NY Times David Pogue om pressreleaser: “Who gives the f…!!”


Är det inte märkligt?! Trots att hela PR-industrin, journalister, informatörer, i samklang och för länge sen dömt ut urskiljningslöst ut-pushade pressreleaser, så fortsätter de att strömma in på redaktionerna, rakt ner i papperskorgen, likt SPAM.

Lawrence Ragan Communications, Inc har ju sen 70-talet skrivit om PR och kommunikation i största allmänhet, oftast i form av nyhetsbrev. På senare tid även på Ragan.com. Inte alltid up to date. Däremot så tycker jag att MyRaganTV.com har en hel del kul inslag. Bland annat de som går under vinjetten “perfect pitch”, där ledande journalister och liknande berättar hur de helst vill ha information från PR-folk. Dock handlar det ofta om hur de inte vill bli uppvaktade.

Här följer ett par nyligen publicerade inslag där David Pogue (New York Times) och Ben Bradley (ABC Chicago’s) berättar om PR-folkets stora misstag. Bl a om hur de båda både irriteras och förvånas över hur värdelösa pressreleaser fortsätter att strömma in på deras redaktioner.

Företag belönas för bästa pressrum


Imorgon den 10 december koras de bästa pressrummen på MyNewsdesk år 2009.

Vi vill lyfta fram några av våra kunder som använder verktygets fulla potential för att effektivisera distribution och spridning av sin pressinformation när de publicerar via MyNewsdesk. Vi har sett att företag får bättre spridning och mer publicitet om de aktivt ser till att utnyttja de funktioner som finns tillgängliga i MyNewsdesk Publicera. Det handlar om allt från att publicera fler informationstyper, relatera pressmeddelanden, evenemang, bilder och video till varandra, tagga och beskriva bilder och video till att hålla en jämn frekvens och att utnyttja de kanalval som finns, skriver Pernilla Åström i ett blogginlägg på MyNewsdesk och kundbloggen.

Sakkunniga representanter för MyNewsdesk har under hösten bedömt 2174 pressrum på MyNewsdesk enligt ovan, och ur denna imponerande skara pressrum nominerat tre företag ur vart och ett av 14 olika branscher. (Se de nominerade bidragen här.)

En dag senare – den 11 december – stänger PRWeb dörrarna för ytterligare röster på den bästa pressreleasen förmedlad via PRWeb. Här kommer man dock inte varit särskilt nyanserad i sin bedömning utan helt sonika gått på mest trafik vinner.

This is the final step in a three-phase contest, where PRWeb previously identified the 10 most read news releases according to Google Analytics, and then a panel of expert judges narrowed those 10 down to three. PRWeb is inviting the public to decide which of those three should be named “the best” online news release of 2010, skriver PRWeb i ett nyligen släppt pressmeddelande.

Och kommenteras av Bill Wagner, chief marketing officer at Vocus:

Some of these releases received as many as 30,000 page views in 2009. The contest is not only a fun way to thank our customers for their business, but it’s also a great way to showcase those releases that have obtained a phenomenal number of readers.

Kul, men inte särskilt imponerande för ett stor och hyfsat välrenomérat pr-verktyg som PRWeb. Att jämföra med exempelvis Apoteksbolaget som fick över 8.000 visningar bara under några dagar i samband med releasen “Apotekskluster säljs för 5,9 miljarder kronor” som släpptes på MyNewsdesk den 9 november i år. Något som även genererade massiv publicitet och viral spridning. Kanske p g a att de då valde att köra presskonferensen live inbäddad i releasen.

Pressrelease plockades upp av annat företag och blev annons


Allt flyter ihop. Inget är som förr. Inte sant? För ni såg väl annonsen på sid 3 i Dagens Nyheter idag? “Grönt ljus för Norsk Torsk från Barents hav.” Och så: “Du har säkert läst spaltkilometer om den utrotningshotade torsken. Men det gäller inte all torsk. Världens största bestånd av torsk finns i Barents hav och den får nu grönt ljus från Världsnaturfonden*.”

