“Tablet”-kriget trappas upp – medan innehållsägarna rustar sig


The coming tablet wars” skrev Techcrunch för knappt tre månader sen och syftade på kriget mellan den digra flora “läsplattor” som man ibland lite felaktigt kallar den nya generationens “hand held devices”. Felaktigt ftersom de går att göra så ofantligt mycket mer än bara läsa med dem. I själva verket verkar de snarast innehålla mycket av den kompetens och kapacitet som en normalt funtad dator.

Sen dess har det hänt ganska mycket. Men jag varken kan eller hinner redogöra för det här och nu. Men ryktet om Apple’s Tablet hade redan bubblat ett tag. Medan alla frågade sig; vad och framför allt när? Så kom Courier från Microsoft med något som Techcrunch skrev fick “the Apple Tablet just got bumbed into second place”. Men det var att blanda ihop päron och äpplen. Eller som Techcrunch själva skrev:

“Courier is a real device, and we’ve heard that it’s in the “late prototype” stage of development. It’s not a tablet, it’s a booklet.”

Medan kriget fortsätter så förbereder sig innehållsägarna för att anpassa sitt innehåll för den nya arenan. Bonniers RnD har nyss inlett ett projekt de kallar för Mag+, som de visar upp i en video, med den inledande texten:

“This conceptual video is a corporate collaborative research project initiated by Bonnier R&D into the experience of reading magazines on handheld digital devices. It illustrates one possible vision for digital magazines in the near future, presented by our design partners at BERG.”

Läser man Techcrunch idag så verkar tidningar som Popular Science och Wired också vara inblande:

“The R&D geeks at the publishers of Popular Science and Wired, teamed up with the design agency BERG to create the concepts shown here. Basically the format named Mag+ has all the design elements we’ve grown accustomed to in magazines with flashy graphics, iconic covers, and bold headlines. And according to this concept, apparently there will be no need or room for advertisements.”

Detta projekt verkar dock endast befinna sig i någon form av fiktion-fas?

En annan av de många tidningar som skapat innehåll för de nya “plattorna” är Sports Illustrated som här visar upp lite innehåll på just en Apple Tablet(?).  Och…jaaaaaaaa, en sån vill jag också ha.

Eller som David Goldman säger för CNN Money:

Coolest device … ever? Maybe. Some analysts are channeling their inner-Frodo, saying the Apple tablet will be the one gadget to rule them all.”

Varför sälja nyheter om bara 1% vill köpa nyheter?


I morse läste jag Hanna Dunérs artikel i SVD “Mediabolagens på jakt efter nya affärsmodeller” (och den här), och jag är nära nog chockad över den infantila debatt som förs kring hur traditionell media ska tjäna pengar i framtiden.

Är det verkligen så illa att traditionella mediabolag inte har bättre koll på sin affärer än vad artikeln ger sken av?

Några citat ur artikeln från nyckelpersoner inom Sveriges ledande media fick mig att ramla av stolen:

Sara Öhrvall chef för Bonniers utvecklingsavdelning Research & Development “tror att det går att skapa betalningsvilja om produkten har ett värde som konsumenten är villig att betala för.”

“…materialet måste vare exklusvit och förpackat på ett sätt så att det finns en betalningsvilja.”

Thomas Brunegård tror på “att vid rätt tidpunkt kunna erbjuda en produkt eller tjänst med en snabb och enkel betalningsmodell”.

Fredrik Karén chef för SvD.se menar att “den absolut sörsta risken är att användarna försvinner till andra sajter och trafiktappen blir så stora att vi förlorar den lilla annonsaffär vi har.”

Thomas Mattson, chefredaktör på Expressen “tror att nya intäktsströmmar är nödvändiga för nyhetssajternas överlevnad”.

NO SHIT!? Eller, som man brukar säga: Har Påven löjlig hatt?

Av artikeln att döma, och fler därtill, får man en känsla av att de precis har upptäckt Kotlers fyra P:n (Price, Product, Place, Promotion), och nu är i fullt sjå med att jonglera med variablerna.

Men så är det ju naturligtivs inte. Jag känner ju flertalet av personerna ifråga, och de är ju mångfalt smartare än jag. Så vad är det som händer egentligen?

Med all respekt för att tradionell medias förutsättningar förändrats mycket snabbt och kraftigt. Men är det verkligen möjligt att de än idag inte vet vad de ska ta betalt för respektive tjäna pengar på?!

