First radio reporter using iPhone as primary field recorder


Journalism has truly turned up side down. And I think that’s just great. I just ran into a few great examples of that:

First of all check out the WTOP reporter Neal Augenstein, who has replaced his heavy radio equipment on an iPhone. He’s writing about this interesting change in MediaShift. And it’s truly inspiring. In particular for those who want to go out on the field to cover, create, and distribute remarkable stories direct to their audience. It hasn’t been easier than now.

Neal describes himself in his Twitter bio as follows:
“Believe I’m first major market radio reporter using iPhone as primary field recorder.”

And he says:
“Now, with the Apple iPhone 4 and several apps, I can produce intricate audio and video reports, broadcast live, take and edit photos, write web content and distribute it through social media from a single device.”

“With the VC Audio Pro app from VeriCorder, I can quickly pull cuts, edit and assemble audio wraps, and adjust volumes on a three-track screen similar to the popular Adobe Audition used in many newsrooms. The amount of time saved by not having to boot up the laptop and transfer audio has been my single greatest workflow improvement. The finished report that used to take 30 minutes to produce and transmit can now be done in 10.

This is a rundown of all the key ways he’s using on and with his iPhone.

Neal Augenstein hasn’t a journalist page – yet. But Nicholas D. Kristof has. He’s one of the top journalists that might got inspired of the possibilities that Justin Osofsky, Director of Media Partnerships at Facebook, talking about on the brand new Facebook page “Journalists on Facebook”. The page has been created: “to serve as an ongoing resource for the growing number of reporters using Facebook to find sources, interact with readers, and advance stories.”

Justin says that “The Page will provide journalists with best practices for integrating the latest Facebook products with their work and connecting with the Facebook audience of more than 500 million people.

I was actually one of the first to like that page, now one day later, they are ten thousands of journalists. And all of them are now asked to create professional pages on Facebook, for both reach and interact with their audience, listen to them, work with them, get ideas for articles of them, and so on. Some of them might already have done that, like Nicholas D. Kristof, that already has more than 200.000 “fans”. And some of them also bring their page to their newspapers bylines like Robert Fisk at The Independent. Why not?

I’m pretty sure that many journalist now will take the oppertunity to use this possiblity, to get more out of their daily work. Some of them will be CNN journalists if they haven’t already joined “the Facebook revolution”. And the media itself is no exception… Look at NPR or the very small local news blog Rockville Central.

When I talked to Nick Wrenn, vice president of digital services for CNN International, during the conference Social Media World Forum, in London, he said that Facebook is an equally obvious that common source of information and meeting point. But he would rather emphasize CNN’s iReport and Open Stories as the public Forum for meeting, collaboration, and sharing, between CNN journalists and their audience.

Kritik mot Facebooks Sponsrade nyheter


Jag gillar inte Facebooks nya social ads i form av sponsrade nyheter. Lika lite som jag gillade deras första sociala annonsprogram “Beacon”. Frågan är om jag någonsin kommer gilla den typen av program. För jag har också svårt för Tupperwarepartyn. Och känner avsmak inför Buzz Agents.

Men vad har de gemensamt? Alla använder “vänner” som kommersiella budbärare. Och det gillar jag inte!

Facebooks nya sociala annonsprogram “Sponsrade nyheter” funkar som så att när dina vänner “gillar”, checkar in på, eller delar med sig av annan information från företag på Facebook, som också är anslutna till annonsprogrammet ifråga, så visas aktiviteten inte bara i dina vänners nyhetsflöden, utan även som en annons i spalten längst till höger.

Bild: InsideFacebook

Facebook säger sig ha testat detta under några månader, och menar på att det givit en massa mervärden till deras kunder (företagen) i form av ökad exponering och varumärkeskännedom.

Facebook hyllar sitt eget nya annonsprogram - Sponsrade nyheter

InsideFacebook skriver:
“Seeing that a friend has checked in at Starbucks is a much more compelling reason to visit than a standard advertisement telling a user to go get a coffee.”

Men vad säger användarna? Borde det åtminstone inte vara opt in på såna här program. Många menar det och somliga anser att Facebooks sponsrade nyheter just är en tam variant av det tidigare och så hårt kritiserade Beacon.

InsideFacebook fortsätter:
“Some users may not want their content turned into ads, and since there’s no way to opt-out or turn off Sponsored Stories, some protest should be expected.”

