Court of newspapers – condemn before acquit – too bad


It’s pretty hard to be famous when the media has found indication of criminal act of that person. I of course refer to Ola Lindholm and that he eventually has been taken cocaine. I feel sorry for Ola. I’ve got no idea if he has taken cocaine or not, but even if he had, I still think Expressens behavior is beneath contempt.
Oh, yes, I know, Expressens mission and duty is to present what really has happened. The truth and nothing but the truth. And I appreciate and do respect that. But I dislike when these kind of newspapers angle their stories to such a degree that even if they stick to the truth, you don’t interpret them that way. You would probably got the wrong picture in the bitter end. The sensational picture.
If these media tried to really really understand what has happened, and describe that, instead of just chase sensations, they would have sold less copies, but we would have a much more human and interesting world.

Our court of law use to acquit before condemn, but for these media is the other way round, and that’s too bad.

Please read Ola’s post, the article of Expressen and Expressens editor in chief’s comments to Ola’s posting (all of them in swedish though). What do you think?

18% av Internetanvändarna köpt nyheter på webben


65% av Internetanvändarna i USA har betalat för innehåll från webben. 18% av dessa nyhetsrelaterat material. Detta enligt en undersökning av The Pew Internet Project där drygt 1.000 amerikanare intervjuats per telefon under oktober och november 2010. 755 av dem använde Internet och blev representativa för undersökningen ifråga.

Värt att nämna är att Internetanvändarna som köpt innehåll från webben, har betalat i snitt 10 dollar per månad för det (några extremanvändare undantagna). Vad de 18% har betalat för det nyhetsrelaterade materialet framgår inte. Men jag antar att det inte överstiger ovan nämnda 10 dollar. Snarare tvärtom.

Intressant är ockås att de som köpt nyheter framför allt är höginkomsttagare med en lön på mer än 75.000 dollar per år. Mer än dubbelt så många av sistnämnda hade köpt nyhetsrelaterat material från webben i jämförelse med de som “bara” tjänar mellan under 49.999 dollar per år. Med nyhetsrelaterat material menas en dagstidning, annan tidning, artikel eller rapport.

Rapporten är inte särskilt unik, men ändå intressant, då den ånyo ger oss indikationer på vilken viljan är att betala för nyhetsrelaterat material från webben, och att just detta är något som media fortfarande försöker förstå och testar. Huruvida 18% av Internetanvändarna är mycket eller lite låter jag vara osagt. Men undersökningen ger mig ingen anledning att ändra min tro att media lär få fortsatt problem med att ta betalt för sina redaktionella alster, så att det lämnar ett litet bidrag till fortsatt verksamhet.  Konkurrensen av billigare (läs gratis) och/eller minst lika bra, om inte bättre (ny) media, är fortfarande för stor. Men 18% är ändå 18% och jag är säker på att många tolkar detta som (ytterligare) bevis för att det faktiskt går att ta betalt för nyheter på nätet.

Äntligen! NY Times slutar trycka tidningar


I ett omtalat inslag i Charlie Rose talk show, för över ett år sen, uppmanade Marc Andreessen, bl a grundare av Netscape, tidningshuset New York Times att stoppa sina pressar, till förmån för ny media, ny journalistik och nu affärslogik. Nu äntligen händer det! New York Times kommer att sluta trycka tidningar och öppna upp för ny journalistik, nya tjänster och ny affärsmodeller.

Innerst inne har vi alla vetat att papperstidningen för eller senare kommer att försvinna; att det bara har varit en fråga om tid. Sen dess har många – inte minst Marc Andreessen – upplevt att tidningshusens oförmåga att släppa sin papperstunga verksamhet bara blivit gigantisk hämsko att tänka nytt, tänka framåt.

Även om New York Times ordförande och ansvarige utgivare, Arthur Sulzberger Jr, inte vill säga när New York Times slutar tryckas, så är detta ändå en väldigt tydlig signal till alla i branschen; att nu är det slut; nu är det dags att släppa hörnflaggan; ta tjuren i hornen och bygga för framtiden. Min tro att många i branschen, trots allt känner lättnad, över detta ställningstagande. Det kommer inte bli lätt, men nu vet man i alla fall vad som gäller. Ännu bättre kanske hade varit att sätta upp en deadline?

Nu finns inga gränser för kreativitet och uppfinningsrikedom. Och New York Times ligger inte på latsidan. Deras projekt News.me, som sägs lanseras i slutet av året, lovar gott. Exakt vad det kommer resultera i är osäkert, men man får indikationer på att läsarna enkelt ska kunna skräddarsy sitt eget nyhetsflöde. Och att källan inte alltid behöver vara New York Times utan källor ur ens eget sociala nätverk. Greppet är inte särskilt nytt, som Mashable också konstaterar, men därmed inte ointressant. Tvärtom. Frågan är vilka konkurrenterna blir?

Tack för tips till Jimi Wikmans blogg.

Tufft för tidningar när Twitter blir tidning


Sociala nyhetsapplikationer bättre än tidningarnas? Förpackningskriget trappas upp. Hur ska tidningarnas egna iPad-applikationer konkurrera med applikationer som samlar in alla dina sociala nyhetskällor på ett och samma ställe, som Flipboard och Paper.li?

Tidningars existensberättigande har hittills byggt på fyra värden som alla utgjort mer eller mindre stora konkurrensfördelar: Förmågan att: 1)  gräva fram uppslag till bra berättelser 2) förädla berättelserna i god journalistisk anda 3) förpacka dem 4) och distribuera den slutgiltiga produkten till hugade spekulanter.

