Mark won’t organize the entire web – the crowd will


Nielsen just released their Social Media Report Q3 2011. The social media’s popularity continues to grow rapidly from an US perspective, connecting people with just about everything they watch and buy. And the Americans spend more time on Facebook than they do on any other U.S. website! Scary? Take it easy, Mark won’t organize the entire web – the crowd will.

Vinny Lingham, Entrepreneur & Search Engine Marketer, wrote the 13th of Juni 2007 that “Facebook is the new internet”. He said:

“I am constantly astounded by what FaceBook is doing – they just get it! Yahoo should have really paid the $2bn they asked for them last year – they’re probably worth $5bn by now! If FaceBook becomes another Google – I think everyone at Yahoo will probably revolt!
I personally think that MySpace sucks – and they are a bunch of Generation W’s that just don’t understand what the web is about! FaceBook will overtake MySpace globally well within 18 months – that’s my prediction!”

He was probably not the first guy that realized that something big was going on. But he was one of them. And I remember I did laugh at his headline by then. Maybe I shouldn’t. I knew that Vinny didn’t mean exactly that. Nor did Mark Zuckerberg when I once met him during an early FOWA conference in London, even though he already had some delusions of grandeur.

But – seriously – what’s going on – really?

Nielsen just released their Social Media Report Q3 2011, which shows that “the Social networks and blogs continue to dominate Americans’ time online, now accounting for nearly a quarter of total time spent on the Internet. In the U.S., social networks and blogs reach nearly 80 percent of active U.S. Internet users and represent the majority of Americans’ time online. Americans spend more time on Facebook than they do on any other U.S. website.”


Since Vinny’s post, hundreds of engaged people has speculated if Facebook is the new Internet or not.

From my point of view, I still don’t think that Facebook will become the new Internet, if you may call it so, but what I do understand is that people are social, and we love services that treat us like that, with all of our social needs and wants. It is beyond any reasonable doubt that Mark Zuckerberg has succeeded in doing just that – to provide social services for social people. And it is becoming increasingly clear that other web services haven’t responded to our requests on that point.

Around that time when Vinny Lingham wrote that “Facebook is the new internet”, Jeff Jarvis wrote the historical quote from Mark, in the Guardian, when the “powerful newspaper publisher beseeched Mark Zuckerberg” in Davos “for advice on how he could build and own his community. The famously laconic Zuckerberg replied “You can’t.” Zuckerberg went on to explain that communities already exist and the question these magnates should ask instead is how they can help them to do what they want to do. Zuckerberg’s prescription was “elegant organisation”.”

So as long as no one else will organize the web to help people “to do what they want to do” on the Internet, maybe Facebook will continue to take lead on that. The question is how far they could go?

From my point of view – not so far. Facebook is and probably will be one of the most important network for socializing, and – yes – we might book our flight tickets there as well. But… The most likely scenario is that the whole world wide web will be “Facebookalized”. Facebook will work in symbiosis with the rest of the web and vice versa. Thousands of small web applications will permeate Facebook. And thousands of Facebook applications will permeate the entire web. “Like buttons”, “Sign up with Facebook”-features, are just a few examples. I think the web – the Internet – will be socialized, and we have to thank Mark for inspired lectured the rest of us to execute on that.

Mark won’t organize the whole web for us; the crowd will. But Mark is one of them. A true thought leader. Thank God (Mark) for that 🙂

And – no – this is video doesn’t show the entire life of Alex Droner, but it might show a tiny part of it.

Communication a huge and confusing melting pot


Everybody in communication business talks about it everywhere! The new and ever-changing communication landscape has turned the media industry on its head. The confusion is now complete. Much of what we have learned and become accustomed to is no longer valid. This applies particularly to media, journalism, public relations, marketing, and sales. The professionals within each of these fields are either desperately holding on to their old identities, or are groping around for new ones.