Räckvidd inget med inflytande att göra


Låt dig inte luras av räckvidd när du söker inflytelserika personer på webben. Personer med stora nätverk behöver inte med nödvändighet ha stort inflytande.

Min pappa sa alltid: “Håll dig god vän med de som sitter längst bak i klassen, för det är hos dem du kommer söka jobb.”

Andemeningen var förstås att göra mig uppmärksam på hur viktigt det är med lite attityd, integritet, bångstyrighet, etc, för att komma någonstans här i världen. Men också för att påvisa värdet av goda relationer med de som har, eller kommer att få, makt och stort inflytande.

Sistnämnda har varit ledorden för de som jobbar med PR ända sen de gamla grekerna. Det som dock förändrats under resans gång är det kommunikativa landskapet, opinionsbildarna, och de kommunikativa metoderna.

De som länge har haft störst inflytande på företags och organisationers marknad är den första, andra och  tredje statsmakten. Sistnämnda – de traditionella medierna – har lite slarvigt uttryckt länge varit synonymt med PR.

Men nu, när vem som helst har fått verktyg att uttrycka sig fritt på webben, talar man om en fjärde statsmakt; den skara människor som plötsligt och sammantaget förmodligen har störst inflytande på företags och organisationers marknad, av dem alla.

Cisions Europachef, Peter Granat, säger i en intervju med PRWeek:

“In the social media era the word ‘influencer’ is fast overtaking ‘journalist’, ‘analyst’ or any other ringfenced descriptive term that we were once comfortable with. Influencers are everywhere and they’re not simply confined to journalists – now we have bloggers, tweeters, podcasters; a constantly changing variety of people to whom PR professionals need to reach out. But finding the right influencers on the right channels that make an impact for our clients’ brands can seem like looking for a needle in a haystack.”

Detta är ju minst sagt omtumlande för Cision och liknande bolag vars intäkter till största del och ännu så länge kommer ifrån försäljning av just tillgång till mediedatabaser och utskick med utgångspunkt från dessa.

Branschen skakas ånyo av en omdaning som får stora konsekvenser på alla inblandades sätt att arbeta med PR. I synnerhet de traditionella PR-verktygen som hittills har utgått från att journalister och redaktioner på traditionell media är de med störst inflytande på marknaden, och de enda som är värda att “bearbeta” för att på så sätt nå och skapa goda relationer med sin marknad.

Bortsett ifrån att företag idag med framgång kan skapa goda relationer direkt med sin marknad utan att gå via opinionsbildare, söker nu dessa företag tjänster som hjälper dem att finna dessa nya och inflytelserika personer.

Jag har tidigare skrivit om hur nära nog samtliga sociala tjänster på webben som kartläggar folks uttryck på webben och resultatet därav, kan ligga till grund för att identifiera folks inflytande på företags marknad. Men också om de tjänster som tagit positionen att bygga gränssnitt mot dessa tjänster med syfte att försöka redogöra för vem som hänger ihop med vad och vilka, vad som sägs, till vem, i vilken omfattning och på vilket sätt.

Plötsligt har vi kommit väldigt långt ifrån de klassiska “mediedatabaserna” och “distributionslistorna”. Dessvärre kvarstår ofta den traditionella synen på att inflytande har med räckvidd att göra; där en journalists inflytande förknippas med sitt medias upplaga/täckning, och där nu personer med stora “nätverk”, anses ha större och bättre inflytande, än de med små nätverk.

Detta är en stort misstag.

Brian Solis skriver “Influence is not popularity and popularity is not influence” i ett blogginlägg i höstas. Och fortsätter:

“Over time, our net worth is measured not by the size of our social graph, but our place within it.  As a result, social capital is visualized as influence. It is influence that shapes the agenda of social communities and the resulting activity and conversations that contribute to their resonance.”

I ett inlägg med rubriken: “Digital PR – Trends from 2010 into 2011” skriver Mark Berrryreid:

“It isn’t always the smart move to go to the blogger with the largest reach.”

Utan poängterar istället vikten av engagemang och entusiasm vad det gäller positivt inflytande:

“Investing in the people  (evangelists) who love your brand will create a ripple effect.”

