Newsdesk taggad på nya Blogipedia


Newsdesk taggad på nya Blogipedia

Under Sweden Social Media Web Camp demade Ted Valentin sin Blogipedia på sin telefon. Mycket underhållande. Lite matnyttigt. Och mäkta imponerande. Nu för en vecka sen lanserades den. Och Newsdesk valde att snabbt tagga upp sitt företagsnamn. Ännu så länge mest positivt 🙂

Blogipedia är alltså någon form av ett uppslagsverk, där man kan se vad bloggare tycker och skriver om olika ord (människor, företeelser, byggnader, fester, etc – allt du kan tänka dig). Tjänsten fångar upp fragment av texter som i någon mån beskriver det ord du sökt efter i Blogipedia. Och det är Blogipedias medlemmar som ges möjlighet att tagga upp orden i positivt, negativt, neutralt och fakta. Självklart kan de också ta bort text-fragment som här helt irrelevanta.

Såvitt jag förstått kan alla som vill bli medlemmar och tagga upp ord. Jag ansökte snabbt om medlemskap och valde att tagga upp några ord, däribland Newsdesk, och mig själv – Kristofer Björkman.

Ted Valentin är en fullfjädrad Internet entreprenör – för att inte säga superentreprenör. Känd för att ha startat Tidningsbutiken AB på nätet, men kanske än mer för alla sina “karttjänster” som Sushikartan.se. Alla sin projekt driver han i sitt egna bolag, Valentin Holding.

Följ hans blogg.

Allt fler RSS-feeds på Twitter


I sin blogg Vassa Eggen listade idag Olle Lidbom de svenska magasin och tidskrifter som finns på Twitter, och uppmanade samtidigt sina läsare att ge tips på fler.

Jaha, och varför inte en lista över vilka magasin och tidskrifter som finns på Hitta.se? Eller Wikipedia? Eller Google Maps? Jag vill inte raljera, men faktum är att skapa ett konto på Twitter för att synka en RSS-feed med något innhåll från sitt media, är inte särskilt spännande. Jag säger inte att det är fel, men det är inte märkvärdigare, än att presentera sitt företag på hitta.se, eller att skapa en sida på Wikipedia, eller lägga upp sin tidningsprofil på Google Maps.

Då kanske ni tycker att det var en förbaskat dålig jämförelse, då tre sistnämnda är tjänster av vitt skilda slag men med den gemensamma nämnaren att de presenterar ett relativt statistikt innehåll från företag (i.e tidskrifterna ifråga). Och att Twitter till skillnad från nämnda tjänster minsann är ett socialt nätverk “…makes it easy for folks stay connected” som Twitter själva beskriver sig. Så sant. Men tar man en titt på de magasin och tidskrifter som “finns på Twitter” så märker man att det bara är ett fåtal som idag har en någorlunda regelbunden dialog med sina följeslagare. Vid både första och andra anblick så verkar de alla flesta använda Twitter som ytterligare en kanal för att nå sin målgrupp. Som någon förlängd arm för sin RSS-feeds. (Det räcker alltså inte med att bara göra sin information tillgänglig som RSS, man måste också placera ut sina feeds i relevanta sammanhang :-)) Och detta verkar vara ett allt vanligare inslag i Twitter, dessa “feeds”.

Som sagt, absolut inget fel med detta, men när jag läser inlägg av typen ovan – “Svenska Magasin och Tidskrifter på Twitter” så får man lätt en känsla av att jösses, detta är ju banbrytande att tidskrifterna börjar lyssna, nätverka och prata med sin publik, men där verkar vi ju inte vara ännu.

Jag kan samtidigt passa på att nämna att Newsdesk synkar företags nyhetsflöden med såväl hitta.se och Twitter, som många andra kanaler. Bra och mycket effektivt för alla inblandade. Men inte iögonfallande.

Inlägget jag suktar efter är listan över tidskrifter som möter sin publik på Twitter och diverse andra sociala sammanhang, för att tillsammans med dem skapa en bättre produkt (i.e tidskrift) alla kategorier.

Någon som har tips på det?

Nu väntar vi bara på Google Personal Brand Timeline


Mitch Joel tipsade mig idag om ett blogginlägg från Andy Nulman, killen som grundade Airborn Mobile Company, ett av de snabbast växande bolagen inom Mobile Media. Inlägget handlar om “A brand New day” där någon illustrerat en perfekt dag i varumärken. Illustrationen är minst sagt underhållande, men i viss mån även skrämmande, och definitivt överenstämmande med verkligheten.

