What can professional journalists bring to the table?


As citizens we don’t need “journalists”, we need journalism. And journalism is no longer a profession, it’s an activity. An activity that millions of engaged citizens seems to take care of in a much greater extent than ever before. Now days, with help of thousands of web services for researching, editing, packaging, publishing, and distributing.

Still there is people within the industry that claim for the need of professional journalism, among other things, to sustain democracy. If so, I wonder why none is willing to pay for it? Neither consumers nor advertisers or government, as far as I can understand?

As citizens, we would like to know what’s going on, keep ourselves informed. We would like to hear about the latest in the topics we’re interested in. We would like the truth from sources we can rely on. We would like the overview and the details. We want the hard core facts combined with vivid descriptions. And so on.

But we want to express ourselves, as well. Especially in subjects we are engaged and interested in and masters. But we also want share experiences and happenings that just cross our ways or minds, stories we think matters for the neighborhood.

As you well know, the journalists have always been the middleman to meet our needs in this matter, because they’ve been the only ones that got the exclusive opportunities to investigate, refine, edit, produce and distribute stories. And their media have become the gatekeeper or the bottle neck as communication channels. To such an extent that we’ve been prepared (or forced) to pay for it. As consumers or advertisers, each in his special way. But the willingness to pay decreases.

Now days, journalism is a fabulous mix of millions of citizens sharing their experiences and knowledge with each others, via thousands of web services and devices that take care of editing, refining, publishing, packaging and distributing parts, as well. Sometimes in collaboration with professional journalists and media. But mostly not.

The question is what the professional journalists really can bring to the table? And who’s willing to pay for it? No light in the tunnel, what I can see. The news business seems to be broken. And “the owner of the media fumbles in the dark” as Fredrik Strömberg and Jonas Nordling says in Mediavärlden (in Swedish)

A few weeks ago I attend to Berlingske Media international conference about – What Professional Journalism Means for Democracy – as a speaker.

Lisbeth Knudsen, the Chairman of The Berlingske Foundation, wrote in the invitation letter:

For decades, professional journalism has played an important role in our democracies. It still does. But the traditional commercial media business is challenged in its traditional publishing role. The old business model is dead, and the new ones are still not profitable enough to support the same number of professional journalists that the old model could finance.

Being the DNA of our democracy as public watchdogs and creators of the local and national forums for debates, the traditional media business needs to find new ways of financing the expensive part of their business: producing original, investigative, indept journalism.

Can we generate a political debate, political awareness and political involvement on news snacks, news copies and entertainment media?

In Denmark newspapers provide 70% of all original journalism reporting. What are the consequences for our democracy, if professional journalism continues to shrink?

Does it matter at all? How important is quality journalism to our society? Can companies, individuals, institutions, governments, WikiLeaks and others inform us directly? Does our democracy need professional journalistic filtering?

With speakers like Dan Gillmor, Rasmus Kleis Nielsen, Anne McElvoy – the discussion became truly hot. But we never agreed on whether professional journalists are needed or not.

From my point of view, I’ve hard to believe that Denmark’s newspaper is providing 70% of all original journalism reporting. And I don’t think the traditional media is the DNA of our democracy as public watchdogs. I do think, though, that the wisdom of the crowd are the “new watchdogs”. Or as the New York University journalism professor Jay Rosen says: “the more people who participate in the press, the stronger it will be.

One of millions great example of that is Maria Hägglöfs trip with the subway a couple of days ago.The wagon she were sitting in caught fire, and people got scared. She began to report from the scene; shooting photos and videos, writing tweets, etc.

After some time professional journalists of all kind found her tweets and contacted her. And the story got coverage all over.

No big deal, just crowd source that it use to be, right? But what did surprise Maria was that none of these professional journalists actually brought anything new to the table. Maria wrote in her blog post:

“I would say that if journalists today weren’t so incredibly lazy, if they actually strive to do something more than what I’ve already done….”
“… today’s journalists often don’t do more than what citizens have already done via Twitter.”

