What can professional journalists bring to the table?


As citizens we don’t need “journalists”, we need journalism. And journalism is no longer a profession, it’s an activity. An activity that millions of engaged citizens seems to take care of in a much greater extent than ever before. Now days, with help of thousands of web services for researching, editing, packaging, publishing, and distributing.

Still there is people within the industry that claim for the need of professional journalism, among other things, to sustain democracy. If so, I wonder why none is willing to pay for it? Neither consumers nor advertisers or government, as far as I can understand?

As citizens, we would like to know what’s going on, keep ourselves informed. We would like to hear about the latest in the topics we’re interested in. We would like the truth from sources we can rely on. We would like the overview and the details. We want the hard core facts combined with vivid descriptions. And so on.

But we want to express ourselves, as well. Especially in subjects we are engaged and interested in and masters. But we also want share experiences and happenings that just cross our ways or minds, stories we think matters for the neighborhood.

As you well know, the journalists have always been the middleman to meet our needs in this matter, because they’ve been the only ones that got the exclusive opportunities to investigate, refine, edit, produce and distribute stories. And their media have become the gatekeeper or the bottle neck as communication channels. To such an extent that we’ve been prepared (or forced) to pay for it. As consumers or advertisers, each in his special way. But the willingness to pay decreases.

Now days, journalism is a fabulous mix of millions of citizens sharing their experiences and knowledge with each others, via thousands of web services and devices that take care of editing, refining, publishing, packaging and distributing parts, as well. Sometimes in collaboration with professional journalists and media. But mostly not.

The question is what the professional journalists really can bring to the table? And who’s willing to pay for it? No light in the tunnel, what I can see. The news business seems to be broken. And “the owner of the media fumbles in the dark” as Fredrik Strömberg and Jonas Nordling says in Mediavärlden (in Swedish)

A few weeks ago I attend to Berlingske Media international conference about – What Professional Journalism Means for Democracy – as a speaker.

Lisbeth Knudsen, the Chairman of The Berlingske Foundation, wrote in the invitation letter:

For decades, professional journalism has played an important role in our democracies. It still does. But the traditional commercial media business is challenged in its traditional publishing role. The old business model is dead, and the new ones are still not profitable enough to support the same number of professional journalists that the old model could finance.

Being the DNA of our democracy as public watchdogs and creators of the local and national forums for debates, the traditional media business needs to find new ways of financing the expensive part of their business: producing original, investigative, indept journalism.

Can we generate a political debate, political awareness and political involvement on news snacks, news copies and entertainment media?

In Denmark newspapers provide 70% of all original journalism reporting. What are the consequences for our democracy, if professional journalism continues to shrink?

Does it matter at all? How important is quality journalism to our society? Can companies, individuals, institutions, governments, WikiLeaks and others inform us directly? Does our democracy need professional journalistic filtering?

With speakers like Dan Gillmor, Rasmus Kleis Nielsen, Anne McElvoy – the discussion became truly hot. But we never agreed on whether professional journalists are needed or not.

From my point of view, I’ve hard to believe that Denmark’s newspaper is providing 70% of all original journalism reporting. And I don’t think the traditional media is the DNA of our democracy as public watchdogs. I do think, though, that the wisdom of the crowd are the “new watchdogs”. Or as the New York University journalism professor Jay Rosen says: “the more people who participate in the press, the stronger it will be.

One of millions great example of that is Maria Hägglöfs trip with the subway a couple of days ago.The wagon she were sitting in caught fire, and people got scared. She began to report from the scene; shooting photos and videos, writing tweets, etc.

After some time professional journalists of all kind found her tweets and contacted her. And the story got coverage all over.

No big deal, just crowd source that it use to be, right? But what did surprise Maria was that none of these professional journalists actually brought anything new to the table. Maria wrote in her blog post:

“I would say that if journalists today weren’t so incredibly lazy, if they actually strive to do something more than what I’ve already done….”
“… today’s journalists often don’t do more than what citizens have already done via Twitter.”

Ironically, this happening took place on her way to one of the first unconferences about journalism in Sweden, where one of the topics were about who would pay for the  “professional journalism”.

What happens when journalism is everywhere?” does Mathew Ingram wonder in his post in Gigaom. He writes:

“We are beginning to find out. And while it may be a frightening prospect if you are a traditional media company, there is a lot to be optimistic about if you are just interested in the news. A world where everyone is a journalist may be a bit more chaotic and a bit more complicated than the one we are used to, but it will also be a bit more free, and that is clearly a good thing.” Because: “Freedom of the press becomes a lot more important when everyone is the press — or rather, when the internet itself becomes the press.”