Nu väntar vi bara på Google Personal Brand Timeline

Nej, jag har förvisso ingen aning om huruvida en perfekt dag börjar med att hyvla av skäggstråna med en Gillette, även personen som skapat denna “Perfekt Day” verkar luta åt det. Men det som överensstämmer med verkligheten, och det som gör bilden så intressant i all sin enkelhet, är att vi västerländska människors liv förmodligen är mer eller mindre uppbyggda av just varumärken. Förresten så funkar ju inte det där begreppet längre; “västerländska människor”, då hela världsekonomin hastigt förskjuts åt öster. Begreppet “industriländer” känns rätt mossigt det med. Men de människor som lever i länder med mer eller mindre utvecklad marknadsekonomi, kanske ger en adekvat bild.

När jag gick på universitetet så läste jag bl a socialantropolgi, varvid min övertygelse om att vi människor nära nog föds som ett vitt oskrivet papper som successivt formas av en socialistationsprocess, till skillnad från det genetiska arvet.

Enligt Wikipedia är socialisationsprocessen: “…den process genom vilken grupplevande arters individer införlivar omgivningens normer/kultur för att stärka gruppens samlevnad och överlevnadsmöjligheter. Åstadkoms ofta indirekt via kontakt med gruppens medlemmar, det vill säga till stor del omedvetet.”

Vad vi idag vet är att företag och organisationer lägger ner billioner och åter billioner kronor på att försöka få deras målgrupp att känna till deras varumärken, förstå vad produkterna bakom erbjuder, köpa produkterna, känna lojalitet, i någon förhoppning om återköp. Knepen att nå dessa mål vet inga gränser.

Relativt nytt för PR är ju som ni alla vet, möjligheten för företagen och organisationerna att nu på ett nytt och raffinerat sätt socialisera sig med sin målgrupp.

Wikipedia beskriver vidare Primär socialisation: “För människan, som är en grupplevande art, gäller att individen normalt har en social förmåga och sociala behov redan vid födelsen. Från början är gruppen familjen och barnet anknyter till sina föräldrar och syskon. Efterhand lär sig individen mer om vilka sociala normer som gäller och hur kulturen omkring är uppbyggd och fungerar. Vanor och normer varierar och barnet får efterhand lära sig alltmer vad andra förväntar sig av det. I takt med att gruppen utökas med flera miljöer försöker barnet anpassa sig till nya sociala regelverk och få en position i varje ny grupp. Från familjegruppen går barnet in i socialt samspel med lekkamrater och senare skolkamrater för att under tonåren bryta från livet som barn i familjegruppen och träna vuxenlivets självständighet i tonårslivet.”

Och därefter även “Sekundär socialisaton” och “Tertiär socialisation”. Sistnämnda har en mycket knapphändig beskrivning i skrivande stund: “Media och intressegrupper”. Och jag misstänker att de här billionerna och åter billionerna kronor som satsas på marknad och PR-kommunikation, ev omfattas till viss och mycket liten del av detta enda ord “intressegrupper”.

Känn er manade att nu redigera Wikipedias beskrivning av den såväl “Primära” som “Sekondära” och inte minst “Teritära socialisationen”, med tillägget att knappast någon faktor påverkar socialisationsprocessen (åtminstone inte den Teritära) mer än företagens marknads- och pr-kommunikation. Och då i synnerhet när nu företagen knackar på de sociala mediernas och nätverkens dörr, för att bli insläppta som en del i människors vardag, umgänge och kanske till och med familjeliv.

Om vi alla skulle ta och illustrera hela vårt liv, minut för minut, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka i varumärken, i detalj, så skulle vi få en mycket rik och nyanserad bild sett ur ett perspektiv, men kanske väldigt fattigt sett ur ett annat. Definitivt rätt omtumlande i alla fall.

Vem vet – när Google News Timeline äntligen kommer ut ur labbet, kanske Google Personal Brand Timeline står på tur?

Nu väntar vi bara på Google Personal Brand Timline

När blir tidningen en wiki?


Den sociala journalistiken är här och vi står inför ett paradigmskifte. Konsumenterna har för länge sen ändrat sina mediekonsumtion. Och beteendet accelererar. Många journalister har nyss lämnat startblocken. Och börjar få upp farten med socialisering i sikte. Nu återstår bara frågan: När blir tidningen en wiki?