Ironically, this happening took place on her way to one of the first unconferences about journalism in Sweden, where one of the topics were about who would pay for the  “professional journalism”.

What happens when journalism is everywhere?” does Mathew Ingram wonder in his post in Gigaom. He writes:

“We are beginning to find out. And while it may be a frightening prospect if you are a traditional media company, there is a lot to be optimistic about if you are just interested in the news. A world where everyone is a journalist may be a bit more chaotic and a bit more complicated than the one we are used to, but it will also be a bit more free, and that is clearly a good thing.” Because: “Freedom of the press becomes a lot more important when everyone is the press — or rather, when the internet itself becomes the press.”

To be continued…

To add… a slice of media history 😉

Brittisk press ointresserad av omvärlden?


Har omvärlden blivit ointressant för brittisk press? Eller är det britterna själva som tappat intresse för internationella nyheter, som gör att brittisk press inte rapporterar därifrån längre? Något har i alla fall hänt, åtminstone om man får tro Media Standard Trusts rapport om hur utlandsbevakningen tillika rapporteringen har utvecklats hos de fyra största dagstidningarna i Storbrittanien (Daily Mirror, Daily Mail, Daily Telegraph och Guardian). Det är ingen rolig bild. Sedan glansdagarna år 1979 då exempelvis Daily Mirror avslöjade Pol Pot regimens förskräckliga framfart i Kambodja, så har utlandsrapporteringen minskat med nära 40%; från 502 – 308 artiklar om omvärlden mellan åren 1979 – 2009.

Front page of the Daily Mirror, 12th September 1979

Antalet artiklar om omvärlden skönk från 502 till 308 år 1979-2009 första veckan i mars.

Man kan tänka sig att skälet till nedgången är att det gått lite knackigt för pressen under senaste 30 åren. Icke! Kraftigt ökning både vad det gäller antal sidor och antal artiklar vittnar om att det snarare är så att britterna inte längre efterfrågar nyheter från omvärlden; eller åtminstone inte berätta att betala vad de kostar?

Eller är det någon som har någon annan teori?

Pressinformation på Facebook – hot eller möjlighet?


Journalister vill inte bli pitchade på Facebook. Det är heller ingen källa till press- eller företagsinformation. Det framgår av PRWeeksMedia Survey 2010 där 43% av de tillfrågade journalsiterna i USA blivit pitchade via sociala nätverk. Trots att de inte vill det.

Information om och från företag säger sig åtminstone dagstidningsjournalisterna hellre få direkt ifrån företagens hemsidor (90%), med hjälp av Google sök (82%), direkt kommunikation med PR-ansvariga (79%) eller från webbaserade pressinformationstjänster (opt in) (36%). Trots det använder 33% av journalsiterna generellt sett sociala nätverk i sin research. Men bara ett fåtal genom att bli ett “fan” verkar det som.

Frågan är om Facebook är rätt plats att för dig som PR-kommunikatör att möta journalister på? Att förmedla sin pressinformation på? Och i så fall hur?

Den klassiska frågan från kommunikatörer nu för tiden är huruvida de ska använda social media i sitt PR-arbete, och i så fall hur?

För många är det närmast en självklarhet, för andra helt otänkbart. Mitt korta och generella svar på frågan är att om du som kommunikatör vill skapa goda relationer med ditt företags marknad (och målgrupp) så bör du först lyssna på den för att förstå dess behov och önskemål. Och sen börja engagera dig när och där du får indikationer på att målgruppen mottaglig för dialog och utbyte.

Det är dock långt ifrån säkert att hela din målgrupp är social på webben, eller ens får information från sociala medier. Och även om den är det, så är det inte alls säkert att den är intresserad av information eller en dialog med ditt företag där, eller någon annanstans. Men eftersom människor idag i allt större utsträckning söker sig till webben för socialt utbyte, inte sällan i sk sociala medier, så är sannolikheten ganska stor att man också kan bedriva framgångsrik PR i dessa sammanhang, trots allt.

