First radio reporter using iPhone as primary field recorder

Journalism has truly turned up side down. And I think that’s just great. I just ran into a few great examples of that:

First of all check out the WTOP reporter Neal Augenstein, who has replaced his heavy radio equipment on an iPhone. He’s writing about this interesting change in MediaShift. And it’s truly inspiring. In particular for those who want to go out on the field to cover, create, and distribute remarkable stories direct to their audience. It hasn’t been easier than now.

Neal describes himself in his Twitter bio as follows:
“Believe I’m first major market radio reporter using iPhone as primary field recorder.”

And he says:
“Now, with the Apple iPhone 4 and several apps, I can produce intricate audio and video reports, broadcast live, take and edit photos, write web content and distribute it through social media from a single device.”

“With the VC Audio Pro app from VeriCorder, I can quickly pull cuts, edit and assemble audio wraps, and adjust volumes on a three-track screen similar to the popular Adobe Audition used in many newsrooms. The amount of time saved by not having to boot up the laptop and transfer audio has been my single greatest workflow improvement. The finished report that used to take 30 minutes to produce and transmit can now be done in 10.

This is a rundown of all the key ways he’s using on and with his iPhone.

Neal Augenstein hasn’t a journalist page – yet. But Nicholas D. Kristof has. He’s one of the top journalists that might got inspired of the possibilities that Justin Osofsky, Director of Media Partnerships at Facebook, talking about on the brand new Facebook page “Journalists on Facebook”. The page has been created: “to serve as an ongoing resource for the growing number of reporters using Facebook to find sources, interact with readers, and advance stories.”

Justin says that “The Page will provide journalists with best practices for integrating the latest Facebook products with their work and connecting with the Facebook audience of more than 500 million people.

I was actually one of the first to like that page, now one day later, they are ten thousands of journalists. And all of them are now asked to create professional pages on Facebook, for both reach and interact with their audience, listen to them, work with them, get ideas for articles of them, and so on. Some of them might already have done that, like Nicholas D. Kristof, that already has more than 200.000 “fans”. And some of them also bring their page to their newspapers bylines like Robert Fisk at The Independent. Why not?

I’m pretty sure that many journalist now will take the oppertunity to use this possiblity, to get more out of their daily work. Some of them will be CNN journalists if they haven’t already joined “the Facebook revolution”. And the media itself is no exception… Look at NPR or the very small local news blog Rockville Central.

When I talked to Nick Wrenn, vice president of digital services for CNN International, during the conference Social Media World Forum, in London, he said that Facebook is an equally obvious that common source of information and meeting point. But he would rather emphasize CNN’s iReport and Open Stories as the public Forum for meeting, collaboration, and sharing, between CNN journalists and their audience.

Communication a huge and confusing melting pot

Everybody in communication business talks about it everywhere! The new and ever-changing communication landscape has turned the media industry on its head. The confusion is now complete. Much of what we have learned and become accustomed to is no longer valid. This applies particularly to media, journalism, public relations, marketing, and sales. The professionals within each of these fields are either desperately holding on to their old identities, or are groping around for new ones.

The role of journalists is questioned. Previously clear concepts such as “journalist” and “journalism” have become blurred. The same goes for “media”. What is a media today? And “PR” … what is PR? It’s obviously something else today than it was yesterday. And what about “marketing”…

“Markets (and marketing) are conversations” as the Cluetrain Manifesto puts it. Conversations are based on relationships. Just like PR. Because PR’s is all about relationships, right? It’s all about relationships with both the market and those who influence it, including journalists. However, since all consumers now have access to almost exactly the same “tools” and methods as traditional journalists, it seems like the market has in some way also become the journalists. The market represents a long tail of new journalism and new media that perhaps has the greatest influence on a company’s market and might perhaps be their key opinion leaders. “Put the public back to public relations!” as Brian Solis put it long ago.

People have started to talk to each other in social media at the expense of, or sometimes in tune with, traditional media. They’re no longer writing letters to editors. They would rather publish their news ideas directly on the Web. Media consumption, and production, publishing, packaging and distribution in particular, have rapidly moved in to the social web. And both the PR and Marketing communicators are following, or are at least gradually beginning to do so.