För snart två år sen skrev jag inlägget “Flickr rules” som handlade om hur hopplöst efter pressfotograferna var i konkurrens med 1000-tals amatör fotografer med 4 megapixles-kameror i mobiltelefonerna. Denna gång var det världens största passargerarfartyg Mary the Queen II som seglade in i SF-bukten under Golden Gate. I princip alla i SF-området var där. Även dagstidningen SF Chronicle som bevakade händelsen. Men innan reportage-teamet från nämnda tidning hade hunnit sätta sig i bilen så var all info om såväl fartyg, händelse, besättning, maskinrum, etc redan publicerad. Både i bild, text och video.

Detta blev SF Chronicle gänget varse när de kom tillbaka till redaktionen. Men de publicerade i alla fall sin story, som naturligtvis föga konkurrerade med det användargenererade materialet som florerat på webben sen många timmar.

Chefredaktören höll strax därefter ett krismöte med redaktionen där han lär ha sagt de bevingade orden: ” The news business is broken and nobody knows how to fix it.”

Sen dess har såväl SF Chronicle som mången annan media försökt anpassa sig till de nya förutsättningarna. Oftast sakta och osäkert.

Anders Mildner på Sydsvenskan bloggade nyligen om journalisternas social utanförskap, som nu successivt transformeras till att bli en del av gemenskapen.

Anders skriver:

“Jag har diskuterat det här med en rad journalister som de senaste åren gått från att skriva traditionella tidningsartiklar till att på något sätt jobba med sociala medier. Alla har noterat samma sak: ju djupare de engagerar sig i social journalistik, desto mindre bryr de sig om den traditionella journalistiken. De flesta medger att förändringen varit omvälvande. Plötsligt kom en dag då de tidningar de läst i hela sitt liv kändes irrelevanta. Då tv-nyheterna inte längre kändes nödvändiga.

Förvånade upptäckte de att de kunde leva utan sina gamla rutiner. På rätt kort tid har (framförallt) bloggandet förändrat dessa människors hela förhållningssätt till vad en nyhet egentligen är. Ett nytt kriterium på en intressant nyhet är nu att man själv på något sätt är delaktig. Men inte i själva händelsen, utan i dialogen.”

Om jag förstår Anders rätt så menar han och hans kolleger att skälet till förändringsprocessen inte endast är yttre påtryckningar från mediekonsumenterna, utan också för att såväl journalistiken som de journalistiska alstren faktiskt blir mycket bättre. Anders skriver vidare:

“För precis som mottagaren har mycket lättare att knyta an till en skribent eller publikation som inbjuder till en öppen dialog, bryr sig också skribenten mer om de texter som tillåts vara dynamiska.”

Och fortsätter:

“Om jag skriver en artikel i en tidning är den oftast statisk. Det händer vanligtvis ingenting med artikeln efter det att den publiceras som jag behöver bry mig om. Texten har sin början, och den har sitt slut. Efter sekunder, minuter, timmar (eller i absoluta undantagsfall dagar) bleknar orden bort och faller i glömska. Skriver jag ett blogginlägg finns inget slut. Texten, tankarna och åsikterna ligger kvar. Närsomhelst kan någon ha åsikter om dem, ta dem till sig eller avvisa dem.”

Min fråga är: När försvinner de statiska artiklarna till förmån för ständigt föränderliga artiklarna, öppen för alla att dela och påverka i valfri riktning? Med andra ord: När blir tidningen en wiki?

Innan du svarar på frågan så kan du passa på att läsa Beta Alfas och SSBD besläktade inlägg.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Mina stalltips inför Stockholm Mediaweek


Imorgon slår Stockholm Mediaweek upp dörrarna – igen. Programmet som varit känt sen långt tidigare har inte fått någon att höja på ögonbrynen. Men förväntade guldkorn finns. Här listar jag mina stalltips. Vi ses.

  1. Hur behåller man behåller man positionen som Sveriges största tv-kanal i den nya tv-världen? med Jan Scherman.
  2. Saknar de traditionella byråerna digital kompetens? Och vilken reklam fungerar på webben egentligen? med bl a Daniel af Klintberg, Great Works
  3. Idag tappar Facebook stadigt för hetare och privatare rum på webben. Vad gäller imorgon? Hur uppdaterar man sig som medierådgivare och annonsör och är det möjligt att hålla jämna steg med en skenande digital generation på nätet? med bl a Fredrik Wass, Bisonblog
  4. Och hur ser framtiden ut för två av Sveriges största mediesajter? med bl a Mattias Fyrenius, TV4 och Kalle Jungkvist, Aftonbladet Nya Medier.
  5. Om IP-TV och Mobile Media med bl a Annie Wegelius, SVT och Oskar Juhlin, Interactive Institute
  6. Den marknadschef som inte lägger delar av sin budget på webben har inte gjort sin hemläxa, med bl a Stina Honkamaa, Google Sverige
  7. Hur du utnyttjar de nya digitala möjligheterna till din fördel, innan de utnyttjar dig med Jeffrey Cole, Center for the Digital Future, Los Angeles.
  8. Vad tror vi att vi pratar om på StockholmMediaWeek 2010? med bl a Tomas Brunegård, Stampen.