Det fina med den sociala webben är att du som PR-kommunikatör på ett betydligt effektivare sätt nu än tidigare kan bygga bra relationer direkt med din marknad, och inte nödvändigtvis via “språkrör” som journalister. ”Put the public back to public relations” som Brian Solis uttrycker det i sin bok med samma namn. Dessutom har alla dina intressenter som väljer att ventilera sina åsikter ett väldigt stort inflytande på varandra.

Men i detta gytter av relationer med inflytande på vandra, har det förmodligen aldrig varit viktigare, och kanske mer gynnsamt, att slå vakt om just dina viktigaste opinionsbildare; de som har störst inflytande på ditt företags marknad.

Journalisten har (fortfarande) ett mycket stort inflytande generellt sett. Så pass stort att man som PR kommunikatör gör klokt i att slå vakt om och tillgodose dessa och andra nyckelpersoners (key influencers) intressen mer än någonsin.

Frågan är vilka behov och önskemål dessa personer har? Frågan är var de finns, var de är mottagliga för information och ev utbyte? När? Och hur?

Även om du som kommunikatör kan konstatera att din marknad finns på Facebook, och att du därför dragit igång en Facebook-sida, så kvarstår frågan huruvida journalisterna och andra av dina viktigaste nyckelpersoner finns och är intresserade av din närvaro där?

Enligt PRWeeksMedia Survey 2010 så har 79% de tillfrågade journalisterna ett konto på Facebook, och 61% av dem har blivit pitchade den vägen. Men hur många är egentligen mottagliga för pitchar i detta sammanhang?

Min tro är att de flesta journalister väljer att endast visa en del av sin profilinformation. Vilket betyder att de endast kan få meddelanden från sina vänner. Således krävs det av dig som kommunikatör att du först bli vän med journalisten för att kunna pitcha henne. Men om man får tro PRweeks undersökning rätt, så vill ingen av de tillfrågade dagstidningsjournalisterna bli pitchade på Facebook. Det framgår när de svarade på frågan: “Vilka av följande media vill du att PR-kommunikatörer använder när de pitchar dig?”


För rent krasst; hur många journalister finns på Facebook av profesionella skäl? Enligt undersökning ovan använder 33% av dem sociala nätverk generellt sett som verktyg för research. Som del av denna research vet jag att en del av dem väljer att bl a följa företag och liknande på just Facebook. Vilket betyder att de måste bli ett “fan” eller “like” som det numer heter. Vilket blir lite knasigt då en journalist som vill “bevaka” ex Sverigedemokraterna på Facebook måste “gilla” dem för att följa dem.

Knasigt blir det också när journalisten inser att företagens uppdateringar ofta är riktad till företagets kunder med budskap anpassade därefter.

För när Chadwick Martin Bailey och iModerate Research Technologies frågade 1.500 personer varför de hade valt att gilla företag på Facebook, så framgår det att majoriteten av företagets “fans” är just kunder, eller liknande.


När PRWeek frågar journalisterna i samma undersökningen “på vilka sätt de vanligtvis får information om ett specifitk företag”, så visar det sig att hela 92% av journalisterna hämtar information från företagen från företagens hemsidor. Ingen önskar få den från Facebook.

Av detta kan man dra slutsatsen att Facebook kan vara ett utmärkt sätt att möta och interagera med sina konsumenter och liknande. Men kanske inte det bästa sättet att nå ut till journalister och liknande.  Men även om det inte är det bästa sättet, så kanske det trots allt finns anledning att erbjuda journalister och liknande det dem efterfrågar även på Facebook. (I synnerhet för det fåtal som nöjer sig med en Facebook-sida som sin hemsida.) För likväl används de sociala nätvärken allt oftare för research.


