Journalists loves your homepage – but not your newsroom


Yes – Journalists do love your homepage – but not your newsroom. 9 out of 10 are using the homepage in their research. But they can’t find the newsroom. And when they do, it’s not up to date.

It’s pretty clear that the company homepage no longer is, or at least should be, the hub of their communication. We do know that people hanging around all over the web, the social web in particular, where they connect with and get inspired och informed by others. Therefore it’s extremely important for companies to meet, connect and socialize with their audience wherever they are aswell.
But – so far – the homepage still is one of the most natural and common way to get information from the company. This applies to journalists in particular.
According to PRWeek’s Media Survey 2010, 93% of the respondent journalists were using the company home page during the course of their research for a story. Only Google Search were more common, and a not-too-wild guess is that they used Google to find website, don’t you think?

PRWeeks Media Survey 2010

Bulldog Reporter – TEKGROUP International – 2010 Journalist Survey on Media Relations Practices, confirm these facts:

“The importance of corporate website and online newsroom as a preferred source of information for journalists continues over the past year, with nearly 97% of journalists indicating that they use such sites in their work. Nearly 45% of respondents report visits more frequently than once a week, and more than 84% report a visit at least once a month. Busi- ness journalists make greatest regular use of corporate websites and online newsrooms, with 59.2% report- ing visits more than once a week; and fully 87.4% of business technology journalists report such visits once a month or more. The most avid users of corporate websites are online journalists, almost 75% of whom visit corporate websites or online newsrooms once a week or more frequently.”

TEKGroup International Journalist Survey 2011

In previous studies by TekGroup International, they found out the Top 10 Reasons to have an Online Newsroom:
1. Journalists expect a company to have an online newsroom
2. Journalists believe that all companies will have an online newsroom
3. Journalists visit company online newsrooms often to very often
4. Journalists visit both large and small-to-medium sized company online newsrooms
5. Centralized location and 24-hour access of press materials
6. Control and delivery of corporate message
7. Measurement of communication efforts
8. Media request management
9. Social media interaction

This leads us to understand how important it is that the website has a full-blown press room. And just because we would understand what a full-blown press room is, they also examined that matter and came up with Top 20 Elements to have in an Online Newsroom:
1.    Searchable Archives
2.    PR Contacts
3.    News Releases
4.    Background Information
5.    Product Info/Press Kits
6.    Photographs
7.    Help/FAQ
8.    Crisis Communications
9.    Events Calendar
10.    Executive Biographies
11.    Media Credentials Registration
12.    Financial Information
13.    Info/Interview Request Form
14.    News Coverage
15.    Video
16.    Social Media Page
17.    RSS Feeds
18.    Audio
19.    Blog
20.    Twitter Feed

Unfortunately “more than 57% of journalists generally agree that it’s difficult to find press materials that address their interests. What’s more, almost 42% of respondents generally agree that it’s difficult even to find organizations’ online newsrooms.”, says TEKGroup.

TEKGroup International Journalist Survey 2011

And we do know that small to medium sized companies, in particular, are often lacked of resources to create newsroom of these kind. But…

Not anymore. Mynewsdesk has created – and now launched –  a hosted newsroom solution which let you create one of these “full-blown press rooms” both on Mynewsdesk as your homepage, without any developers. Yes – with no technical skills – you can easily set up them by yourself. And – yes – it does include most of the elements mentioned above.

Our marketing department has written a few words about this on their blog. Check it. And try it.

Please note that the studies above are biased. After all TEKgroup International is an “Internet software and services company, develops Online Newsroom and E-business software solutions for the public relations industry”. But, my experiences make me to believe that these reflects the realitiy.

Räckvidd inget med inflytande att göra


Låt dig inte luras av räckvidd när du söker inflytelserika personer på webben. Personer med stora nätverk behöver inte med nödvändighet ha stort inflytande.

Min pappa sa alltid: “Håll dig god vän med de som sitter längst bak i klassen, för det är hos dem du kommer söka jobb.”

Andemeningen var förstås att göra mig uppmärksam på hur viktigt det är med lite attityd, integritet, bångstyrighet, etc, för att komma någonstans här i världen. Men också för att påvisa värdet av goda relationer med de som har, eller kommer att få, makt och stort inflytande.

Sistnämnda har varit ledorden för de som jobbar med PR ända sen de gamla grekerna. Det som dock förändrats under resans gång är det kommunikativa landskapet, opinionsbildarna, och de kommunikativa metoderna.

De som länge har haft störst inflytande på företags och organisationers marknad är den första, andra och  tredje statsmakten. Sistnämnda – de traditionella medierna – har lite slarvigt uttryckt länge varit synonymt med PR.

