Kritik mot Facebooks Sponsrade nyheter


Jag gillar inte Facebooks nya social ads i form av sponsrade nyheter. Lika lite som jag gillade deras första sociala annonsprogram “Beacon”. Frågan är om jag någonsin kommer gilla den typen av program. För jag har också svårt för Tupperwarepartyn. Och känner avsmak inför Buzz Agents.

Men vad har de gemensamt? Alla använder “vänner” som kommersiella budbärare. Och det gillar jag inte!

Facebooks nya sociala annonsprogram “Sponsrade nyheter” funkar som så att när dina vänner “gillar”, checkar in på, eller delar med sig av annan information från företag på Facebook, som också är anslutna till annonsprogrammet ifråga, så visas aktiviteten inte bara i dina vänners nyhetsflöden, utan även som en annons i spalten längst till höger.

Bild: InsideFacebook

Facebook säger sig ha testat detta under några månader, och menar på att det givit en massa mervärden till deras kunder (företagen) i form av ökad exponering och varumärkeskännedom.

Facebook hyllar sitt eget nya annonsprogram - Sponsrade nyheter

InsideFacebook skriver:
“Seeing that a friend has checked in at Starbucks is a much more compelling reason to visit than a standard advertisement telling a user to go get a coffee.”

Men vad säger användarna? Borde det åtminstone inte vara opt in på såna här program. Många menar det och somliga anser att Facebooks sponsrade nyheter just är en tam variant av det tidigare och så hårt kritiserade Beacon.

InsideFacebook fortsätter:
“Some users may not want their content turned into ads, and since there’s no way to opt-out or turn off Sponsored Stories, some protest should be expected.”

Marknadsförare – var försiktiga med G-Buzz


Google Buzz startade med en rivstart redan första dagen. Den som snabbt sökte upp sina gamla vänner, sköljdes plötsligt över av en våg av buzz, i synnerhet från de som inte varit så nogräknade och synkat hejvilt med sina andra nätverk.

Och värre – plötsligt poppade även marknadsföring upp i ansiktet. Något som även TechCrunch noterat och starkt avråder till. Läs:

Brands Wasting No Time With Google Buzz. This Could Get Annoying.

Tack för tips TC.

Buzz Googles svar på Twitter – nu i din Gmail


Idag lanserades Google Buzz som utlovats. Av demon och beskrivning att döma så verkar tjänsten lovande. Huruvida det är en “Twitter Killer” som WSJ och jag skrev tidigare, är dock tveksamt. Och det är väl kanske inte så många som orkar bry sig om det nu, mer än möjligtivs Twitter och Google själva, samt alla dess intressenter.

Hur som helst så talar vi om två giganter, varav Google förädlar sin Mail/chatt-tjänst, med en buzz-tjänst som i viss mån kan sägas fylla samma funktion som Twitter. För jag skulle tro att det mycket grovt sett finns +/-  lika många G-mail- som Twitteranvändare i världen. Har i skrivande stund ingen tillförlitlig källa. Men i diverse webbmedia talar man om allitfrån 18 miljoner vuxna Twitter-användare i USA, till 60 miljoner Twitter-besökare.  Och från 37 miljoner unika G-mail besökare i USA, till hela 15o miljoner world wide. Vad vet jag? Säkerligen dyker det upp någon kommentar med bättre koll.

Skulle nu Google Buzz få ett genomslag hos G-mail-användarna, då kommer Twitter få något att tänka på. Och det skulle då heller inte förvåna mig om Yahoo, som sägs ha försökt med liknande “buzz-tjänst” för länge sen, vakna och flirta med sina drygt 254 miljoner webmail-användare, och Microsoft med sina 256 miljoner webmail-användare? Den som lever får se. Men det händer här och nu 🙂 Jag väntar dock fortfarande på att Buzz-ikonen tillika tjänsten ska dyka upp i min Gmail.

OBS! Ta siffrorna ovan med en nypa salt, källorna är otillförlitliga.

Twittra om lunchen och du får den gratis


De kallar det för “Tastecasting” och innebär att du får proväta luncher etc gratis om du delar med dig av din upplevelse i sociala nätverk som Facebook, Twitter, MySpace.

Tastecasting.se lanserades för drygt en vecka sen av två tjejer smarta tjejer.

Agnieszka Baltyn, 31 år och Therese Reuterswärd, 28 år. Agnieszka med bakgrund inom sälj och marknadföring. Och Therese inom webbutveckling.

