When did you pitch a friend lately?


I really dislike the word “pitch” in the context of PR. To such a degree that I might soon escape from the the entire PR business. And I’ve got almost the same feeling for the phrase “target group”. But – still – this is precisely the phrases that are some of the most frequently used in this business. And I’m truly shocked about that.


According to Wikipedia – the pitch is a part of “selling technique”; it is “a line of talk that attempts to persuade someone or something, with a planned sales presentation strategy of a product or service designed to initiate and close a sale of the product or service.” In the PR business we’re seldom dealing with products and services but the more information.

Oh, yes, I do understand we all would like to tell boastful stories that’s important for us, to the people that are valuable for us as influential people. Therefore we’re trying to “pitch” our story to these people we use to call “target group”.

But – hey – PR’s is all about relations, because excellent relations will give us great outcome, right? And I thought we’ve learned that it’s quite impossible to establish good relations with your audience by persuading? I thought PR was all about listening, understanding and serving? Focus shouldn’t be what we would like to say, but what we think they would like to hear.

And, from my point of view, it doesn’t matter if your audience is your customers or journalists. They need more or less the same approach in this matter. Everybody does.

I had a small chat with a marketer recently. She asked me: “What would you do with these new people that recently started to follow us (our business, news stream) as followers?

I said: “I think you should treat them in the same way in the virtual space as you would do in the physical space: Get to know them better! Try to figure out their needs and wants. Imagine you have a breakfast seminar and a guy showed up as a registered participant. What would you say to this guy? I would say: “Welcome! I’m so glad you could come. You’re journalist, right? (Listen to his answer) Interesting… What can I do for you? (Listen to his answer)… And so on. When you come to know him better, treat him as a friend. Serve him. Because I don’t think you look at your friends as “target groups” and I don’t think you’re trying to pitch them either?”

It makes me think of when I use to ask communicators who did visit their newsrooms. Guess what? They don’t know! They don’t even know how many they are. Think about that for awhile. If your newsroom was your breakfast seminar, you might would have a great breakfast, excellent speakers, informative whitepapers, etc – but you wouldn’t know who’s been there, and how many they were. You was not even there yourself!

But – as mentioned – pitching and target groups talk, is still hot topic in many discussions in different kind of PR groups in various of social networks. Within a couple of PR professional groups on LinkedIn, there are questions like:

“E-MAIL PITCHING: Given journalists’ overcrowded inboxes, does e-mail pitching work anymore? What are your secrets to achieving success with e-mail pitches?” and “Age-old PR dilemma … contact media by phone first or by email first….”

These discussions is all about how to pitch, not if you should pitch at all.

As an answer on the second question above; most of the members did say they use to pitch journalist by phone, or at least follow up their email pitches by phone. Only one of the answers came from a journalist, who said: “Email please…And don’t call to see if the writer got the email. If every pr person called to followup on every news release we would never have time to write a story!”

A couple of days after I’ve been following these discussions, I read an article (in swedish) by a journalist and friend of mine, who said:

“I have come to hate the phone. Not its functions, but it’s ringing and disturbing features.”

Jerry Silfwer, a PR consultant, but also a blogger, just wrote a post: “How not to pitch”. He says:

“Don’t be afraid to pitch me. Please do, I don’t mind. But make sure you email me as an individual and make sure that you’re not blasting me as a part of some obscure list somewhere.”

He gives us some examples what a pitcher forgot regarding av really bad pitch he got earlier:

  • What’s in it for me as a PR blogger? I need to be told that clearly.
  • Browsing your case studies is not a reward for anyone but your company.
  • Clarity. Why pitch me to participate (note: the pitch was regarding a survey) but not to blog about it?
  • How did you get hold of my address? In what email list am I in right now?
  • I have hundreds of other emails calling out for my attention. Why should I bother about this, when it isn’t even a personal email?
  • Don’t be so sure that 5-10 minutes is short for me and don’t thank me for participating before I’ve participated (note: the pitch said: “It only takes about 5-10 minutes to complete…”)

Honestly – I don’t think Jerry would like pitches as he says; I think he would like to be understood, treated with respect and served with great ideas for stories, but not as one of the target group. And from my point of view – that’s not a pitch.

NY Times David Pogue om pressreleaser: “Who gives the f…!!”


Är det inte märkligt?! Trots att hela PR-industrin, journalister, informatörer, i samklang och för länge sen dömt ut urskiljningslöst ut-pushade pressreleaser, så fortsätter de att strömma in på redaktionerna, rakt ner i papperskorgen, likt SPAM.

Lawrence Ragan Communications, Inc har ju sen 70-talet skrivit om PR och kommunikation i största allmänhet, oftast i form av nyhetsbrev. På senare tid även på Ragan.com. Inte alltid up to date. Däremot så tycker jag att MyRaganTV.com har en hel del kul inslag. Bland annat de som går under vinjetten “perfect pitch”, där ledande journalister och liknande berättar hur de helst vill ha information från PR-folk. Dock handlar det ofta om hur de inte vill bli uppvaktade.

Här följer ett par nyligen publicerade inslag där David Pogue (New York Times) och Ben Bradley (ABC Chicago’s) berättar om PR-folkets stora misstag. Bl a om hur de båda både irriteras och förvånas över hur värdelösa pressreleaser fortsätter att strömma in på deras redaktioner.

Fånig PR-invit inget utmärkt uppslag till blogginlägg


Matti på Greenhill ger Fredrik och Jacob visst bifall, beträffande mitt senaste inlägg “Behandla bloggarna som du behandlar journalisterna – med sakkunnighet, respekt och tillit.” Vilket iprincip betyder att de inte delar min uppfattning som speglas av min rubrik.