Om PR-kommunikatörer uteslutande strävar efter att nå och bygga relationer med de som har stora nätverk, så riskerar de att missa de som verkligen har inflytande på deras företags marknad.

Jag gillar Wikipedias definition av “Social Influence”: “Social influence occurs when an individual’s thoughts, feelings or actions are affected by other people.”

Stora nätverk kan lätt konstrueras utan att innehålla ett uns av “social influence”.

Människor som verkligen påverkar andra människor, kanske gör det inom en sfär som är irrelevant för dig och din verksamhet?

Kasey Skala på SocialMediaToday är kritisk till den allmänna uppfattningen att människor med stora sociala nätverk också skulle ha stort inflytande. Han skriver i inlägget “Does online influence matter?” att:

“Mr. Social Media Expert/Consultant/Guru might know a little something about the online space, but does he really have any influence on which brand of cereal I’m going to buy? Absolutely not. Keep in mind, outside your little social bubble, the vast majority of people in the real world have no clue who you are, nor do they care about your opinion.”

Journalisters inflytande härrör ofta till det media de jobbar för, och den status de har på mediet ifråga. Vilket inte på något sätt spegler hur många följeslagare journalisterna ifråga ev har på Twitter där deras tweets inte sällan även rör frågor av privat karaktär, som vida skiljer sig från deras professionella sfär.

Det är därför märkligt att exempelvis Cision listar de mest inflytelserika journalisterna på tjänsten “Journalisttweets” med utgångspunkt från Klout. Klout säger sig kunna mäta just dessa journalisters “inflytande” med utgångspunkt från 35 olika variablar tagna från deras konton på Twitter, och numer även Facebook. Men vad säger egentligen detta om journalisternas verkliga inflytande?

Liksom Kasey så har jag inget ont att säga om Klouts verksamhet, men kommunikatörer som vill skapa relationer med inflytelserika människor inom deras intressesfär gör sig en rejäl björntjänst om de går efter “Klout score”.

Lika förbryllad blir man av det faktum att 61% av de tillfrågade journalisterna i PRWeeks Media Survey 2010 har blivit pitchade på Facebook. För hur många av de 79% journalister (enligt undesökningen) som har ett konto på Facebook, har det av professionella skäl? Och hur många vill bli pitchade den där? Något som inte framgår av undersökningen.

Läs också “Are marketers overestimating the impact of influencers?” och “Your Followers Are No Measure of Your Influence“.

Pressinformation på Facebook – hot eller möjlighet?


Journalister vill inte bli pitchade på Facebook. Det är heller ingen källa till press- eller företagsinformation. Det framgår av PRWeeksMedia Survey 2010 där 43% av de tillfrågade journalsiterna i USA blivit pitchade via sociala nätverk. Trots att de inte vill det.

Information om och från företag säger sig åtminstone dagstidningsjournalisterna hellre få direkt ifrån företagens hemsidor (90%), med hjälp av Google sök (82%), direkt kommunikation med PR-ansvariga (79%) eller från webbaserade pressinformationstjänster (opt in) (36%). Trots det använder 33% av journalsiterna generellt sett sociala nätverk i sin research. Men bara ett fåtal genom att bli ett “fan” verkar det som.

Frågan är om Facebook är rätt plats att för dig som PR-kommunikatör att möta journalister på? Att förmedla sin pressinformation på? Och i så fall hur?

Den klassiska frågan från kommunikatörer nu för tiden är huruvida de ska använda social media i sitt PR-arbete, och i så fall hur?

För många är det närmast en självklarhet, för andra helt otänkbart. Mitt korta och generella svar på frågan är att om du som kommunikatör vill skapa goda relationer med ditt företags marknad (och målgrupp) så bör du först lyssna på den för att förstå dess behov och önskemål. Och sen börja engagera dig när och där du får indikationer på att målgruppen mottaglig för dialog och utbyte.

Det är dock långt ifrån säkert att hela din målgrupp är social på webben, eller ens får information från sociala medier. Och även om den är det, så är det inte alls säkert att den är intresserad av information eller en dialog med ditt företag där, eller någon annanstans. Men eftersom människor idag i allt större utsträckning söker sig till webben för socialt utbyte, inte sällan i sk sociala medier, så är sannolikheten ganska stor att man också kan bedriva framgångsrik PR i dessa sammanhang, trots allt.

