pretty much what PR communicators strive for? It’s in the form of an ad, but this type of advertising is simply bought communication – just like some PR seems to be – with the purpose to “create attention around ideas, goods and services, as well as affect and change people’s opinions, values or actions…”

But the press release… That’s information for the press, right? Or is it information that is now a commodity, often published in the media, directly and unabridged, much like the “sponsored stories”? Maybe it is information that can reach anyone that might find this information relevant. They might not be the press, but they are at least some kind of journalist, in the sense that they publish their own stories, often in same media as “real” journalists, in platforms created for user-generated content.

Everything goes round and round: side by side are readers, companies and journalists. All collaborate and compete for space and reach.

The causal relationship is as simple as it is complicated. People are social. People are using the Web. The Web has become social. People meet online. The exchange is rich and extensive. The crowd has forced the creation of great services for production, packaging, processing and distribution. These are exactly the same building blocks that have always been the foundation for traditional journalists and the media’s right to exist. Strong competition has emerged, but there is also some  interaction and collaboration.

People have opted in to social media at the expense of the traditional media. They rely on their own networks more and more, which has forced advertisers to find a place in social media too. Traditional ads are replaced by social and editorial versions that are designed to engage or become “friends” with your audience, talking to them as you would talk to friends.

The media are in the same boat and are becoming more social and advertorial. Users are invited to become part of both the ads and the editorials. UGC (user-generated content) is melded with CGC (company-generated content) and even JGC (journalist-generated content). Journalism goes from being a product to being a process characterized by “crowd-sourcing”, before ringing up the curtain on a particular report or story. As the newspaper Accent writes on their site:

“This is a collection of automated news monitoring that we use as editors. The idea is that even you, the reader, will see and have access to the unsorted stream of news that passes us on the editorial board. Please let us know if you find something important or interesting that you think we should pick up in our reporting. ”

This is similar to how companies today present their increasingly transparent and authentic communication in their own social media newsrooms, where the audience is invited to contribute their own experiences and opinions, and partly acts as a source of story ideas for journalists.

All in all, it’s a wonderful, fruitful, but oh-so-confusing melting pot.

Annonser mindre intressanta i nya Google Instant Search?


Jag vill inte vara djävulens advokat, men Google Instant Search kan komma att minska såväl klassiska impressions som CTR (click through ratio) för Adwords vilket kan ställa till det rejält för både Google och dess annonsörer.

Bara för några timmar sen lanserade Google “Instant Search”. Tjänsten föreslår ett relevant sökresultat så fort du har skrivit första bokstaven i den sökterm Google förväntar sig att du ska göra.  De därpå följande nedskrivna bokstäver ger direkt upphov till nya vad Google förmodar vara relevanta resultat av din sökning. Varje ny nedpräntad bokstav ger alltså upphov till nya sökresultat i realtid. Med Google Instant Search kan användarna hitta exakt det de söker efter, betydligt snabbare och effektivare än tidigare. Det enda Google gör är alltså att gissa (med utgångspunkt från avancerade matematiska uträkningar) vad du söker efter, och presentera relevant sökresultat.

Och Adwords hänger med. När sökresultaten visas, visas också relevanta annonser. Men det blir inga “impressions” av traditionellt slag såvida inte användaren trycker på sökknappen eller “enter”-tangenten, eller slutar skriva något under 3 sekunder. Däremot fler nya “impressions” av annonser när sökresultaten flimrar förbi.

Men är det inte så att ju enklare och effektivare Google gör det för användaren att finna vad han/hon söker i det organiska floran av information, desto mindre kommer användarens ögon söka sig till de sponsrade länkarna (annonserna)?

Business Insider skriver i ett inlägg: “Here’s everything you need to know about Google Instant” med glömmer annonsprogrammet.

Mina erfarenheter hittills är att användaren av Instant Search nu snabbt laborerar  fram och tillbaka med bokstäver och söktermer i sökfönstret tills relevant sökresultat erhålls, varefter användaren klickar på en länk i det organiska sökresultatet. Ögonen söker sig till de sponsrade länkarna först när det organiska sökresultatet inte levererar vad användaren söker efter.

Google själv talar inte om några farhågor i detta fall. Såklart inte. Inte för att det är likt Google, men någonstans i baktankarna ligger säkert strategier för att öka såväl Ad impression som CTR. Låt oss se 🙂

Google skriver på sin blogg:

Although Google Instant doesn’t change the way ads are served, ads and search results will now be shown based on the “predicted search.” For example, if someone types “flow” into Google.com, our algorithms predict that the user is searching for “flowers” (the predicted search) and therefore display both search results and ads for “flowers”. However, if that user then adds the letter “c” to the query, our algorithms may predict that the user is searching for “flowchart” and show the corresponding natural and paid results for flowchart.