To be continued…

To add… a slice of media history 😉

Journalistrollen i upplösning när journalistiken blomstrar


Förutsättningarna för att bedriva bra journalistik har aldrig varit bättre. Trots det är den traditionella journalistrollen i upplösning. Därför att bra journalistik inte längre är en produkt av enbart traditionella journalister. Det är en process tillägnad allmänheten. Där bästa man må vinna. Där bästa historia må spridas, granskas, kritiseras, förädlas, och kompletteras.

För ett par dagar sin anordnade Sim(o) tillsammans med JMK en debatt om “Vem är journalist – och varför?” Och “om journalistrollens upplösning”. Tanken var att utgå ifrån Anders Mildners kritiska essä i boken “Vad väntar runt hörnet?” (Sim(o) 2010) med rubriken ”Den stora upplösningen: Vem är journalist när journalismen vittrar bort? Och varför?”

Debatten blev dessvärre en sorglig historia präglad av pajkastning där främst panelmedlemmarna Helena Giertta, chefredaktör för Journalisten, Sigurd Allern, professor vid JMK, försvarade sitt och sina institutioners existensberättigande med näbbar och klor.

Ungefär med samma argument som den ilskna journalisten, som Anders inledningsvis citerar i sin essä, skäller ut en läsare:

“Hade det inte varit för OSS (läs “journalister”), då hade sådana som DU (läs “läsare”) inte haft en aning om något i det här samhället! Vårt uppdrag är att granska makten och det gör vi varje dag och hade vi inte gjort det hade ingen annan gjort det.”

Helena menar att journalistrollen inte alls är i upplösning, som Anders skriver, utan skriver i sin ledare i senaste numret av Journalisten att “tvärtom har vi bättre förutsättningar än någonsin tidigare, tack vare den nya tekniken”.

Jag håller med Helena om att förutsättningarna för journalistiken som fenomen aldrig varit bättre. Däremot tror jag att den traditionella rollen som “journalist”; den exklusiva skara professionella yrkesutövare som har till uppgift att granska makten och förmedla sanningen om hur saker och ting förhåller sig i omvärlden, aldrig varit mer hotad än nu. Vilket även gäller de traditionella medierna.

Här verkar våra åsikter gå tvärt isär. Jag får tydliga indikationer på att Helena sätter ett likamedstecken mellan journalistroll och journalistik, i den bemärkelsen att ingen annan än just “journalister” kan bedriva journalistik, och att journalister är i princip de som är medlemmar i Journalistförbundet eller liknande, och/eller jobbar för/på ett traditionellt media.

Helena skriver följande i sin ledare:

“Nyligen kom ett ifrågasättande lite från sidan när Flashbacktråden om Bjästa blev ett bidrag till guldspaden. Nomineringen visar att man tappat bort vad journalistik är. Flashback är ett diskussionsforum, där man kan få både tips och inspiration. Ibland kan en tråd även ge faktaunderlag. Men om en Flashbacktråd skulle kunna räknas som grävande journalistik, varför inte lika gärna gå ännu ett steg tillbaka och nominera tingsrättsdomar?
Flashbacktråden är mer att likna vid ett samtal på ett kafé. Ibland är det vederhäftigt och belagt, ibland bara fullt med gissningar, och ibland rent skvaller och elakheter. Men det är när det blir journalistik, i urvalet och presentationen som det blir tillgängligt för en bredare allmänhet.”

Det är möjligt att varken en diskussionstråd på Flashback, tingsrättsdomar, eller dokument på Wikileaks inte bör bli belönade med Guldspadar för bästa grävande journalistik. Men det kanske säger mer om själva tävlingen än om önskvärd journalistik.

Jag kommer sent att glömma när Hasse Johansson precis mottagit Guldspaden för sitt program Dyrkat lås för SVT’s Uppdrag granskning, med motivationen att Hasse med utmärkt grävande journalistik avslöjat något som för allmänheten ej tidigare var känt. Jag ställde mig upp inför hela församlingen och ifrågasatte själva motiveringen då historien ju byggde på det videoklipp på Youtube, som väldigt pedagogiskt visade hur man på mindre än två minuter enkelt kunde få upp ett av ASSA’s säkrast dörrlås, och som innan programmet redan visats 100.000-tals gånger. Jag fick aldrig något bättre svar från Hasse än att videoklippet, med dess många kommentar, inte var journalistik.