As the market moved to the web, and the web has become social, marketing communication has become “social” too. Companies have started to talk directly with their market. And I mean “talk”, not pushing out information. Campaigns with no social component become fewer and fewer. “Monologue” ad banners, with decreasing CTR and increasing CPC, are becoming less acceptable. Google revolutionized with Adwords, Adsense and PPC. Press releases written by former journalists synchronized with Adwords and presented as text ads, turned things upside down.

Aftonbladet has been very successful with advertorials where only a small ad-mark distinguishes the ad from an article produced by journalists. This method is about as successful – and deceptive – as “product placement” in TV and film. That method has gone from small product elements in parts of a program to a complete sellout of the entire series or film. (In Sweden, think Channel 5’s Room Service and TV4’s Sick Sack.) But what can the television business do when the consumer just fast-forwards past the commercials, or worse still, prefers looking at user-generated TV like YouTube?

What will newspapers do when consumers ignore their banners? They will convert advertising into editorials. Or vice versa: they will charge for editorial features and charge companies to publish content on their platform, without involving any “investigative” journalism.

IDG calls their version of this “Vendor’s Voice”, a medium where companies publish their “editorial material” (it used to be called press information) directly on and its related websites. The service is conceived and hosted by Mynewsdesk. It works pretty much like the Apple App Store; it is possible for any media to set up their “channel” (the media) on Mynewsdesk, promote it, and put a price on its use.

Essentially, when companies publish their information in their own newsrooms via Mynewsdesk, they can also easily select any relevant channels for the information in question. The service still has the internal working title “Sponsored Stories”, which today may seem a little funny when that is the exact same name Facebook uses for its new advertising program, where a company pays for people in its network to share information about that company with their own friends.

Isn’t that pretty much what PR communicators strive for? It’s in the form of an ad, but this type of advertising is simply bought communication – just like some PR seems to be – with the purpose to “create attention around ideas, goods and services, as well as affect and change people’s opinions, values or actions…”

But the press release… That’s information for the press, right? Or is it information that is now a commodity, often published in the media, directly and unabridged, much like the “sponsored stories”? Maybe it is information that can reach anyone that might find this information relevant. They might not be the press, but they are at least some kind of journalist, in the sense that they publish their own stories, often in same media as “real” journalists, in platforms created for user-generated content.

Everything goes round and round: side by side are readers, companies and journalists. All collaborate and compete for space and reach.

The causal relationship is as simple as it is complicated. People are social. People are using the Web. The Web has become social. People meet online. The exchange is rich and extensive. The crowd has forced the creation of great services for production, packaging, processing and distribution. These are exactly the same building blocks that have always been the foundation for traditional journalists and the media’s right to exist. Strong competition has emerged, but there is also some  interaction and collaboration.

People have opted in to social media at the expense of the traditional media. They rely on their own networks more and more, which has forced advertisers to find a place in social media too. Traditional ads are replaced by social and editorial versions that are designed to engage or become “friends” with your audience, talking to them as you would talk to friends.

The media are in the same boat and are becoming more social and advertorial. Users are invited to become part of both the ads and the editorials. UGC (user-generated content) is melded with CGC (company-generated content) and even JGC (journalist-generated content). Journalism goes from being a product to being a process characterized by “crowd-sourcing”, before ringing up the curtain on a particular report or story. As the newspaper Accent writes on their site:

“This is a collection of automated news monitoring that we use as editors. The idea is that even you, the reader, will see and have access to the unsorted stream of news that passes us on the editorial board. Please let us know if you find something important or interesting that you think we should pick up in our reporting. ”

This is similar to how companies today present their increasingly transparent and authentic communication in their own social media newsrooms, where the audience is invited to contribute their own experiences and opinions, and partly acts as a source of story ideas for journalists.

All in all, it’s a wonderful, fruitful, but oh-so-confusing melting pot.

Brittisk press ointresserad av omvärlden?

Har omvärlden blivit ointressant för brittisk press? Eller är det britterna själva som tappat intresse för internationella nyheter, som gör att brittisk press inte rapporterar därifrån längre? Något har i alla fall hänt, åtminstone om man får tro Media Standard Trusts rapport om hur utlandsbevakningen tillika rapporteringen har utvecklats hos de fyra största dagstidningarna i Storbrittanien (Daily Mirror, Daily Mail, Daily Telegraph och Guardian). Det är ingen rolig bild. Sedan glansdagarna år 1979 då exempelvis Daily Mirror avslöjade Pol Pot regimens förskräckliga framfart i Kambodja, så har utlandsrapporteringen minskat med nära 40%; från 502 – 308 artiklar om omvärlden mellan åren 1979 – 2009.