As a result, Google Instant changes the way we think about impressions. With Google Instant, an impression is counted if a user takes an action to choose a query (for example, presses the Enter key or clicks the Search button), clicks a link on the results page, or stops typing for three or more seconds.

Företag bjuds in i redaktionella finrummet


Allt fler media bjuder nu in företag att bidra med sina nyheter i den redaktionella kontexten, där företagen ges möjlighet att möta sin målgrupp på ett mer naturligt sätt än traditionell annonsplats. Första stapplande stegen till Crowdsourcing som sannolikt och förhoppningsvis snart mynnar ut i en nyhetscommunity som kompletterar och i någon mån även överträffar mediets nuvarande verksamhet, sett ur ett användar- och kundperspektiv.

För några veckor sen höll jag ett föredrag för styrelsen för ett stort norskt tidningshus. Jag pratade om hur webben dramatiskt förändrat förutsättningarna för deras verksamhet. Och förklarade att de faktorer som hittills berättigat tidningens existens idag är kraftigt konkurrensutsatta av bl a helt ny typ media, ofta av social karaktär.

Tidningshusen har hittills lyckats locka läsare till sina alster för att de varit bra på att 1) gräva och aggregera fram intressanta historier 2) förädla informationen 3) förpacka 4) och distribuera den. Något som i sin tur lockat företag och liknande att söka sig till tidningen som den självklara kanalen för kommunikation med sin marknad tillika tidningens läsare. En särställning på marknaden så stark att den stundtals benämnts som den “tredje statsmakten”.

Men när ny teknik och webb gjorde det möjligt för vem som helst att producera, publicera och distribuera sina historier på ett minst lika raffinerat sätt som de traditionella mediahusen så är sistnämnda inte längre den självklara destinationen för information, förkovran och inspiration. Istället har läsare i allt större utsträckning sökt sig till folkets röst i medier där de själva är såväl producenter som konsumenter. Tidningarnas och andra traditionella medias särställning som den enda riktiga opinionsbildaren har tappat sin gloria.

Företagen är inget undantag. De traditionella mediernas dominerande ställning har hittills endast tillåtit företag att kommunicera via deras kanaler på tre sätt: 1) via annonsplats 2) som insändare 3) via journalister. Ett tämligen trubbigt erbjudande som fått många företag att ledsna, och inse att de faktiskt kan prata med kunderna på ett mer direkt och effektivt sätt via nya och mer sociala media, däribland deras egna.

Inget sker över en natt men trenden har aldrig varit tydligare; mediekonsumenter söker sig till internet och dess sociala aktiviteter. Och företagen följer efter. Kvar står traditionell media och tittar på.

Joakim Jardenberg visar upp en bild i ett nyligen publicerat blogginlägg som visar på oförmågan hos internetmedia att skapa kommunikativa lösningar som är tillräckligt väl fungerande och attraktiva för att företag ska vara intresserade av att betala för dem (Google Adwords / Adsense som lysande undantag).

Han skriver:
“Det finns en relation mellan hur mycket tid som spenderas i ett medie och hur mycket annonspengar det mediet snurrar runt. För alla traditionella medier pekar utvecklingen neråt, för internet pekar båda kurvorna uppåt. Men det mest intressanta är det finns en samband mellan tid och pengar i alla kanaler, och på nätet är det ett glapp som är värt minst 50 miljarder dollar, i grov jämförelse med övriga medier. Det är potentialen. När vi ser de siffrorna, hur kan vi ens tänka tanken att göra något annat än affärsutveckla runt annonserbjudandet.

Så när det stora tidningshuset frågade mig vad jag föreslår att de gör åt sin situation, så svarade jag:

“Ni måste ta reda på er eventuella rätt att existera. Ni måste helt enkelt fråga såväl era läsare som era annonsörer (företag) och övriga intresseter: “ Vad kan vi göra för er? Vilket värde kan vi tillföra?” Om det då framkommer att företag vill kommunicera med sin marknad på ett annat sätt än det ni idag erbjuder, och det sättet också är något som tilltalar era läsare, så bör ni rimligtvis ta er dit. Har ni övervägt tanken att det kanske inte ens är er redaktion som är bäst lämpad att leverera värde till ert media? Det kanske är tredje part? Det kanske är era läsare, eller t o m de företag som annonserat hos er?”

