Företag missar väggen på Facebook


Igår uppmanade Dagens Nyheter Sveriges alla företag att visa sitt företag på Facebook. Med anledning av DN’s nyligen publicerade artikel “sociala medier en flopp i valrörelsen” (ej på web) (och mitt kritiska inlägg därav), så anser jag detta vara ytterligare ett litet litet klavertramp av DN. Inte för att man ger fem tämligen slätstrukna tips om hur företag ska förhålla sig till Facebook, utan mest för att jag tror, eller är rätt säker på, att det innehåller sakfel?

I sitt första tips till företagen skriver Dagens Nyheter att företagen kan “skapa antingen en grupp (group) eller en sida (fan page)…” Men att information på en sida sprids bättre “eftersom det som skrivs där läggs ut på alla privata sidor för dem som anmält sig till sidan genom att trycka på knappen Gilla”.

Jag håller med att detta är den gängse uppfattningen, men jag tror inte att den stämmer, av den enkla anledningen att Facebook sen en tid tillbaka har begränsat nyhetströmmen på “Facebook Profile”-konton, på “väggen”, till att endast omfatta nyheter från 250 vänner. Exakt vilka vänner är dock lite oklart, åtminstone för mig. Läs även om skillnaden mellan “topp nyheter” och “Senaste nyheter”.

Facebook skriver i den pop up bakom länken “redigera inställningar” längst ner i din nyhetsström av senaste nyheter:  “Live Feed avgör automatiskt vilka av dina vänner som ska tas med baserat på vem Facebook tror att du helst vill höra ifrån.” Vi kan anta att ju tätare och mer frekvent din kommunikation är med dina vänner desto mer sannolikt är det att Facebook antar att det rör sig om en vän “du helst vill höra ifrån”.

Vi kan vidare anta att företag som man valt att “Gilla” inte tillhör denna exklusiva skara, då kommunikationen med dessa med sannolikhet inte är lika tät och frekvent som med dina “profile”-vänner. Om den hypotesen stämmer så skulle företagens uppdateringar sällan eller aldrig komma upp i några nyhetsströmmar på Facebookväggarna.

För att försäkra mig om hur det förhåller sig så valde jag att testa. Jag “gillar” ett antal företag, bl a Greenpeace International, men kunde snabbt konstatera att deras uppdateringar mycket riktigt inte dyker upp på min vägg, trots att de släpper inlägg kontinuerligt.

Nu kan du som användare av Facebook “Profile” ändra inställningen till att omfatta hur många vänner som helst. Men ingen av de jag frågat varken kände till möjligheten eller ändrat den förutbestämda begränsningen på 250 vänner.

Nu har ju den genomsnittliga användaren “bara” 130 vänner i snitt, så saken gäller ju bara “super user”, men  ändå… Vidare återstår frågan hur många som fastnar i “topp nyheter” på bekostnad av “senaste nyheter”?

Ni som vet bättre än jag; har samma eller liknande erfarenheter; eller inte alls håller med – kommentera gärna!!

Oförmåga att förstå sociala webben – enda floppen i valrörelsen


Dagens nyheters artikeln “Sociala medier en flopp i valrörelsen” gjorde mig riktigt trött, bedrövad och i viss mån upprörd.

Det är inte de sociala medierna som floppat; utan det faktum att varken Kristoffer Örstadius på DN, de många politikerna eller de citerade sakkunniga personerna i artikeln, verkar har förstått essensen av den sociala webben, än mindre hur de ska hantera den.

Kristoffer skriver att “trots alla förväntningar på sociala medier har intresset från både väljare och politiker varit relativt svalt”.

Jesper Strömbäck, proffessor i kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet, säger att “sociala mediernas betydelse i valrörelsen är överskattad och missförstådd”. Och att “de som använder sociala medier vet i huvudsak resan vad de ska rösta på. Därmed är sociala medier ett ganska ineffektivt redskap…”.

Erik Bratthall, koordinator för alliansens kampanjstab säger att “vi är beredda och finnas på sociala medier. Men för den allmänna väljaren tror jag inte att det är naturligt att gå in där”.