Andra bloggar om: , , ,

Allmänheten bakom CNN’s senaste nyhetstjänst


CNN är nästa bolag i raden att dra nytta av allmänhetens intresse av att dela med sig av sina åsikter och erfarenheter. Tjänsten heter iReport och har nyligen lanserats i beta.

Mellan raderna kan man utläsa två övergripande syften med tjänsten; att försöka utnyttja kraften och mångfalden i det användarskapande innehåll som löpande produceras i allt större omfattning 1) för att skapa en ny och spännande nyhetstjänst som lockar fler och nya besökare till CNN’s sfär 2) för att ha möjlighet att plocka ut guldkornen till deras ordinarie produktioner.

CNN är dock betydligt mindre krassa och de kommersiella syftena lyser med sin frånvaro:

“With this site, we want to share our passion about the news in a way that invites you — and everyone else — to share your passion about the news. At CNN we live for news. We love talking about it. And we know that there’s a whole lot more to it than what you see on TV or read on your favorite Web site. So we’ve launched an independent world where you, the iReport.com community, tell the stories we’re not used to seeing. And the most compelling, important, and urgent ones may get seen on CNN.”Men inget ont om det. Win win. Allmänheten hungrar efter att få komma till tals, synas och i bästa fall bli lite känd.

Det som ändå är lite intressant är att CNN’s ca 4.000 nyhetsmakare nu tar hjälp av allmänheten för att skapa framtidens(?) “nyhetstjänst”; CNN som ju anses vara världens vassaste nyhetsleverantör.

En intressant metafor; när tar National Encyklopedin och Britannica hjälp av allmänheten för att göra sina lexikon bättre?

Läs mer på Cyberjournalist.net

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Miljarder PR-kronor i papperskorgen


Social media exploderar i omfattning och betydelse men pressmeddelanden fortsätter att strömma in på tidningsredaktionerna. Och rätt ner i papperskorgen.

För ganska exakt ett år sen satte jag kaffet i halsen. Det var en välrenommérad PR-chef som sa: ”Jag vet precis vilka tidningar som bevakar våra ämnen och jag når dem enkelt med pressutskick”. Han log och tillade: ”Det fungerar väldigt bra. Och vi är nöjda så.”

Trots att jag hade hört det många gånger förr, så satt jag där – igen – med gapande mun och kaffefläckar på kavajslaget. Det var tidningarna, som han ansåg ha allt inflytande på sitt företags marknad.

Det han då inte visste var att chefredaktören för SF Chronicle vid nästan exakt samma tillfälle kunde konstatera raka motsatsen; att hans tidning hade mycket begränsat inflytande på sin marknad.

När Mary Queen 2, världens största kryssningfartyg, seglade in under Golden Gate-bron hade halva San Fransisco samlats för att beskåda händelsen. Däribland ett par journalister från SF Chronicle, med förstasides-stoff i sikte. Trodde dem ja.

Innan tidningsteamet hade hunnit sätta sig i bilen på väg tillbaka, fanns alla bilder och all information om händelsen redan utlagd på nätet. Allt producerat och publicerat av allmänheten. I detalj.

I ren desperation publicerade journalisterna sina bilder och text i alla fall. Men bilderna blev naturligtvis sämre än de som redan låg på flickr och texten mindre genomarbetad än de mångfacetterade redaktionella alster som sedan länge florerat inom social media, där de redan lästs av tidningens läsare.

Efter detta lär tidningens cheredaktör Phil Bronstein, ha kallat till krismöte där han inledde med den numer bevingade meningen: “The News business is broken, and no one knows how to fix it.”

Nervositeten spred sig bland övriga tidningshus. Phils kollega Steven Rattner på Washington Post kommenterade läget: ”Det som oroar mig mest är tappet av unga läsare. 1970 läste 70% av 18-34-åringarna i USA dagligen dagstidningar. Förra året var de bara 35%.”

