Communication a huge and confusing melting pot


Everybody in communication business talks about it everywhere! The new and ever-changing communication landscape has turned the media industry on its head. The confusion is now complete. Much of what we have learned and become accustomed to is no longer valid. This applies particularly to media, journalism, public relations, marketing, and sales. The professionals within each of these fields are either desperately holding on to their old identities, or are groping around for new ones.

The role of journalists is questioned. Previously clear concepts such as “journalist” and “journalism” have become blurred. The same goes for “media”. What is a media today? And “PR” … what is PR? It’s obviously something else today than it was yesterday. And what about “marketing”…

“Markets (and marketing) are conversations” as the Cluetrain Manifesto puts it. Conversations are based on relationships. Just like PR. Because PR’s is all about relationships, right? It’s all about relationships with both the market and those who influence it, including journalists. However, since all consumers now have access to almost exactly the same “tools” and methods as traditional journalists, it seems like the market has in some way also become the journalists. The market represents a long tail of new journalism and new media that perhaps has the greatest influence on a company’s market and might perhaps be their key opinion leaders. “Put the public back to public relations!” as Brian Solis put it long ago.

People have started to talk to each other in social media at the expense of, or sometimes in tune with, traditional media. They’re no longer writing letters to editors. They would rather publish their news ideas directly on the Web. Media consumption, and production, publishing, packaging and distribution in particular, have rapidly moved in to the social web. And both the PR and Marketing communicators are following, or are at least gradually beginning to do so.

As the market moved to the web, and the web has become social, marketing communication has become “social” too. Companies have started to talk directly with their market. And I mean “talk”, not pushing out information. Campaigns with no social component become fewer and fewer. “Monologue” ad banners, with decreasing CTR and increasing CPC, are becoming less acceptable. Google revolutionized with Adwords, Adsense and PPC. Press releases written by former journalists synchronized with Adwords and presented as text ads, turned things upside down.

Aftonbladet has been very successful with advertorials where only a small ad-mark distinguishes the ad from an article produced by journalists. This method is about as successful – and deceptive – as “product placement” in TV and film. That method has gone from small product elements in parts of a program to a complete sellout of the entire series or film. (In Sweden, think Channel 5’s Room Service and TV4’s Sick Sack.) But what can the television business do when the consumer just fast-forwards past the commercials, or worse still, prefers looking at user-generated TV like YouTube?

What will newspapers do when consumers ignore their banners? They will convert advertising into editorials. Or vice versa: they will charge for editorial features and charge companies to publish content on their platform, without involving any “investigative” journalism.

IDG calls their version of this “Vendor’s Voice”, a medium where companies publish their “editorial material” (it used to be called press information) directly on IDG.se and its related websites. The service is conceived and hosted by Mynewsdesk. It works pretty much like the Apple App Store; it is possible for any media to set up their “channel” (the media) on Mynewsdesk, promote it, and put a price on its use.

Essentially, when companies publish their information in their own newsrooms via Mynewsdesk, they can also easily select any relevant channels for the information in question. The service still has the internal working title “Sponsored Stories”, which today may seem a little funny when that is the exact same name Facebook uses for its new advertising program, where a company pays for people in its network to share information about that company with their own friends.

Isn’t that pretty much what PR communicators strive for? It’s in the form of an ad, but this type of advertising is simply bought communication – just like some PR seems to be – with the purpose to “create attention around ideas, goods and services, as well as affect and change people’s opinions, values or actions…”

But the press release… That’s information for the press, right? Or is it information that is now a commodity, often published in the media, directly and unabridged, much like the “sponsored stories”? Maybe it is information that can reach anyone that might find this information relevant. They might not be the press, but they are at least some kind of journalist, in the sense that they publish their own stories, often in same media as “real” journalists, in platforms created for user-generated content.

Everything goes round and round: side by side are readers, companies and journalists. All collaborate and compete for space and reach.

The causal relationship is as simple as it is complicated. People are social. People are using the Web. The Web has become social. People meet online. The exchange is rich and extensive. The crowd has forced the creation of great services for production, packaging, processing and distribution. These are exactly the same building blocks that have always been the foundation for traditional journalists and the media’s right to exist. Strong competition has emerged, but there is also some  interaction and collaboration.

