Communication a huge and confusing melting pot

Everybody in communication business talks about it everywhere! The new and ever-changing communication landscape has turned the media industry on its head. The confusion is now complete. Much of what we have learned and become accustomed to is no longer valid. This applies particularly to media, journalism, public relations, marketing, and sales. The professionals within each of these fields are either desperately holding on to their old identities, or are groping around for new ones.

The role of journalists is questioned. Previously clear concepts such as “journalist” and “journalism” have become blurred. The same goes for “media”. What is a media today? And “PR” … what is PR? It’s obviously something else today than it was yesterday. And what about “marketing”…

“Markets (and marketing) are conversations” as the Cluetrain Manifesto puts it. Conversations are based on relationships. Just like PR. Because PR’s is all about relationships, right? It’s all about relationships with both the market and those who influence it, including journalists. However, since all consumers now have access to almost exactly the same “tools” and methods as traditional journalists, it seems like the market has in some way also become the journalists. The market represents a long tail of new journalism and new media that perhaps has the greatest influence on a company’s market and might perhaps be their key opinion leaders. “Put the public back to public relations!” as Brian Solis put it long ago.

People have started to talk to each other in social media at the expense of, or sometimes in tune with, traditional media. They’re no longer writing letters to editors. They would rather publish their news ideas directly on the Web. Media consumption, and production, publishing, packaging and distribution in particular, have rapidly moved in to the social web. And both the PR and Marketing communicators are following, or are at least gradually beginning to do so.

As the market moved to the web, and the web has become social, marketing communication has become “social” too. Companies have started to talk directly with their market. And I mean “talk”, not pushing out information. Campaigns with no social component become fewer and fewer. “Monologue” ad banners, with decreasing CTR and increasing CPC, are becoming less acceptable. Google revolutionized with Adwords, Adsense and PPC. Press releases written by former journalists synchronized with Adwords and presented as text ads, turned things upside down.

Aftonbladet has been very successful with advertorials where only a small ad-mark distinguishes the ad from an article produced by journalists. This method is about as successful – and deceptive – as “product placement” in TV and film. That method has gone from small product elements in parts of a program to a complete sellout of the entire series or film. (In Sweden, think Channel 5’s Room Service and TV4’s Sick Sack.) But what can the television business do when the consumer just fast-forwards past the commercials, or worse still, prefers looking at user-generated TV like YouTube?

What will newspapers do when consumers ignore their banners? They will convert advertising into editorials. Or vice versa: they will charge for editorial features and charge companies to publish content on their platform, without involving any “investigative” journalism.

IDG calls their version of this “Vendor’s Voice”, a medium where companies publish their “editorial material” (it used to be called press information) directly on and its related websites. The service is conceived and hosted by Mynewsdesk. It works pretty much like the Apple App Store; it is possible for any media to set up their “channel” (the media) on Mynewsdesk, promote it, and put a price on its use.

Essentially, when companies publish their information in their own newsrooms via Mynewsdesk, they can also easily select any relevant channels for the information in question. The service still has the internal working title “Sponsored Stories”, which today may seem a little funny when that is the exact same name Facebook uses for its new advertising program, where a company pays for people in its network to share information about that company with their own friends.

Isn’t that pretty much what PR communicators strive for? It’s in the form of an ad, but this type of advertising is simply bought communication – just like some PR seems to be – with the purpose to “create attention around ideas, goods and services, as well as affect and change people’s opinions, values or actions…”

But the press release… That’s information for the press, right? Or is it information that is now a commodity, often published in the media, directly and unabridged, much like the “sponsored stories”? Maybe it is information that can reach anyone that might find this information relevant. They might not be the press, but they are at least some kind of journalist, in the sense that they publish their own stories, often in same media as “real” journalists, in platforms created for user-generated content.

Everything goes round and round: side by side are readers, companies and journalists. All collaborate and compete for space and reach.

The causal relationship is as simple as it is complicated. People are social. People are using the Web. The Web has become social. People meet online. The exchange is rich and extensive. The crowd has forced the creation of great services for production, packaging, processing and distribution. These are exactly the same building blocks that have always been the foundation for traditional journalists and the media’s right to exist. Strong competition has emerged, but there is also some  interaction and collaboration.

People have opted in to social media at the expense of the traditional media. They rely on their own networks more and more, which has forced advertisers to find a place in social media too. Traditional ads are replaced by social and editorial versions that are designed to engage or become “friends” with your audience, talking to them as you would talk to friends.