Men i takt med den nya tidens intåg har konkurrensfördelarna gentemot nya mediala spelare minskat, och i viss mån helt försvunnit. Journalisterna, tillika redaktioner i sin helhet, kämpar för att vara först med det senaste och hetaste, men lyckas numer sällan slå allmänheten på fingrarna i frågan. Den majoritet av människor som nu verkar vilja bidra med sina upplevelser, erfarenheter och kunnande blir allt större. Förädlingen av utsagorna sker numer kollektivt. Där alla bidrar med sin spjutspets; sin lilla pusselbit. Tillgängligheten för den intresserade är närmast obegränsad och minst sagt raffinerad. Aldrig tidigare har det varit så enkelt och effektivt att få det, och bara det, som är intressant. Enda problemet är att det finns så mycket som är intressant. Men det är en annan historia.

Kvar är “förpackningen” av det förädlade materialet. Många anser att här i ligger tidningarnas verkliga värde, sen de förlorat nyhetsnerven. Bra bildspråk, faktarutor, pedagogiska illustrationer, grafer, osv i förstklassisk formgivning. Skulle de kunna bibehålla denna konkurrensfördel i den nya digitala världen?

NY times lanserade sin Ipad App för ett drygt halvår sen under stående ovationer. Positioneringen kunde befästas.

Men några månader senare satte de ånyo kaffet i halsen när spelare som Flipboard och Paper.li lanserade sina applikationer för Ipad. Sistnämnda applikationerna  “samlar in alla dina sociala nyhetskällor på ett och samma ställe”, skriver IDG,…som en nyhetsläsare som hämtar information från en mängd olika förinställda kanaler inom flera områden.” Och förpackningen av materialet är förnämlig.

Applikationerna har blivit omåttligt populära, och lär få en svans av efterföljare. Frågan som kvarstår är hur tidningshusen och dess digitala satsningar ska förhålla sig till dessa tjänster. Som “innehållsleverantörer”?

Läs även inlägget i “Trends in the living networks”.

Tidningar utan webbkultur kommer dö


Varför ska det vara så svårt för traditionell media att inse att de har tappat positionen som den självklara gatekeepern för förmedling av information i allmänhet och nyheter i synnerhet? Det undrar Chris Beck, grundare av 26dottwo, här i samtal med Brian Solis, som menar att hämskon är den kulturella läggningen hos människorna bakom mediahusen ifråga. Att de faktiskt inte kommer att förstå så länge de inte verkligen blir en del av “webb-kulturen” och dess avarter.
Ägna drygt 3 minuter åt detta videoklipp och du får en sån där skön aha-upplevelse. Igen.


Resonemanget går naturligtvis utmärkt att applicera på oss PR- och marknadskommunikatörer som envist vill hålla fast vid radio, press och TV, som viktigaste opinionsbildarna.

Checka in med Gowalla så tipsar USA Today vad du kan göra på plats


Nästa gång du checkar in med Gowalla på några av de största flygplatserna i USA så kommer du att bli erbjuden information om var du där bäst och billigast kan äta, shoppa, parkera, etc. Informationen kommer från USA Today’s reseredaktioner, och är resultatet av ett nyligen inlett samarbete mellan Gowalla och USA Today.

“USA Today har alltid varit våra läsares tillika resenärens bästa sällskap, och vi kan inte tänka oss ett bättre sätt att tillgodose deras önskemål på ett bättre sätt än att leverera värdefull reseinformation när de reser, säger Victoria Borton, chef för USA TODAY Travel.

“Det här samarbetet ger oss möjlighet att leverera USA Today’s prisbelönta reserelaterade material till våra användare när de är ute och reser med Gowalla i sommar, säger Andy Ellwood, chef för affärsutveckling på Gowalla.

Jag tycker detta är ett genialiskt grepp från båda parter och kan naturligtvis utvecklas och förädlas i all oändlighet. Ex: När resenärerna senare checkar in på sitt resmål så bör de bli erbjudna information om vad de bör se och uppleva där.

Sett ur ett PR-kommunikativt perspektiv så bör naturligtvis researrangörer som Ving, Fritidsresor, m fl, göra något liknande. Vad kan vara bättre relevant och adekvat PR än så? Att jämföra med det mer tveksamma greppet com ICA gjorde med Gowalla, och som jag rubricerade som “ToBad för ToGo på Gowalla“.

NY Times David Pogue om pressreleaser: “Who gives the f…!!”


Är det inte märkligt?! Trots att hela PR-industrin, journalister, informatörer, i samklang och för länge sen dömt ut urskiljningslöst ut-pushade pressreleaser, så fortsätter de att strömma in på redaktionerna, rakt ner i papperskorgen, likt SPAM.

Lawrence Ragan Communications, Inc har ju sen 70-talet skrivit om PR och kommunikation i största allmänhet, oftast i form av nyhetsbrev. På senare tid även på Ragan.com. Inte alltid up to date. Däremot så tycker jag att MyRaganTV.com har en hel del kul inslag. Bland annat de som går under vinjetten “perfect pitch”, där ledande journalister och liknande berättar hur de helst vill ha information från PR-folk. Dock handlar det ofta om hur de inte vill bli uppvaktade.

Här följer ett par nyligen publicerade inslag där David Pogue (New York Times) och Ben Bradley (ABC Chicago’s) berättar om PR-folkets stora misstag. Bl a om hur de båda både irriteras och förvånas över hur värdelösa pressreleaser fortsätter att strömma in på deras redaktioner.