På sin hemsida berättar de hur du enkelt kommer igång:

  • Registrera dig med ditt Twitter- eller Facebookkonto här till höger. (Om du inte redan twittrar så klicka här! )
  • Följ @tastecasting_se på Twitter eller Tastecasting Sverige på Facebook, så får du ett direktmeddelande när en ny casting är på gång.
  • Inför din tastecasting skickar vi en kod till dig som du visar upp för arrangören.
  • Sedan twittrar, bloggar och laddar du upp bilder taggade med #tcse och berättar om hur du upplevde din casting!
  • Jag har förstås signat upp mig, dock med blandade känslor. För jag är ytterst tveksam till att twittra mot “betalning”. För jag antar att incitamenten för de flesta “tastecastare” är att få den där gratislunchen.

    There’s nothing as a free lunch, right?

    Twittra om lunchen och du får den gratis

    Och – rent krasst – luktar det inte “buzzador” över hela upplägget?

    “Buzzador means a Buzz ambassador, in other words a brand ambassador.”

    And what does a buzzador do?

  • Receive information on campaigns (by email)
  • Apply via the website (first campaign usually comes without an application)
  • Receive a package
  • Try it themselves
  • Discuss it with their friends and pass on knowledge and (sometimes) give out samples
  • Report on the website about their campaign and product experience.
  • Av Kristofer Björkman
  • Journalister får nobben när Ford lanserar nya Fiestan via bloggare


    Vilka ska berätta om nya generationens Ford Fiesta för Fords marknad i USA? Traditionellt sett brukar ju en samling utvalda journalister få provköra och utvärdera de nya bilarna. Men i år satsar man på bloggarna.

    Bloggare lanserar nya Fiestan i USA

    The Wired Magazine skriver:

    “Ford wants to generate buzz for the Fiesta, which will bring Europe’s “small cars can be cool” ethos to America when it arrives next year. But rather than hand a bunch of them over to mainstream journalists, Ford broke with tradition by inviting dozens of 20-somethings to live with the car for six months and tell the world about it.”

    Skälet är att man vill skapa “buzz” bland de sk “millennials,” d v s de som är födda mellan 1979 och 1996. Tydligen så kommer ca 70 miljoner “millennials” köra bil kommande år, och eftersom 77% av dessa ungdomar använder sociala nätverk dagligen (enligt en undersökning av Microsoft), anser man att strategin är väl underbyggd.

    Men om jag förstått saken rätt så är det inte vilka bloggare som helst, utan sk “buzz agents”. Av 4.000 ansökningar så ska 100 “buzz agents” få varsin bil, och förmedla sina intryck via sina sociala nätverk. Är tanken.

    Något som förmodligen skulle få Christer Glenning – Sveriges genom tiderna mest kända biljournalist – att vända sig i sin grav.

    Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

    WOM-agents – en omväg?


    Jag undrar om inte “Word of mouth (WOM) agents” är att gå över ån efter vatten? Sen en tid har jag följt bl a Dave Balters företag “Buzz Agent” och förundrats över framgångarna. Jag är inte förvånad över att det går bra. Tvärtom. Jag tror oerhört mycket på WOM. Men det som förvånar mig är att företag bevisligen köper ambassadörer (agents) för att sprida sina varor/tjänster vidare på marknaden, utan att först utnyttja sina anställda av samma skäl. Nu kan jag ju inte vara tvärsäker på att så är fallet, eftersom jag inte vet hur just de företag som köpt ambassadörer även utnyttjat sin personal ifråga, men mina erfarenheter är ändå att oerhört många företag helt förbisett möjligheten, i synnerhet de stora företagen.

    Anledningen till att Dave Balters drog igång sitt företag, Buzz Agent, 2002, var den traditionella marknadskommunikationens brister. Eller som han sa till DI i en intervju:

    “Mediebyråer och företag anstränger sig mer och mer för att nå fram till konsumenterna, och konsumenterna anstränger sig mer och mer för att undvika dem.”

    Och eftersom det är allmänt känt att de som har störst inflytande på konsumenterna är deras omedelbara nätverk av vänner, etc, så valde Dave Balters att utgå från detta faktum i sin affärsidé. Idag har han en halv miljon ambassadörer i sitt nätverk som går hans uppdragsgivarens ärenden; att sprida lite positiva vibbar om uppdragsgivarens varor/tjänster, efter att först blivit informerade om dess förträfflighet. Enligt DI så beräknas denna business omsätta 10 miljarder kronor, och 21 miljarder kr år 2011.

    Detta samtidigt som företag fortfarande håller benhårt fast vid en centralt kontrollerad kommunikation, där personalen sällan eller aldrig uppmuntras att utnyttja sina sociala nätverk för att berätta om sin arbetsplats, sitt företag och dess verksamhet. Med få undantag. Är inte det märkligt?