Nu undrar ni vad det är som är så märkvärdigt med detta. Men som ni ser så avslutas meningen ovan med en stjärna (*). Och läser man vad som menas med stjärnan (*) så står det att läsa: “Konsumenterna kan äntligen med gott samvete välja torsk från Barents hav, skriver WWF i sin pressrelease.”

Pressreleasen blev en annons

Av detta kan man konstatera att en organisation, i detta fall Norsk Fisk, har gjort en annons av en annans organisations pressrelease.  Detta är i mina ögon ganska anmärkningsvärt och inte minst intressant. Det är inte så att jag är negativ till det, bara förundrad. För ett pressmeddelande är väl avsett för media, för att de i bästa fall ska tycka budskapet är intressant och göra någonting utav?

Nja, den skeva inställning har åtminstone Newsdesk lämnat bakom sig för många år sen, och av den anledningen valt att göra pressinformationen tillgänglig för alla som är intresserade och har inflytande på företagens marknad; d v s alla som uttrycker sig i någon mening. Även om vi fortfarande anser vanliga journalister vara våra viktigaste användare.

Så varför envisas man med att kalla det “pressinformation”, “pressmeddelanden”, etc? Newsdesk gör det för att marknaden vill ha det så. Och jag gissar att marknaden gör så för att de fortfarande anser att “pressen” har störts inflytande på deras marknad, och kanske inte kikar på informationen om den inte är adresserad till pressen. Vilket jag inte håller med om, och därom tvistar de lärde.

Men om vi kikar på fallet ovan, så har pressreleasen plockats upp av en organisation, använts till en annons, som med stor sannolikhet givit visst inflytande på marknaden. Pressen har inte varit i närheten av releasen ifråga, med undantag från att ha sålt en annons, för att indirekt framföra dess budskap.

Med andra ord så har WWF lyckats skapa goda relationer med sin marknad med sin pressrelease, i en annons, utan att ha betalt ett öre… Ja, ungefär så ser dagens medielandskap ut idag, en liten liten del av det.

Och när vi ändå är inne på ämnet upp-och-ner-vänt medielandskap, så kan jag passa på att nämna ett annat exempel som jag tänkt blogga om länge, men aldrig hunnit. Men nu så…

För ett tag sen följde en annonsbilaga av och i viss mån om Gräv09 med ett nummer av Journalisten. Inget konstigt med det. Men det som fångade mitt intresse var den enligt lag tvugna texten som anger vad det är för typ av bilaga: “Denna annonsbilaga är en journalistisk produkt gjord av Gräv09”.

annons en journalistisk produkt?

Är det inte ganska paradoxalt med att en “annonsbilaga” är en “journalistisk produkt”? Jag förstår vad som menas; att annonsbilagan är gjord som en tidning av journalister. Men jag har aldrig tidigare sett detta uttryck tidigare.  Att göra annonser iform av artiklar och annonsbilagor iform av tidningar är ju inte särskilt nytt. OTW kallar det “redaktionell kommunikation”. Men är det en “journalistisk produkt”? Om svaret är “ja”. Vad är då en vanlig tiding? En “journalistik produkt” förstås. Men vad skiljer dessa två? Ja, ungefär så ser dagens medielandskap ut idag, en liten liten del av det.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Debatt i DM: Cision vilseleder kunderna i sociala medier


LinkedIn slår besöksrekord. Facebook lockade ytterligare 25 miljoner aktiva användare på drygt en månad till totalt 175 miljoner. Samtidigt drar Twitter in drygt en kvarts miljard kronor i riskvilligt kapital under djupaste lågkonjunktur. Kapprustningen har börjat. Och PR-kommunikatörer kan inte längre bortse från dessa gigantiska nätverk i sitt arbete. Ej heller traditionella sk wire-tjänster. Men strategier saknas.