Skälet till att de tradionella medierna och journalisterna hittills har kunnat existera är att de haft den exklusiva möjligheten att gräva fram, förpacka, förädla, publicera och distribuera information. Men den tiden är förbi. Sorry Helena, Sigurd och ev Hasse. Idag har i princip vem som helst tillgång till i princip samma verktyg för research, produktion, publicering och distribution, som förstnämnda. Vilket givetvis också speglar konsumenternas tillgång till informationen. Behovet av bra journalistik, är fortfarande stort, kanske större än någonsin, men behovet av traditionella journalister har minskat, och lära minska drastiskt så länge de inte levererar mervärde, till ett pris som inte avskräcker.

Personligen får jag 95% av min information, inspiration och förkovran från andra källor än de traditionella medierna – gratis. Jag får det från ett upparbetat nätverk av personer, företag, institutioner, och liknande, och indirekt från deras nätverk. Och jag har många tjänster som hjälper mig att aggregera denna samlade mängd input till en för mig närmast optimal och outtömlig output av relevant och intressant information.

För vad händer när vi mediekonsumenter söker oss direkt till diskussionsforum som Flashback, och nöjer oss med det? Vad händer när allmänhetens samlade erfarenheter och kunskap publiceras direkt på webben, och kritiskt granskas och förädlas av desamma? Vad händer när när mängder av geniala tjänster organiserar denna input, och serverar oss ett ytterst relevant och intressant urval av den?

Det som händer är att de journalister Helena  talar om nu ställs inför en rejäl utmaning att leverera mervärde.

Den närmast legendariska journalisten och nytänkaren Jeff Jarvis sa under en konferens om framtidens journalistik i Amsterdam att bra journalistik och media inte längre är något journalister har monopol på. Den finns precis överallt, och produceras av allmänheten.

Lyssna på Jeff Jarvis föredrag om framtidens journalistik

Jeff menar att nyheter inte är en produkt, som många traditionella journalister och mediahus gärna ser den som, utan en process. Jeff säger att nyheter som produkt är begränsade till produktion och distribution. De är proprietära, kontrollerade, centraliserade och monopoliserade. Envägskommunikation som passar alla. Med perfektion som standard.
Nyheter som process är alltid öppna för kommentarer, kompletteringar och tillägg. De är transparenta, beta och ofärdiga. De är en del av en större kontext, ett nätverk, med in- och utlänkar.

Jag väljer att avsluta detta inlägg med några av hans tänkvärda rekommendationer till traditionella mediahus, för att de ska ha någon möjlighet att konkurrera med omvärlden om mediekonsumenternas uppmärksamhet:

“As News organizations, we can’t expect that the consumers will come to us anymore. We must make us embeddable and spreadable. We must find a way to go where people are and be a part of their lives. Be a part of their community. A part of their news feed. The process doesn’t start with us. If you’re lucky – it ends with us. Or we’ll be a part of it.

Kika på hans föredrag, och återkom gärna med kommentarer till både det och Helenas Ledare, Anders inlägg, och detta inlägg.

Läs också Fredrik Strömbergs utmärkta blogginlägg om debatten ifråga, och även Mediestudiers eget blogginlägg.

Sist men inte minst, efter att ha publicerat detta inlägg så hörde @ceciliadjurberg (redaktör) av sig på Twitter och påminde mig om #medieormen en slags webbok öppen för alla – om det de kallar “journalistik 3.0” Kolla!

Dagens journalistik fortfarande på kräftgång


Dagens journalistik går fortfarande kräftgång i den nya kommunikativa världen. Den slutsatsen kunde vi alla dra efter att nyligen ha arbetat oss igenom en intensiv dag på “The future of journalism” under PICNIC 2010 i Amsterdam.

PICNIC är en årligen återkommande konferens med syfte att ta pulsen på (och sudda ut gränserna mellan) det senaste inom kreativitet, vetenskap, teknik, näringsliv och samhälle. En dag av årets konferens vigdes åt framtidens journalistik, med European Journalism Centre som värd.

En rad mer eller mindre kända profiler inom journalistik och media tog chansen att predika och bolla idéer med en engagerad publik, däribland Jeff Jarvis.

Två kända journalister 😉

 

Sammanfattningsvis kan man konstatera att den framtida journalistiken man pratade om borde vara här för länge sen. För det är nu det händer.