People have opted in to social media at the expense of the traditional media. They rely on their own networks more and more, which has forced advertisers to find a place in social media too. Traditional ads are replaced by social and editorial versions that are designed to engage or become “friends” with your audience, talking to them as you would talk to friends.

The media are in the same boat and are becoming more social and advertorial. Users are invited to become part of both the ads and the editorials. UGC (user-generated content) is melded with CGC (company-generated content) and even JGC (journalist-generated content). Journalism goes from being a product to being a process characterized by “crowd-sourcing”, before ringing up the curtain on a particular report or story. As the newspaper Accent writes on their site:

“This is a collection of automated news monitoring that we use as editors. The idea is that even you, the reader, will see and have access to the unsorted stream of news that passes us on the editorial board. Please let us know if you find something important or interesting that you think we should pick up in our reporting. ”

This is similar to how companies today present their increasingly transparent and authentic communication in their own social media newsrooms, where the audience is invited to contribute their own experiences and opinions, and partly acts as a source of story ideas for journalists.

All in all, it’s a wonderful, fruitful, but oh-so-confusing melting pot.

Se upp Ebay – här är Facebooks nya e-handels applikationer


Facebook är nu inte bara ett självklart sätt för företag att marknadsföra sig utan även en möjlighet sälja sina produkter på. Nya applikationer från tredje part har gjort att affärerna redan är i full gång. Procter & Gamble’s Pampers sålde slut på  1.000 “Cruiser-blöjor” på mindre än en timme. Med ca 200.000 fans är det bara början.


Facebook. Facebook. Och ännu mer Facebook. Utan överdrift handlade halva och nyligen avslutade Social Media World Forum i London om hur PR- och marknadskommunikatörer kan och kommer att kunna använda Facebook som kommunikativ plattform. När nyheten om att Facebook.com passerat Google.com i antal besök i USA, spred sig under konferensens första dag, blev hysterin kring företaget närmast total.

En av talarna, Trevor Johnson, strategi- och planeringschef på Facebook, berättade att deras “huvudsakliga fokus är att organisera den sociala kontexten”, och menade att om kommunikatörer på företag ska få ut något av denna kontext så måste de själva socialisera sig med den, och uppmanadealla kommunikatörer i publiken “Webben har blivit social. Den sociala rörelsen har förändrat allting. Och om du vill kan du också bli social men då måste du engagera dig”.

Insikten av detta har resulterat i att företag fullkomligt vallfärdar till Facebook för att etablera fan pages, vilket nu anses vara det bästa sättet företaget att möta sin publikpå där (i jämförelse med Facebook Groups), men för somliga t o m det bäst sättet överhuvudtaget. Jag har inte lyckats finna någon siffra på exakt hur många företag som skapat “fan pages”, men det skulle inte förvåna mig om det rörde sig om miljontals. Däremot kan jag säga att jag är en av de 1.568 fans som är medlemmar i HOW MANY FAN PAGES ARE THERE DAMNNIT?!?!” med missionen att försöka ta reda på exakt hur många “fan pages” det finns på Facebook.

Möjligheterna att påverka sin “fan page” som företag är ganska stora, men fortfarande inte “bananas”, d v s det sker inom givna mallar. Med utgångspunkt från Facebooks öppna API producerar tredje part en radda mer eller mindre kreativa applikationer för allehanda önskmål. Den senaste i raden är en e-handelslösningen “SocialShop” från BigCommerse, vilket ger företag möjlighet att också sälja sina favoritprodukter och/eller tjänster på sin sida.

Så löjligt enkelt att det verkar som vilken liten kvartersbutik som helst kan öppna upp sin butik även på Facebook. TechCrunch skriver:

Merchants just have to add the application to their page, enter their store URL and then choose which products they want to display on the page. The retail platform will show up in a “Shop Now” tab on the page, and allows visitors to share products with their friends Facebook users can then click on a product to learn more but in order to buy the product they will be taken away from Facebook to the merchants store (which is also powered by BigCommerce).