I ett pressmeddelande skriver exempelvis Cision att de “hjälper sina kunder öka närvaron i sociala medier” bland annat på så sätt att deras (kundernas) pressreleaser publiceras i mikrobloggar som Twitter och Bloggy med CisionWire som avsändare.

En tämligen ogenomtänkt lösning som snarare “stjälper” än “hjälper” deras kunders möjligheter att nå kommunikativa framgångar i dessa sociala nätverk. Och det är förbaskat tråkigt att Cision inte har förstått bättre; tråkigt för dem, deras kunder och för alla oss andra som vurmar för den sociala webbens många möjligheter.

Cision skriver i en release att “…sociala nätverk innebär stora möjligheter att kommunicera med nya målgrupper och bjuda in mottagare till dialog” och “på dessa sajter kan besökare på ett enkelt sätt följa nyhetsflödet, sprida och kommentera nyheter och ställa frågor.” Det är helt rätt.

Men om Cisions kunder ska få ut något av ett socialt nätverk av typen Twitter måste kunderna själva stå som avsändare och delta mer eller mindre aktivt i dialogen med sitt nätverk (de de följer och de som följer dem). Ju intressantare deras inlägg är desto fler följeslagare. Ju mer deras inlägg engagerar följeslagarna, desto fler kommentarer. Riktigt “heta” inlägg kan ge upphov till långa diskussionstrådar. Deras inlägg behöver inte nödvändigtvis ha publicerats direkt på Twitter, utan kan exempelvis ha kommit från tjänster som uppdaterar alla deras sociala tjänster på ett bräde; från andra sociala tjänster som synkats med Twitter; eller som RSS från vilken webbplats som helst.

Vanligaste och förmodligen det mest fruktbara sättet att utnyttja sociala nätverk av typen Twitter är emellertid inte att ösa på med en massa inlägg, utan snarare att lyssna på sitt nätverk och kommentera det som sägs. Därav namnet. Det blir ofta enklare om de också ser till att bli underrättade med e-post, eller liknande när någon kommenterar deras inlägg och/eller den tråd av kommentarer där de själv deltagit. Ännu enklare blir det om de också kan kommunicera via mobilen.

Det Cision nu har gjort är att tvärtom själva starta konton på Twitter, Bloggy, m fl sociala nätverk, och i dessa trycka ut alla sina kunders pressreleaser, bland annat som RSS, med CisionWire som avsändare. Möjligheten för såväl deras kunder som kundernas ev följeslagare (egentligen CisionWire’s) att inleda en dialog med varandra är nära nog obefintlig. Ett exempel: Om jag som följeslagare skulle vilja kommentera ett inlägg (läs rubrik till release), genom att klicka på länken “reply to…” så kommer underättelsen om kommentaren inte till kunden utan till Cision, som varken kommer eller bör kommentera detta.

I höstas gjorde Newsdesk exakt samma sak som Cision idag gjort, mest för att prova, men insåg snabbt misstaget. Att pusha ut innehåll i sociala nätverk, som Twitter, utan någon som helst möjlighet för avsändarna till inläggen att själv skapa dialog, eller ens veta om någon kommenterat inläggen ifråga, är närmast förkastligt. Det minsta Cision kunde göra för sina kunder, som vill använda exempelvis Twitter, är hjälpa dem att själva registrera ett konto, och synka sina egna releaser, och ev andra inlägg, med tjänsten ifråga. Vill de “synas” i andra mikrobloggar också, så går det utmärkt att synka dem med varandra, så att deras releaser dyker upp överallt. Jag säger inte att detta är att rekommendera, men det är i alla fall oerhört mycket bättre än det Cision idag gör.

Mitt tips idag till alla företag som är intresserade av att utnyttja sociala nätverk i sin kommunikation, är att först ta fram en tydlig strategi för detta; vilka nätverk vill de använda, på vilket sätt, och varför. Och sen skrida till verket.