The role of journalists is questioned. Previously clear concepts such as “journalist” and “journalism” have become blurred. The same goes for “media”. What is a media today? And “PR” … what is PR? It’s obviously something else today than it was yesterday. And what about “marketing”…

“Markets (and marketing) are conversations” as the Cluetrain Manifesto puts it. Conversations are based on relationships. Just like PR. Because PR’s is all about relationships, right? It’s all about relationships with both the market and those who influence it, including journalists. However, since all consumers now have access to almost exactly the same “tools” and methods as traditional journalists, it seems like the market has in some way also become the journalists. The market represents a long tail of new journalism and new media that perhaps has the greatest influence on a company’s market and might perhaps be their key opinion leaders. “Put the public back to public relations!” as Brian Solis put it long ago.

People have started to talk to each other in social media at the expense of, or sometimes in tune with, traditional media. They’re no longer writing letters to editors. They would rather publish their news ideas directly on the Web. Media consumption, and production, publishing, packaging and distribution in particular, have rapidly moved in to the social web. And both the PR and Marketing communicators are following, or are at least gradually beginning to do so.

As the market moved to the web, and the web has become social, marketing communication has become “social” too. Companies have started to talk directly with their market. And I mean “talk”, not pushing out information. Campaigns with no social component become fewer and fewer. “Monologue” ad banners, with decreasing CTR and increasing CPC, are becoming less acceptable. Google revolutionized with Adwords, Adsense and PPC. Press releases written by former journalists synchronized with Adwords and presented as text ads, turned things upside down.

Aftonbladet has been very successful with advertorials where only a small ad-mark distinguishes the ad from an article produced by journalists. This method is about as successful – and deceptive – as “product placement” in TV and film. That method has gone from small product elements in parts of a program to a complete sellout of the entire series or film. (In Sweden, think Channel 5’s Room Service and TV4’s Sick Sack.) But what can the television business do when the consumer just fast-forwards past the commercials, or worse still, prefers looking at user-generated TV like YouTube?

What will newspapers do when consumers ignore their banners? They will convert advertising into editorials. Or vice versa: they will charge for editorial features and charge companies to publish content on their platform, without involving any “investigative” journalism.

IDG calls their version of this “Vendor’s Voice”, a medium where companies publish their “editorial material” (it used to be called press information) directly on IDG.se and its related websites. The service is conceived and hosted by Mynewsdesk. It works pretty much like the Apple App Store; it is possible for any media to set up their “channel” (the media) on Mynewsdesk, promote it, and put a price on its use.

Essentially, when companies publish their information in their own newsrooms via Mynewsdesk, they can also easily select any relevant channels for the information in question. The service still has the internal working title “Sponsored Stories”, which today may seem a little funny when that is the exact same name Facebook uses for its new advertising program, where a company pays for people in its network to share information about that company with their own friends.

Isn’t that pretty much what PR communicators strive for? It’s in the form of an ad, but this type of advertising is simply bought communication – just like some PR seems to be – with the purpose to “create attention around ideas, goods and services, as well as affect and change people’s opinions, values or actions…”

But the press release… That’s information for the press, right? Or is it information that is now a commodity, often published in the media, directly and unabridged, much like the “sponsored stories”? Maybe it is information that can reach anyone that might find this information relevant. They might not be the press, but they are at least some kind of journalist, in the sense that they publish their own stories, often in same media as “real” journalists, in platforms created for user-generated content.

Everything goes round and round: side by side are readers, companies and journalists. All collaborate and compete for space and reach.

The causal relationship is as simple as it is complicated. People are social. People are using the Web. The Web has become social. People meet online. The exchange is rich and extensive. The crowd has forced the creation of great services for production, packaging, processing and distribution. These are exactly the same building blocks that have always been the foundation for traditional journalists and the media’s right to exist. Strong competition has emerged, but there is also some  interaction and collaboration.

People have opted in to social media at the expense of the traditional media. They rely on their own networks more and more, which has forced advertisers to find a place in social media too. Traditional ads are replaced by social and editorial versions that are designed to engage or become “friends” with your audience, talking to them as you would talk to friends.