Journalister önskar bra uppslag till nyheter och reportage; rå och kärnfull information, som snabbt och sakligt svarar på frågorna vad, när, av vem, hur och varför?

En variant, som vilat på MyNewsdesks skrivbord en tid, är att ge dig som PR-kommuniktör möjlighet att synkronisera din befintliga kommunikation med journalister under en dedikerad flik på Facebook-sidan; eget ”rum” för journalister där de får sitt lystmäte tillgodosett enligt ovan.

Pitchengine.com var en av de som först förverkligade den möjligheten. Jag har personligen inga höga tankar om att lägga kommunikation utanför statusuppdateringarna där aktiviteten är som störst, men heller inte negativ, då detta kanske är den hittills bästa lösningen, trots allt.

Ni journalister, PR-kommunikatörer, och liknande – vad anser ni?

Press+ ny standard för tidningars “paywalls” – LancasterOnline först att testa


Steve Brill and Gordon Crovitz lanserar nu något de själva vill ska bli nättidningarnas standard för sk Paywalls. Något de talat om att göra sen april förra året. Först ut att testa tjänsten ser ut att bli LancasterOnline.

“We’re starting small, so if this really turns people off, we’re not playing with a huge chunk of our readership.”

Säger Ernest J. Schreiber, chefredaktör på LancasterOnline.com, som testat tjänsten en tid, men planerar lansera den skarpt inom ett par månader.

Och fler ser ut att vilja hänga på, däribland The Fayetteville Observer i North Carolina och GlobalPost i Boston.

Pionjärer på att ta betalt sen tidigare är som bekant The Wall Street Journal, The Financial Times and Newsday. Med The New York Times som snar anhängare.

Gemensamt för ovan nämnda tidningar är att de, mig veterligen, byggt sina egna betalningslösningar. Med mer eller mindre framgång. Mycket talar dock för att de tidningshus som kommer att satsa på att ta betalt för sitt innehåll även på webben, helst ser en leverantör av e-handelslösningen.

“We are quite a ways from widespread adoption of paid content, so it’s too soon to tell how successful they’ll be. But most publishers will not want to develop their own software systems.”

Detta menar Rick Edmonds, mediaanalytiker på the Poynter Institute in St. Petersburg, och bedömer att Press+ har goda chanser att bli en standard, trots att de tar 20% av intäkterna.

Det sägs att Press+ är en “one-stop-shop solution” att jämföra med Amazon’s eller Itunes tjänster. The Guardian Digital Content Blog talar om “…one-click pay wall tool…” Men av det har åtminstone inte jag sett röken.

Här nedan ser ni rykande färska skärmdumpar på betalningsprocessen, åtminstone som förstagångs-betalare. (Här även som pdf)

För mer info kolla in Press+ på Journalism Online.

Historisk överenskommelse: Yahoo betalar för APs nyheter


Igår träffade Yahoo och AP en historisk överenskommelse, som innebär att Yahoo betalar AP pengar för att publicera dess nyheter på Yahoos sidor. Eller om “visa” kanske är bättre ordval, då det fortfarande råder viss osäkerhet kring huruvida det är publicering, eller något annat.

Det var främst när intäkterna från de hårt krisdrabbade dagstidningarna började tryta för nyhetsbyråerna, som AP’s VD Tom Curley slog näven i bordet, med Murdochs goda minne, att nu får det vara nog.

“Crowd-sourcing Web services such as Wikipedia, YouTube and Facebook have become preferred customer destinations for breaking news, displacing Web sites of traditional news publishers. We content creators must quickly and decisively act to take back control of our content.”

“We will no longer tolerate the disconnect between people who devote themselves — at great human and economic cost, to gathering news of public interest and those who profit from it without supporting it,” citerar Mashables Ben Parr Tom Curley för drygt tre månader sen.