Jag begriper inte varför det skulle vara så svårt att göra en vanlig enkel marknadsundersökning, där man försöker ta reda på vad marknaden är intresserad av, och kan tänka sig betala för. Och med utgångspunkt från dettta hitta en nisch, där konkurrensen inte är allt för blodig, och där kostnaderna för att ta fram produkten understiger intäkterna, så att ett litet bidrag kan erhållas?

Om vi får tro på den undersökning från Jupiter som Hanna refererar till i sin artikel, där bara 1% kan tänka sig att betala för nyheter på nätet, så verkar det ju inte särskilt klokt att försöka sälja just nyheter på nätet. Eller har jag missförstått något?

Å andra sidan verkar det heller inte särskilt klokt att skänka bort nyhterna gratis, då allt färre vill finansiera den verksamheten med annonser och liknande.

Av det kan man dra slutsatsen att hålla på med nyheter på nätet, är ingen särskild god affär.

Då kan man ju argumentera att det är skillnad på nyheter och nyheter. Rikigt jäkla bra nyheter kanske det finns en betalninsvilja för. Men å tredje sidan så verkar de kosta för mycket att ta fram att lönsamheten även i detta fall skulle lysa med sin frånvaro.

Och så var ju det där med konkurrensen… Det blir inte så lätt att konkurrera med miljontals medborgar journalister, som sammantaget, är både smartare och snabbare, än de traditionella journalisterna.

Ta artikeln ovan som ett exempel. Nej, jag har inte betalt för den. Och skulle förmodligen inte betala för den heller, då nästan inget av det som står där är särskilt nytt för mig, då mitt bloggnätverk redan försett mig med merparten av innehållet.

Paul Frigyes berör ovan nämnda i sin utmärkta krönika: “Betalningsviljan: åter till pappret“, där han bl a skriver:

“Som bekant kan pressen bara ta betalt för unikt material, sådant som inte bloggarna gör gratis. Det vill säga inte snabb rapportering, allmänna nyheter eller åsikter. Men väl verifierade fakta, journalistiskt fotarbete, lokal kännedom, autentisk bildjournalistik, välförpackad lyx- och livsstilsläsning, servicejournalistik, konsumentjournalistik och underhållning. En produkt som komponerar urval av dessa element har ett stort värde. Och går att ta betalt för. Även om det handlar om samma artiklar är det lättare att ta betalt för dem i en papperstidning. Man upplever sig få något för pengarna: En fysisk produkt.”

Anna Serner, VD på TU, håller inte med i sitt inlägg på SVD Brännpunkt: “Själva frågan om tidningar ska ta betalt för sitt redaktionella material på nätet andas dåligt självförtroende. Självklart ska de ta betalt, det intressanta är för vad?”

Läs även Joakims inlägg i debatten på sin Mindpark blogg: “Freemium är inte en prenumeration” och missa inte heller Fredric Karéns inlägg på samma tema i SVD-bloggen. Och inte minst Jonas Lejionhufvuds “Endast en av 20 är beredd att betala för nyheter”

Av Kristofer Björkman

Sjukt underhållande om tidningskrisen


Jason Jones på The Daily News skämtar om tidningskrisen

Jason Jones på The Daily News skämtar om tidningskrisen

Läste på Twitter att @SaraOhrvall ska sticka till NewYork och disktuera det tryckta mediets framtid. Hon frågar sig själv, förmodligen med glimten i ögat om det blir så som Jason Jones beskriver det när han i denna sjukt underhållande TV-show besöker the New York Times. Med uppdraget att ta reda på: “why the last of a dying breed prefers aged news to real news”.

Saras bio på Twitter är för övrigt: “R&D @Bonnier. Have a passionate relation to geeky statics about small and major things in the media landscape. Numbers that may clarify or confuse.”