Arvid Jurjaks skrev nyligen en intressant artikel i InternetWorld om Crowdsourcing-professorn och webbentreprenören Luis von Ahnmed, med rubriken “Låt crowdsourcing utveckla din affär”.
Där man med “crowdsourcing” menar “att med hjälp av internet mobilisera stora skaror människor som gemensamt, med datorer som verktyg, löser problem som datorer inte klarar av, och samtidigt bidrar till att göra internet smartare”.

“Du själv kommer inte ensam att lösa problemen på bästa sätt. Detta är en insikt som webben har varit bra på att utveckla. Och några av de mest framgångsrika företagen på nätet har sett till att låta andra, utanför företaget, stå för innovationerna”, menar Luis von Ahnmed.

“Det finns alltid smartare människor än du utanför ­företaget, och man måste på något sätt fundera ut hur de kan bidra.”

En del media av traditionellt snitt har nu börjat tänka i dessa banor. I synnerhet webbmedia, där läsarna bjudits in att delta i det redaktionella arbetet i den bemärkelsen att de givits möjlighet att bidra med eget innehåll, det vi kallar “användargenererat innehåll” och på så sätt interagera med såväl mediets “eget” som användarnas innehåll.

Företagen och dess kommunikativa representanter har dock i mycket begränsad omfattning givits möjlighet att delta i den redaktionella kontexten, såvida de inte tar genvägen som användare/läsare. Detta trots att de är sakkunniga, har mycket att berätta, och dessutom villiga att betala en slant för att möta sin målgrupp, vilken ofta är densamma som mediets läsare. Det företagsgenererade innehållet är hänvisad till annonsplats eller till mediets “tipsa oss”-adress.

Men nu ser vi isen brytas. En del media har nu avsatt utrymme på redaktionell plats där det står fritt för alla företag att släppa sina nyheter (eller pressmeddelanden som de fortfarande ibland kallas). I min värld är detta de första stapplande stegen till av medierna fullt utbyggd “crowdsoursing”, som med sannolikhet mynnar ut i en nyhetscommunityn som vida överträffar mediets nuvarande verksamhet, sett ur ett användar- och kundperspektiv.

Kommunikatörer prisar kommunikatörer #fail?


Varför är det nästan alltid kommunikatörer som prisar kommunikatörer för bra kommunikation? Borde det inte den grupp kommunikatörerna kommunicerar med få sin röst hörd?

Idag kunde jag läsa på MyNewsdesk att 3 500 personer som arbetar inom kommunikation och marknadsföring har korat Bring till Sveriges bästa kommunikatör inom branschen transport 2009. Jag är naturligtvis väldigt glad för Brings skull att de lyckats erövra ett sånt eftertraktat pris tillika fått så fin bekräftelse. De är säkert värda detta.

Men jag kan samtidigt inte låta bli att förundras över på vilka grunder de blivit korade. Vill man dra detta till sin spets så kan man argumentera för att de korat sig själva till vinnare, eftersom någon av de 3500 kommunikatörer som fått rösta mycket väl har kunnat vara någon från just Bring. Nu kanske det står någonstans i tävlingsreglerna att så inte får vara fallet. Men det skulle väl då innebära att ingen av dessa tusentals kommunikatörer får rösta på sitt eget företag? Vilket ju förvisso inte är alldeles ovanligt i tävlingssammanhang.

Oavsett om man reglerna varit enligt ovan, så tycker jag ändå det är märkligt att det nästan alltid är kommunikatörer som prisar kommunikatörer. Och att de kommunikatörerna kommunicerar med, sällan får tycka till om kommunikationen i tävlingssammanhang som detta.

Om man gjort det, så skulle jag inte hålla det för otippat att resultatet skulle se annorlunda ut, paradoxalt nog.