Det fina med den sociala webben är att du som PR-kommunikatör på ett betydligt effektivare sätt nu än tidigare kan bygga bra relationer direkt med din marknad, och inte nödvändigtvis via “språkrör” som journalister. ”Put the public back to public relations” som Brian Solis uttrycker det i sin bok med samma namn. Dessutom har alla dina intressenter som väljer att ventilera sina åsikter ett väldigt stort inflytande på varandra.

Men i detta gytter av relationer med inflytande på vandra, har det förmodligen aldrig varit viktigare, och kanske mer gynnsamt, att slå vakt om just dina viktigaste opinionsbildare; de som har störst inflytande på ditt företags marknad.

Journalisten har (fortfarande) ett mycket stort inflytande generellt sett. Så pass stort att man som PR kommunikatör gör klokt i att slå vakt om och tillgodose dessa och andra nyckelpersoners (key influencers) intressen mer än någonsin.

Frågan är vilka behov och önskemål dessa personer har? Frågan är var de finns, var de är mottagliga för information och ev utbyte? När? Och hur?

Även om du som kommunikatör kan konstatera att din marknad finns på Facebook, och att du därför dragit igång en Facebook-sida, så kvarstår frågan huruvida journalisterna och andra av dina viktigaste nyckelpersoner finns och är intresserade av din närvaro där?

Enligt PRWeeksMedia Survey 2010 så har 79% de tillfrågade journalisterna ett konto på Facebook, och 61% av dem har blivit pitchade den vägen. Men hur många är egentligen mottagliga för pitchar i detta sammanhang?

Min tro är att de flesta journalister väljer att endast visa en del av sin profilinformation. Vilket betyder att de endast kan få meddelanden från sina vänner. Således krävs det av dig som kommunikatör att du först bli vän med journalisten för att kunna pitcha henne. Men om man får tro PRweeks undersökning rätt, så vill ingen av de tillfrågade dagstidningsjournalisterna bli pitchade på Facebook. Det framgår när de svarade på frågan: “Vilka av följande media vill du att PR-kommunikatörer använder när de pitchar dig?”


För rent krasst; hur många journalister finns på Facebook av profesionella skäl? Enligt undersökning ovan använder 33% av dem sociala nätverk generellt sett som verktyg för research. Som del av denna research vet jag att en del av dem väljer att bl a följa företag och liknande på just Facebook. Vilket betyder att de måste bli ett “fan” eller “like” som det numer heter. Vilket blir lite knasigt då en journalist som vill “bevaka” ex Sverigedemokraterna på Facebook måste “gilla” dem för att följa dem.

Knasigt blir det också när journalisten inser att företagens uppdateringar ofta är riktad till företagets kunder med budskap anpassade därefter.

För när Chadwick Martin Bailey och iModerate Research Technologies frågade 1.500 personer varför de hade valt att gilla företag på Facebook, så framgår det att majoriteten av företagets “fans” är just kunder, eller liknande.


När PRWeek frågar journalisterna i samma undersökningen “på vilka sätt de vanligtvis får information om ett specifitk företag”, så visar det sig att hela 92% av journalisterna hämtar information från företagen från företagens hemsidor. Ingen önskar få den från Facebook.

Av detta kan man dra slutsatsen att Facebook kan vara ett utmärkt sätt att möta och interagera med sina konsumenter och liknande. Men kanske inte det bästa sättet att nå ut till journalister och liknande.  Men även om det inte är det bästa sättet, så kanske det trots allt finns anledning att erbjuda journalister och liknande det dem efterfrågar även på Facebook. (I synnerhet för det fåtal som nöjer sig med en Facebook-sida som sin hemsida.) För likväl används de sociala nätvärken allt oftare för research.


Journalister önskar bra uppslag till nyheter och reportage; rå och kärnfull information, som snabbt och sakligt svarar på frågorna vad, när, av vem, hur och varför?

En variant, som vilat på MyNewsdesks skrivbord en tid, är att ge dig som PR-kommuniktör möjlighet att synkronisera din befintliga kommunikation med journalister under en dedikerad flik på Facebook-sidan; eget ”rum” för journalister där de får sitt lystmäte tillgodosett enligt ovan.

Pitchengine.com var en av de som först förverkligade den möjligheten. Jag har personligen inga höga tankar om att lägga kommunikation utanför statusuppdateringarna där aktiviteten är som störst, men heller inte negativ, då detta kanske är den hittills bästa lösningen, trots allt.