Här hemma är tidningsutvecklingen densamma. Joachim Jardenberg, vd på utvecklingsbolaget Mindpark, menar att Helsingborgs Dagblads räckvidd har sjunkit från 76% av hushållen till 56% på 15 år. Men har samtidigt kunnat konstatera att den totala räckvidden för tidningshuset blivit större p g a nya digitala interaktiva kanaler.

”På sikt tror vi inte att det är möjligt för den traditionella lokaltidningen att lyckas” sa Erik Orring, vd för Västerbottenkuriren efter att ha köpt den norrbottenbaserade communityn Apberget med drygt 180.000 medlemmar.

Kanske hade han Rupert Murdoch som förebild. Rupert som ett par år tidigare, 2005, köpte MySpace för 580 miljoner dollar, av den enkla anledningen, som han så till Forbes.com:

”Mediehusen kontrollerar inte konversationen längre… Vi måste lära oss hur den nya generationen mediekonsumenter föredrar att få nyheter och underhållning, och vi måste leva upp till deras förväntningar.”

Tillsammans har de två största sociala nätverken, MySpace och Facebook, hundratals miljoner medlemmar. Men kan ännu inte mäta sig med Googles nära 130 miljoner månatliga unika besökare. Vilket förvisso inkluderar YouTube’s besökare, som var hela 62 miljoner unika förra kvartalet. En tjänst som sägs leverera 70 miljoner video-strömmar per dag och som förövrigt hälften av alla internetanvändare I USA använder.
Det som möjligen kan mäta sig med Google i omfattning är hela blogg-sfären, som med sina 120 miljoner bloggar genererar nära 200.000 inlägg varje dag. Tillsammans lever de i symbios.

Enligt Joe Tucci, EMC Chairman, President and CEO, kommer 75% av världens all digitala information produceras av individer – inte företag – år 2010.

Bara i Sverige finns det nästan 60.000 bloggar, som läses av 25% av befolkningen och 50% av ungdomarna. 80% av Svenskarna har en mobiltelefon med kamera. 40% av ungdomarna lägger ut sina bilder publikt.

Det användarskapade lexikonet – Wikipedia – är idag en av världens tio mest besökta websajter, och ansågs av Brandchannel.com vara ett av de varumärken som har haft störst inflytande på oss människor jämte Google, YouTube, Apple, mfl, år 2006.

Tid för eftertanke.

Nej, det är inte tidningarna som har störst inflytande på företagens marknad. Det är du. “Yes, you control the information age.” som Time Magazine skrev på förstasidan av sin tidning när det var dags att utse årets person 2006.

Web 2.0! Den andra generationens webb-tjänster har gjort det möjligt för dig och alla andra att mycket enkelt och effektivt utbyta information, varor och tjänster med varandra.

”Never underestimate the power of a million amateurs with keys to the factory.” som chefredaktören på Wired, Chris Andersson, en gång sa.

Eller som Andreas Kluth skrev i The economist: ”The era of massmedia is giving way to one of personal and participatory media. That will profoundly change both the media industry and society as a whole.”

Så varför fortsätter företagen att pusha ut pressmeddelanden till tidningsredaktionerna?

”Jag har aldrig skrivit om något företag för att de har ”broadcastat” ett pressmeddelande till mig” säger David Meerman Scott chefredaktör på Ecotent Magazine och författare till ”The New rules of Marketing and PR”: ”Ingen av de 25.000 pressmeddelanden som skickats till mig har resulterat i en artikel. Jag väntar inte på att pressmeddelanden ska skickas till mig. Jag söker efter uppslag på nätet; bland bloggar, Google News, etc.”

Och visst är det så – inte ens traditionella journalisterna sitter och väntar vid sina e-post-lådor längre. Enligt undersökning av Expansion Plus Inc går 98% av journalisterna dagligen ut på Internet, där 92% startar sin research, 81% söker efter information och 73% för att finna pressmeddelanden.

Enligt Informationsindex 2006 investerades ca 40 miljarder svenska kronor i information och PR i Sverige år 2006. Varav ca 12 miljarder gick till marknads-PR och en betydande del till ”pressutskick” som ofta går rätt ner i papperskorgen. Medan såväl traditionella som medborgar-journalister längtar efter att företagen istället ska delta i konversationen på nätet.

”Something’s very wrong in PR land” skriver David Meerman Scott.

“We’re in a consideration phase” skriver Brendan Hodgson på Hill & Knowlton.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,