Front page of the Daily Mirror, 12th September 1979

Antalet artiklar om omvärlden skönk från 502 till 308 år 1979-2009 första veckan i mars.

Man kan tänka sig att skälet till nedgången är att det gått lite knackigt för pressen under senaste 30 åren. Icke! Kraftigt ökning både vad det gäller antal sidor och antal artiklar vittnar om att det snarare är så att britterna inte längre efterfrågar nyheter från omvärlden; eller åtminstone inte berätta att betala vad de kostar?

Eller är det någon som har någon annan teori?

Journalistrollen i upplösning när journalistiken blomstrar

Förutsättningarna för att bedriva bra journalistik har aldrig varit bättre. Trots det är den traditionella journalistrollen i upplösning. Därför att bra journalistik inte längre är en produkt av enbart traditionella journalister. Det är en process tillägnad allmänheten. Där bästa man må vinna. Där bästa historia må spridas, granskas, kritiseras, förädlas, och kompletteras.

För ett par dagar sin anordnade Sim(o) tillsammans med JMK en debatt om “Vem är journalist – och varför?” Och “om journalistrollens upplösning”. Tanken var att utgå ifrån Anders Mildners kritiska essä i boken “Vad väntar runt hörnet?” (Sim(o) 2010) med rubriken ”Den stora upplösningen: Vem är journalist när journalismen vittrar bort? Och varför?”

Debatten blev dessvärre en sorglig historia präglad av pajkastning där främst panelmedlemmarna Helena Giertta, chefredaktör för Journalisten, Sigurd Allern, professor vid JMK, försvarade sitt och sina institutioners existensberättigande med näbbar och klor.

Ungefär med samma argument som den ilskna journalisten, som Anders inledningsvis citerar i sin essä, skäller ut en läsare:

“Hade det inte varit för OSS (läs “journalister”), då hade sådana som DU (läs “läsare”) inte haft en aning om något i det här samhället! Vårt uppdrag är att granska makten och det gör vi varje dag och hade vi inte gjort det hade ingen annan gjort det.”

Helena menar att journalistrollen inte alls är i upplösning, som Anders skriver, utan skriver i sin ledare i senaste numret av Journalisten att “tvärtom har vi bättre förutsättningar än någonsin tidigare, tack vare den nya tekniken”.

Jag håller med Helena om att förutsättningarna för journalistiken som fenomen aldrig varit bättre. Däremot tror jag att den traditionella rollen som “journalist”; den exklusiva skara professionella yrkesutövare som har till uppgift att granska makten och förmedla sanningen om hur saker och ting förhåller sig i omvärlden, aldrig varit mer hotad än nu. Vilket även gäller de traditionella medierna.

Här verkar våra åsikter gå tvärt isär. Jag får tydliga indikationer på att Helena sätter ett likamedstecken mellan journalistroll och journalistik, i den bemärkelsen att ingen annan än just “journalister” kan bedriva journalistik, och att journalister är i princip de som är medlemmar i Journalistförbundet eller liknande, och/eller jobbar för/på ett traditionellt media.

Helena skriver följande i sin ledare:

“Nyligen kom ett ifrågasättande lite från sidan när Flashbacktråden om Bjästa blev ett bidrag till guldspaden. Nomineringen visar att man tappat bort vad journalistik är. Flashback är ett diskussionsforum, där man kan få både tips och inspiration. Ibland kan en tråd även ge faktaunderlag. Men om en Flashbacktråd skulle kunna räknas som grävande journalistik, varför inte lika gärna gå ännu ett steg tillbaka och nominera tingsrättsdomar?
Flashbacktråden är mer att likna vid ett samtal på ett kafé. Ibland är det vederhäftigt och belagt, ibland bara fullt med gissningar, och ibland rent skvaller och elakheter. Men det är när det blir journalistik, i urvalet och presentationen som det blir tillgängligt för en bredare allmänhet.”