Bo Krogvig, Socialdemokraternas valledare, säger att “de traditionella metoderna är jämförelsevis är oslagbara…” och att sociala medier inte går att jämföra “med samtal ansikte mot ansikte” och menar att “sociala medier föregås av en aktiv handling från en som söker kontakt”. Och får avsluta artikeln med följande citat: “När vi knackar dörr är det vi som väljer radhusområden vi ska gå i, eller vilka trappuppgångar vi ska gå till. I sociala medier är det andra sidan som söker oss.”

Ca 80% av Sveriges befolkning över 18 år använder Internet, vilket är ett av de högsta procentuella andelen i världen. 26% av Sveriges befolkning mellan 9 – 79 år använder sociala medier en genomsnittlig dag. Och 36% av befolkningen är medlemmar på Facebook. Essensen av sociala webben handlar om att att utbyta information, erfarenheter, upplevelser, åsikter, etc med varandra. En del av detta utbyte handlar om politiska frågor, som jobb, utbildning, vård, skatt, kultur, miljö, etc, av den enkla anledning att det är frågor som berör och engagerar folk. Med andra ord så har diskussionen om politiskt heta frågor, i dessa tider “valfrågor”, aldrig varit större än nu på just den sociala webben.

Så när Kristoffer skriver att “intresset från … väljare … varit relativt svalt”, så är det helt fel. Möjligtvis så har intresset att söka kontakt med politiska representanter via sociala medier varit svalt, vilket sannolikt kan bero på att väljare hellre söker svar från sitt nätverk, då det anses vara betydligt mer trovärdigt och i vissa fall mer kunnigt.

Lika knasigt är det av Jesper Strömbäck att påstå att “de som använder sociala medier vet i huvudsak resan vad de ska rösta på” och att “sociala medier ett ganska ineffektivt redskap…”. Det är klart att en stor del av Sveriges befolkning har en idé om, eller kanske redan vet, vilka de ska rösta på. Men det betyder ju inte att de inte går att påverka. Hur många av de som läser Dagens Nyheter eller kollar på TV4 har inte också någon idé om vilka de ska rösta på? Det verkar ju inte hindra de politiska partierna från att lägga ner miljontals kronor på annonsering.

Ja, sociala medier kan vara ett “ganska ineffektivt redskap” om man inte förstår hur man ska använda dem. De är inte svårare att förstå och använda än den fysiska arenan; om man bara står på torget och basunerar ut sina budskap utan att lyssna på sina potentiella väljare, så lär man nå föga framgång. Det räcker heller inte med att slå upp ett antal valstugor och hoppas på att folk som passerar förbi ska kliva in och bli övertygade. Nej, folk diskuterar valfrågor  hemma, på Konsum, på arbetsplatsen, i fiket på Ikea – men kanske mest av allt på den sociala webben. För att nå framgång så krävs att politikerna aktivt med ödmjukt söker sig dit, lyssnar och engagerar dig i sina väljares problem och önskemål.

Därför skulle det kännas befriande om någon kunde förklara för Erik Bratthall, koordinator för alliansens kampanjstab,  att det inte räcker med att bara “finnas på sociala medier” utan att man också måste interagera med de som finns där. Och att sociala medier inte är en plats man går in i, utan en kontext där 26% av Sveriges väljare interagerar med varandra varje dag.

Till sist skulle jag berätta för Bo Krogvig, Socialdemokraternas valledare, att skälet till att han anser att “de traditionella metoderna är jämförelsevis är oslagbara…” är att det med största sannolikhet inte förstått hur folk använder sociala medier, och hur de ska förhålla sig till detta.

Sociala medier är i allra högsta grad ett “samtal ansikte mot ansikte” och i många fall ett väldigt effektivt samtal, trots att det är svårt att känna andedräkten av den man samtalar med. Och – nej – i sociala medier är det inte “andra sidan” som söker er politiker, utan en arena där folk söker varandra.

Om politiker vill vara en del av denna kontext så får de jobba sig in i matchen. Men det tar tid och kraft att skapa relationer även på nätet, men när man lyckas så får man mångfalt tillbaka.

Det är därför inte så svårt att förstå att bara 20% svarar “ja” på DN’s fråga huruvida väljarna “under augusti eller september i år kommit i kontakt med något parti via sociala medier.

Läs också Mikael Zackrissons inlägg: “Nej, sociala medier är ingen röstmagnet, men det kan vara något mycket större” och Magnus Kolsjö’s “Dörrknackning en flopp i valrörelsen“.

