Varför sälja nyheter om bara 1% vill köpa nyheter?


I morse läste jag Hanna Dunérs artikel i SVD “Mediabolagens på jakt efter nya affärsmodeller” (och den här), och jag är nära nog chockad över den infantila debatt som förs kring hur traditionell media ska tjäna pengar i framtiden.

Är det verkligen så illa att traditionella mediabolag inte har bättre koll på sin affärer än vad artikeln ger sken av?

Några citat ur artikeln från nyckelpersoner inom Sveriges ledande media fick mig att ramla av stolen:

Sara Öhrvall chef för Bonniers utvecklingsavdelning Research & Development “tror att det går att skapa betalningsvilja om produkten har ett värde som konsumenten är villig att betala för.”

“…materialet måste vare exklusvit och förpackat på ett sätt så att det finns en betalningsvilja.”

Thomas Brunegård tror på “att vid rätt tidpunkt kunna erbjuda en produkt eller tjänst med en snabb och enkel betalningsmodell”.

Fredrik Karén chef för SvD.se menar att “den absolut sörsta risken är att användarna försvinner till andra sajter och trafiktappen blir så stora att vi förlorar den lilla annonsaffär vi har.”

Thomas Mattson, chefredaktör på Expressen “tror att nya intäktsströmmar är nödvändiga för nyhetssajternas överlevnad”.

NO SHIT!? Eller, som man brukar säga: Har Påven löjlig hatt?

Av artikeln att döma, och fler därtill, får man en känsla av att de precis har upptäckt Kotlers fyra P:n (Price, Product, Place, Promotion), och nu är i fullt sjå med att jonglera med variablerna.

Men så är det ju naturligtivs inte. Jag känner ju flertalet av personerna ifråga, och de är ju mångfalt smartare än jag. Så vad är det som händer egentligen?

Med all respekt för att tradionell medias förutsättningar förändrats mycket snabbt och kraftigt. Men är det verkligen möjligt att de än idag inte vet vad de ska ta betalt för respektive tjäna pengar på?!

Jag begriper inte varför det skulle vara så svårt att göra en vanlig enkel marknadsundersökning, där man försöker ta reda på vad marknaden är intresserad av, och kan tänka sig betala för. Och med utgångspunkt från dettta hitta en nisch, där konkurrensen inte är allt för blodig, och där kostnaderna för att ta fram produkten understiger intäkterna, så att ett litet bidrag kan erhållas?

Om vi får tro på den undersökning från Jupiter som Hanna refererar till i sin artikel, där bara 1% kan tänka sig att betala för nyheter på nätet, så verkar det ju inte särskilt klokt att försöka sälja just nyheter på nätet. Eller har jag missförstått något?

Å andra sidan verkar det heller inte särskilt klokt att skänka bort nyhterna gratis, då allt färre vill finansiera den verksamheten med annonser och liknande.

Av det kan man dra slutsatsen att hålla på med nyheter på nätet, är ingen särskild god affär.

Då kan man ju argumentera att det är skillnad på nyheter och nyheter. Rikigt jäkla bra nyheter kanske det finns en betalninsvilja för. Men å tredje sidan så verkar de kosta för mycket att ta fram att lönsamheten även i detta fall skulle lysa med sin frånvaro.

Och så var ju det där med konkurrensen… Det blir inte så lätt att konkurrera med miljontals medborgar journalister, som sammantaget, är både smartare och snabbare, än de traditionella journalisterna.

Ta artikeln ovan som ett exempel. Nej, jag har inte betalt för den. Och skulle förmodligen inte betala för den heller, då nästan inget av det som står där är särskilt nytt för mig, då mitt bloggnätverk redan försett mig med merparten av innehållet.

Paul Frigyes berör ovan nämnda i sin utmärkta krönika: “Betalningsviljan: åter till pappret“, där han bl a skriver:

“Som bekant kan pressen bara ta betalt för unikt material, sådant som inte bloggarna gör gratis. Det vill säga inte snabb rapportering, allmänna nyheter eller åsikter. Men väl verifierade fakta, journalistiskt fotarbete, lokal kännedom, autentisk bildjournalistik, välförpackad lyx- och livsstilsläsning, servicejournalistik, konsumentjournalistik och underhållning. En produkt som komponerar urval av dessa element har ett stort värde. Och går att ta betalt för. Även om det handlar om samma artiklar är det lättare att ta betalt för dem i en papperstidning. Man upplever sig få något för pengarna: En fysisk produkt.”

Anna Serner, VD på TU, håller inte med i sitt inlägg på SVD Brännpunkt: “Själva frågan om tidningar ska ta betalt för sitt redaktionella material på nätet andas dåligt självförtroende. Självklart ska de ta betalt, det intressanta är för vad?”

Läs även Joakims inlägg i debatten på sin Mindpark blogg: “Freemium är inte en prenumeration” och missa inte heller Fredric Karéns inlägg på samma tema i SVD-bloggen. Och inte minst Jonas Lejionhufvuds “Endast en av 20 är beredd att betala för nyheter”

Av Kristofer Björkman

Tidningskris? Inte då. Här tipsen till framgång


Tribunes ansökan om konkurrsskydd för en dryg vecka sen gav onekligen nytt bränsle åt debatten om tidningskrisen. Som mer nyanserat borde utvidgas till att omfatta all traditionell media.