Det är möjligt att varken en diskussionstråd på Flashback, tingsrättsdomar, eller dokument på Wikileaks inte bör bli belönade med Guldspadar för bästa grävande journalistik. Men det kanske säger mer om själva tävlingen än om önskvärd journalistik.

Jag kommer sent att glömma när Hasse Johansson precis mottagit Guldspaden för sitt program Dyrkat lås för SVT’s Uppdrag granskning, med motivationen att Hasse med utmärkt grävande journalistik avslöjat något som för allmänheten ej tidigare var känt. Jag ställde mig upp inför hela församlingen och ifrågasatte själva motiveringen då historien ju byggde på det videoklipp på Youtube, som väldigt pedagogiskt visade hur man på mindre än två minuter enkelt kunde få upp ett av ASSA’s säkrast dörrlås, och som innan programmet redan visats 100.000-tals gånger. Jag fick aldrig något bättre svar från Hasse än att videoklippet, med dess många kommentar, inte var journalistik.

Skälet till att de tradionella medierna och journalisterna hittills har kunnat existera är att de haft den exklusiva möjligheten att gräva fram, förpacka, förädla, publicera och distribuera information. Men den tiden är förbi. Sorry Helena, Sigurd och ev Hasse. Idag har i princip vem som helst tillgång till i princip samma verktyg för research, produktion, publicering och distribution, som förstnämnda. Vilket givetvis också speglar konsumenternas tillgång till informationen. Behovet av bra journalistik, är fortfarande stort, kanske större än någonsin, men behovet av traditionella journalister har minskat, och lära minska drastiskt så länge de inte levererar mervärde, till ett pris som inte avskräcker.

Personligen får jag 95% av min information, inspiration och förkovran från andra källor än de traditionella medierna – gratis. Jag får det från ett upparbetat nätverk av personer, företag, institutioner, och liknande, och indirekt från deras nätverk. Och jag har många tjänster som hjälper mig att aggregera denna samlade mängd input till en för mig närmast optimal och outtömlig output av relevant och intressant information.

För vad händer när vi mediekonsumenter söker oss direkt till diskussionsforum som Flashback, och nöjer oss med det? Vad händer när allmänhetens samlade erfarenheter och kunskap publiceras direkt på webben, och kritiskt granskas och förädlas av desamma? Vad händer när när mängder av geniala tjänster organiserar denna input, och serverar oss ett ytterst relevant och intressant urval av den?

Det som händer är att de journalister Helena  talar om nu ställs inför en rejäl utmaning att leverera mervärde.

Den närmast legendariska journalisten och nytänkaren Jeff Jarvis sa under en konferens om framtidens journalistik i Amsterdam att bra journalistik och media inte längre är något journalister har monopol på. Den finns precis överallt, och produceras av allmänheten.

Lyssna på Jeff Jarvis föredrag om framtidens journalistik

Jeff menar att nyheter inte är en produkt, som många traditionella journalister och mediahus gärna ser den som, utan en process. Jeff säger att nyheter som produkt är begränsade till produktion och distribution. De är proprietära, kontrollerade, centraliserade och monopoliserade. Envägskommunikation som passar alla. Med perfektion som standard.
Nyheter som process är alltid öppna för kommentarer, kompletteringar och tillägg. De är transparenta, beta och ofärdiga. De är en del av en större kontext, ett nätverk, med in- och utlänkar.

Jag väljer att avsluta detta inlägg med några av hans tänkvärda rekommendationer till traditionella mediahus, för att de ska ha någon möjlighet att konkurrera med omvärlden om mediekonsumenternas uppmärksamhet:

“As News organizations, we can’t expect that the consumers will come to us anymore. We must make us embeddable and spreadable. We must find a way to go where people are and be a part of their lives. Be a part of their community. A part of their news feed. The process doesn’t start with us. If you’re lucky – it ends with us. Or we’ll be a part of it.

Kika på hans föredrag, och återkom gärna med kommentarer till både det och Helenas Ledare, Anders inlägg, och detta inlägg.

Läs också Fredrik Strömbergs utmärkta blogginlägg om debatten ifråga, och även Mediestudiers eget blogginlägg.

Sist men inte minst, efter att ha publicerat detta inlägg så hörde @ceciliadjurberg (redaktör) av sig på Twitter och påminde mig om #medieormen en slags webbok öppen för alla – om det de kallar “journalistik 3.0” Kolla!