Låt mig bara kort få sammanfatta vad Jeff Jarvis så i sitt anförande. Jeff är som ni vet en blixtrande skicklig journalist som arbetat för ledande dagstidningar som Chicago Tribune, The Guardian, Entertainment Weekly, the New York Daily News och San Francisco Examiner. Idag uppskattad professor på City University of New York’s Graduate School of Journalism med eget spännande mediaprogram. Dessutom välrenomerad bloggare med Buzzmachine och känd för att ha skrivt “What would Google do?”

Jeff säger att nyheter inte är en produkt. Det är en process, som delvis innehåller nyheter. Nyheter var mer av en produkt förut, då de enda som då kunde producera, förpacka och distribuera nyheter var en förhållandevis liten och exklusiv skara journalister och mediehus. Ett centraliserat, kontrollerat och envägskommunikativt oligapol. Inte längre. Nästan.

Idag har gemene man fått tillgång till samma verktyg som journalisterna. Det är bara skolningen som fattas. Vilket inte är odelat negativt. Ordet är fritt. Nyheterna sprids som löpeld över webben, inte sällan i transparensens anda. I beta. Obearbetade och ofullständiga. Men öppna för vem som helst att bidra till; kommentera, komplettera och reflektera över. Kanske sprida vidare. I nätverk.

Jeff menar att mediahusens definition på nyheter är de dem själva producerar. Gemene man har en annan definition: Nyheter är det som är nytt för dem, oavsett vem som bidragit med nyheterna.

Jeff frågar sig: Vilket berättigande till existens har egentligen journalister och mediehus idag? Vilket värde kan de tillföra för att i sin tur erhålla värde? Av vilket slag?

Folk vill veta vad som händer omrking dem just nu? Vilka som är på plats och kan berätta om det som händer just där just nu? Och i synnerhet – vilka av dem de känner och kan lita på?

Jeff menar att nyhetsorganisationer inte är förberedda på detta; att de fortfarande lever i illusionen att de utgör det enda och trovärdiga filtret mot omvärlden.

“Vi kan inte längre räkna med att mediekonsumenter söker sig till oss (nyhetsorgansiationer) för att få senaste nytt. Vi måste försöka delta i nyhetsrprocessen som är ständigt pågående på webben. Vi måste försöka nå ut där folk finns och är mottagliga. Vi måste bli en del av deras nyhetsström. En del av deras nätverk. En del av deras liv. Vi kan inte längre tro att nyhetsprocessen börjar hos oss. Vi har tur om den slutar där, eller om vi ens är en del av den”, framhåller Jeff.

Jeff hänvisar vidare till det samtal Facebook grundaren, Mark Zuckerberg,  hade med en icke namngiven men känd mediemogul.

Mediemogulen frågar Mark något frustrerat: “Hur…. Berätta hur kan vi bygga en “community” så som du gjort?

Mark svarar kort: “Det kan ni inte.”

Men sen lite mer nyanserat:
“Ni frågar fel frågor. Man bygger inte umgängen. De finns redan. Det ni borde fråga er är hur ni ska hjälpa er målgrupp och göra det dem älskar att göra.”

Mark kallar det för “elegant organization. Och Jeff menar att om vi journalister ska försöka konkurrera med “mediahus” som Facebook och liknande, så bör vi journalister också försöka hjälpa vår omgivning att organisera sin information så att de kan organisera sig själva. Och om det är så, att vi ska det, så krävs det att vi helt och hållet omdefinierar vilka vi är och vad vi gör.

Kunde inte ha sagt det bättre själv 😉

Viktigaste journalistkällan borta när polisradion tystnar


Den 1 mars tystnar polisradion och därmed försvinner en av kvälls- och dagstidningsjournalisternas viktigaste källor, det erfar jag efter att ha pratat med diverse källor, däribland Polisen, som själva menar att det nya kommuniktionssystmet “Rakel” inte möjliggör avlyssning som tidigare.

Rikspolisen skriver i ett pressmeddelande att det nya “systemet är digitalt och ersätter cirka 200 gamla analoga systemen” och att “den nya tekniken kommer att förbättra kommunikationsmöjligheterna mellan aktörerna på ett betydande sätt samt vara krypterat. Detta innebär att systemet inte går att avlyssna av andra än de som är anslutna.”

