What can professional journalists bring to the table?


As citizens we don’t need “journalists”, we need journalism. And journalism is no longer a profession, it’s an activity. An activity that millions of engaged citizens seems to take care of in a much greater extent than ever before. Now days, with help of thousands of web services for researching, editing, packaging, publishing, and distributing.

Still there is people within the industry that claim for the need of professional journalism, among other things, to sustain democracy. If so, I wonder why none is willing to pay for it? Neither consumers nor advertisers or government, as far as I can understand?

As citizens, we would like to know what’s going on, keep ourselves informed. We would like to hear about the latest in the topics we’re interested in. We would like the truth from sources we can rely on. We would like the overview and the details. We want the hard core facts combined with vivid descriptions. And so on.

But we want to express ourselves, as well. Especially in subjects we are engaged and interested in and masters. But we also want share experiences and happenings that just cross our ways or minds, stories we think matters for the neighborhood.

As you well know, the journalists have always been the middleman to meet our needs in this matter, because they’ve been the only ones that got the exclusive opportunities to investigate, refine, edit, produce and distribute stories. And their media have become the gatekeeper or the bottle neck as communication channels. To such an extent that we’ve been prepared (or forced) to pay for it. As consumers or advertisers, each in his special way. But the willingness to pay decreases.

Now days, journalism is a fabulous mix of millions of citizens sharing their experiences and knowledge with each others, via thousands of web services and devices that take care of editing, refining, publishing, packaging and distributing parts, as well. Sometimes in collaboration with professional journalists and media. But mostly not.

The question is what the professional journalists really can bring to the table? And who’s willing to pay for it? No light in the tunnel, what I can see. The news business seems to be broken. And “the owner of the media fumbles in the dark” as Fredrik Strömberg and Jonas Nordling says in Mediavärlden (in Swedish)

A few weeks ago I attend to Berlingske Media international conference about – What Professional Journalism Means for Democracy – as a speaker.

Lisbeth Knudsen, the Chairman of The Berlingske Foundation, wrote in the invitation letter:

For decades, professional journalism has played an important role in our democracies. It still does. But the traditional commercial media business is challenged in its traditional publishing role. The old business model is dead, and the new ones are still not profitable enough to support the same number of professional journalists that the old model could finance.

Being the DNA of our democracy as public watchdogs and creators of the local and national forums for debates, the traditional media business needs to find new ways of financing the expensive part of their business: producing original, investigative, indept journalism.

Can we generate a political debate, political awareness and political involvement on news snacks, news copies and entertainment media?

In Denmark newspapers provide 70% of all original journalism reporting. What are the consequences for our democracy, if professional journalism continues to shrink?

Does it matter at all? How important is quality journalism to our society? Can companies, individuals, institutions, governments, WikiLeaks and others inform us directly? Does our democracy need professional journalistic filtering?

With speakers like Dan Gillmor, Rasmus Kleis Nielsen, Anne McElvoy – the discussion became truly hot. But we never agreed on whether professional journalists are needed or not.

From my point of view, I’ve hard to believe that Denmark’s newspaper is providing 70% of all original journalism reporting. And I don’t think the traditional media is the DNA of our democracy as public watchdogs. I do think, though, that the wisdom of the crowd are the “new watchdogs”. Or as the New York University journalism professor Jay Rosen says: “the more people who participate in the press, the stronger it will be.

One of millions great example of that is Maria Hägglöfs trip with the subway a couple of days ago.The wagon she were sitting in caught fire, and people got scared. She began to report from the scene; shooting photos and videos, writing tweets, etc.

After some time professional journalists of all kind found her tweets and contacted her. And the story got coverage all over.

No big deal, just crowd source that it use to be, right? But what did surprise Maria was that none of these professional journalists actually brought anything new to the table. Maria wrote in her blog post:

“I would say that if journalists today weren’t so incredibly lazy, if they actually strive to do something more than what I’ve already done….”
“… today’s journalists often don’t do more than what citizens have already done via Twitter.”