Men nu, när vem som helst har fått verktyg att uttrycka sig fritt på webben, talar man om en fjärde statsmakt; den skara människor som plötsligt och sammantaget förmodligen har störst inflytande på företags och organisationers marknad, av dem alla.

Cisions Europachef, Peter Granat, säger i en intervju med PRWeek:

“In the social media era the word ‘influencer’ is fast overtaking ‘journalist’, ‘analyst’ or any other ringfenced descriptive term that we were once comfortable with. Influencers are everywhere and they’re not simply confined to journalists – now we have bloggers, tweeters, podcasters; a constantly changing variety of people to whom PR professionals need to reach out. But finding the right influencers on the right channels that make an impact for our clients’ brands can seem like looking for a needle in a haystack.”

Detta är ju minst sagt omtumlande för Cision och liknande bolag vars intäkter till största del och ännu så länge kommer ifrån försäljning av just tillgång till mediedatabaser och utskick med utgångspunkt från dessa.

Branschen skakas ånyo av en omdaning som får stora konsekvenser på alla inblandades sätt att arbeta med PR. I synnerhet de traditionella PR-verktygen som hittills har utgått från att journalister och redaktioner på traditionell media är de med störst inflytande på marknaden, och de enda som är värda att “bearbeta” för att på så sätt nå och skapa goda relationer med sin marknad.

Bortsett ifrån att företag idag med framgång kan skapa goda relationer direkt med sin marknad utan att gå via opinionsbildare, söker nu dessa företag tjänster som hjälper dem att finna dessa nya och inflytelserika personer.

Jag har tidigare skrivit om hur nära nog samtliga sociala tjänster på webben som kartläggar folks uttryck på webben och resultatet därav, kan ligga till grund för att identifiera folks inflytande på företags marknad. Men också om de tjänster som tagit positionen att bygga gränssnitt mot dessa tjänster med syfte att försöka redogöra för vem som hänger ihop med vad och vilka, vad som sägs, till vem, i vilken omfattning och på vilket sätt.

Plötsligt har vi kommit väldigt långt ifrån de klassiska “mediedatabaserna” och “distributionslistorna”. Dessvärre kvarstår ofta den traditionella synen på att inflytande har med räckvidd att göra; där en journalists inflytande förknippas med sitt medias upplaga/täckning, och där nu personer med stora “nätverk”, anses ha större och bättre inflytande, än de med små nätverk.

Detta är en stort misstag.

Brian Solis skriver “Influence is not popularity and popularity is not influence” i ett blogginlägg i höstas. Och fortsätter:

“Over time, our net worth is measured not by the size of our social graph, but our place within it.  As a result, social capital is visualized as influence. It is influence that shapes the agenda of social communities and the resulting activity and conversations that contribute to their resonance.”

I ett inlägg med rubriken: “Digital PR – Trends from 2010 into 2011” skriver Mark Berrryreid:

“It isn’t always the smart move to go to the blogger with the largest reach.”

Utan poängterar istället vikten av engagemang och entusiasm vad det gäller positivt inflytande:

“Investing in the people  (evangelists) who love your brand will create a ripple effect.”

Om PR-kommunikatörer uteslutande strävar efter att nå och bygga relationer med de som har stora nätverk, så riskerar de att missa de som verkligen har inflytande på deras företags marknad.

Jag gillar Wikipedias definition av “Social Influence”: “Social influence occurs when an individual’s thoughts, feelings or actions are affected by other people.”

Stora nätverk kan lätt konstrueras utan att innehålla ett uns av “social influence”.

Människor som verkligen påverkar andra människor, kanske gör det inom en sfär som är irrelevant för dig och din verksamhet?

Kasey Skala på SocialMediaToday är kritisk till den allmänna uppfattningen att människor med stora sociala nätverk också skulle ha stort inflytande. Han skriver i inlägget “Does online influence matter?” att:

“Mr. Social Media Expert/Consultant/Guru might know a little something about the online space, but does he really have any influence on which brand of cereal I’m going to buy? Absolutely not. Keep in mind, outside your little social bubble, the vast majority of people in the real world have no clue who you are, nor do they care about your opinion.”

Journalisters inflytande härrör ofta till det media de jobbar för, och den status de har på mediet ifråga. Vilket inte på något sätt spegler hur många följeslagare journalisterna ifråga ev har på Twitter där deras tweets inte sällan även rör frågor av privat karaktär, som vida skiljer sig från deras professionella sfär.

