Gratistidningarna – skräp eller tillskott?


För länge länge sen hade jag en idé om att distribuera tidningar gratis på toaletter, då den sk dötiden under själva toalett-besöket är som klippt och skuren för att förstrött bläddra i något redaktionellt alster.

För du vet väl vad “Ei saa peittää” på finska betyder? När jag frågar folk på stan vet var och varannan människa, som annars inte kan ett ord finska, att det betyder “Får ej övertäckas”. Texten står som bekant ofta badrumselementen. Och i brist på annan lektyr läser man istället detta “Ei saa peittää” fram och baklänges tills frasen etsat sig fast i minnet.

Min hypotes var då att man vid detta tillfälle skulle kunna tillhandahålla en tidning på finska, folk skulle ändå läsa den från pärm till pärm.

Distributionen står nämligen i direkt relation till kvaliteten. Folk söker upp och är beredda att betala för tidningar med verkligt värde. Men värjer sig för smörja trots att den är gratis. Ju sämre kvalitet, desto effektivare/aggressivare distribution krävs.

När gratistidningskriget bröt ut nåddes kulmen av aggressiv distribution. Tidningarna anställde 100-tals kolportörer som fullkomligt tryckte upp sina alster i ansiktet på intet ont anande resenärer som väntade vid stationer och hållplatser.

– Vi måste slå oss in som hockeyspelare, så Mikael Nestius, vd och ansvarig utgivare för gratistidningen Stockholm City, till tidningen Medievärlden för ett år sen.

Nu när krutröken lagt sig finns bara förlorare och tid för reflektion kvar.

Sim(o) -Stiftelsen Institutet för mediestudier har kommit ut med ny bok: Gratis skräp eller demokratiskt tillskott? Dagliga gratistidningar i Sverige“.

I boken “diskuterar Ingela Wadbring gratistidningarna som fenomen, framför allt ur ett innehållsperspektiv, men också ur ett läsar- och marknadsperspektiv. Sedan dagliga gratistidningar dök upp på den massmediala scenen i mitten av 1990-talet har de varit omdiskuterade. Vissa har ansett att de är gratisskräp som sprids på gatorna, andra att de kanske kan fylla en vettig funktion för allmänheten.”

Ingela Wadbring är fil dr och forskare vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet.

Av Kristofer Björkman

Google en möjlighet – ingen parasit


Dagens ledare “Parasiternas paradis” signerat Peter Woldorski är en tragikomisk läsning. Och dessutom bara en raden av artiklar och liknande världen över som bygger på samma tes och mynnar ut i samma frustration: “Det är inte rimligt att Google och liknande aktörer tar och tjänar pengar på vårt material”.

Jag ska inte säga att Peter Wolodorski är ute och cyklar. För hur saker och ting förhåller sig är högst subjektivt. Och alla har rätt att ha en åsikt i frågan. Dessutom hyser jag stor aktning och respekt för Peters skarpsinnighet i de flesta frågor, dock inte i denna fråga.

Peter skriver:
“Kriser skapar inte bara problem, de bidrar också till klarhet. För västvärldens medieföretag har det senaste året begravt åtskilliga illusioner om vad internet kommer att betyda för deras verksamhet.”
“Globes (red anm tidningen Boston Globe) utförsåkning är en stark varningssignal till alla som trott att det räcker att locka till sig miljontals gratisläsare på internet. Inte på långa vägar väger de nya annonsintäkterna på nätet upp för förlusten av traditionell pappersannonsering och betalande prenumeranter.”

Jag tolkar det som om att Peter hyser föga tilltro till Internet som en framkomlig väg för tidningshusen att bidriva en komerisiellt framgångsrik verksamhet.

Helt klart är att tidningshusen hittills inte inte varit särkilt framgångsrika i detta medium generellt sett, åtminstone inte vad det gäller intäkter. Men att bedriva journalistisk verksamhet på nätet är ingen “illusion” som Peter skriver. Och tidningarnas oförmåga att hittills tjäna pengar på nätet är inte “en varningssignal”. Internet är en möjlighet. En fantastisk möjlighet för tidningar att såväl bedriva god journalistik som att tjäna pengar på det.