Ironically, this happening took place on her way to one of the first unconferences about journalism in Sweden, where one of the topics were about who would pay for the  “professional journalism”.

What happens when journalism is everywhere?” does Mathew Ingram wonder in his post in Gigaom. He writes:

“We are beginning to find out. And while it may be a frightening prospect if you are a traditional media company, there is a lot to be optimistic about if you are just interested in the news. A world where everyone is a journalist may be a bit more chaotic and a bit more complicated than the one we are used to, but it will also be a bit more free, and that is clearly a good thing.” Because: “Freedom of the press becomes a lot more important when everyone is the press — or rather, when the internet itself becomes the press.”

To be continued…

To add… a slice of media history 😉

580 miljoner sociala nätverkare skrämmer skiten ur makthavarna


Den alternativa nobelpristagaren Amy Goodman, skriver idag på DN Debatt att “Hoten mot journalistiken har aldrig varit större“. Och avser då “hot” i dubbel bemärkelse; både den oberoende och kritiska granskande journalistiken och dess journalister; journalistiken till dess undergång, och journalisterna till livet. Hand i hand.

Jag kan inte annat än att hålla med; public service lever ett förtynande liv, medan de kommersiella mediebolagen blir större och starkare. Sistnämndas syfte är inte främst att granska makthavare, utan att lämna mesta möjliga utdelning till sina aktieägare. Och om varken läsarna eller annonsörerna sviker vid redaktionella nedskärningar så finns ingen anledning att inte göra dem. Svart på vitt.

Amy skriver inledningsvis i debatt-artikeln:

“Vi behöver journalister som ställer makthavare till svars, inte skyddar makthavarna. I dag står de fria medierna inför större hot än någonsin förr. Runt hela jorden blir journalister hotade, trakasserade, slagna, bortrövade och dödade. Samtidigt kontrolleras mediesystemet i allt större utsträckning av färre och färre storbolag. Deras kontroll över medierna garanterar att det riktas minimal kritik mot dem i pressen. Vi erbjuds allt mer av mediebrus, dimridåer, förvanskningar. och halvsanningar. Men vad vi behöver är kritik, opposition och av makthavarna oönskade avslöjanden.”

Vidare skriver hon:

“Genom att erbjuda ett forum för människor att tala om sig själva kan medierna bli en avgörande kraft för fred. Medierna kan bygga broar mellan samhällen, snarare än att förorda bombandet av broar. Medierna bör utgöra en fristad för avvikande åsikter.”

“Fria och öppna samhällen behöver oberoende medier för att säkerställa att makthavarna granskas, utmanas och hålls ansvariga för vad de gör. Oberoende medier är nödvändiga för att frambringa skapande debatt och nya insikter, för att möjliggöra ett fredligt och intellektuellt utbyte av idéer, konst, kultur och kritiskt tänkande.”

Jag är den förste att hålla med, men jag tycker att Amy glömmer en väldigt viktig komponent; de nya medierna; de sociala medierna; den sociala webben som givit alla en möjlighet, en makalös möjlighet, att ventilera åsikter.

Enligt min mening så har de oberoende medierna aldrig varit fler och mer kraftfulla än vad de är idag; de nya medierna.

Jag läste i en rapport från Comscore World Metrix att av världens nära 900 miljoner internetanvändare (under juni månad 2008), så använde 580 miljoner av dem sociala nätverk på webben. En ökning på 25% jämfört med samma period.

Av 900 miljoner internetanvändare, så finns 580 miljoner i sociala nätverk

Och det går inte en dag utan att folkets röst via dessa sociala nätverk, fått makthavare i kraftig gungning. Men detta verkar Amy helt har förbisett i sin artikel. Jag får istället en känsla av att hon utgår från de traditionella medierna; radio, TV och pressen (inledningsvis skriver hon t o m att “…för oss journalister att ta våra pennor, mikrofoner och kameror med oss ut…”. “Pennor…”!!!?).