Vad sa ni nu då…Ebay?


“Annonsörer hör inte hemma på Facebook”


Ted McConnell på P&GTed McConnell, chef för “interactive marketing and innovation” på  Procter & Gamble skrädde inte orden när han talade på Cincinnati’s Digital Hub Initiative “non-conference” för några dagar sen:

“Social networks may never find the ad dollars they’re hunting for because they don’t really have a right to them.”

“What in heaven’s name made you think you could monetize the real estate in which somebody is breaking up with their girlfriend?”

Detta skrev Jack Neff för Advertising Age igår. Och citerar Ted vidare:

“Who said this is media? Media is something you can buy and sell. Media contains inventory. Media contains blank spaces. Consumers weren’t trying to generate media. They were trying to talk to somebody. So it just seems a bit arrogant. … We hijack their own conversations, their own thoughts and feelings, and try to monetize it.”

Och tillägger:

“I really don’t want to buy any more banner ads on Facebook.”

Annonsörer hör inte hemma på Facebook

Ämnet intresserar mig av flera skäl: 1) För att jag pinsamt nog nyss skapade en vanlig annons i Facebook. OBS! Bara för att testa. Smärtsamt medveten om ev backlash. 2) För att jag är tämligen övertygad om ineffektiviteten i att försöka hänga upp icke efterfrågade budskap på det besökaren faktiskt kommit för, exempelvis en konversation. Hur relevant budskapet än må vara. 3) Trots det håller jag inte med Ted i många av hans uttalanden.

Låt mig få börja med det sistnämnda: Jag skulle nog vilja påstå att exempelvis Facebook är ett media, även om den mest korrekta definitionen förmodligen är “socialt nätverk”. Jag anser att det är ett media för att det är ett system; ett forum; som förmedlar information mellan människor. Vilket enligt min mening är just ett media.

Och eftersom Facebook har valt en reklamfinansierad affärsmodell, så skulle jag vilja påstå att annonsörer inte kidnappar konversationerna med syfte att kapitalisera på dem. Det är något som de miljontals användarna får leva med, och acceptera, i synnerhet då de inte betalt för Facebooks tjänster.

Däremot så är jag som sagt tämligen övertygad om att Facebook Ads inte är särskilt ändamålsenlig affärsmodell för någon av parterna.

Något som Facebook har varit medvetna om sen länge. Ingen har väl glömt deras Beacon-program? Och som ni kanske känner till så har de ju tagit fram en del andra “program” som är, såvitt jag kan förstå, mer integrerade i den sociala modellen. Men inget jag har testat.

Annonsörer hör inte hemma på Facebook

Summa sumarum så kan man ånyo konstatera att den bästa kommunikationen med publiken på Facebook med största sannolikhet är den som sker på samma villkor som övriga medlemmar står inför: Delta, lyssna, lär, bidra och socialisera.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Köp ditt namn – innan någon annan gör det


För en tid sen köpte jag mitt namn. Max en hundring per dag tyckte jag det kunde vara värt. Ännu har jag inte föbrukat de pengarna. Men några klick per vecka har det gett. “Vad snackar han om?” kanske ni undrar?

Om Google Adwords förstås. Och hur jag utnyttjat annonsprogrammet för att komma i kontakt med min målgrupp. Så här skrev jag i annonsen: “Kristofer Björkman: Grundare av Newsdesk, engagerad i pr-kommunikativa frågor. Kontakta! http://www.newsdesk.se” (se bild nedan).

Kristofer Björkman på Google

När jag träffade Google, av helt andra skäl, så nämnde jag ovan nämnda, varpå de började hoppa och tjuta av glädje, och viss skamsenhet över att de själva inte hunnit före med sina respektive namn. Faktum är att jag inte sett någon hittills som utnyttjat denna möjlighet.

På Newsdesk funderar vi på huruvida det finns anledning att lyfta fram alla kontaktpersoner i denna kontext, per automatik.

Vad säger ni?