    Kolla även in svenska motsvarigheten till Buzz Agents: Buzzador.

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

    Senaste inlägget i Dagens Media: “PR blir bättre med sociala medier”


    Av ett tidigare debattinlägg i Dagens Media förstod vi att Tobias Smedberg och Lars Jonsson på pr-byrån Agenda är starkt kritiska till sociala medier som pr-kommunikativa kanaler och verktyg, då man med sociala medier når så få i relation till de resurser i form av tid och arbete som de kräver, och att kommunikationen ju bör värderas efter hur många i en målgrupp som förstår budskapet.

    Inlägget rörde upp många känslor hos de som arbetar med och värdesätter de sociala medierna som pr-kommunikativa möjligheter. Martin Lindvall på GCI var en av dem som också replikerade med ett inlägg där han anser att Tobias och Lars helt missförstått möjligheten med sociala medierna.

    “Poängen med dem (läs sociala medier) är att utnyttja den mängd kontaktytor som webben erbjuder för dialog och ett engagemang som är svårare att uppnå genom bara enkelriktade kommunikationsåtgärder”, skriver han i sitt inlägg.

    Jag är benägen att hålla med Martin, men vill också försöka förstå Lars och Tobias.

    Som vi alla lärt oss och förstått så är den symetriska tvåvägskommunikationen den i särklass kraftfullaste pr-kommunikationen, som emellertid aldrig gått att kombinera med stor och i många fall eftersträvansvärd räckvidd. Det är ju därför många av oss pr-kommunikatörer dels jobbat med att bygga upp ett relativt litet kärnfullt nätverk av viktiga opinionsbildare med vilka vi på lika villkor har skapat en intim och regelbunden dialog, och dels med att sprida vårt företags information till alla andra inflytelserika personer som kan tänkas vara intresserade av den.

    I båda ovan nämnda fall har den nya generationens webb – web 2.0 – förändrat förutsättningarna för pr till det bättre. Så bra och revolutionerande att det nog får anses som ett paradigm-skifte.

    Dagens pr-kommunikatörer kan med nya kommunikativa verktyg skapa den symetriska tvåvägskommunikationen långt effektivare och med oerhört många fler än någonsin tidigare. Med nätverkstjänster, forum, bloggar, communities, chattar, microbloggar, etc är det idag mycket enklare och effektivare att komma i kontakt med intressanta och inflytelserika personer; att kommunicera med dem; att bibehålla kontakten med dem; och stärka relationen till dem. Vilket är en ständigt pågående omsesidig process där “kampanjer” inte lämpar sig särskilt väl.

    I det här fallet är det precis som Martin skriver, inte räckvidden som är intressant utan dialogen och relationen. Att bara trycka ut information i dessa kanaler, om det ens är möjligt, utan att själv lyssna och delta, är fullkomligt lönlöst.

    Därmed inte sagt att det är lönlöst att sprida information. Tvärtom. Dagens pr-kommunikatörer kan också med ny teknik och nya webbaserade tjänster sprida och nå ut med sin information till alla andra viktiga och inflytelserika personer som inte omfattas av deras sociala nätverk, både enklare och effektivare än någonstin tidigare. Detta som en helt annan möjlighet att skapa relationer med sin marknad.

    Man talar ibland om pr in the long tail, som bygger på principen att sprida sin information “on demand” överallt där ens målgrupp men även marknad finns och söker, bland annat via alla ledande söktjänster för såväl webb, som pressinformation, nyheter, bilder, videor, m fl.

    Skälet till detta tillvägagångssätt är att den gamla push-tekniken blivit allt trubbigare i det nya och väldigt komplexa medielandskap, som vuxit fram i takt med att nya generationens webb har skapat allt större förutsättningar för vem som helst att mycket enkelt producera och sprida men även söka upp och bevaka information.

    Resultatet av pr in the long tail är att du även når alla som är intresserade, såväl traditionella journalister som den brokiga skara UGC:are (user generated content) och sociala media-användare, utan att skapa någon dialog med dem, vilket heller inte är syftet.

    I det här fallet är det som Tobias och Lars skriver; räckvidden och kvaliteten av den som är avgörande; “hur många i ens målgrupp som förstår budskapet”.

    Sen har vi bästa av två världar, där ett budskap, skapar en dialog, och sen sprids som en löpeld i och mellan en myriad av olika sociala kontexter på webben som saknar motvarighet till den word of mouth vi hade att göra med för några år sen.

    Men som Martin skriver sist i sitt inlägg: “Låt oss fortsätta att ha äpplen i en korg och päron i den andra”.

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,