Peter skriver mycket riktigt att: “Dagspressens problem handlar alltså inte om sviktande läsarintresse utan om brist på intäkter för att upprätthålla resurskrävande journalistik.” Men glömmer det ack så viktiga tillägget; att det faktiskt inte bara handlar om “brist på intäkter” utan om brist på kreativa och konkreta idéer på hur de ska generera intäkter. På den punkten står de allra flesta mediahus fortfarande och stampar.

Och när de, i denna låsta situation, dessutom kan konstatera att snillen som Google, som förstår sig på nätet och dess möjligheter, lyckas tjäna massor av pengar, och då i synnerhet med utgångspunkt från tidningarnas innehåll, så sparkar de fullkomligt bakut.

We can no longer stand by and watch others walk off with our work under misguided legal theories.”, säger AP’s ordförande Dean Singleton till Wall Street Journal.

Robert Thomson, managing editor på Wall Street Journal, skrär inte heller orden i en artikel i PaidContent.org:

—“There is a collective consciousness among content creators that they are bearing the costs and that others are reaping some of the revenues—inevitably that profound contradiction will be a catalyst for action and the moment is nigh. There is no doubt that certain websites are best described as parasites or tech tapeworms in the intestines of the internet.”

Och tillägger i en intervju hos Charlie Rose: “Google devalues everything it touches. Google is great for Google but it’s terrible for content providers.”

AP’s sägs nu vilja jobba med portaler och andra partner som har laglig rätt till AP’s innehåll och vidta rättsliga åtgärder mot dem som inte har det, exempelvis Google.
Peter Wolodarski, ger underförstått AP sitt bifall och skriver att Google “…ännu inte gjort sig kända för några journalistiska bragder. I stället har de skapat avancerade system som automatiskt citerar de viktigaste nyheterna från medieföretagens hemsidor (”aggregering”).

Denna “aggregering” är enligt min mening just en “journalistisk bragd”. Trots att Google själv aldrig producerat material, utan “endast” utgått från befintligt.

Jeff Jarvis, chef för The interactive journalism program at the City University of New York’s Graduate School of Journalism och författaren till boken What Would Google Do säger till Bussiness Week:

…rather than trying to compete with Google, newspapers should band together to “try to make Google News better.

Kontentan av allt detta är att  istället för att försöka fokusera sig på att tjäna pengar på den enorma trafik som Google förser tidningarnas nätupplagor med, så försöker de hindra Google att tjäna pengar på aggregationen. Google som istället skulle kunnabli deras bästa samarbetspartner. Snacka om att såga av den gren de själva sitter på.

Jag säger som Danny Sullivan, The Guardian: “The news media should quit moaning about the internet and get on with building a business model that makes money.

Läs också Scott Karps utmärkt inlägg i Publishing 2.0: “How Google Stole Control Over Content Distribution By Stealing Links“.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Monty Python gav bort filmerna – ökade försäljningen med 23.000%


Chris Andersons Sverige-visit och onekligen ruskat om media-Sverige en smula. Många i branschen har refererat till hans uttalande om “the free economy” var och en sett ur sitt perspektiv.

Idag läste jag Svensk Bokhandels version. Ingen större överraskning. Men det som fångade mitt intresse var “Rikards” kommentarer, där han bland annat hävdar att Amazons försäljning av Monty Python-filmer ökat med 23.000% efter att Python-gänget skänkt bort dem på YouTube och uppmanat till köp på nämnda e-handel. Se kommentarerna nedan:

Tre exempel på att ge bort fungerar
Av Rikard
05.02.2009 – 18:11

1. Monty Pyhtons youtube-kanal. De gav bort alla filmer och klipp i hög kvalitet och uppmanade till köp av filmerna. Deras försäljning på amazon gick upp med inte mindre än 23 000%

2. Nine Inch Nails gav bort senaste skivan för nedladdning. Det albumet blev trots det amazons bäst säljande album 2008.

3. Paulo Coelho. Upptäckte att en bok i rysk översättning började sälja som tusan i Ryssland. Från knappt något till 1000 ex till 10 000 till 100 000. Han upptäckte att den spreds på fildelningsnät. Hans reaktion? Han skapade en blogg där han samlar alla piratkopior och hjälper till att sprida dem.