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Lilla Branschdagen – stort fokus på “social media adoption”


TU’s årliga och “Lilla Branschdag” är slut. Temat för året var “I Framkant”. Och för att fylla detta med innehåll så hade man lockat följande talare:

  • Fredrik Svensson, kreativ chef på Starcom i Stockholm
  • Sara Öhrvall, chef på Bonniers ganska nya enhet “Research & Development”
  • Pia Kronqvist, ny VD på Folkoperan
  • Magnus Karlsson, chefredaktör på Smålandsposten
  • Stina Honkamaa, chef på Google Sverige

För att kort sammanfatta vad i princip samtliga av dem menade var att ligga “i framkant” så var det i vilken utsträckning man hade valt att utnyttja social media i sin verksamhet. Där samtliga ansåg sig ha gjort det med viss mått av stolthet och framgång.

Fredrik började med att ge oss några tips på hur han, för sina uppdragsgivares räkning, utnyttjat de sociala medierna, och de virala krafter som där finns, för att marknadsföra sina uppdragsgivares produkter, varumärken och verksamheter.

Ingenting särskilt nytt, egentligen. Utan gamla kundcase (SvenskaFans, WESC, Aftonbladet, mfl) som jag hade hört långt tidigare. Där egentligen samtliga av dem gått ut på att försöka engagera företagens respektive målgrupp/marknad att skicka in bidrag iform av video, musik eller liknande. Rösta. Vinna. Sprida. Ibland med hjälp av någon ambassadör. Dock case med en aura av succé.

Sara Öhrvall på Bonniers “Research & Development”, illustrerade sin (eller Bonniers) bild av det nya medielandskapet. Och redogjorde noggrannt för det i diverse mer eller mindre iögonfallande siffror. Varav de flesta av dem inte heller var särskild nya utan bygger på samma källor, som många andra i branschen redan fått tillgång till. Men otvetydligt är det de “sociala medierna” som står i fokus för Sara och Bonniers R’n’D. Hittills har enheten ploppat ur sig i det omtalade debattforumet Newsmill.se och det nyss inköpta jobb-sök-tjänsten: Workey.se.

Pia Kronqvist, på Folkoperan, tog över stafettpinnen och radade upp en massa exempel på kampanjer med social ingredienser, men de flesta av dem utan den typ av sociala engagemang vi återfinner med web 2.0 som utgångspunkt.

Magnus Karlsson och hans Smålandsposten, lanserades i programbladet, som early adopters av de nya möjligheterna den social webben idag erbjuder. Och nog är det så. Men Magnus var en karl fylld av ödmjukhet och självironi, som valde att tona ner såväl sina som sin tidnings mer eller mindre lyckade försök att rädda en vikande pappersupplaga. Dragningen blev därför underhållande. Men även insiktsfull.

Avslutade gjorde Google Stina med att göra lite smygreklam för sina tjänster, inte minst kassakon Adwords, inför de hundratalet potentiella kunder, som hittills en aning motvillig velat släppa på annonsprogrammet som endast ger dem lite mer än hälften av de pengar annonsörerna spenderar. Men Google är ju ändå Google.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Stefan Hyttfors, Wenderfalck: “Skriv och publicera dina nyheter för Google istället för massmedier”


Brit Stakston på JMW skriver nyligen i ett blogginlägg: “Socialamediarevolutionen är ett faktum“. Stefan Hyttfors på PR-byrån Wenderfalck skriver i ett debattinlägg i Dagens Media: “Pull ersätter push på internet”.

Ni kanske inte håller med mig, men jag skulle vilja påstå att detta är åtminstone lite av ett paradigm-skifte!

Jag har under flera år, och i flera inlägg i min blogg, varit en smula bitter och frustrerad över att inte PR-byråer väljer att se, förstå och utnyttja det nya medielandskap och de nya förutsättningar till effektivare PR som det bär med sig. Frustration som stundtals har övergått i ren kritik. Sistnämnda är jag en smula ångerfull för idag. Har också fått mig en och annan näsknäppa för det. Säkerligen med all rätt. För kanske finns det anledning att skynda långsamt, och Rom byggdes inte på en dag, osv.