Amy avslutar sin artikel som hon börjar:

“Ändå kontrolleras mediesystemet i allt större utsträckning av färre och färre storbolag, som publicerar fler och fler annonser från olje- och kolbolag, vapentillverkare, läkemedelsföretag och allsköns andra stora finansiella intressen. Dessa storbolags kontroll över medierna praktiskt taget garanterar att det riktas minimal kritik mot dem i pressen.”

“Vi behöver medier som ställer makthavare till svars, inte skyddar makthavarna. Och vi behöver medier som bevakar dem som bara skapar mediebrus och på så sätt utarmar medierna.”

Jag håller med. Och – ja – det är tråkigt. T o m förkastligt. Men glöm inte kraften i de nya “oberoende” medierna. Något som jag anser vara den största demokratiska bidraget på mycket mycket länge. Förvisso på gränsen till informations-anarki. För faktum kvarstår: 580 miljoner sociala nätverkare på webben skrämmer skiten ur makthavarna varje dag.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Publiken i SVT-studion under Karjala Cup


Imorgon kl. 17.55 spelar Tre Kronor mot Ryssland i Karjala Cup. SVT direktsänder. Och i studion finns som vanligt tuffingen Niklas Wikegård med “gäster”. Brukligt är att det rör sig om en och annan sakkunnig som kompletterar Wikegård med utgångspunkt från egna erfarenheter. Men imorgo blir det annorlunda. Då släpper man även in “publiken” om man får tro Sportnytts programledare Mats Nystrand rätt. Intressant.

För över ett och ett halvt år sen, närmare bestämt den 3 april 2007, skrev SVD’s Martin Jönsson blogginlägget: “Public service släpper in publiken“. Inte minst på “sporten”. Martin skrev:

“Även på SVT Sporten har man börjat bjuda in publiken, till allt från att döpa ett nytt sportprogram – och komma med förslag på dess utformning – till att skicka in egna filmklipp.  Och nyhetsredaktionen har i sin stora framtidsutredning aviserat om att även den ska börja hantera bloggosfären och tittarna i mer än en riktning.”

Själv skrev jag ett blogginlägg på temat med rubriken: “SVT’s “nya” öppenhet: Se men inte röra” i vilken jag kunde konstatera att publiken bjöds in för att på behörigt avstånd beskåda och i viss mån även bidra till det redaktionella arbetet. I synnerhet gällde detta Akutellt, där SVT kallade sin satsning för “Öppen redaktion” som då lanserades på den då nya sajten Aktuellt.se.

Undantaget som då bekräftade regeln var att SR lät en vanlig lyssnare bli sommarpratare sommaren 2007. Ett paradigm skifte då.

Nu kan bjuds publiken alltså in igen i studion. Vad som där kommer att hända är dock ovisst. Min tro är att det avlönade gardet på redaktionen fortfarande kommer att hålla i taktpinnen, men vem vet, kanske tar publiken helt över inom kort. Nästa Karjala Cup kanske Nystrand och Wikegård förtidspensioneras, till förmån en studio fylld med tittare och UGC (User generated content).

Jag menar; om Expressen och Aftonbladet (?) tagit bort all redaktionell personal från sina lokala editioner, så kanske SVT följer deras exempel. Jag raljerar. Men hypotetiskt…

Andra bloggar om: , , , , , ,

DN’s debatt-chef kritisk till medborgarjournalistiken


Mats Bergstrand är onyanserat kritisk till medborgarjournalistiken. Bättre vore att han och hans kollegor fokuserade sig på att producera ansvarsfull journalistik som marknaden vill ha och är beredd att betala för, istället för att hindra media att utvecklas så som den hittills gjort.