Läs även mitt inlägg om “Gratis nyheter medias räddning

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Eniros katalog-ekvation obegriplig


Är det någon som får ihop Eniros katalog-ekvation?

För det första så håller jag med miljövännerna om det förkastliga i att köra ut drygt fem miljoner tunga papperskataloger över hela Sverige.
För det andra så känns “företaget” närmast absurt när det sker till hushåll som inte verkar vilja ha katalogerna?

Vore det inte bättre att de som faktiskt vill ha katalogerna beställer dem än tvärtom, undrar Mikael Karlsson, ordförande för Naturskyddsföreningen, i en artikel i dagens DN?
Nej, det är varken “…bättre för miljön eller ekonomiskt försvarbart för vår egen del”, säger Katarina Lind, produktchef för Eniros Gula sidorna.

Det är klart att det inte skulle vara ekonomiskt försvarbart för Eniro att jobba med en sk “opt-in”-lösning. Det skulle vara som att distribuera gratistidningar bara till dem som beställt dem. Få skulle beställa dem och affärsmodellen, som bygger på räckvidd och annonser, skulle helt sättas ur spel.

Efter idel påtryckningar så har Eniro dock gjort det möjligt att avsäga sig katalogen på deras hemsida. Exakt hur många som har utnyttjat möjligheten är det ingen som vet, då Eniro vägrar att offentliggöra uppgiften, men årets upplaga sägs ha sjunkit endast med 100.000 ex.

Katarina Lind är nöjd, och hänvisar till en undersökning som visar att hälften av hushållen faktiskt använder telefonkatalogen regelbundet. Exakt hur den undersökningen har gått till är ovisst, men något säger mig att siffrorna skulle se annorlunda ut om SCB gjorde den.

Nåväl, ponera att undersökningen stämmer. Jag får i alla fall inte ihop katalog-ekvationen. Eftersom det bara finns drygt fyra miljoner hushåll i Sverige, skulle det innebära att “bara” två miljoner använder katalogen regelbundet. Hur kommer det sig då att Eniro trycker fem miljoner ex för att distribueras i Sverige? Företagen kanske också ska ha varsitt ex? Mig veterligen finns det knappt 300.000 företag i Sverige. Plocka på myndigheter, föreningar, klubbar och organisationer så kanske man kommer upp i 500.000. Var hamnar resten av de miljontals katalogerna?

Jag kan bara dra slutsatsen att de hamnar utanför dörren till de hushåll och liknande som varken använder eller vill ha katalogen ifråga. Och att bygga sin affär på att skicka ut kataloger till folk som inte vill ha den, känns oerhört tveksamt.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Cision gör en Newsdesk 0.9


I dagarna lanserade Cision det de kallar för deras “nya, sökmotoroptimerade nyhetsportal, CisionWire. Och skriver i sin presentation av tjänsten att det är den “ledande sajten i Norden för pressmeddelanden”. Vad som nu menas med det?

Därmed har Cision valt att gå i Newsdesks fotspår för att hitta nya kanaler att nå ut med sina kunders information i det nya medielandskapet.

Bland de funktioner som liknar Newsdesk finns:

– Sharing-applikationer
– Tagga informationen
– RSS
– Bilder

Newsdesk välkomnar iniativet. Och tror att Cision nu äntligen slagit in på rätt spår. Även om de har en bit kvar.

Andra bloggar om: , , , , ,