Ni journalister, PR-kommunikatörer, och liknande – vad anser ni?

Företag missar väggen på Facebook


Igår uppmanade Dagens Nyheter Sveriges alla företag att visa sitt företag på Facebook. Med anledning av DN’s nyligen publicerade artikel “sociala medier en flopp i valrörelsen” (ej på web) (och mitt kritiska inlägg därav), så anser jag detta vara ytterligare ett litet litet klavertramp av DN. Inte för att man ger fem tämligen slätstrukna tips om hur företag ska förhålla sig till Facebook, utan mest för att jag tror, eller är rätt säker på, att det innehåller sakfel?

I sitt första tips till företagen skriver Dagens Nyheter att företagen kan “skapa antingen en grupp (group) eller en sida (fan page)…” Men att information på en sida sprids bättre “eftersom det som skrivs där läggs ut på alla privata sidor för dem som anmält sig till sidan genom att trycka på knappen Gilla”.

Jag håller med att detta är den gängse uppfattningen, men jag tror inte att den stämmer, av den enkla anledningen att Facebook sen en tid tillbaka har begränsat nyhetströmmen på “Facebook Profile”-konton, på “väggen”, till att endast omfatta nyheter från 250 vänner. Exakt vilka vänner är dock lite oklart, åtminstone för mig. Läs även om skillnaden mellan “topp nyheter” och “Senaste nyheter”.

Facebook skriver i den pop up bakom länken “redigera inställningar” längst ner i din nyhetsström av senaste nyheter:  “Live Feed avgör automatiskt vilka av dina vänner som ska tas med baserat på vem Facebook tror att du helst vill höra ifrån.” Vi kan anta att ju tätare och mer frekvent din kommunikation är med dina vänner desto mer sannolikt är det att Facebook antar att det rör sig om en vän “du helst vill höra ifrån”.

Vi kan vidare anta att företag som man valt att “Gilla” inte tillhör denna exklusiva skara, då kommunikationen med dessa med sannolikhet inte är lika tät och frekvent som med dina “profile”-vänner. Om den hypotesen stämmer så skulle företagens uppdateringar sällan eller aldrig komma upp i några nyhetsströmmar på Facebookväggarna.

För att försäkra mig om hur det förhåller sig så valde jag att testa. Jag “gillar” ett antal företag, bl a Greenpeace International, men kunde snabbt konstatera att deras uppdateringar mycket riktigt inte dyker upp på min vägg, trots att de släpper inlägg kontinuerligt.

Nu kan du som användare av Facebook “Profile” ändra inställningen till att omfatta hur många vänner som helst. Men ingen av de jag frågat varken kände till möjligheten eller ändrat den förutbestämda begränsningen på 250 vänner.

Nu har ju den genomsnittliga användaren “bara” 130 vänner i snitt, så saken gäller ju bara “super user”, men  ändå… Vidare återstår frågan hur många som fastnar i “topp nyheter” på bekostnad av “senaste nyheter”?

Ni som vet bättre än jag; har samma eller liknande erfarenheter; eller inte alls håller med – kommentera gärna!!

Nya Google “Realtime Search” värdelös utan Facebook


Idag flyttade man över Google real time search från experimentbordet till den egna hemvisten google.com/realtime. Samtidigt passade man på att preppa tjänsten men några nyckelfunktioner som att söka i ett geografiskt begränsat område “nära dig”, alerts med e-post samt enkelt följa tråden av en räcka uppdateringar som sammantaget kan tänkas utgöra en konversation.

Allt det här låter ju toppen. Men… tjänsten haltar rejält utan Facebook.

I skrivande stund upplever jag tjänsten bara som en sämre version av Twitter Search, eller åtminstone inte bättre.  Och sett ur ett globalt perspektiv, sämre än Bing.com/social som ju exklusivt får indexera uppdateringar från Facebook Profiles, till skillnad från Google som endast indexerar uppdateringar från Facebook Pages och enligt SerachEngineLand följande sociala realtidskällor:

  • Twitter tweets
  • Google News links
  • Google Blog Search links
  • Newly created web pages
  • Freshly updated web pages
  • FriendFeed updates
  • Jaiku updates
  • Identi.ca updates
  • TwitArmy updates
  • Google Buzz posts
  • MySpace updates
  • Facebook fan page updates

Varav de flesta av dem sällan eller aldrig dyker upp i sökresultatet då de så sällan används i relation till ex Twitter.