The media are in the same boat and are becoming more social and advertorial. Users are invited to become part of both the ads and the editorials. UGC (user-generated content) is melded with CGC (company-generated content) and even JGC (journalist-generated content). Journalism goes from being a product to being a process characterized by “crowd-sourcing”, before ringing up the curtain on a particular report or story. As the newspaper Accent writes on their site:

“This is a collection of automated news monitoring that we use as editors. The idea is that even you, the reader, will see and have access to the unsorted stream of news that passes us on the editorial board. Please let us know if you find something important or interesting that you think we should pick up in our reporting. ”

This is similar to how companies today present their increasingly transparent and authentic communication in their own social media newsrooms, where the audience is invited to contribute their own experiences and opinions, and partly acts as a source of story ideas for journalists.

All in all, it’s a wonderful, fruitful, but oh-so-confusing melting pot.

Mashable söker följeslagare


Ett av världens ledande nyheter medier om social och digital media, teknologi, och webbkultur har gjort det möjligt för sina läsare att följa de ämnen och artiklar de är intresserade av och samla det under fliken “My Stories”. Tjänsten är i beta och endast tillgänglig för ett exklusivt urval att testa.

Möjligheten att på olika sätt följa personer och företag i sociala medier har blivit omåttligt populärt. På Facebook lägger man till “vänner” och “gillar” företag. På Twitter “följer” man dem – rätt och slätt. På Linkedin kopplar man ihop sig, eller “connectar”. På MyNewsdesk “bevakar” man företag, men vi skriver “följer”. Och följer man ett företag så är man en del av förtagets nätverk. OSV.

Man väljer helt enkelt att följa, bevaka, connecta, gilla, dem eller det man är intresserad av, så till den milda grad att en överväldigad majoritet av världens ca 2 miljarder webbanvändare blivit sociala på just webben.

Nu hakar media på trenden. Många har sen länge bjudit in sina läsare att medverka, som en social ingrediens till sitt erbjudande. Men Mashable går samma väg som de sociala medierna, i den bemärkelsen att läsarna nu kan skräddarsy sitt eget “Mashable media” genom att följa de ämnen och de artiklar de är intresserade av och samla detta flöde under fliken “My Stories”. Till det kommer en massa funktioner som ny sharing app, nya sätt att connecta med läsare, få alerts på kommentarer, etc.

Följ Iphone - eller några andra relaterade ämnen

 

Det lär väl inte dröja länge förrän man kan följa enskilda skribenter. Kanske kommer även läsarna kunna regga sig om gästskribenter, så att man kan följa dem också. Kanske kommer även företag att få göra sin röst hörd på ett lite mer personligt sätt än annonser, så att man även kan följa företagen.

Kanske dröjer det inte länge förrän Mashable blir en community för de som är intresserade av nyheter om social och digital media, teknologi, och webbkultur.

18% av Internetanvändarna köpt nyheter på webben


65% av Internetanvändarna i USA har betalat för innehåll från webben. 18% av dessa nyhetsrelaterat material. Detta enligt en undersökning av The Pew Internet Project där drygt 1.000 amerikanare intervjuats per telefon under oktober och november 2010. 755 av dem använde Internet och blev representativa för undersökningen ifråga.

Värt att nämna är att Internetanvändarna som köpt innehåll från webben, har betalat i snitt 10 dollar per månad för det (några extremanvändare undantagna). Vad de 18% har betalat för det nyhetsrelaterade materialet framgår inte. Men jag antar att det inte överstiger ovan nämnda 10 dollar. Snarare tvärtom.

Intressant är ockås att de som köpt nyheter framför allt är höginkomsttagare med en lön på mer än 75.000 dollar per år. Mer än dubbelt så många av sistnämnda hade köpt nyhetsrelaterat material från webben i jämförelse med de som “bara” tjänar mellan under 49.999 dollar per år. Med nyhetsrelaterat material menas en dagstidning, annan tidning, artikel eller rapport.

Rapporten är inte särskilt unik, men ändå intressant, då den ånyo ger oss indikationer på vilken viljan är att betala för nyhetsrelaterat material från webben, och att just detta är något som media fortfarande försöker förstå och testar. Huruvida 18% av Internetanvändarna är mycket eller lite låter jag vara osagt. Men undersökningen ger mig ingen anledning att ändra min tro att media lär få fortsatt problem med att ta betalt för sina redaktionella alster, så att det lämnar ett litet bidrag till fortsatt verksamhet.  Konkurrensen av billigare (läs gratis) och/eller minst lika bra, om inte bättre (ny) media, är fortfarande för stor. Men 18% är ändå 18% och jag är säker på att många tolkar detta som (ytterligare) bevis för att det faktiskt går att ta betalt för nyheter på nätet.

