Ja, köpta åsikter funkar utmärkt på Twitter – tyvärr


“Funkar twittret i längden?” undrar man på SVD i lördags, och syftar på de köpta åsikterna som enligt artikelförfattaren löpande framförs i det tämligen nya och sociala verktyget, inte på verktyget i sig, förmodar jag?

Artikelförfattaren raddar upp ett gäng exempel på hur mer eller mindre inflytelserika personer fått förmåner eller t o m reda pengar för att gå kommersiella företags ärenden i Twitter. Bl a refererar man till en Resumé-artikel som menar att Kim Kardashian får “runt 70000 kronor per Twitter-inlägg, när hon skriver positivt om vissa varumärken eller produkter” för att hon har “runt 2,7 miljoner läsare som följer vad hon skriver på Twitter” (min anm: hon har ca 2,7 miljoner “följeslagare” vilket är långt ifrån samma sak som “läsare”). Och till Dagens Medias artikel om att Pernilla Wahlgrens slipper betala en viss klinik för sina barns vårdom hon själv bloggar lite om kliniken ifråga, vilket hon enligt tidningen också gjort: ”När man kliver in på parkettgolvet i väntrumet möts man av barnvänliga målningar på väggarna och gott om plats för barnen att leka i väntan på doktorn.”

Artikelförfattaren i SVD drar slutsatsen att företag helt klart är “intresserade av att nyttja sociala medier för att öka sin försäljning”, men har svårt att tro att produktplaceringar och köpta åsikter i bloggar fungerar, för “hur många vill frivilligt lägga tid på att läsa reklamslogans, om än personligt utformade?”Och “när väljer läsarna bort B-kändisarnas produktplaceringar?” frågar man sig.

Svar: Troligtvis aldrig. Kända personer har och har alltid haft inflytande på en mer eller mindre stor skara beundrare, och kommer så förmodligen alltid att ha. Huruvida deras agerande är köpt eller inte, verkar inte spela särskilt stor roll, så länge det inte går till överdrift. Deras fans kommer köpa det som sägs. Oavsett media.

Att köpta åsikter nu letar sig in i sociala nätverk som Twitter, kan väl knappast få någons ögonbryn att höja sig. Det är ju bara ytterligare en kanal i det överväldigande flora kanaler som kändisar och andra kan uttrycka sig i. Det fina med Twitter är ju bl a att den som vill följa, gör det, och den som inte vill, låter bli.

Personligen tillhör jag den förmodade minoritet som hatar köpta åsikter. Men inser samtidigt att jag liksom alla människor är en frukt av sin omgivning, och därmed marionettdockor, styrda av en komplex sammansättning av inflytelserika personer, företag, och liknande.

Frågan är bara hur “köpt” just detta inlägg är? Och av vilken komplex sammansättning av köpare?

Det kan bara du avgöra. Och jag får vad jag förtjänar. Liksom alla.

Länge sen media var 100% trovärdig – vad är problemet?


Den som lyssnade på SR’s Medierna idag fick sig en slätstruken och tämligen intetsägande rapportering om “produktplacering” och “textreklam” i svensk press. Programmet presenteras på SR’s hemsida med rubriken: “Produktplacering vanlig i svensk press”.

Vakna! Knappast något scoop. Föga nytt. Produktplacering, textreklam, advetorials, etc, var t o m vanligt förekommande redan när jag jobbade som redaktör för Bonniers tidskrifter för ca 15 år sen. Nej, man pratade inte så mycket om det, men det praktiserades flitigt. Och med största sannolikhet har förekomsten accelererat kraftigt sen dess.

I programmet pratar man om hur Nike missbrukar sin makt, som sponsor av fotbollsspelare som Zlatan och Ronaldo, vid intervju-tillfällen; där Nike envisas med att placera skor i förgrunden; sätta upp regler för frågor, etc. Allt för att få lite ROI. Programmet innehåller inslag där intresseorganisationer arrangerar foto-sessions, och om hur livsmedelsproducenter köper in sig i korsord.

SR skriver: “Journalister och fotografer berättar om hur de tvingas förhålla sig till annonsörer i sitt arbete.”

Och reportern från Expressen, som intervjuvade fotbollsspelarna ovan, menar att det kändes olyckligt att behöva boka intervjuer via Nikes PR-folk, och inte minst förhålla sig till diverse spelregler. Men, som reportern också sa, är man tvungen till det för att få intervjuer med världens bästa fotbollsspelare, så är det värt det.

Och redaktörerna på såväl Expressen som andra tidningar som omnämns i programmet, slingrar sig mer eller mindre klumpigt när Tove Leffler (?) från SR’s Medierna målar in dem i ett hörn.

För mig är allt det här ett stort hyckleri. Upp med korten på bordet. Inget att skämmas för. Så här ser verkligheten ut.

Stor respekt för de som värnar om, och lever 100% upp till, den journalistiska integriteten, där kritisk granskning, objektiv och saklig redogörelse är några av självklarheterna. Ingen högaktar detta mer än jag.