Het debatt om nytt debattfourm


Newsmill är det senaste i raden av debattforum som lanserades för några veckor sedan. Tanken är att försöka strukturera ett urval av blogginlägg rörande ett urvarl av frågeställningar. Senast i raden av frågor var: “Har Aftonbladet rätt om Newsmill?”, och syftar på Dan Josefssons artikel i fredagens Aftonbladet.se: “Så ska de tygla bloggsfären“. Och syftar på “Bonniers nya redaktionsklädda pr-byrå”. Aritkeln resulterade i ställningskrig och pajkastning på Newsmill, mellan diverse mer eller mindre kända bloggare inom media och kommunikation. Här följer mitt något mer diplomatiska inlägg:

Är vi inte alla överens? Att Newsmill är ett försök från Bonniers sida att förhålla sig till och utnyttja det nya medielandskapet till sin fördel? På mer eller mindre goda grunder

Varför är ni så kategoriska? Jag tycker det luktar politisk pajkastning om denna debatt. Nog har Dan Josefsson, Aftonbladet, lite rätt alltid? Åtminstone om man försöker förstå andemeningen, vilken ju förvisso alltid är högst arbiträr. Och nog har Martin Jönsson, SVD, lite rätt han med? Liksom Brit Stakston, Niclas Strandh? Är det inte tämligen glasklart vad som är på G och håller på att hända?

Nej, Newsmill kommer naturligtvis aldrig tygla blogsfären. Förmodligen inte Bonnier, eller någon annan, i något annat sammanhang, heller. Och jag har oerhört svårt att tro att det är det Dan Josefson menar, även om man kan tolka det som så. Rubriken är ju satt för att provocera på klassiskt Aftonbladet-manér. Så även texten. Det jag vill tro att Dan menar, och där jag tycker han har rätt i sak, är att Bonnier liksom många andra mediehus, mer eller mindre desperat försöker förhålla sig till och utnyttja det nya medielandskapet till sen fördel. Dels för att bibehålla mediekonsumenterna och dels annönsörerna, och möjligtvis även för att bibehålla rollen som tungt opinionsbildande forum.

För ni kom väl ihåg Bertil Torekulls inlägg i debatten på DN i slutet av februari 2007? Då han fly förbannad hoppade på och kritiserade Carl Bildt för att hans “dubbelroll som minister och pratig bloggare för tankarna till Venezuelas talträngde president Hugo Chávez“? Och vidare: “En av våra högsta politiska förtroendemän använder på detta sätt en av honom själv kontrollerad plattform för att döma i en tvist om hans politiska vandel och är i bästa Chávezstil sin egen skiljedomare.” Det som då verkade irritera Bertil Torekul var att Carl Bildt dels blandade ihop sin roll som privatperson och utrikesminister, i sina tyckande, och dels använde bloggen för att uttrycka dessa åsikter. I synnerhet mellan raderna kunde man ana Bertil Torekulls stora frustration över att Carl Bild övergivit dagspressens debatt-forum till förmån för den mer otyglade, okontrollerade blogsfären.

Jag bloggade om detta då, och menade att det snarare borde vara Bertil och de traditionella debatt-forumen, som borde försöka anpassa sig till de nya förutsättningarna. Och är det inte exakt det vi ser att var och vartannat traditionellt mediehus tillika media gör, eller åtminstone försöker göra, i allt större utsträckning? Newsmill är bara ett av massor av exempel. Och dessutom ett mycket säreget exempel. Helt enkelt ett ärligt tappert försök att på någorlunda vettigt och matnyttigt sätt förhålla sig till och nyttja det sociala medielandskapet till något nytt och fräscht som de kontrollerar, och kan tjäna pengar på, även om sistnämnda är ytterst luddigt.

Rupert Murdoch och hans News Corp köpte ju MySpace redan 2005 av den anledningen. “That’s where the information flys”, lär han ha sagt. Och till Forbes sa han något år senare: “Media companies don’t control the conversation anymore, at least not to the extent that we once did.” Några år senare poppade de sociala mediala satsningarna upp även i de nordiska mediehusen, så även i Aftobladet med bl a Snack Community. För tillskillnad från Bonnier så har ju Schibstedt varit relativt “avant garde” beträffande satsningar på ny, och social media. “Skam den som ger sig” får man väl säga som gammal Bonnier-anställd 🙂 Newsmill är ett välkommet tillskott till det relativt öppna, demokratiska och social medielandskapet. Dock ingen “killer application”. Jag har svårt att se vad Newsmill kan tillföra den befintliga och väl strukturerade blogsfären. Jag tycker inte förpackningen av de redaktionella bidragen räcker. Och vad mer finns? Men jag är ödmjuk för alla försök. Förhoppningsfull. Och försiktigt positiv.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,