Detta bör inte komma som ett dråpslag för journalister och nyhetsmedia, då skiftet varit känt sen långt tidigare, men bör ändå förändra deras situation markant. Inte minst kommer nyhetsbyråer som den gamla anrika Wighs News drabbas mycket hårt, då i princip hela deras verksamhet bygger på att avlyssna polisradion och sälja nyhetsstoffet till nyhetsmedia.

Det som har mer information i frågan får gladeligen kommentera detta inlägg.

Sociala medier källa för 50% av journalisterna


Resultatet från PR Barometern Samhälle 2009 är sammanställt. 1300 journalister från Sverige, Norge, Danmark och Finland har fått utvärdera sina relationer med 39 olika organisationer inom offentlig sektor. Kontentan är inte iögonfallande: Journalisterna är överlag mest nöjda med presshanteringen hos intresseorganisationer, men trovärdigheten i informationen är störst bland utbildningsinstitutioner.

Det som dock var lite intressant var den sk “trendfrågan“. Inför varje genomförelse av PR-Barometen så tilläggs nämligen en fråga kring trender och liknande. År 2009 rörde trendfrågan användandet och medvetenheten av sociala medier som källa för publiceringen av artiklar. 222 svenska samhällsjournalister tillfrågades huruvida de har använt sig av sociala medier som källa till artiklar som de publicerat.

Det visade sig att hälften (50%) av de tillfrågade journalisterna i Sverige använder sig av sociala medier som källa till artiklar och nyheter. Där de traditionella bloggarna, Facebook och twitter i nämnda ordning, var de populäraste.

Trenden i övriga nordiska länder som undersökningen gjordes i är princip densamma. Minst användande av sociala medier finner vi bland de finska journalisterna.

Undersökningen verkar vara gjord av Aalund Business Research.

The Guardian dödar Murdochs affärsmodell


Alan Rusbridger, redaktör på Guardian, dödar Murdochs affärsmodell, eller snarare “the universal pay wall” under sin föreläsning på det femte och årliga “Hugh Cudlipp”-eventet om journalistik och dess framtid. Alan menar att universella betalväggar skulle underminera såväl den framtida journalistiken som dess affärer. Under sin föreläsning säger han:

…no one can currently be sure about the business model for what we do. We are living at a time when – as the American academic Clay Shirky puts it – “the old models are breaking faster than the new models can be put into place”.

Ungefär samtidig som Alan höll sin föreläsning, deltog jag lustigt nog i ett två-dagars sk “Multi-channel Seminar” i Kleivstua några mil norr om Oslo. Det var NHST, en av Norges ledande tidningshus, som bjudit in koncernens ledande nyckelpersoner för att diskutera framtida affärer i ett nytt medielandskap. Agendan var enligt nedan:
Session 1: Background and Multi-channel media landscape overview
Session 2: How to relate to social media?
Session 3: How do we relate to multi-channel publishing?
Session 4: Organising for a multi-channel future
Session 5: The way forward

Jag vågar påstå att i samma stund satt ytterligare en uppsjö tidningshus runt om i världen i liknande seminarier på liknande tema med samma syfte. För faktum är att morgondagens affär för tidningshusen är höljd i dunkel. Förvirringen är stor. Ovissheten och osäkerheten likaså.

En hel del tidningshus har redan gått i konkurs, andra håller fortfarande näsan över vattnet, medan ett fåtal blomstrar. Några har satt ner ena foten på hur affärerna ska se ut fortsättningsvis. Men de flesta svävar i ovisshet. Rupert Murdoch är väl en av de mest kända, som bestämt sig för att ta betalt för innehåll även på webben. En strategi som världens samtliga tidningshus följer med stort intresse.

NHST hör till de traditionella och papperstunga tidningshus som bortsett från en liten dipp senaste året, kanske inte blomstrar, men ändå går förhållandevis starkt. Vilket inger såväl beundran som respekt. Men hur deras affär kommer att se ut i framtiden, är osäkert. Därav seminariet.

The Guardian, måste anses tillhöra de lite modernare tidningshusen som inte heller verkar vara helt säkra på hur deras affär ser ut i morgon, men ändå har valt en strategi som går stick i stäv med Murdochs.

Personligen så är jag fast och fullt övertygad om att Guardian är inne på rätt linje. Alan kommenterar följande inspel från Murdochs:

The business model is that one that says we must charge for all content online. It’s the argument that says the age of free is over: we must now extract direct monetary return from the content we create in all digital forms.