Läs även “Här finns pengarna, Bloggy” på IDG.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

USAs ledande Tech analytiker: “PR utan “opt out” är omänsklig”


Att PR utan “opt out” är omänsklig är inget nytt, ändå står den som spön i backen. Varför? frågar sig Josh Bernoff – en av amerikas ledande tech analytiker med 13 år på Forrester Research i ryggen. En stjärn-analytiker som bland annat beskrivits så här:
“Josh’s analysis aims at a deeper understanding of people, how they use technology, and how that affects business.”

“Opt out” betyder att mottagaren av exempelvis ett budskap ska ges möjlighet att frånsäga sig framtida budskap av samma typ från samma källa. Dess syster är “opt in” vilket är snäppet hårdare och betyder att mottagaren inte får budskapen förrän de själva begärt det.

Josch inleder det nyligen publicerade blogginlägget: “Three PR Emailers That Didn’t Seem Very Human”, med följande rader:

“All three of these PR emailers are guilty of the same sin: failing to give me a way to opt out. It’s human to give me a way to say good bye. Otherwise I feel helpless and I resent the companies who won’t let me go. That’s bad PR.”

Men till skillnad från andra jagade opinonsbildare antar Josh att det finns en människa bakom dessa budskap som någonstans vill väl. Varför han beslutar sig för att kontakta dem och fråga hur de tänkte när de skickade sin information till honom. En liten research som i all sin enkelhet genererade ganska underhållande och matnyttig läsning, i synnerhet för oss som jobbar med PR i någon form.

Läs inlägget i sin helhet här, och uppmanar alla berörda detsamma som Josh:

“Marketers, as you read these stories, ask yourself, “Is this how I behave?” Then start marketing more like a human.”

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

“What if They Say Bad Things About Me?”


Det är frågan som ställs allt oftare till följd av att företag blir rekommenderade att främja en öppen och rak dialog med sin målgrupp och marknad.

Den här gången var det Sally Falkow, ordförande och senior webstrateg på PR-byrån Expansion+ som ställdes inför frågan och valde att blogga om den.

Q: What do I do if people say bad things about me?

A: They already are – you’re just can’t hear them! If there’s a problem with your brand, people are already saying bad things about you. If you’re not online, they’re just not saying them to you… because you aren’t listening.

Frågan påminde Sally om en klient inom musikindustrin som hon ansåg absolut borde gå ut och möta sin målgrupp där den finns; lyssna, lära, dela med sig av sin information, öppna upp för dialog.

– I thought they’d be a perfect fit for social media, as there’s a large community online and the conversation was pretty vigorous. But they were so paranoid about ‘bad comments’ and ‘uncontrolled content’ they were not willing to engage online. So the conversation goes on without them, menar Sally.

De missade tåget. Och är idag helt ute ur matchen.

För en några veckor sen lanserade Newsdesk blogstream och kommentarer till all pressinformation, som ett första steg att främja en rak och öppen dialog mellan företag och deras målgrupp/marknad.
Även om tilltaget lovordades från olika håll, så fanns fortfarande en konventionell grupp användare som sparkade bakut och genast stängde av möjligheterna till feedback på nämnda sätt.

– Vad händer om det säger dåliga saker om vårt företag?, försvarade de sina protektionistiska beslut.

Sally Falkow säger:

– Social media is all about conversation and perception being formed as a result of those conversations. You might not be able to control the conversation or the message anymore, but if you’re not listening and participating, you have no voice and no chance at all to influence the perceptions that come out of these conversations.

Och nog är det så; kommentarer går inte att stänga ute, de finner sina vägar; så även om man väljer att, likt en struts stoppa huvudet i sanden, så kommer man att snacka om dit företag. Och det är ytterst tveksamt om du har råd att utebli från den konversationen.