Jag kan inte tolka det annat än att Mats Bergstrand, chef på DN-debatt, är starkt kritisk till den medborgarjournalistik som successivt växt fram och fått allt större genomslag i det nya medielandskapet. Såvitt jag kan förstå så ser han medborgarjournalistiken som ett hot mot såväl den traditionella journalistiken som mot demokratin i sin helhet. Han pratar om anställda journalister som “barlast” för traditionella medier som inte längre kan konkurrera med det fria ordet i det han kallar “uppmärksamhetsekonomin”, där medborgarjournalisterna är på god väg att “erodera tilltron till reporteryrket på ett sätt som på sikt, enligt Andrew Keen, “omöjliggör upprätthållandet av en ansvarsfull journalistik”.”

Det jag hör Mats säga är att det vore katastrof om det fri ordet, folkets ord, fick härja fritt utan att någon ansvarsfull part, kritiskt granskade det som sades, och förtäljde en mer nyanserad, genomarbetad, sanningsenlig bild av det. I synnerhet när folks motiv till att göra sin röst hörd, ofta är ytterst tveksamt.

Uppmärksamhetsekonomin, är inget annat än en del av marknadsekonomin, där marknaden som bekant har makten. Vad vill marknaden ha? Vad vill folket ha? Och vilken är betalningsviljan? Finns inte efterfrågan, ingen betalningsvilja, så uppstår heller inget utbud, såvida inte någon välvillig finansiär är beredd att hålla liv i det som inte efterfrågas.

Kvalitetsjournalistiken, den kritiskt granskande, grävande, djuplodande journalistiken, den “ansvarsfulla journalistiken”, som Keen lär ha sagt, har sedan en tid mött tuff konkurrens från ny media, social media baserad på användargenererat innehåll. Där den förstnämnda onekligen verkar leva en tynande tillvaro då marknaden inte längre efterfrågar den i samma utsträckning som förut och/eller åtminstone inte vara beredda att betala priset för vad den kostar, och för att alternativen är attraktivare och/eller mer tillgängliga.

Själv är jag förespråkare av marknadsekonomin, om planekonomin skulle vara alternativet. Men jag har mycket svårt när marknadsekonomin får härja helt okontrollerat. Jag är förespråkare av det fria ordet; att alla har rätt att uttrycka sina åsikter via de sociala mediala kontexter som finns tillgängliga. Jag ser den nya generationes webb med alla dess sociala tjänster, som ytterligare och ofta en fantastisk dimension av demokratin. Men skulle med största sannolikhet ogilla om den skenade iväg mot smutskastning, ryktesspridning, snuttifiering, sensationsjournalistik, helt i avsaknad av kontroll, och i viss mån även av public service, oberoende och/eller statligt finanseriad media. Vilket den ännu inte har gjort.

Mats, istället för att kritisera medborgarjournalistiken, fokusera dig på att producera ansvarsfull journalistik som marknaden vill ha och är beredd att betala för, och låt media att utvecklas så som den hittills gjort.

För det slag över munnen” som medborgarjournalistiken nu får av dig “saknar enligt min mening varje spår av ömhet.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Succé när Birmingham Posts släppte in bloggarna


Kristin på What’s Next blogg har funnit ytterligare intressanta exempel på hur dagspress utnyttjar UGC (user generated content) för att skapa mer attraktivare media till lägre pris. Kristin uppmanar läsarna (förmodligen de som representerar dagstidningen i någon form): “Släpp in communityt i tidningsvärlden” med argumentet: “För att tiden när tidningarna var ”folkets röst” är över. På webben har folket sina egna röster och det är dags för redaktionerna att inse att de inte längre har patent på att spegla en opinion.”

Inlägget innehåller en intervju med Mark Comerford, lärare i journalistik, där han berättar om hur de två dagstidningarna; Birmingham Posts och Liverpool Daily Posts nyttjar detta faktum, och att allt annat vore inte bara en “tidningsdöd” utan t o m ett “tidningssjälvmord”. Lyssna! Mycket intressant.

Inlägget skapade livlig debatt i microbloggen Jaiku efter att @tomasw gjort inlägget: “Blir social media tillslut bara brus?” Till svag fördel för tidningarnas invit.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,