Med följande frågeställning:

Why I find it such an interesting proposition – one we have to ask, and which, typically, that great newspaper radical Rupert Murdoch, is forcing us to ask – is that it leads onto two further questions.

– The first is about ‘open versus closed’. This is partly, but only partly, the same issue. If you universally make people pay for your content it follows that you are no longer open to the rest of the world, except at a cost. That might be the right direction in business terms, while simultaneously reducing access and influence in editorial terms. It removes you from the way people the world over now connect with each other. You cannot control distribution or create scarcity without becoming isolated from this new networked world.

– The second issue it raises is the one of ‘authority’ versus ‘involvement’. Or, more crudely, ‘Us versus Them’. Again, this is similar to the other two forks in the road, but not quite the same. Here the tension is between a world in which journalists considered themselves – and were perhaps considered by others – special figures of authority. We had the information and the access; you didn’t. You trusted us filter news and information and to prioritise it – and to pass it on accurately, fairly, readably and quickly. That state of affairs is now in tension with a world in which many (but not all) readers want to have the ability to make their own judgments; express their own priorities; create their own content; articulate their own views; learn from peers as much as from traditional sources of authority. Journalists may remain one source of authority, but people may also be less interested to receive journalism in an inert context – ie which can’t be responded to, challenged, or knitted in with other sources. It intersects with the pay question in an obvious way: does our journalism carry sufficient authority for people to pay – both online (where it competes in an open market of information) and print?

The Guardian förmedlar här Alan Rusbridger hela föreläsning ordagrant. Läs den!! Och lyssna på när han intervjuas av det jag förmodar vara Steve Busfield tillika kollega på The Guardian. Sök även på Alan Rusbridger hugh cudlipp på Google News, Google, och bloggsök, så har du ett gäng relaterade inlägg.

To be continued… Och här kom nyss en tweet från @andersolofsson: Redesign och paywall för 4 milj $ – 35 (trettiofem) betalande: “Only 35 People Will Pay To Get Past Newsday’s Paywall” Tack för det tipset, Anders.

Dyster framtid för journalister


Framtiden ter sig dyster för journalister. Åtminstone om man får tro den av SCB nyss släppta Arbetsbarometern för 2009.

Arbetskraftsbarometern är en årlig enkätundersökning gjord bland ett urval av arbetsgivare. Undersökningen syftar till att ge snabb information om arbetsmarknadsläget och utsikterna på arbetsmarknaden för olika utbildningsgrupper. Arbetsgivarna tillfrågas om hur de bedömer tillgången på sökande med en viss utbildning samt hur antalet anställda kommer att förändras på ett respektive tre års sikt.

Arbetskraftsbarometern ger information om arbetsmarknadsläget och ut­sikterna för 72 utbildningsgrupper, varav huvuddelen utgörs av högskole­utbildningar. Resultaten bygger på svaren på en enkät till ett urval av arbetsgivare. Undersökningen genomförs på hösten varje år.

Andelen arbetsgivare som sökt personal har minskat markant och är nu totalt nere på samma nivåer som i början av 1990-talet. Drygt en tredjedel av arbetsgivarna har under året sökt personal med angiven utbildning, en minskning med 10 procentenheter sedan år 2008. För endast ett fåtal av de 72 utbildningsgrupperna har andelen arbetsgivare som sökt personal
under det senaste året överstigit 50 procent, exempelvis läkare (70 procent) och civilingenjörer elektronik/datateknik/automation (62 procent).

För journalister är läget på arbetsmarknaden betydligt dystrare, och lär inte bli bättre under de närmaste tre åren. År 2007 fanns 9 600 förvärvsarbetande journalsiter, 63 procent kvinnor och 37 procent män. Antal nyexaminerade journalister under 2007/08 var 765 varav 71 procent kvinnor och 29 procent män. Branschen präglas idag av stort överskott, och om inte dagens dimensionering av utbildningen inte förändras finns stor risk för fortsatt överskott under de kommande åren.


Läkare däremot är hett villebråd. Idag råder det stor brist på dem. Och efterfrågan kommer att öka. Så du som inte har ett journalistiskt kall, dra i handbromsen och klä på dig läkarrocken.

Insamlingen av data pågick mellan den 19 augusti och den 21 oktober 2009. Det var  7 304  arbetsställen i urvalet och det totala antalet blanketter var 10 800 (ett och samma arbetsställe kan ingå i urvalet för flera utbildningsgrupper). Andelen  inkomna   blanketter var 75 procent.