18% av Internetanvändarna köpt nyheter på webben

65% av Internetanvändarna i USA har betalat för innehåll från webben. 18% av dessa nyhetsrelaterat material. Detta enligt en undersökning av The Pew Internet Project där drygt 1.000 amerikanare intervjuats per telefon under oktober och november 2010. 755 av dem använde Internet och blev representativa för undersökningen ifråga.

Värt att nämna är att Internetanvändarna som köpt innehåll från webben, har betalat i snitt 10 dollar per månad för det (några extremanvändare undantagna). Vad de 18% har betalat för det nyhetsrelaterade materialet framgår inte. Men jag antar att det inte överstiger ovan nämnda 10 dollar. Snarare tvärtom.

Intressant är ockås att de som köpt nyheter framför allt är höginkomsttagare med en lön på mer än 75.000 dollar per år. Mer än dubbelt så många av sistnämnda hade köpt nyhetsrelaterat material från webben i jämförelse med de som “bara” tjänar mellan under 49.999 dollar per år. Med nyhetsrelaterat material menas en dagstidning, annan tidning, artikel eller rapport.

Rapporten är inte särskilt unik, men ändå intressant, då den ånyo ger oss indikationer på vilken viljan är att betala för nyhetsrelaterat material från webben, och att just detta är något som media fortfarande försöker förstå och testar. Huruvida 18% av Internetanvändarna är mycket eller lite låter jag vara osagt. Men undersökningen ger mig ingen anledning att ändra min tro att media lär få fortsatt problem med att ta betalt för sina redaktionella alster, så att det lämnar ett litet bidrag till fortsatt verksamhet.  Konkurrensen av billigare (läs gratis) och/eller minst lika bra, om inte bättre (ny) media, är fortfarande för stor. Men 18% är ändå 18% och jag är säker på att många tolkar detta som (ytterligare) bevis för att det faktiskt går att ta betalt för nyheter på nätet.

Pressinformation på Facebook – hot eller möjlighet?

Journalister vill inte bli pitchade på Facebook. Det är heller ingen källa till press- eller företagsinformation. Det framgår av PRWeeksMedia Survey 2010 där 43% av de tillfrågade journalsiterna i USA blivit pitchade via sociala nätverk. Trots att de inte vill det.

Information om och från företag säger sig åtminstone dagstidningsjournalisterna hellre få direkt ifrån företagens hemsidor (90%), med hjälp av Google sök (82%), direkt kommunikation med PR-ansvariga (79%) eller från webbaserade pressinformationstjänster (opt in) (36%). Trots det använder 33% av journalsiterna generellt sett sociala nätverk i sin research. Men bara ett fåtal genom att bli ett “fan” verkar det som.

Frågan är om Facebook är rätt plats att för dig som PR-kommunikatör att möta journalister på? Att förmedla sin pressinformation på? Och i så fall hur?

Den klassiska frågan från kommunikatörer nu för tiden är huruvida de ska använda social media i sitt PR-arbete, och i så fall hur?

För många är det närmast en självklarhet, för andra helt otänkbart. Mitt korta och generella svar på frågan är att om du som kommunikatör vill skapa goda relationer med ditt företags marknad (och målgrupp) så bör du först lyssna på den för att förstå dess behov och önskemål. Och sen börja engagera dig när och där du får indikationer på att målgruppen mottaglig för dialog och utbyte.

Det är dock långt ifrån säkert att hela din målgrupp är social på webben, eller ens får information från sociala medier. Och även om den är det, så är det inte alls säkert att den är intresserad av information eller en dialog med ditt företag där, eller någon annanstans. Men eftersom människor idag i allt större utsträckning söker sig till webben för socialt utbyte, inte sällan i sk sociala medier, så är sannolikheten ganska stor att man också kan bedriva framgångsrik PR i dessa sammanhang, trots allt.

Det fina med den sociala webben är att du som PR-kommunikatör på ett betydligt effektivare sätt nu än tidigare kan bygga bra relationer direkt med din marknad, och inte nödvändigtvis via “språkrör” som journalister. ”Put the public back to public relations” som Brian Solis uttrycker det i sin bok med samma namn. Dessutom har alla dina intressenter som väljer att ventilera sina åsikter ett väldigt stort inflytande på varandra.

