Flera marknader = flera konton?


Idag skriver Fritjof Andersson, från “Social Business”, ett inlägg om “Varför ditt företag ska ha flera, nischade konton på Twitter”. Fritjof menar att “om du har ett nischat konto som ger intressenten just den information hen vill ha, rätt paketerad och vid intervall som intressenten gillar – då lyssnar hen. Om du har många oilka produkter eller verksamhetsområden och kommunicerar alla dem via samma konto till flera olika målgrupper så måste kunden själv filtrera informationen, vilket gör den till mindre intressant brus“.
Fritjof skriver att “om du till exempel följs på Twitter av en person som följer 2000 andra konton, men inte är med på den personens twitterlistor, då finns du inte för den personen. Om du däremot har ett nischat konto som ger personen exakt det hen vill ha så kanske, kanske du kvalar in till listan av konton som personen faktiskt lägger tid på att läsa“.

Mina erfarenhter är att ju mer du anpassar dina budskap efter din målgrupp desto mer jobb, men samtidigt desto större chans att målgruppen får den information de önskar. Var gränsen går kan bara du avgöra.

Det mesta bygger förstås på att du känner och förstår din målgrupp. När det gäller Twitter så kan du ju inte välja dina följeslagare. Men du kan ju med fördel välja ut din målgrupp bland såväl dina följeslagare och som alla twitteranvändare i stort. Du kan med fördel välja ut de följeslagare du finner intressanta, följa dem och lära känna dem, genom att engagera dig i det dem har att säga. Och du kan självklart också följa dem du finner intressanta trots att de inte följer dig, kanske i någon förhoppning om att de en dag också väljer att följa dig.

Däremot vill jag inte på rak arm säga att det alltid är “bättre” med fler konton än färre. Jag brukar säga att man får det man förtjänar. Väljer du att skriva om ett nischat ämne, på ett nischat språk, så kommer du med största sannolikhet attrahera en nischad målgrupp. Postar du få och ointressanta tweets, så kommer få att följa dig. Släpper du många ointressanta tweets så kommer ingen annan än din mamma att följa dig. Släpper du några intressanta tweets så kommer du få några följeslagare. Släpper du många intressanta tweets så blir de fler. Börjar du engagera dig i dina följeslagare och ge riktigt bra feedback, så kommer de snart börja älska dig, och du kommer få fler och fler följeslagare.

Är ditt företag verksam inom fler mer eller mindre nischade områden, på fler mer eller mindre nischade marknader, så kan företaget göra klokt i att “borra sig ner” i varje enskild marknad. Genom att tillsätta dedikerade twittrare som sakkunnigt och engagerat kommunicerar om exakt det ämne marknade är interesserad av på dess eget språk, både innehållsmässigt och språkligt. Kanske via flera olika konton. Det kommer förmodligen att ge massor, men också kosta massor.

På MyNewsdesk brottas vi lite med dessa frågor också. Till skillnad från Twitter så skiljer vi på konto och marknad. Vi har skapat förutsättningar för företag att administrera ett eller flera pressrum med ett och samma konto. Exempelvis så har Norwegian, med ett och samma konto, förlagt pressrum till fem olika länder (geografiska marknader) där de är verksamma. De har valt att jobba med för varje enskild marknad dedikerade presskontakter och anpassad information på marknaden språk. Exempelvis finsk information på finska från finsk presskontakt, dessutom taggad i finska geografiska regioner och ämnen. OSV.

Norwegian har skapat pressrum för fem olika marknader/länder.

Norwegians finska pressrum

Ett annat exempel är KGK, som valt att bryta ner sin kommunikation på varumärkesnivå, där man med ett och samma konto skapat pressrum för varje enskilt varumärke, men ändå visat att de ligger under moderbolaget KGK Holding. För varje varumärke har man en dedikerad presskontakt, bilder, pressmeddelanden, nyheter, osv.

KGK har skapat pressrum för varje enskilt varumärke - och knutit dessa till moderbolaget KGK Holdings eget pressrum.

Ett av KGK's varumärken - Hella - har fått ett eget pressrum med för målgruppen dedikerad information och presskontakt.

Båda dessa företag har ansträngt sig till det yttersta för att tillgodose sina målgruppers intressen vad det gäller skräddarsydd information och kommunikation. Vilket har kostat i tid och engagemang, men också givit mycket tillbaka.

Men vi har även många exempel på föreag som finns på många olika marknader, men ändå valt att jobba med ett “one size fits all”-koncept. Samma pressrum, pressmeddelanden, presskontakter, nyheter, bilder, osv, på samma språk för alla. Kostar inte så mycket men kanske heller inte ger så jättemycket tillbaka.

Exakt vilken strategi ditt företag ska jobba utifrån, kan bara ni själva avgöra.

Folk dör som flugor på Facebook


Grattis, Mark! 500 miljoner “aktiva” användare. Inte dåligt på så kort tid. Även om jag har lite svårt att få grepp om vad som menas med “aktiv användare”. Frågan är hur många som har dött?

Jag kan läsa mig till att “genomsnittsanvändaren” exempelvis har 130 vänner och uppdaterar sitt konto 70 ggr i månaden. Men inte så mycket mer än så. Vad jag däremot har förstått så dör Facebook-användare som flugor numer. Och lämnar efter sig en märklig för att inte säga spöklig och troligtvis varken särskilt levande social graf eller aktiv profil. Något som blivit ett makabert bekymmer för såväl de efterlevande som för Facebook.

Redan för flera år sen så uppdagades problemet. Men var inte särskilt stort då de flesta användare var unga och helt enkelt höll sig levande. Men nu när åldersgruppen 65+ är den snabbast växande på Facebook, och också den som trillar av pinn i störst utsträckning så har problemet med levande döda profiler accelererat.

När problemet uppdagades saknades vettiga lösningar för det. Det bästa man då kunde komma på vara att låta ens vänner anmäla användaren som död, genom att helt sonika fylla i ett formulär, och ev låta profilen leva kvar som ett “minne” endast för dess vänner. Lösningen blev så där halv-lyckad om jag förstått saken rätt? Nu år senare, med fler livlösa konton än någonsin, verkar forumuläret i fråga fortfarande vara den enda lösning som finns.

De som inte anmäls lever kvar på Facebook, och dyker inte sällan upp i knasiga sammanhang, exempelvis som förslag till någon nåra att bli vän med.