Dålig jury korar fel vinnare?


I går korades “Sveriges 100 bästa sajter” på Café Opera i Stockholm. Vilda spekulationer avlöstes av hjärtliga gratulationer för att inte säga festyra. Halens.se blev Sveriges bästa sajt och ansågs av InternetWorld vara “ett lysande exempel på hur ett traditionellt postorder­företag har lagt webben under sina fötter och blivit en fantastisk shoppingupplevelse”.

Grattis Halens! Och grattis till alla andra som fått fina utmärkelser.

Men innan Halens och alla andra vinnare tar för allvarligt på segern så kan jag inte låta bli att lägga lite sordi på den.

För vad betyder egentligen “Sveriges Bästa Sajter”? Det är lätt att få bilden av att de 100 utnämnda sajterna faktiskt är “Sveriges bästa sajter” alla kategorier, när det i själva verket handlar om en sex jurymedlemmars åsikter. Tittar man lite närmare på dessa jurymedlemmar så inser man att alla är journalister och jobbar på/för InternetWorld.

Jag känner flertalet av dem personligen. Och hysser stor respekt för deras yrkesskicklighet, men är inte alldeles tvärsäker på att juryns sammansättning är bäst lämpad för att utse “Sveriges bästa sajter”.

Får man tro jurymedlemmarnas “track records” på LinkedIn rätt, så har någon av dem jobbat som webbredaktör för många år sen, i övrigt har vi att göra med en ganska stereotyp grupp utpräglade journalister som mestadels bevakar webben.

I de pressetiska reglerna framgår det tydligt att “massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling”. I artikeln “Här är Sveriges bästa sajt” så framgår det ingenstans att detta är en jury’s åsikt.

Kikar man i Marknadsföringslagen så framgår följande: “ Ljug inte. Reklam får inte innehålla osanna påståenden eller framställningar som är vilseledande. Det är särskilt viktigt när det gäller uppgifter om pris, mängd, inverkan på hälsa och miljö och företagarens kvalifikationer och utmärkelser. Påståenden som “bäst i test”, “störst”, “snabbast” måste kunna dokumenteras.”

Nu lyder ju inte artikeln under marknadsföringslagen, men hur som helst är det lätt att bli vilseledd som mediekonsument. Och av många kommentarer så förstår man att många mediekonsumenter, inte minst de som blivit utnämnda faktiskt tror att deras sajt är “Sveriges bästa”, men också att juryns utlåtande inte alltid fallit i god jord. Många anser att bedömningen kunde ha skett på andra grunder.

Jag skulle gärna se att någon eller några i juryn var skickliga webbstrateger, Webbdesigners, webbproducenter och – vem vet – kanske t o m en webbutvecklare.

Dåligt sammansatta jury’s, eller andra juryrelaterade brister är inte bara ett problem för “Sveriges bästa sajter” utan för många andra tävlingar av liknande slag. Jag har själv suttit i juryn för Spinn och anser att den var hyfsat väl sammansatt bortsett från att jag själv fick plats i den, bara för att mitt bolag var huvudsponsor. Däremot så vågar jag påstå att brist på vettigt underlag, tid och ork, gör att den frivilliga juryn har svårt att göra en adekvat bedömning av de nominerade bidragen för att kora rättmätiga vinnare. Men detta är spekulation från min sida.

Jag är ockås medveten om att jag kastar stenar i glashuset då MyNewsdesk gjorde några företag själaglada förra året när en intern jury utnämnde deras pressrum på MyNewsdesk till det årets bästa.

Innan dessa tävlingar tappar all sin stjärnstatus så tror jag att alla arrangörer bakom dem ser över såväl jury som deras möjlighet till adekvat bedömning.

