Brittisk press ointresserad av omvärlden?


Har omvärlden blivit ointressant för brittisk press? Eller är det britterna själva som tappat intresse för internationella nyheter, som gör att brittisk press inte rapporterar därifrån längre? Något har i alla fall hänt, åtminstone om man får tro Media Standard Trusts rapport om hur utlandsbevakningen tillika rapporteringen har utvecklats hos de fyra största dagstidningarna i Storbrittanien (Daily Mirror, Daily Mail, Daily Telegraph och Guardian). Det är ingen rolig bild. Sedan glansdagarna år 1979 då exempelvis Daily Mirror avslöjade Pol Pot regimens förskräckliga framfart i Kambodja, så har utlandsrapporteringen minskat med nära 40%; från 502 – 308 artiklar om omvärlden mellan åren 1979 – 2009.

Front page of the Daily Mirror, 12th September 1979

Antalet artiklar om omvärlden skönk från 502 till 308 år 1979-2009 första veckan i mars.

Man kan tänka sig att skälet till nedgången är att det gått lite knackigt för pressen under senaste 30 åren. Icke! Kraftigt ökning både vad det gäller antal sidor och antal artiklar vittnar om att det snarare är så att britterna inte längre efterfrågar nyheter från omvärlden; eller åtminstone inte berätta att betala vad de kostar?

Eller är det någon som har någon annan teori?

18% av Internetanvändarna köpt nyheter på webben


65% av Internetanvändarna i USA har betalat för innehåll från webben. 18% av dessa nyhetsrelaterat material. Detta enligt en undersökning av The Pew Internet Project där drygt 1.000 amerikanare intervjuats per telefon under oktober och november 2010. 755 av dem använde Internet och blev representativa för undersökningen ifråga.

Värt att nämna är att Internetanvändarna som köpt innehåll från webben, har betalat i snitt 10 dollar per månad för det (några extremanvändare undantagna). Vad de 18% har betalat för det nyhetsrelaterade materialet framgår inte. Men jag antar att det inte överstiger ovan nämnda 10 dollar. Snarare tvärtom.

Intressant är ockås att de som köpt nyheter framför allt är höginkomsttagare med en lön på mer än 75.000 dollar per år. Mer än dubbelt så många av sistnämnda hade köpt nyhetsrelaterat material från webben i jämförelse med de som “bara” tjänar mellan under 49.999 dollar per år. Med nyhetsrelaterat material menas en dagstidning, annan tidning, artikel eller rapport.

Rapporten är inte särskilt unik, men ändå intressant, då den ånyo ger oss indikationer på vilken viljan är att betala för nyhetsrelaterat material från webben, och att just detta är något som media fortfarande försöker förstå och testar. Huruvida 18% av Internetanvändarna är mycket eller lite låter jag vara osagt. Men undersökningen ger mig ingen anledning att ändra min tro att media lär få fortsatt problem med att ta betalt för sina redaktionella alster, så att det lämnar ett litet bidrag till fortsatt verksamhet.  Konkurrensen av billigare (läs gratis) och/eller minst lika bra, om inte bättre (ny) media, är fortfarande för stor. Men 18% är ändå 18% och jag är säker på att många tolkar detta som (ytterligare) bevis för att det faktiskt går att ta betalt för nyheter på nätet.

Från mediadatabas till nätverk


Efter att ha föreläst vid sex frukostseminarier i Stockholm, Göteborg och Oslo för sammanlagt hundratals kommunikatörer, så är det ett par frågor som sticker ut ur mängden och som de flesta av åhörarna tycks vilja få svar på:

Hur ska jag lyckas identifiera och kommunicera med hela den nya och brokiga skara människor som har inflytande på mitt företags marknad?

Jag svarade att det kanske de varken kan eller bör göra, åtminstone inte hela skaran, då det finns risk för att de då tar sig vatten över huvudet. Men jag rekommenderade följande:

Gör ditt företag extremt tillgängligt och transparent. Se till att all information om förtaget och dess verksamhet når ut i alla relevanta sammanhang, där din målgrupp förväntar sig att den ska finnas, inte minst när de söker efter den. Lyssna på din omgivning, hjälp den, och skapa förutsättningar till självhjälp. Och fokusera dig på den exklusiva skara som har störst inflytande på din marknad.