Jag vill inte argumentera vem som har rätt eller fel. Det tror jag vore vanskligt. Lika mycket för mig, som för dig, Matti 🙂 Jag vill bara klargöra min ståndpunkt. Och den skiljer sig en smula från din, i en del fall.

Du skriver:

“Hursomhelst visar händelsen att man som PR-konsult … måste ha bättre Fingerspitzengefuhl i kontakten med bloggare än med journalister. En journalist struntar i om en PR-konsult kommer med larviga förslag, journalisten lägger på luren eller slänger pressmeddelandet i papperskorgen och går hem till sig när dagen är slut. Om inte annat, så för att följa lagen om meddelarskydd. För en bloggare är däremot en fånig PR-invit ett utmärkt uppslag till ett blogginlägg.”

Jag håller med dig om att journalisterna “struntar i om en PR-konsult kommer med larviga förslag, journalisten lägger på luren eller slänger pressmeddelandet i papperskorgen”. Men det är ju inte särskilt eftersträvansvärt, eller hur? Vill man få ut något av kontakten med såväl traditionell media och journalister, så krävs lika mycket “fingerspitzengefuhl” som “i kontakten med bloggare”. Man måste bemöta dem båda med just just sakkunnighet, respekt och tillit. Föregått av noggrann research.

Ja, journalister har blivit så avtrubbade av urskiljningslösa pitchar att de knappt bryr sig länge. Orkar inte ens klaga.
Bloggarna däremot är inte vana av att bli “uppvaktade” varför t o m en usel pitch kan väcka intresse och engagemang hos bloggaren ifråga. Men i takt med att även dessa blir villebråd för PR-konsulter m fl, så kommer de också att trubbas av så smått. Vilket om inte annat artikeln “Bloggarduo trötta på PR-byråernas uppvaktningar” ger vissa indikationer på. Därför bör även de behandlas på samma professionella sätt som journalister. Trots detta har jag svårt att tro att merparten av bloggare skulle vara så desperate att den “fånig PR-invit” skulle leda till publicitet.
Men – återigen – jag vill vara ödmjukt inställd till även din sakkunighet på området. Men mina erfarenheter är ovan nämnda.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Behandla bloggarna som du behandlar journalisterna – med sakkunnighet, respekt och tillit.


Igår skrev Henrik Widell artikeln – “Bloggarduo trötta på pr-byråernas uppvaktningar” – i Dagens Media. Artikeln handlade om hur bloggarna Nina Åkestam och Sandra Beijer helt tröttnat på PR-byråernas klumpiga och irrelevanta pitchar.

Idag ger några andra(?) sakkuniga byråer svar på tal i artikeln – “Pr-byråerna om bloggkritiken: Vi har viss förståelse” – skriven av Henrik Widell och Madeleine Östlund.

Uttalandena i sistnämnda artikel fick mig att helt tappa hakan, då man menar att bloggarna bör behandlas annorlunda än traditionella medier/journalister.

Fredrik Pallin på Mahir säger:

“Det finns en risk att pr-byråerna tänker i traditionella medietermer och skjuter för brett”. Och att: “Man måste ha bättre koll på bloggar än på traditionella medier och då krävs ett genuint intresse.” Och vidare:

“Det gäller för pr-byråerna att lägga ner mycket tid på att hitta relevanta bloggar och att läsa dem.”

Jacob Lapidus, konsult på Patriksson Communications, går på samma linje, och menar att det är svårt att “få respons bara genom att skicka ett mejl”. Och vidare: Att många PR-konsulter resonerar “på samma vis som de gör med pressreleaser, att det är bättre att skjuta för brett än för smalt. Då är det också många som får irrelevant information.”

Jag högaktar Fredrik, som jag känner väl, för hans yrkesskickliget. Och misstänker att Jacob lirar i samma liga. Och jag håller i viss mån med dem. Men uttalandena få mig att ramla av stolen.

I min värld så bör bloggare behandlas på samma sätt som en traditionell journalist, och vice versa – med sakkunnighet, respekt och tillit. Ingen skillnad.

Jag skulle vilja höra någon annan normalt funtad PR-konsult säga att det skulle vara “bättre att skjuta för brett än för smalt”. Jag skulle ha mycket svårt att tro att någon PR-konsult skulle anse att man “måste ha bättre koll på bloggar än på traditionella medier”/journalister, och att det inte skulle krävas “ett genuint intresse” när det gäller de traditionella medierna/journalisterna.

Sandra säger i den förstämnda artikeln att “hon inte har ett problem med att bli kontaktad av pr-byråer men tycker att byråerna ska göra bättre research”. Att PR-konsulterna inte bara kan “titta på de bloggar som har flest besökare, utan måste själva gå in och se vad bloggarna handlar om”.

Jag är 100% övertygad om att såväl media men i synnerhet traditionella journalister resonerar på exakt samma sätt.

I min värld gäller det att lägga ner minst lika mycket tid på att hitta relevanta traditionella journalister, och läsa deras alster för att förstå och lära känna deras ev behov, som det krävs för bloggare. Och med dem interagera på liknande villkor. När det gäller blogg-sfären, exempelvis blogga själva.

Vidare så glömmer man helt bort en oerhört viktig faktor när det gäller att förmedla information till såväl bloggare som till vanliga journalister: Gör din information – det du har att säga i såväl text, bild som video – så tillgängligt som möjligt, så att alla som är intresserade kan söka, bevaka och prenumerera på informationen, när, och som de vill. All PR-kommunikation måste inte bygga på pitchar och push.

Andra bloggar om: , , , ,