Men oavsett det, så ser jag nu ett trendbrott som gör mig mycket glad: PR-byråer har vaknat, börjat förhålla sig till det nya och till och med utnyttja det.

Låt mig får återge några av Stefans inlägg i debatten:

“Är ditt huvudsakliga fokus att rädda en döende medieindustri eller är du i första hand ute efter att skapa och underhålla relationen till dina kunder?”

“Om du skapar tillräckligt intressant innehåll kommer uppmärksamheten utan dyra medieköp. Börja med en innehållsstrategi och en utgivningsplan. Sedan är det bara att producera och publicera, testa och utvärdera.”

“Den enda avgörande skillnaden mellan medieföretag och “övriga” är att medieföretagen måste tjäna pengar på sin uppmärksamhet.”

“Allt fler startar sitt surfande från sökmotorn. Det betyder att vi nu börjar ta kontroll över vår mediekonsumtion. Pull istället för push – en helt ny ordning.”

“Skriv och publicera dina nyheter för Google istället för massmedier. Pull betyder att du ska finnas där när jag letar efter dig.”

“Kräv att din PR-byrå levererar icke-köpta sökord istället för pappersnotiser.”

Och så ett par uttdrag ur Brit Stakstons blogginlägg:

“Sociala medier ger företag chansen att kunna ge sin bild av verkligheten, kommentera dagsaktuella skeenden och visa på den kunskapsbit man själv bidrar med i det som sker i omvärlden. Vilket ytterst också förändrar pr-konsulters roll, för det handlar idag om så mycket mer än stora releaser via journalister idag. Företagen kan själva, extremt kostnadseffektivt, få ut sitt budskap.”

“Sociala medier handlar om något lika naturligt som el, telefon eller organisationsnummer för företag och genomsyrar all intern och extern kommunikation idag. Utan sociala medier kommer man inte finnas för kunden/konsumenten. Utan sociala medier kommer man snabbt vara extremt ineffektiv både vad det gäller till exempel anställdas arbetstid, interninformation och extern marknadskommunikation.

Sociala medier är navet i all kommunikation, exkluderar inget och fångar upp allt varumärkesbyggande arbete. Gör alla marknadsaktiviteter sökbara, delbara över tid och ska förstås bygga på en genuin vilja till tvåvägskommunikation. En dialog med konsumenter och kunder som dessutom blir en ständig källa till utveckling.

Hur kan man som företag ens överväga att stå utanför allt detta?”

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Google växer snabbare än de 13 största konventionella mediehusen tillsammans


ad-marketshare-bar-chart.png

I mina tidigare två inlägg så har jag skrivit hur webben håller på att slå ut TV och hur dålig annonsingången är för dagspressen i USA. Och jag kan inte låta bli att förälda detta med ytterligare ett relevant inlägg som kort beskriver hur Google fullkomligt slår nock out på de traditionella mediehusen beträffande tillväxt. Även detta uppsnappat från Sillicon Alley Insider, men även från TechCrunch.

Alley Insider har kikat på de i USA 17 största mediahusens annonsingång och tillväxt under 2007 och jämfört med 2006. Däribland Google (GOOG), Yahoo (YHOO), Time Warner (TWX), Disney (DIS), Viacom (VIAB), CBS (CBS), and Clear Channel (CCO).

Av undersökningen har man kunnat konstatera att mediahusens växt (omsättning) med 9% från 2006 till 2007, från 53 till 58 miljarder dollar. Och att omsättningen på webben växte med 28% medan offline endast växte med 3%. M a o – annonspengarna går från offline till online.

Men det som är iögonfallande är Googles frammarsch. Bolagets annonsingång ökade 44% (2,7 miljarder dollar), medan dess tre värsta konkurrenters (Yahoo, Microsoft, and AOL) endast ökade 15% (1,3 miljarder dollar) – tillsammans!

Och det mest iögonfallande och häpnadsväckande är, om jag förstått saken rätt, att Googles årliga tillväxt på två miljarder dollar, är dubbelt så stor som de resterande 13 offlline-bolagens tillväxt tillsammans (Yahoo, Microsoft, and AOL exkluderade)!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,