The media are in the same boat and are becoming more social and advertorial. Users are invited to become part of both the ads and the editorials. UGC (user-generated content) is melded with CGC (company-generated content) and even JGC (journalist-generated content). Journalism goes from being a product to being a process characterized by “crowd-sourcing”, before ringing up the curtain on a particular report or story. As the newspaper Accent writes on their site:

“This is a collection of automated news monitoring that we use as editors. The idea is that even you, the reader, will see and have access to the unsorted stream of news that passes us on the editorial board. Please let us know if you find something important or interesting that you think we should pick up in our reporting. ”

This is similar to how companies today present their increasingly transparent and authentic communication in their own social media newsrooms, where the audience is invited to contribute their own experiences and opinions, and partly acts as a source of story ideas for journalists.

All in all, it’s a wonderful, fruitful, but oh-so-confusing melting pot.

Kritik mot Facebooks Sponsrade nyheter

Jag gillar inte Facebooks nya social ads i form av sponsrade nyheter. Lika lite som jag gillade deras första sociala annonsprogram “Beacon”. Frågan är om jag någonsin kommer gilla den typen av program. För jag har också svårt för Tupperwarepartyn. Och känner avsmak inför Buzz Agents.

Men vad har de gemensamt? Alla använder “vänner” som kommersiella budbärare. Och det gillar jag inte!

Facebooks nya sociala annonsprogram “Sponsrade nyheter” funkar som så att när dina vänner “gillar”, checkar in på, eller delar med sig av annan information från företag på Facebook, som också är anslutna till annonsprogrammet ifråga, så visas aktiviteten inte bara i dina vänners nyhetsflöden, utan även som en annons i spalten längst till höger.

Bild: InsideFacebook

Facebook säger sig ha testat detta under några månader, och menar på att det givit en massa mervärden till deras kunder (företagen) i form av ökad exponering och varumärkeskännedom.

Facebook hyllar sitt eget nya annonsprogram - Sponsrade nyheter

InsideFacebook skriver:
“Seeing that a friend has checked in at Starbucks is a much more compelling reason to visit than a standard advertisement telling a user to go get a coffee.”

Men vad säger användarna? Borde det åtminstone inte vara opt in på såna här program. Många menar det och somliga anser att Facebooks sponsrade nyheter just är en tam variant av det tidigare och så hårt kritiserade Beacon.

InsideFacebook fortsätter:
“Some users may not want their content turned into ads, and since there’s no way to opt-out or turn off Sponsored Stories, some protest should be expected.”

Kommunikatörer prisar kommunikatörer #fail?

Varför är det nästan alltid kommunikatörer som prisar kommunikatörer för bra kommunikation? Borde det inte den grupp kommunikatörerna kommunicerar med få sin röst hörd?

Idag kunde jag läsa på MyNewsdesk att 3 500 personer som arbetar inom kommunikation och marknadsföring har korat Bring till Sveriges bästa kommunikatör inom branschen transport 2009. Jag är naturligtvis väldigt glad för Brings skull att de lyckats erövra ett sånt eftertraktat pris tillika fått så fin bekräftelse. De är säkert värda detta.

Men jag kan samtidigt inte låta bli att förundras över på vilka grunder de blivit korade. Vill man dra detta till sin spets så kan man argumentera för att de korat sig själva till vinnare, eftersom någon av de 3500 kommunikatörer som fått rösta mycket väl har kunnat vara någon från just Bring. Nu kanske det står någonstans i tävlingsreglerna att så inte får vara fallet. Men det skulle väl då innebära att ingen av dessa tusentals kommunikatörer får rösta på sitt eget företag? Vilket ju förvisso inte är alldeles ovanligt i tävlingssammanhang.

Oavsett om man reglerna varit enligt ovan, så tycker jag ändå det är märkligt att det nästan alltid är kommunikatörer som prisar kommunikatörer. Och att de kommunikatörerna kommunicerar med, sällan får tycka till om kommunikationen i tävlingssammanhang som detta.

Om man gjort det, så skulle jag inte hålla det för otippat att resultatet skulle se annorlunda ut, paradoxalt nog.

Nu går annonseringen online förbi pappret

Länge har jag förvånats över marknadens irrationella beteende. Å andra sidan så har jag aldrig lyckats lära mig att marknaden just är allt annat än rationell. Men – håll med mig – är det ändå inte lite märkligt att 80% av en dagstidnings annonsintäkter hamnade i papperstidningen som hade 20% av läsarna? Och vice versa. Att bara 20% av annonsintäkterna hamnade på webben som hade 80% av läsarna? Där sistnämnda media dessutom var långt mer mätbar än förstnämnda.

Jag säger inte att detta gällde för alla dagstidningar. Men för något år sen hade jag två konkreta exempel på bordet. Och vad jag förstod så fanns fler exempel med ungefär samma skeva fördelning av intäkterna.