Image by Lorentey

Image by Lorentey

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

1300 social media newsrooms på Newsdesk


I ett blogginlägg publicerad för någon vecka sen jämför Fredrik Wackå sex sociala mediesajter, varav fyra svenska. Och menar att det sociala pressrummet tog fart för cirka 2,5 år sedan, först i form av en social medierelease. Att de fortfarande är försvinnande få. Men att det åtminstone finns “så många att vi kan börja se mönster. ”

Ur det skrala utbudet har Fredrik valt ut Electrolux, Scania, BRIO och Configura från den svenska floran samt GM Europe och Ford från den internationella. Men refererar till några andra vid sidan om själva jämförelsen.

Av den lilla empiriska undersökningen och jämförelsen av rummen ifråga så konstaterar han att de flesta har en relativt rikt utbud av sociala funktioner men att de ofta saknar den sociala “attityden”. Fredrik skriver: “Företagen omfamnar den sociala webbens infrastruktur men inte nödvändigtvis dess attityd.”

Såvitt jag kan se och förstå så har Fredrik därmed förbisett de ca 1300 social media newsrooms som företgen skapat på Newsdesk. Varför då?

Pressrummen på Newsdesk uppfyller de flesta av de kriterier som Fredrik anser bör finnas för att klassas som ett “riktigt” social media newsroom. Plus några till som åtminstone jag anser gör de mer sociala och användbara än de Fredrik nämnt.

Fredrik specar följande kriterier för ett social media newsroom:

  • Foton: Möjligheten för andra att använda och återpublicera fotografier på ett enkelt sätt. Typexemplet är ett konto på Flickr (men skulle kunna vara en annan tjänst eller t.o.m. egenutvecklat).
  • Video: Som ovan, med YouTube som den vanligaste lösningen.
  • Dela: Underlätta för läsare att dela med sig av länk eller innehåll till andra sajter.
  • Kommentarer: Möjlighet för läsare att direkt kommentera nyheterna, eller skicka en trackback(?) från sin egen blogg.
  • Mikroblogg: En frekvent, mycket informell insikt i vad som händer i företaget samt möjlighet att starta en dialog. Ingen hade det men det finns många företag som upptäckt mikrobloggen.
  • Personlig: Någon form av känsla för människorna bakom företaget — en blogg, biografier, etc.
  • Extra kontaktmöjligheter: Bortom mejl och telefon som IM, chat, Skype…
  • RSS, prenumeration: Möjligheten att prenumerera på eller syndikera innehållet från mediesajten.
  • Bevakning från medier/sociala medier: Produkt- eller företagsspecifik omvärldsbevakning, till exempel i form av länkar till vad andra skrivit.
  • Länkar till bloggar/resurser: Poängen här är självklart att länkarna ska gå till intressanta röster utanför företaget.
  • Creative Commons: Vanlig upphovsrätt är inte anpassad till den delande webben. Creative Commons gör det lätt att göra rätt för den som vill använda innehåll, och visar viss insikt från företagets sida.

Såvitt jag kan se så uppfyller pressrummen på Newsdesk alla kriterier utom mikroblogg- och extra kontakt-funktionerna.

Å andra sidan så har Newsdesk skapat följande mervärden som inte finns med i Fredriks lista, varav några kanske gör pressrummen mer sociala eller åtminstone mer användbara än referenserna ovan, medan andra även återfinns hos referenserna, men inte finns med i Fredriks check list:

  • söka efter nyheter i alla pressrum (i själva verket nyheter från 7000 företag) på ett bräde baserat på fritext och eller kategorier.
  • söka efter annan information som evenemang, bilder, videor, kontaktpersoner, dokument.
  • releatera information till varandra
  • spara alla sökningar som bevakningar som RSS och/eller e-post.
  • dynamiska tags och tillhörande tag clouds
  • dela med sig även som e-post
  • söka i varje enskilt pressrum
  • information knuten till stort distributionsnät – on demand
  • bakomliggande system för att mäta trafik och användning

Ser man till antalet social media newsroom per capita så gör förmodligen detta Sverige till “social media newsroom”-tätaste landet i världen. Eller vad säger du, Fredrik? Hoppas du inte glömmer Newsdesk nästa gång.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,