Äntligen! NY Times slutar trycka tidningar


I ett omtalat inslag i Charlie Rose talk show, för över ett år sen, uppmanade Marc Andreessen, bl a grundare av Netscape, tidningshuset New York Times att stoppa sina pressar, till förmån för ny media, ny journalistik och nu affärslogik. Nu äntligen händer det! New York Times kommer att sluta trycka tidningar och öppna upp för ny journalistik, nya tjänster och ny affärsmodeller.

Innerst inne har vi alla vetat att papperstidningen för eller senare kommer att försvinna; att det bara har varit en fråga om tid. Sen dess har många – inte minst Marc Andreessen – upplevt att tidningshusens oförmåga att släppa sin papperstunga verksamhet bara blivit gigantisk hämsko att tänka nytt, tänka framåt.

Även om New York Times ordförande och ansvarige utgivare, Arthur Sulzberger Jr, inte vill säga när New York Times slutar tryckas, så är detta ändå en väldigt tydlig signal till alla i branschen; att nu är det slut; nu är det dags att släppa hörnflaggan; ta tjuren i hornen och bygga för framtiden. Min tro att många i branschen, trots allt känner lättnad, över detta ställningstagande. Det kommer inte bli lätt, men nu vet man i alla fall vad som gäller. Ännu bättre kanske hade varit att sätta upp en deadline?

Nu finns inga gränser för kreativitet och uppfinningsrikedom. Och New York Times ligger inte på latsidan. Deras projekt News.me, som sägs lanseras i slutet av året, lovar gott. Exakt vad det kommer resultera i är osäkert, men man får indikationer på att läsarna enkelt ska kunna skräddarsy sitt eget nyhetsflöde. Och att källan inte alltid behöver vara New York Times utan källor ur ens eget sociala nätverk. Greppet är inte särskilt nytt, som Mashable också konstaterar, men därmed inte ointressant. Tvärtom. Frågan är vilka konkurrenterna blir?

Tack för tips till Jimi Wikmans blogg.

Social media bästa källan till social media


Om du, som marknadskommunikatör, tycker det är svårt att lista ut hur du bäst använder webben, i synnerhet den sociala, i din kommunikation, så kanske jag kan trösta dig med att du inte är ensam.

Enligt färsk undersökning från Creative Group, som e-Marketer snappat upp, tycker 65% av de tillfrågade marknadscheferna (i USA) att det är en utmaning att försöka hålla sig ajour med de möjligheter/trender som den sociala webben erbjuder. Fattas bara! Nog finns det ett antal självklara sk “no brainers” på vad man bör göra och inte. Men med tanke på hur snabbt och nyckfullt deras marknad rör sig på nämnda webb så hyser åtminstone jag en viss ödmjukhet inför deras uppgift.

Det jag dock skulle vilja ta fasta på, något som e-Marketer också gjort, är sättet ovan nämnda respondenter försöker hålla sig uppdaterade på hur social media förändras och utvecklas. Till min stora förvåning och bestörtning kan jag konstatera att fysiska konferenser och seminarier är den vanligaste källan till att hålla sig uppdaterad. 23% av respondenterna springer på dessa fysiska möten, medan bara 14% använder sig av sociala nätverk som Twitter, Facebook eller LinkedIn, och bara 7% av bloggar.

I mina öron låter detta helt galet, främst av två skäl: 1) Det enda riktigt bra sättet att försöka förstå hur den sociala webben fungerar, är att själv börja använda den. 2) Informationsutbytet på den sociala webben är mångfalt bättre (inte minst kostnadseffektivare) alla kategorier på webben än i den fysiska världen.  Med två förbehåll; att de finns människor som vant sig vid, är skickliga på, och endast behärskar det fysiska mötet, samt att det fysiska mötet absolut har kvaliteter som inte går att få på webben.

Oavsett sistnämnda så är det min absoluta rekommendation till marknadskommunikatörer att de drar ner på de fysiska eventen till förmån för användning av den sociala webben för att få information, förkovran, inspiration, etc – om de måste välja. Liksom alla relationer så tar de lite tid att bygga, men när så väl skett så har man mångfalt tillbaka.