Nej, så länge Facebook dominerar den sociala webben, så blir ingen realtidssöktjänst särskilt intressant utan innehåll från denna nätverksgigant. För hur man än vrider och vänder på det så är det innehållet som utgör det primära värdet inte funktionerna.

En sökning på “Reinfeldt” i de tre ovan nämnda söktjänsterna:

Från 7 fans till 350 miljoner eye balls


I skrivande stund är det 12 733 615 personer som gillar företaget Starbucks på Facebook. Det sägs att Starbucks var det första företaget att spräcka “drömgränsen” 10 miljoner då sk “fans” på just Facebook. Och att företagets Facbook-sida är värd ca 20 miljoner dollar. Företaget lovordades för sina geniala varumärkesstrategi synnerhet mot bakgrund av den härdsmälta företaget och dess varumärke genomled för ett par år sedan.

Man menar att framgångarna på Facebook beror på att man givit Facebook-användare “en anledning till att bli just fans”, som Michael Lazerow, CEO of Buddy Media, nyss uttryckte det för Online Media Daily.

Celia Jones uttrycker anledningen till framgången en aning mer nyanserat i sitt inlägg på Experience Matters:

“…they went back to listening to their customers.”

Eller som Cliff Burrows, chef för verksamheten i USA,  citeras i hennes artikel:

“All of a sudden you start to see it’s not a numbers game — it’s about consumers.”

Celia på Experience Matters ger oss ganska självklara sex tips till vad som bör göras för att bli lika framgångsrik som Starbucks. Som att endast publicera innehåll som betyder något för användarna och stimulera användarna att dela med sig av informationen. Tipsen kommer ursprungligen från Starbucks’ Global Social Media Director, Matthew Guiste, från konferensen “Word of Mouth Marketing Supergenius Conference

Hatten av för Starbucks med andra ord. Men i detta inlägg skulle jag vilja ta diskussionen ett steg längre: Är det inte de Starbucks verkliga nyckelpersoner – de Seth Godin kallar för “True fans” – som har varit avgörande för Starbucks framgångar i allmänhet och i synnerhet på den sociala webben?

Ingen talar sig så varm för den sociala webben och företags möjligheter att där interagera med såväl sina prospekts som kunder, som Seth Godin. Men han menar att de företagens kommunikatörer verkligen bör spetsa in sig på är företagets verkliga nyckelpersoner; deras viktigaste nätverk av opinionsbildare och liknande.

I sin bok “Tribes” skriver Seth:

“A true fan is a member of the tribe who cares deeply about you and your work. That person will cross the street to buy from you or bring a friend to hear you or invest a little  extra to support you. An individual artis needs only a thousand true fans in her tribe. It’s enough. It’s enough because a thousand fans will bring you enough attention and support to make a great living, to reach more people, to do great work. It’s enough because a thousand fans, true fans, form a tribe.”

Och i ett blogginlägg:

“Consider this hierarchy: Strangers, Friends, Listeners, Customers, Sneezers, Fans and True Fans. One true fan is worth perhaps 10,000 times as much as a stranger. And yet if you’re in search of strangers, odds are you’re going to mistreat a true fan in order to seduce yet another stranger who probably won’t reward you much. Let’s say a marketer has $10,000 to spend. Is it better to acquire new customers at $2,000 each (advertising is expensive) or spend $10 a customer to absolutely delight and overwhelm 1,000 true fans?”

David Meerman Scott, känd för sin bok “The New Rules of PR and Marketing” skriver i sin relativt nyutkomna bok “World Wide Rave” att Cindy Gordon, chef för New Media Marketing på Universal Orlando Resort endast berättade för sju verkliga fans om lanseringen av The Wizarding World of Harry Potter.  Information som inom kort hade spridit sig till makalösa 350 miljoner människor, enligt deras egna beräkningar.

Så vilka är dina verkliga vänner; dina viktigaste nyckelpersoner, ut? Hur ser din innersta cirkel ut av riktiga fans ut? Vad gör du för dem? Vad gör de för dig? Vad gör de för varandra?