Nåväl – nu verkar åtminstone marknaden i USA ha tagit sitt förnuft till fånga, för medan annonsintäkterna för dagstidningarna (papper) faller brant nedåt där, så ökar annonsintäkterna för webben brant uppåt. Frågan är när annonseringen online går om annonseringen på papper? Om ett år? Två år?


Jag återkommer.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

“Annonsörer hör inte hemma på Facebook”

Ted McConnell på P&GTed McConnell, chef för “interactive marketing and innovation” på  Procter & Gamble skrädde inte orden när han talade på Cincinnati’s Digital Hub Initiative “non-conference” för några dagar sen:

“Social networks may never find the ad dollars they’re hunting for because they don’t really have a right to them.”

“What in heaven’s name made you think you could monetize the real estate in which somebody is breaking up with their girlfriend?”

Detta skrev Jack Neff för Advertising Age igår. Och citerar Ted vidare:

“Who said this is media? Media is something you can buy and sell. Media contains inventory. Media contains blank spaces. Consumers weren’t trying to generate media. They were trying to talk to somebody. So it just seems a bit arrogant. … We hijack their own conversations, their own thoughts and feelings, and try to monetize it.”

Och tillägger:

“I really don’t want to buy any more banner ads on Facebook.”

Annonsörer hör inte hemma på Facebook

Ämnet intresserar mig av flera skäl: 1) För att jag pinsamt nog nyss skapade en vanlig annons i Facebook. OBS! Bara för att testa. Smärtsamt medveten om ev backlash. 2) För att jag är tämligen övertygad om ineffektiviteten i att försöka hänga upp icke efterfrågade budskap på det besökaren faktiskt kommit för, exempelvis en konversation. Hur relevant budskapet än må vara. 3) Trots det håller jag inte med Ted i många av hans uttalanden.

Låt mig få börja med det sistnämnda: Jag skulle nog vilja påstå att exempelvis Facebook är ett media, även om den mest korrekta definitionen förmodligen är “socialt nätverk”. Jag anser att det är ett media för att det är ett system; ett forum; som förmedlar information mellan människor. Vilket enligt min mening är just ett media.

Och eftersom Facebook har valt en reklamfinansierad affärsmodell, så skulle jag vilja påstå att annonsörer inte kidnappar konversationerna med syfte att kapitalisera på dem. Det är något som de miljontals användarna får leva med, och acceptera, i synnerhet då de inte betalt för Facebooks tjänster.

Däremot så är jag som sagt tämligen övertygad om att Facebook Ads inte är särskilt ändamålsenlig affärsmodell för någon av parterna.

Något som Facebook har varit medvetna om sen länge. Ingen har väl glömt deras Beacon-program? Och som ni kanske känner till så har de ju tagit fram en del andra “program” som är, såvitt jag kan förstå, mer integrerade i den sociala modellen. Men inget jag har testat.

Annonsörer hör inte hemma på Facebook

Summa sumarum så kan man ånyo konstatera att den bästa kommunikationen med publiken på Facebook med största sannolikhet är den som sker på samma villkor som övriga medlemmar står inför: Delta, lyssna, lär, bidra och socialisera.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Kundtjänsten – PR när den är som bäst.

I ett tidigare inlägg i denna blogg så förundrades jag över hur företag kan köpa buzz agent utan att först utgå ifrån sin personal som superviktiga kommunikativa “kanaler”. Denna förundran har likheter till den som Richard Gatarski visar i sitt blogginlägg: “Konversation vs Kommunikation, fallet SJ“. Där han ifrågasätter hur företag, och i detta fall SJ, kan lägga så mycket pengar på annonser som lovar guld och gröna skogar, utan att först se till att kunderna får den produkt de betalat för.

Richard skriver bl a:

“Jag brukade lyfta fram annonskriget mellan SJ och SAS som exempel på märkliga kommunikationsinsatser. Speciellt dom som genererar Guldägg på löpande band. Jag tänker alltid på dom coola annonserna när jag vill låsa in mig på tågtoaletten. Bråttom är det och jag måste snabbt bestämma mig för vilket vred som gäller. SJ må få pris för annonsdesign, men användbarhet på toalåsen är något dom förmodligen inte ens tänkt på.”

Inlägget refererar även till ett blogginlägg av Daniel på Mindpark som menar att marknadsföring i allt större utsträckning bygger på och bör bygga på konversation. Och talar om customer service och customer relations som fundamenta i denna.

Tanken har själv slagit mig att få företagen att decentralisera kundtjänsten till varje enskild individ, och låta de röra sig fritt i den sociala kontexten och där möta sin målgrupp; lyssna, informera och bidra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,