Men i detta gytter av relationer med inflytande på vandra, har det förmodligen aldrig varit viktigare, och kanske mer gynnsamt, att slå vakt om just dina viktigaste opinionsbildare; de som har störst inflytande på ditt företags marknad.

Journalisten har (fortfarande) ett mycket stort inflytande generellt sett. Så pass stort att man som PR kommunikatör gör klokt i att slå vakt om och tillgodose dessa och andra nyckelpersoners (key influencers) intressen mer än någonsin.

Frågan är vilka behov och önskemål dessa personer har? Frågan är var de finns, var de är mottagliga för information och ev utbyte? När? Och hur?

Även om du som kommunikatör kan konstatera att din marknad finns på Facebook, och att du därför dragit igång en Facebook-sida, så kvarstår frågan huruvida journalisterna och andra av dina viktigaste nyckelpersoner finns och är intresserade av din närvaro där?

Enligt PRWeeksMedia Survey 2010 så har 79% de tillfrågade journalisterna ett konto på Facebook, och 61% av dem har blivit pitchade den vägen. Men hur många är egentligen mottagliga för pitchar i detta sammanhang?

Min tro är att de flesta journalister väljer att endast visa en del av sin profilinformation. Vilket betyder att de endast kan få meddelanden från sina vänner. Således krävs det av dig som kommunikatör att du först bli vän med journalisten för att kunna pitcha henne. Men om man får tro PRweeks undersökning rätt, så vill ingen av de tillfrågade dagstidningsjournalisterna bli pitchade på Facebook. Det framgår när de svarade på frågan: “Vilka av följande media vill du att PR-kommunikatörer använder när de pitchar dig?”

För rent krasst; hur många journalister finns på Facebook av profesionella skäl? Enligt undersökning ovan använder 33% av dem sociala nätverk generellt sett som verktyg för research. Som del av denna research vet jag att en del av dem väljer att bl a följa företag och liknande på just Facebook. Vilket betyder att de måste bli ett “fan” eller “like” som det numer heter. Vilket blir lite knasigt då en journalist som vill “bevaka” ex Sverigedemokraterna på Facebook måste “gilla” dem för att följa dem.

Knasigt blir det också när journalisten inser att företagens uppdateringar ofta är riktad till företagets kunder med budskap anpassade därefter.

För när Chadwick Martin Bailey och iModerate Research Technologies frågade 1.500 personer varför de hade valt att gilla företag på Facebook, så framgår det att majoriteten av företagets “fans” är just kunder, eller liknande.

När PRWeek frågar journalisterna i samma undersökningen “på vilka sätt de vanligtvis får information om ett specifitk företag”, så visar det sig att hela 92% av journalisterna hämtar information från företagen från företagens hemsidor. Ingen önskar få den från Facebook.

Av detta kan man dra slutsatsen att Facebook kan vara ett utmärkt sätt att möta och interagera med sina konsumenter och liknande. Men kanske inte det bästa sättet att nå ut till journalister och liknande.  Men även om det inte är det bästa sättet, så kanske det trots allt finns anledning att erbjuda journalister och liknande det dem efterfrågar även på Facebook. (I synnerhet för det fåtal som nöjer sig med en Facebook-sida som sin hemsida.) För likväl används de sociala nätvärken allt oftare för research.

Journalister önskar bra uppslag till nyheter och reportage; rå och kärnfull information, som snabbt och sakligt svarar på frågorna vad, när, av vem, hur och varför?

En variant, som vilat på MyNewsdesks skrivbord en tid, är att ge dig som PR-kommuniktör möjlighet att synkronisera din befintliga kommunikation med journalister under en dedikerad flik på Facebook-sidan; eget ”rum” för journalister där de får sitt lystmäte tillgodosett enligt ovan. var en av de som först förverkligade den möjligheten. Jag har personligen inga höga tankar om att lägga kommunikation utanför statusuppdateringarna där aktiviteten är som störst, men heller inte negativ, då detta kanske är den hittills bästa lösningen, trots allt.

Ni journalister, PR-kommunikatörer, och liknande – vad anser ni?

Dagens journalistik fortfarande på kräftgång

Dagens journalistik går fortfarande kräftgång i den nya kommunikativa världen. Den slutsatsen kunde vi alla dra efter att nyligen ha arbetat oss igenom en intensiv dag på “The future of journalism” under PICNIC 2010 i Amsterdam.

