Eniros katalog-ekvation obegriplig


Är det någon som får ihop Eniros katalog-ekvation?

För det första så håller jag med miljövännerna om det förkastliga i att köra ut drygt fem miljoner tunga papperskataloger över hela Sverige.
För det andra så känns “företaget” närmast absurt när det sker till hushåll som inte verkar vilja ha katalogerna?

Vore det inte bättre att de som faktiskt vill ha katalogerna beställer dem än tvärtom, undrar Mikael Karlsson, ordförande för Naturskyddsföreningen, i en artikel i dagens DN?
Nej, det är varken “…bättre för miljön eller ekonomiskt försvarbart för vår egen del”, säger Katarina Lind, produktchef för Eniros Gula sidorna.

Det är klart att det inte skulle vara ekonomiskt försvarbart för Eniro att jobba med en sk “opt-in”-lösning. Det skulle vara som att distribuera gratistidningar bara till dem som beställt dem. Få skulle beställa dem och affärsmodellen, som bygger på räckvidd och annonser, skulle helt sättas ur spel.

Efter idel påtryckningar så har Eniro dock gjort det möjligt att avsäga sig katalogen på deras hemsida. Exakt hur många som har utnyttjat möjligheten är det ingen som vet, då Eniro vägrar att offentliggöra uppgiften, men årets upplaga sägs ha sjunkit endast med 100.000 ex.

Katarina Lind är nöjd, och hänvisar till en undersökning som visar att hälften av hushållen faktiskt använder telefonkatalogen regelbundet. Exakt hur den undersökningen har gått till är ovisst, men något säger mig att siffrorna skulle se annorlunda ut om SCB gjorde den.

Nåväl, ponera att undersökningen stämmer. Jag får i alla fall inte ihop katalog-ekvationen. Eftersom det bara finns drygt fyra miljoner hushåll i Sverige, skulle det innebära att “bara” två miljoner använder katalogen regelbundet. Hur kommer det sig då att Eniro trycker fem miljoner ex för att distribueras i Sverige? Företagen kanske också ska ha varsitt ex? Mig veterligen finns det knappt 300.000 företag i Sverige. Plocka på myndigheter, föreningar, klubbar och organisationer så kanske man kommer upp i 500.000. Var hamnar resten av de miljontals katalogerna?

Jag kan bara dra slutsatsen att de hamnar utanför dörren till de hushåll och liknande som varken använder eller vill ha katalogen ifråga. Och att bygga sin affär på att skicka ut kataloger till folk som inte vill ha den, känns oerhört tveksamt.

Andra bloggar om: , , , , , ,

USAs ledande Tech analytiker: “PR utan “opt out” är omänsklig”


Att PR utan “opt out” är omänsklig är inget nytt, ändå står den som spön i backen. Varför? frågar sig Josh Bernoff – en av amerikas ledande tech analytiker med 13 år på Forrester Research i ryggen. En stjärn-analytiker som bland annat beskrivits så här:
“Josh’s analysis aims at a deeper understanding of people, how they use technology, and how that affects business.”

“Opt out” betyder att mottagaren av exempelvis ett budskap ska ges möjlighet att frånsäga sig framtida budskap av samma typ från samma källa. Dess syster är “opt in” vilket är snäppet hårdare och betyder att mottagaren inte får budskapen förrän de själva begärt det.

Josch inleder det nyligen publicerade blogginlägget: “Three PR Emailers That Didn’t Seem Very Human”, med följande rader:

“All three of these PR emailers are guilty of the same sin: failing to give me a way to opt out. It’s human to give me a way to say good bye. Otherwise I feel helpless and I resent the companies who won’t let me go. That’s bad PR.”

Men till skillnad från andra jagade opinonsbildare antar Josh att det finns en människa bakom dessa budskap som någonstans vill väl. Varför han beslutar sig för att kontakta dem och fråga hur de tänkte när de skickade sin information till honom. En liten research som i all sin enkelhet genererade ganska underhållande och matnyttig läsning, i synnerhet för oss som jobbar med PR i någon form.

Läs inlägget i sin helhet här, och uppmanar alla berörda detsamma som Josh:

“Marketers, as you read these stories, ask yourself, “Is this how I behave?” Then start marketing more like a human.”

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,