Detta är ett litet men viktigt första steg för de sk innehållsägarna. På tur står en överenskommelse med de verliga bjässarna Google och Microsoft. Såvitt vi kan förstå pågår diskussion mellan AP och nämnda spelar sen lång tid tillbaka, men ännu så länge utan resultat. Mashable citerar igår en representant för Google enligt följande:

“We have a licensing agreement with the Associated Press that permits us to host its content on Google properties such as Google News. Right now we are not adding new hosted content from the AP. The licensing agreement is the subject of ongoing discussion so we won’t be commenting further at this time.”

Någonting säger mig att Google inte kommer gå i Yahoos fotspår. Men föga anledning finns att spekulara i frågan. Världen väntar med spänning. Är Yahoo’s överenskommelse med AP ett paradigmskifte som kommer ge alla innehållsägare blodad tand? Eller kommer Google inom kort att krossa den illusionen?

Länge sen media var 100% trovärdig – vad är problemet?


Den som lyssnade på SR’s Medierna idag fick sig en slätstruken och tämligen intetsägande rapportering om “produktplacering” och “textreklam” i svensk press. Programmet presenteras på SR’s hemsida med rubriken: “Produktplacering vanlig i svensk press”.

Vakna! Knappast något scoop. Föga nytt. Produktplacering, textreklam, advetorials, etc, var t o m vanligt förekommande redan när jag jobbade som redaktör för Bonniers tidskrifter för ca 15 år sen. Nej, man pratade inte så mycket om det, men det praktiserades flitigt. Och med största sannolikhet har förekomsten accelererat kraftigt sen dess.

I programmet pratar man om hur Nike missbrukar sin makt, som sponsor av fotbollsspelare som Zlatan och Ronaldo, vid intervju-tillfällen; där Nike envisas med att placera skor i förgrunden; sätta upp regler för frågor, etc. Allt för att få lite ROI. Programmet innehåller inslag där intresseorganisationer arrangerar foto-sessions, och om hur livsmedelsproducenter köper in sig i korsord.

SR skriver: “Journalister och fotografer berättar om hur de tvingas förhålla sig till annonsörer i sitt arbete.”

Och reportern från Expressen, som intervjuvade fotbollsspelarna ovan, menar att det kändes olyckligt att behöva boka intervjuer via Nikes PR-folk, och inte minst förhålla sig till diverse spelregler. Men, som reportern också sa, är man tvungen till det för att få intervjuer med världens bästa fotbollsspelare, så är det värt det.

Och redaktörerna på såväl Expressen som andra tidningar som omnämns i programmet, slingrar sig mer eller mindre klumpigt när Tove Leffler (?) från SR’s Medierna målar in dem i ett hörn.

För mig är allt det här ett stort hyckleri. Upp med korten på bordet. Inget att skämmas för. Så här ser verkligheten ut.

Stor respekt för de som värnar om, och lever 100% upp till, den journalistiska integriteten, där kritisk granskning, objektiv och saklig redogörelse är några av självklarheterna. Ingen högaktar detta mer än jag.

Men de medier som väljer en något mer “liberal” väg har inget att skämmas för. Så länge de står för vad de gör, och redogör för det.

Jag glömmer aldrig när jag själv som redaktör för ett sport-magasin, blev utskälld av en reporter på journalisten, för att jag för Pepsi’s räkning följde med på en “bjudresa” till USA för att bl a bevaka celibriteter som Cindy Crawford, Pamela Anderson, Arnold Schwarzenegger, m fl.

Tidningen jag jobbade för fanns främst till för läsarna, annonsörerna och ägarna. Enligt min mening skulle samtliga intressenter gagnas av ovan nämnda resa, sålänge jag klart och tydligt redogorde för förutsättningarna.

Sagt blev gjort. Och resultatet lät inte vänta på sig: Upplagan steg kraftigt och läsarna jublade över reportagen. De sket högaktningfullt i att Pepsi låg bakom resan (vilket jag redogjorde för). Annonsörerna blev också fler och nöjdare av förstnämnda skäl. Och vad ägarna beträffar så talar nämnda sitt tydliga språk.