Beroende på vilken verksamhet deras företag bedriver är en hel del av de sistnämnda sannolikt journalister, men bli inte förvånad om majoriteten av dem återfinns bland deras kunder, branschkollegor, anställda, partners, återförsäljare, leverantörer, m fl.

Ben Cotton på PR-byrån Edelman Digital i London skrev nyligen ett blogginlägg där han tipsar oss om tio gratis verktyg för att finna inflytelserika människor. Gissa en gång om något av tipsen omfattar någon mediedatabas i traditionell bemärkelse? NOT. Tjänsterna är av typen sök och nätverk med webben som spelplan. Och fler tips av liknande slag finns. Jag gillar dem alla, även om några inte funkar i Sverige. Men om jag känner typen Ben rätt, så organiserar han dessa människor i något CRM-liknande system för bearbetning. I bästa fall med några sociala plug in’s. Det gillar jag inte. Jag förordar nätverket framför CRM’et. Dessutom så tycker jag att Ben förbiser en viktig faktor; att den som ger är också den som får. Det räcker inte med att hitta dem, du måste bidra med något. Ben snuddar förvisso vid frågan, när han poängterar vikten av att bara prata med dem som är engagerade och intresserade av dig. Men vaddå “prata”? Utöver Ben m fl’s tips så skulle jag vilja lyfta fram kraften i att förse målgruppen med verkligt värde; intressant och relevant information, tips, hjälp, nyheter, med utgångspunkt ifrån vad du lärt av den. Materialet driver trafik. Bland trafiken finns fans. Några av dem är dina viktigaste opinionsbildare. Vig en del av ditt professionella liv åt att serva dem. Och – gör det i ett nätverk.

Dagens journalistik fortfarande på kräftgång


Dagens journalistik går fortfarande kräftgång i den nya kommunikativa världen. Den slutsatsen kunde vi alla dra efter att nyligen ha arbetat oss igenom en intensiv dag på “The future of journalism” under PICNIC 2010 i Amsterdam.

PICNIC är en årligen återkommande konferens med syfte att ta pulsen på (och sudda ut gränserna mellan) det senaste inom kreativitet, vetenskap, teknik, näringsliv och samhälle. En dag av årets konferens vigdes åt framtidens journalistik, med European Journalism Centre som värd.

En rad mer eller mindre kända profiler inom journalistik och media tog chansen att predika och bolla idéer med en engagerad publik, däribland Jeff Jarvis.

Två kända journalister 😉

 

Sammanfattningsvis kan man konstatera att den framtida journalistiken man pratade om borde vara här för länge sen. För det är nu det händer.

Låt mig bara kort få sammanfatta vad Jeff Jarvis så i sitt anförande. Jeff är som ni vet en blixtrande skicklig journalist som arbetat för ledande dagstidningar som Chicago Tribune, The Guardian, Entertainment Weekly, the New York Daily News och San Francisco Examiner. Idag uppskattad professor på City University of New York’s Graduate School of Journalism med eget spännande mediaprogram. Dessutom välrenomerad bloggare med Buzzmachine och känd för att ha skrivt “What would Google do?”

Jeff säger att nyheter inte är en produkt. Det är en process, som delvis innehåller nyheter. Nyheter var mer av en produkt förut, då de enda som då kunde producera, förpacka och distribuera nyheter var en förhållandevis liten och exklusiv skara journalister och mediehus. Ett centraliserat, kontrollerat och envägskommunikativt oligapol. Inte längre. Nästan.

Idag har gemene man fått tillgång till samma verktyg som journalisterna. Det är bara skolningen som fattas. Vilket inte är odelat negativt. Ordet är fritt. Nyheterna sprids som löpeld över webben, inte sällan i transparensens anda. I beta. Obearbetade och ofullständiga. Men öppna för vem som helst att bidra till; kommentera, komplettera och reflektera över. Kanske sprida vidare. I nätverk.

Jeff menar att mediahusens definition på nyheter är de dem själva producerar. Gemene man har en annan definition: Nyheter är det som är nytt för dem, oavsett vem som bidragit med nyheterna.