PICNIC är en årligen återkommande konferens med syfte att ta pulsen på (och sudda ut gränserna mellan) det senaste inom kreativitet, vetenskap, teknik, näringsliv och samhälle. En dag av årets konferens vigdes åt framtidens journalistik, med European Journalism Centre som värd.

En rad mer eller mindre kända profiler inom journalistik och media tog chansen att predika och bolla idéer med en engagerad publik, däribland Jeff Jarvis.

Två kända journalister 😉


Sammanfattningsvis kan man konstatera att den framtida journalistiken man pratade om borde vara här för länge sen. För det är nu det händer.

Låt mig bara kort få sammanfatta vad Jeff Jarvis så i sitt anförande. Jeff är som ni vet en blixtrande skicklig journalist som arbetat för ledande dagstidningar som Chicago Tribune, The Guardian, Entertainment Weekly, the New York Daily News och San Francisco Examiner. Idag uppskattad professor på City University of New York’s Graduate School of Journalism med eget spännande mediaprogram. Dessutom välrenomerad bloggare med Buzzmachine och känd för att ha skrivt “What would Google do?”

Jeff säger att nyheter inte är en produkt. Det är en process, som delvis innehåller nyheter. Nyheter var mer av en produkt förut, då de enda som då kunde producera, förpacka och distribuera nyheter var en förhållandevis liten och exklusiv skara journalister och mediehus. Ett centraliserat, kontrollerat och envägskommunikativt oligapol. Inte längre. Nästan.

Idag har gemene man fått tillgång till samma verktyg som journalisterna. Det är bara skolningen som fattas. Vilket inte är odelat negativt. Ordet är fritt. Nyheterna sprids som löpeld över webben, inte sällan i transparensens anda. I beta. Obearbetade och ofullständiga. Men öppna för vem som helst att bidra till; kommentera, komplettera och reflektera över. Kanske sprida vidare. I nätverk.

Jeff menar att mediahusens definition på nyheter är de dem själva producerar. Gemene man har en annan definition: Nyheter är det som är nytt för dem, oavsett vem som bidragit med nyheterna.

Jeff frågar sig: Vilket berättigande till existens har egentligen journalister och mediehus idag? Vilket värde kan de tillföra för att i sin tur erhålla värde? Av vilket slag?

Folk vill veta vad som händer omrking dem just nu? Vilka som är på plats och kan berätta om det som händer just där just nu? Och i synnerhet – vilka av dem de känner och kan lita på?

Jeff menar att nyhetsorganisationer inte är förberedda på detta; att de fortfarande lever i illusionen att de utgör det enda och trovärdiga filtret mot omvärlden.

“Vi kan inte längre räkna med att mediekonsumenter söker sig till oss (nyhetsorgansiationer) för att få senaste nytt. Vi måste försöka delta i nyhetsrprocessen som är ständigt pågående på webben. Vi måste försöka nå ut där folk finns och är mottagliga. Vi måste bli en del av deras nyhetsström. En del av deras nätverk. En del av deras liv. Vi kan inte längre tro att nyhetsprocessen börjar hos oss. Vi har tur om den slutar där, eller om vi ens är en del av den”, framhåller Jeff.

Jeff hänvisar vidare till det samtal Facebook grundaren, Mark Zuckerberg,  hade med en icke namngiven men känd mediemogul.

Mediemogulen frågar Mark något frustrerat: “Hur…. Berätta hur kan vi bygga en “community” så som du gjort?

Mark svarar kort: “Det kan ni inte.”

Men sen lite mer nyanserat:
“Ni frågar fel frågor. Man bygger inte umgängen. De finns redan. Det ni borde fråga er är hur ni ska hjälpa er målgrupp och göra det dem älskar att göra.”

Mark kallar det för “elegant organization. Och Jeff menar att om vi journalister ska försöka konkurrera med “mediahus” som Facebook och liknande, så bör vi journalister också försöka hjälpa vår omgivning att organisera sin information så att de kan organisera sig själva. Och om det är så, att vi ska det, så krävs det att vi helt och hållet omdefinierar vilka vi är och vad vi gör.

Kunde inte ha sagt det bättre själv 😉