Idag lever vi i ett mediaklimat där vem som helst, personer som företag och liknande, är sina egna medier. På ungefär samma villkor som traditionella medier. Alla har sina agenda; sina skäl, incitament och syften. Konsumenten måste själv avgöra vad han/hon vill konsumera respektive välja att tro på. En del mer lättvindigt. Andra mer kritiskt.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Journalistiken bättre utan papper


Äntligen! Nu stoppas tidningspressarna.

Ja, jag säger som Gert Fylking när nobelpriset i litteratur tillkännages av ständiga sekreteraren på Svenska Akademin. Men inte som någon form av protest, utan snarare av glädje för att tidningshusen nu så sakteligen vågar ta sitt förnuft till fånga och sluta trycka sina journalistiska alster på papper, till förmån för webben. Glädje av ett enda skäl: Pappret försämrar journalistiken. Webben förädlar den.

Länge länge har man siat om papperstidningens vara eller icke vara. Somliga anser att den aldrig kommer att dö. Andra förvånas över att den fortfarande excisterar. För tidningshusen själva är det sorgebarnet som i många fall fortfarande står för majoriteten av intäkterna, men i än större usträckning kostnaderna, och därmed även förluster istället för vinster. Skruvstädet dras åt. USA först ut.

“Stoppa tryckpressarna nu!” som Netscape-grundaren Marc Andreesen sa i Charlie Rose. “You have to kill it!”. De som inte tagit Marc vid orden, har gått eller kommer troligtvis gå i konkurrs. De som följer Marc’s råd kanske heller inte kommer att överleva, men möjligheten är ofantligt mycket större.

Chigao Tribune var en av de som tidigt ansökte om konkurrsskydd. Fler har följt. Seattle Post-Intelligencer valde annan väg: I tisdags kom sista pappersutgåvan ut efter 148 år av utgivning.

“Går det att skapa en digital lokal nyhetstidning som verkligen tjänar stadens invånare – och samtidigt ger vinst?” refererar SVD SeattlePI’s chefredaktör, som själv svarar “ja” på sin egen fråga.

Joel Kramer, tidigare chefredaktör för The Star Tribune, är av annan åsikt. Hanna Dunér citerar i honom sitt blogginlägg: “Nedläggningar enda räddningen för amerikanska dagspressen?“:

“Det vore fruktansvärt om för vilken stad som helst om den dominerande tidningen skulle gå under, eftersom den utgör stommen för den seriösa rapporteringen.”

Därom tvista de lärde. Inget är självklart då marknadens vägar äro outgrundliga. Men min ståndpunkt är dock kristallklar:  Journalistiken är och kommer att bli ofantligt mycket bättre på webben än på pappret. Pappret är nämligen en mycket dyr, långsam, stelbent, oflexibel, monolog, budbärare av journalistik. Webben är dess raka motsats.

Men – precis som Ricki Neuman skriver i dagens upplaga av SVD (papperstidning 😉 ) “…det gäller att inte kopiera gamla dagstidningen, utan att skapa något nytt och bärkraftigt…” på nätet. Till sin hjälp har de miljontals medborgarjournalister som står på kö för att vara med och bidra med sitt kunnande.

Till tidningshusen säger jag som jag brukar: “Släpp in dem, innan de konkurrerar ut er. Tillsammans kan allt bara bli bättre. Massans kunnande elegant organiserad är svårslagen. Utnyttja det. ”

Sen gäller det bara att få marknaden (annonsörerna och liknande) att fatta att en unik besökare är lika mycket, om inte mer, värd på nätet som i papperstidningen; då kommer framtiden för journalistiken att blomstra. Och dit är vi ju på väg. Och processen skulle accelerera om fler följer Seattle Post-Intelligencers exempel.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,