Gammal media i nytt landskap – Skräck eller succé? – Se två exempel


De medieföretag som strävar efter att försöka nå ut med sina gamla produkter i det nya medielandskapet är dömda att misslyckas. Förutsättningarna alla kategorier är så fundamentalt förändrade, att man förmodligen gör klokare i att överge sina gamla produkter, och istället fråga sig vad nytt kan vi göra som marknaden efterfrågar i denna nya miljö, med utgångspunkt från de resurser vi har och de nya vi kan skaffa oss.

Ett av skräckexemplen är eDN. Ett fullkomligt hopplöst gränssnitt mot Dagens Nyheter. Nu är ju eDN en produkt med relativt lång tid på nacken, men produkten finns och säljs (!) fortfarande hör och häpna. För er som klokt nog inte valt att prenumerera på denna tjänst, och då kanske inte heller sett eller upplevt den, kan jag berätta att det är ett försök till att översätta en gammal produkt till en ny miljö – rakt av. Papperssida efter papperssida har scannats av (?) för att presenteras i en oläslig digital form som bilder. Klickar man på artiklarna i bilden får man dock upp texten i html, där de går att läsa.

Vill man syna en artikel eller liknande vid sömmarna så kan man plocka fram förstoringsglaset och få den kraftigt förstorad, till vilken nytta vet jag dock inte. Skulle man mot all förmodan vara intresserad av att kika på en annons så kan man klicka fram den (bilden) och ta del av innehållet på samma sätt somen e-tidningssida.

Ett betydligt bättre exempel på hur man valt att förhålla sig till gammal media i nya kanaler och miljöer, är sensaste versionen applikation av Alice i Underlandet för Ipad. Här har man förstås utgått ifrån den traditionella historien, men där slutar likheten med boken. Här tas barnen med på en resa som de aldrig tidigare upplevt. Och man kan lugnt påstå att den tidigare läsupplevelesen har ersatts av en…. upplevelse, helt enkelt. För är detta en bok för Ipad? Eller en film? Eller ett spel? Att de ligger under kategorin “audiobooks” på iTunes beror nog delvis på att historien har sitt avstamp i en traditionell bok. Med stor sannolikhet så kommer nu gränserna mellan bok, internet, video, animation, interaktion, audio, osv, helt suddas ut. Och resultera i en enda “mash up” och helhetsupplevelse.

SVD ökar – DN rasar


Igår släppte TS 2009 års upplagesiffror för bl a dagspressen. Och det blev inget ras som befarats. Men inte helt oväntat krymper samtliga ledande dags- och kvällstidningar sina upplagor med sammanlagt 3,3%. Utom SVD som ökar marginellt med dryga 2000 ex per dag. Värst drabbades nog DN med ett upplageras på 7,5% på helåret. Vilket t o m är värre än Aftonbladets minskning på 5,3% och hela kvällstidningsbranschens sammantagna minskning på i snitt 4,8%.

De flesta intressenter jag talat med ser nu betydligt ljusare på innevarande år. Upplagorna stabiliseras och man har fått indikationer på att annonsintäkterna ser ut att återgå till det man kallar “normala nivåer”. Men i ett pressmeddelande om just dagstidningarnas upplagor från TS, så skriver Sveriges Annonsörer:

Enligt IRM, Institutet för Reklam- och Mediestatistik, har de totala medieinvesteringarna i Sverige ökat med cirka 212 procent sedan 1990. Under samma tid har dagspressmediet tappat andelar, från 63 procent av mediekakan till 25 procent år 2009.

Och Anders Ericson, vd Sveriges Annonsörer:

Dagspressen brottas sedan länge med minskade upplagesiffror och den negativa spiralen kommer att fortsätta. Tv och internet ligger tätt bakom och vår prognos är att dessa medier passerar dagspress inom tre år. Än så länge är dagspressen med sina cirka 8 miljarder kronor i annonsintäkter det enskilt största annonsmediet, men med tillväxttakten på internet kommer den ledande positionen vara borta inom några få år. Internet är tillsammans med tv det näst största medieslaget – räknat i annonskronor – och har vuxit med över 400 procent under de senaste fem åren och omsätter idag cirka 5 miljarder kronor.