För några dagar sen skrev Martin Jönsson för SVD att “Härdsmältan nära för USA-tidningarna“. Idag läste jag “Press under press” på DN’s ledare. Kvar på skrivbordet ligger senaste numret av Journalisten med Göran Rosenbergs krönika uppslagen: “Krisen och journalistiken“. Ingen munter läsning. Inte någonstans. Åtminstone inte för de som på något sätt berörs av traumat. Jag inkluderad. För det som slår mig i alla dessa redaktionella alster, och många andra med dem, är att man målar upp en mycket mörk bild av traditionella media, helt utan ljusglimtar. Minst av allt presenteras konkreta förslag på vad man skulle kunna göra för att råda bot på den nedåtgående spiralen. Knappt ens några idéer.

Av allt jag läst så har jag endast kunna urskilja några självande sista ord från ovan nämnda ledare på DN:

“Något som skulle kunna bryta den onda cirkeln vore om det etablerades nya, enklare former för betalning av småsummor för material som erbjuds på internet. Det ekonomiska trycket på tidningarna skulle också minska om läsplattor blev en succé och det gick att spara pengar på tryckning och distribution.”

Men inte ens dessa, enligt min mening inte särskilt spännande förslag, fick leva särskilt länge, innan ridån gick igen. För i meningen efter gick att läsa: Men där är vi inte i dag.”

Nä, där är ni inte idag. Men frågan är vad ni skulle kunna göra?

Någon gång måste vi börja, så varför inte nu.” skriver Mikael Zackrisson för VA, och citerar en deltagare på konferensen Disruptive Media som ägde rum i början av december.

Uppmaningen verkar vara riktad till honom själv; eller hans egen arbetsgivare; eller åtminstone den tidning han själv jobbar för; då han några rader längre ner skriver:

“”Det kommer bli ett blodigt 2009”, säger min chef här på redaktionen. Det är uppenbart att det inte går att köra på som förut. Att bygga bilar som ingen vill ha.
Att ge ut tidningar som ingen vill läsa, i alla fall inte i den form de haft historiskt.”

Mikael frågar sig varför inte tidningar gör som professionella företag; lyssnar på sina kunder:

“Nätet har gett oss alla de möjligheter vi drömt om för att lyssna till, kunna kommunicera med, samtala med och kanske till och med samarbeta med våra kunder och läsare.”

Och listar därefter upp några konkreta tips på effektiv socialisering. Frisk fläkt onekligen.

Men det verkliga ljust i tunneln står Jardenberg för i sitt senaste inlägg: “Nya tider, nya jobb för redaktionen“. Fattas bara, han är ju VD för utvecklingsbolaget Mindpark, men ändå. Här levereras det minsann. Och i transparensens tecken delar han med sig till alla, även konkurrenter. Håll tillgodo. Joakim skriver:

De flesta verkar vara överens om att tidningsbranschen befinner sig ett läge som kräver stora omställningar. När upplagorna sjunker, och intäkterna med det, så måste man se över ekonomin. Men allt får inte handla om rationaliseringar och besparingar. Det är minst lika viktigt att vi försöker konkretisera vad som måste göras för att vi ska nå vår nya roll i framtiden.”

Och fortsätter med att ladda upp ett gäng förslag på nya nödvändiga redaktörer: Sökredaktör, statistikredaktör, projektredaktör, länkredaktör, communityredaktör, nätverksredaktör, taggredaktör, mashupredaktör, nätkvalitetsredaktör, internetredaktör.”

Klockrent!

Som inte det vore nog, så ber han sina läsare fylla på med egna förslag, för att hålla dokumentet vitalt.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Bjud in publiken – annars är det kört


Det här inlägget är en hyllning till Martin Jönsson (SVD) för hans klarsynthet, ödmjukhet och öppenhet till den oerhörda förändring såväl medie- som kommunikationslandskapet i sin helhet står inför. Jag syfter inte minst på hans senaste blogginlägg “Tänk om de är bättre än vi är?”, som noga redogör för hur journalister och media måste samagera med sin publik för att överleva. Och detta i egenskap av att vara chefredaktör för SVD.se. Bravo!

Tiden är iprincip förbi då journalisten är den som förklarar hur saker och ting förhåller sig. Tiden är förmodligen snart också förbi då det är journalisten som har bäst tillgång till information från källan. Och tiden är definitivt förbi då journalisten eller, snarare mediet, är bäst på att distribuera information. Kvar är förpackning och förädling. Som hänger ihop. Och frågan är om inte tiden snart är förbi vad det gäller dessa två USP:ar också? Nej, jag tror inte det. Om journalisterna, redaktionerna, och medierna skärper till sig ordentligt

Martin Jönsson skriver i sitt inlägg: “Jag tror att publiken vet rätt bra redan hur verkligheten ser ut. Jag tror att de i många fall kan mer än vi, i de mest komplicerade ämnen. Och jag vet, att de förväntar sig att bli behandlade med respekt.”

“…om vi inte skildrar rätt saker, på rätt sätt, kommer publiken att välja bort oss, i allt högre grad. För de har alternativ i dag, i en omfattning som vi aldrig varit i närheten av tidigare. De har andra källor som kan ge dem exakt det de är mest intresserade av. Båda all världens medier, via nätet och andra sorters medier i den parallella, sociala medievärlden, i bloggar och nätverk.”

Det går “inte längre att ha löpsedlar som säger sig veta. Inte när vem som helst kan gå in på nätet och få besked direkt från källan”.

“Man går inte till de traditionella källorna, utan man tar in det som kommer via ens nätverk, via de personer man litar mest på och lyssnar mest på.”

“Det finns, hela tiden, nyhetsalternativ. Och en del är – faktiskt – bättre än den traditionella journalistiken. Lesson to learn.”

Mats Bergstrand (DN), Dan Josefsson (Aftonbladet) och andra bakåtsträvare – läs och lär. Respekt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,