Jeff frågar sig: Vilket berättigande till existens har egentligen journalister och mediehus idag? Vilket värde kan de tillföra för att i sin tur erhålla värde? Av vilket slag?

Folk vill veta vad som händer omrking dem just nu? Vilka som är på plats och kan berätta om det som händer just där just nu? Och i synnerhet – vilka av dem de känner och kan lita på?

Jeff menar att nyhetsorganisationer inte är förberedda på detta; att de fortfarande lever i illusionen att de utgör det enda och trovärdiga filtret mot omvärlden.

“Vi kan inte längre räkna med att mediekonsumenter söker sig till oss (nyhetsorgansiationer) för att få senaste nytt. Vi måste försöka delta i nyhetsrprocessen som är ständigt pågående på webben. Vi måste försöka nå ut där folk finns och är mottagliga. Vi måste bli en del av deras nyhetsström. En del av deras nätverk. En del av deras liv. Vi kan inte längre tro att nyhetsprocessen börjar hos oss. Vi har tur om den slutar där, eller om vi ens är en del av den”, framhåller Jeff.

Jeff hänvisar vidare till det samtal Facebook grundaren, Mark Zuckerberg,  hade med en icke namngiven men känd mediemogul.

Mediemogulen frågar Mark något frustrerat: “Hur…. Berätta hur kan vi bygga en “community” så som du gjort?

Mark svarar kort: “Det kan ni inte.”

Men sen lite mer nyanserat:
“Ni frågar fel frågor. Man bygger inte umgängen. De finns redan. Det ni borde fråga er är hur ni ska hjälpa er målgrupp och göra det dem älskar att göra.”

Mark kallar det för “elegant organization. Och Jeff menar att om vi journalister ska försöka konkurrera med “mediahus” som Facebook och liknande, så bör vi journalister också försöka hjälpa vår omgivning att organisera sin information så att de kan organisera sig själva. Och om det är så, att vi ska det, så krävs det att vi helt och hållet omdefinierar vilka vi är och vad vi gör.

Kunde inte ha sagt det bättre själv 😉

Så går det när en PR-kommunikatör och en journalist byter jobb


Journalister och PR-kommunikatörer har alltid hyst någon form av hatkärlek till varandra.

Hat när den ena helt upphör att förstå den andres situation och behov. Hat när PR-kommunikatören försöker pracka på journalisten irrelevant smörja på fel sätt, vid fel tidpunkt. Hat när journalisten fullkomligt ignorerar de mest sakliga, ödmjuka idéer till uppslag oavsett vad de handlar om, eller förvränger en historia till oigenkännlighet med ett gytter av sakfel.

Kärlek när den ene hyser respekt och förståelse för och kunskap om den andres situation, behov och integritet. Kärlek när PR-kommunikatören sakligt, ärligt och öppet redogör för vad som har hänt. Kärlek när sakkunniga tillåts svara på frågor istället för medietränade. Kärlek när när information görs tillgänglig istället för otillgänglig. Kärlek när journalisten utnyttjar den sakkunnighet och stundtals rika källa till information som företag och dess representanter faktiskt utgör. Kärlek när journalisten kritiskt granskar det som verkligen hänt och redogör för det, istället för att frossa i snaskiga ovidkommanden.

Tidningen PRWeek’s Kate Magee och Bite Communications PR-konsult Mat Gazeley bytte jobb under en vecka för att försöka sätta sig in i och förstå den andres situation. Lyssna till deras erfarenheter:

Mot bakgrund av detta kan det vara intressant att kika på resultatet av den undersökning som Cision och Bulldog Reporter nyligen gjorde med syfte att försöka ta reda på hur väl samarbetet mellan PR-kommunikatörer och journalister egentligen fungerar. Undersökningen ger dig 1.729 journalisters syn på saken.  Och här följer en sammanfattning:

  • over 57 percent said that PR people help them generate story ideas at least every month. Slightly more than 30 percent said such assistance happens at least every two weeks
  • overall, 94 percent said that PR assistance helped generate at least one story idea during the course of a year, while 6 percent reported never getting PR assistance
  • 17 percent of respondents rely on PR assistance and press releases to develop 40 percent or more of the stories they file, although 61 percent use those aids in only one to 20 percent of their stories
  • 52 percent reported that they promote their stories on the social Web
  • about 54 percent reported editorial staffing cuts
  • 46 percent noted a demand for greater story output
  • 24 percent were asked to work longer hours
  • 24 percent were asked to take on multiple beats
  • 45 percent said they were annoyed by PR people who don’t know the subjects or beats the respondent covers
  • 59 percent said that PR people send irrelevant material
  • Almost 27 percent said PR people don’t fully understand the stories and subjects they themselves are proposing for coverage

Viktigaste journalistkällan borta när polisradion tystnar


Den 1 mars tystnar polisradion och därmed försvinner en av kvälls- och dagstidningsjournalisternas viktigaste källor, det erfar jag efter att ha pratat med diverse källor, däribland Polisen, som själva menar att det nya kommuniktionssystmet “Rakel” inte möjliggör avlyssning som tidigare.

Rikspolisen skriver i ett pressmeddelande att det nya “systemet är digitalt och ersätter cirka 200 gamla analoga systemen” och att “den nya tekniken kommer att förbättra kommunikationsmöjligheterna mellan aktörerna på ett betydande sätt samt vara krypterat. Detta innebär att systemet inte går att avlyssna av andra än de som är anslutna.”

Detta bör inte komma som ett dråpslag för journalister och nyhetsmedia, då skiftet varit känt sen långt tidigare, men bör ändå förändra deras situation markant. Inte minst kommer nyhetsbyråer som den gamla anrika Wighs News drabbas mycket hårt, då i princip hela deras verksamhet bygger på att avlyssna polisradion och sälja nyhetsstoffet till nyhetsmedia.

Det som har mer information i frågan får gladeligen kommentera detta inlägg.

Dyster framtid för journalister


Framtiden ter sig dyster för journalister. Åtminstone om man får tro den av SCB nyss släppta Arbetsbarometern för 2009.

Arbetskraftsbarometern är en årlig enkätundersökning gjord bland ett urval av arbetsgivare. Undersökningen syftar till att ge snabb information om arbetsmarknadsläget och utsikterna på arbetsmarknaden för olika utbildningsgrupper. Arbetsgivarna tillfrågas om hur de bedömer tillgången på sökande med en viss utbildning samt hur antalet anställda kommer att förändras på ett respektive tre års sikt.

Arbetskraftsbarometern ger information om arbetsmarknadsläget och ut­sikterna för 72 utbildningsgrupper, varav huvuddelen utgörs av högskole­utbildningar. Resultaten bygger på svaren på en enkät till ett urval av arbetsgivare. Undersökningen genomförs på hösten varje år.

Andelen arbetsgivare som sökt personal har minskat markant och är nu totalt nere på samma nivåer som i början av 1990-talet. Drygt en tredjedel av arbetsgivarna har under året sökt personal med angiven utbildning, en minskning med 10 procentenheter sedan år 2008. För endast ett fåtal av de 72 utbildningsgrupperna har andelen arbetsgivare som sökt personal
under det senaste året överstigit 50 procent, exempelvis läkare (70 procent) och civilingenjörer elektronik/datateknik/automation (62 procent).

För journalister är läget på arbetsmarknaden betydligt dystrare, och lär inte bli bättre under de närmaste tre åren. År 2007 fanns 9 600 förvärvsarbetande journalsiter, 63 procent kvinnor och 37 procent män. Antal nyexaminerade journalister under 2007/08 var 765 varav 71 procent kvinnor och 29 procent män. Branschen präglas idag av stort överskott, och om inte dagens dimensionering av utbildningen inte förändras finns stor risk för fortsatt överskott under de kommande åren.


Läkare däremot är hett villebråd. Idag råder det stor brist på dem. Och efterfrågan kommer att öka. Så du som inte har ett journalistiskt kall, dra i handbromsen och klä på dig läkarrocken.

Insamlingen av data pågick mellan den 19 augusti och den 21 oktober 2009. Det var  7 304  arbetsställen i urvalet och det totala antalet blanketter var 10 800 (ett och samma arbetsställe kan ingå i urvalet för flera utbildningsgrupper). Andelen  inkomna   blanketter var 75 procent.