Men de medier som väljer en något mer “liberal” väg har inget att skämmas för. Så länge de står för vad de gör, och redogör för det.

Jag glömmer aldrig när jag själv som redaktör för ett sport-magasin, blev utskälld av en reporter på journalisten, för att jag för Pepsi’s räkning följde med på en “bjudresa” till USA för att bl a bevaka celibriteter som Cindy Crawford, Pamela Anderson, Arnold Schwarzenegger, m fl.

Tidningen jag jobbade för fanns främst till för läsarna, annonsörerna och ägarna. Enligt min mening skulle samtliga intressenter gagnas av ovan nämnda resa, sålänge jag klart och tydligt redogorde för förutsättningarna.

Sagt blev gjort. Och resultatet lät inte vänta på sig: Upplagan steg kraftigt och läsarna jublade över reportagen. De sket högaktningfullt i att Pepsi låg bakom resan (vilket jag redogjorde för). Annonsörerna blev också fler och nöjdare av förstnämnda skäl. Och vad ägarna beträffar så talar nämnda sitt tydliga språk.

Idag lever vi i ett mediaklimat där vem som helst, personer som företag och liknande, är sina egna medier. På ungefär samma villkor som traditionella medier. Alla har sina agenda; sina skäl, incitament och syften. Konsumenten måste själv avgöra vad han/hon vill konsumera respektive välja att tro på. En del mer lättvindigt. Andra mer kritiskt.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

TV4’s längsta reklamfilm på onsdag kl. 20


Då är är det snart dags igen. På onsdag kl. 20 sänder TV4 fjärde avsnittet av  “Semestersvenskarna“; sin hittills kanske längsta reklamfilm i sin moderkanal. För någon annan benämning på avsnitten i den sk realityserien går nämligen inte finna hur godtrogen man än må vara.

Semestersvenskarna - TV4's längsta reklamfilm

Åke Söderlund skriver i en nyss publicerad insändare i DN i söndags:

“…”Semestersvenskar” är en enda lång marknadsföring av Fritidsresors Thailand. Resebyråns pärmar med loggan ligger framme i scen efter scen och exponeras upp till 30 gångar i ett enda program, och alla reseledare bär företagets uniformer. Miljöerna är hämtade från företagets allra dyraste femstjärniga hotell, där poolområdena är jättelika och rummen superlyxiga.”

“I eftertexten till serien “Semestersvenskarna” i TV4 står: “Med bidrag från Fritidsresor””.

reklamfilm

Så vad är det för typ av kommunikation vi har att göra med i detta fall? Vad är det egentligen som Fritidsresor har “bidragit med”?

Det hade varit PR (sett ur ett traditionellt perpektiv) om Fritidsresor lobbat för hur fint det är i Thailand och i synnerhet på ovan nämnda hotell och vad mycket tokigt och spännande som kan hända där när gästerna kastar loss. Kanske hade resebolaget också bjudit på en liten resa för att TV4’s producenter skulle ha fått en ordentlig bild av detta. Varpå TV4 bestämmer sig för att det skulle kunna bli en kul programserie.

Nej, så gick det inte till.

Det hade varit produktplacering, om TV4 hade ringt upp Fritidsresor och frågat om de inte villa ha med sina reseledare, pärmar och andra attribut i deras kommande “realityserie” – “Semestersvenskarna” mot en smärre ersättning.

Men så gick det inte heller till.

Mina erfarenheter av liknande fall, främst från nischkanalerna, är att Fritidsresor “köpt” programmet för X antal miljoner kronor. Idén till programmet kan ha kommit från såväl TV4 som från Fritidsresor, men troligtvis har de tillsammans jobbat fram en idé, och sen låtit TV4 producera programserien.

TV4 tycker detta är en kalaslösning; då man tjänar pengar på själva programmet och inte bara spottar och sponsorskap i anslutning till programmet, som allt färre tittar på. Fritidsresor tycker också det är en kalaslösning, då allt färre kollar på deras reklamspottar i anslutning till andra program; vars innehåll de heller inte kan råda över.

I tidningsvärlden kallar vi liknande fenomen för “advetorials” eller “redaktionell kommunikation” (mindre vanligt). Alltså; reklam som är redaktionellt förpackad.

Ja, så går det till i TV- och reklambranschen när de slår sina påsar ihop.

Så – är detta inte ok? Jovisst, helt ok, så länge Fritidsresor och TV4 i synnerhet, redovisar för tittarna vad det är för typ program; vem som ligger bakom vad, under vilka förutsättningar. Då är det bara tuta och köra. Då får gärna Fritidsresor starta en egen TV-kanal om de vill (något som jag vill minnas att Volvo ville göra, med Jarowskij som produktionsbolag för några år sen (osäkra uppgifter)).

Nåväl och som sagt – missa inte den kanske längsta reklamfilm ni någonsin sett; på onsdag kl. 20.00 är det dags för Monica och Bernt att åka hem och de passar på att ta ett sista dopp i havet. Reseledare Mikaela drabbas av matförgiftning (med repris den 7 feb).

OBS. Läs också Vings knep i Söndags DN för två år sen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,