Två TU-dårars försvarstal


“Det våras för dagspressen” skriver Anna Serner (VD, TU) och Fredrik Rogberg (Analyschef, TU) i en debattartikel i Dagens Media, och målar därefter upp en orealistiskt ljus bild av dagspressens framtid som annonsmedium. Det är möjligt att delar av det som skrivs har bäring i realiteten, men sammantaget inger det minst sagt “falska förhoppningar”, som Joakim Jardenberg valt att kommentera uttalandet i sin blogg. Joakim skriver:

I artikeln görs en hel del uppseendeväckande uttalande, tex:

  • ”Men med facit i hand vi vet att nedgången bara varit effekten av en historisk lågkonjunktur.”
  • ”Och när varumärkesannonsörerna kommer tillbaka så är det dagspress som gäller”
  • ”Dagligvaruhandeln har hittat tillbaks till dagspressen igen. Motorannonseringen tilltar kraftigt. Och den viktiga platsannonseringen kommer tids nog öka igen med minskande arbetslöshet. Hela rubrikannonsmarknaden kommer återväxa med konjunkturuppgången.”
  • ”Och när konjunkturen vänder kan antalet prenumerationer öka.”
  • ”Det våras för dagspressen.”

Det är möjligt att det “våras för dagspressen” men snart kommer höstmörkret. Och frågan är om det någonsin blir vår igen för det tryckta mediet? Knappast, om man får tro Joakim rätt, som i sitt inlägg radar upp en gäng argument som borde få TU och alla dess medlemmar att frysa redan nu, trots att en del solstrålar börjat tina upp annonsfrossan som pågått en tid.

Jag vill poängtera att jag på absolut inget sätt tycker att Anna och Fredrik är några dårar som personer, rubriken till trots. Tvärtom, hyser jag stor respekt för Annas sakkunnighet. Men i detta fall är jag benägen att hålla med Joakim om att deras uttalanden åtminstone angränsar till dårskap. Det hade varit betydligt smartare av TU att vara lite mer ödmjuk inför framtidens enorma utmaningar för dagspressen. Och kanske även vara lite mer transparent, för så här pratar man inte bakom lykta dörrar. Var så säker.

Till sist – låt oss se och lyssna till vad Gary Vaynerchuk har att säga om saken.

Kanske dags att försöka koncentrera sig på att hitta en vettig affärsmodell för sin verksamhet på webben istället? Enligt TU’s senaste Internetbarometer så ökade morgontidningarnas webbintäkter (annonser) med 11 procent under första kvartalet 2010.  Samtidigt som det fortfarande råder stor oklarhet kring huruvida annonsen är framtidens intäktsmodell eller inte, och i så fall hur den då kommer att se ut och fungera.

Höjdare på Aegis Media in i Voddlers styrelse


Patrick Ståhle tar plats i styrelsen för Voddler.

Den svenska underhållningstjänsten Voddler har utsett Patrick Ståhle till ny styrelseledamot.

–          Vi är glada att välkomna Patrick, som varit aktieägare sedan start till styrelsen. Han tillför en värdefull kompetens i kraft av sin omfattande internationella erfarenhet, säger Voddlers huvudägare och styrelseordförande Jan Söderberg.

Patrick Ståhle är styrelseordförande och VD för Singapore baserade Aegis Media APAC, och har tidigare utöver sitt engagemang i Aegis Media jobbat som VD för Aegis Media Nordic och Canal+ Nordic.

–          Voddler inleder nu en spännande fas där bolaget tar steget internationellt, jag ser fram emot att engagera mig i styrelsen och bistå med min internationella erfarenhet och nätverk, säger Patrick Ståhle.

Rekord: 86% av USA’s internetanvändare såg online video december 09


Nära 178 miljoner (unika) människor kollade på makalösa 33,2 miljarder video-strömmar i USA under december 2009. Aldrig någonsin tidigare har så många sett så mycket på nätet i USA. Drygt 86% av alla USA’s interanvändare närmare bestämt. Allt enligt nyligen publicerad data från “the ComScore Video Metrix service“.

Detta är förstås mums mums för affiliate-nätverken som bl a säljer annonser i samband med strömmarna däribland Tremor Media Video Network (30,5% av marknaden), BrightRoll Video Network (21,7%) och BBE (21,2%).

Och kanske kanske mums för Google som når 136 (76%) av de 178 miljoner tittarna med 13,2 av totalt 33,2 miljarder strömmar. Bara intäkterns som saknas ännu så länge.

Värt att notera är även att Hulu skickade över en miljard videoströmmar, vilket också är ett rekord. Detta får mig osökt att ännu en gång konstatera att VOD-businessen kan få sitt genombrott 2010, om man nu inte kan säga att Hulu redan fått sitt? Att genombrottet står för dörren tror åtminstone Robert Andrews på PaidContent.co.uk med artikeln: “2010 Will See A VOD Arms’ Race: Here’s Who Might Win”, där Hulu självklart är en av dem högst upp på pallen.