Det är därför märkligt att exempelvis Cision listar de mest inflytelserika journalisterna på tjänsten “Journalisttweets” med utgångspunkt från Klout. Klout säger sig kunna mäta just dessa journalisters “inflytande” med utgångspunkt från 35 olika variablar tagna från deras konton på Twitter, och numer även Facebook. Men vad säger egentligen detta om journalisternas verkliga inflytande?

Liksom Kasey så har jag inget ont att säga om Klouts verksamhet, men kommunikatörer som vill skapa relationer med inflytelserika människor inom deras intressesfär gör sig en rejäl björntjänst om de går efter “Klout score”.

Lika förbryllad blir man av det faktum att 61% av de tillfrågade journalisterna i PRWeeks Media Survey 2010 har blivit pitchade på Facebook. För hur många av de 79% journalister (enligt undesökningen) som har ett konto på Facebook, har det av professionella skäl? Och hur många vill bli pitchade den där? Något som inte framgår av undersökningen.

Läs också “Are marketers overestimating the impact of influencers?” och “Your Followers Are No Measure of Your Influence“.

Pressinformation på Facebook – hot eller möjlighet?


Journalister vill inte bli pitchade på Facebook. Det är heller ingen källa till press- eller företagsinformation. Det framgår av PRWeeksMedia Survey 2010 där 43% av de tillfrågade journalsiterna i USA blivit pitchade via sociala nätverk. Trots att de inte vill det.

Information om och från företag säger sig åtminstone dagstidningsjournalisterna hellre få direkt ifrån företagens hemsidor (90%), med hjälp av Google sök (82%), direkt kommunikation med PR-ansvariga (79%) eller från webbaserade pressinformationstjänster (opt in) (36%). Trots det använder 33% av journalsiterna generellt sett sociala nätverk i sin research. Men bara ett fåtal genom att bli ett “fan” verkar det som.

Frågan är om Facebook är rätt plats att för dig som PR-kommunikatör att möta journalister på? Att förmedla sin pressinformation på? Och i så fall hur?

Den klassiska frågan från kommunikatörer nu för tiden är huruvida de ska använda social media i sitt PR-arbete, och i så fall hur?

För många är det närmast en självklarhet, för andra helt otänkbart. Mitt korta och generella svar på frågan är att om du som kommunikatör vill skapa goda relationer med ditt företags marknad (och målgrupp) så bör du först lyssna på den för att förstå dess behov och önskemål. Och sen börja engagera dig när och där du får indikationer på att målgruppen mottaglig för dialog och utbyte.

Det är dock långt ifrån säkert att hela din målgrupp är social på webben, eller ens får information från sociala medier. Och även om den är det, så är det inte alls säkert att den är intresserad av information eller en dialog med ditt företag där, eller någon annanstans. Men eftersom människor idag i allt större utsträckning söker sig till webben för socialt utbyte, inte sällan i sk sociala medier, så är sannolikheten ganska stor att man också kan bedriva framgångsrik PR i dessa sammanhang, trots allt.

Det fina med den sociala webben är att du som PR-kommunikatör på ett betydligt effektivare sätt nu än tidigare kan bygga bra relationer direkt med din marknad, och inte nödvändigtvis via “språkrör” som journalister. ”Put the public back to public relations” som Brian Solis uttrycker det i sin bok med samma namn. Dessutom har alla dina intressenter som väljer att ventilera sina åsikter ett väldigt stort inflytande på varandra.

Men i detta gytter av relationer med inflytande på vandra, har det förmodligen aldrig varit viktigare, och kanske mer gynnsamt, att slå vakt om just dina viktigaste opinionsbildare; de som har störst inflytande på ditt företags marknad.

Journalisten har (fortfarande) ett mycket stort inflytande generellt sett. Så pass stort att man som PR kommunikatör gör klokt i att slå vakt om och tillgodose dessa och andra nyckelpersoners (key influencers) intressen mer än någonsin.

Frågan är vilka behov och önskemål dessa personer har? Frågan är var de finns, var de är mottagliga för information och ev utbyte? När? Och hur?

Även om du som kommunikatör kan konstatera att din marknad finns på Facebook, och att du därför dragit igång en Facebook-sida, så kvarstår frågan huruvida journalisterna och andra av dina viktigaste nyckelpersoner finns och är intresserade av din närvaro där?

Enligt PRWeeksMedia Survey 2010 så har 79% de tillfrågade journalisterna ett konto på Facebook, och 61% av dem har blivit pitchade den vägen. Men hur många är egentligen mottagliga för pitchar i detta sammanhang?

Min tro är att de flesta journalister väljer att endast visa en del av sin profilinformation. Vilket betyder att de endast kan få meddelanden från sina vänner. Således krävs det av dig som kommunikatör att du först bli vän med journalisten för att kunna pitcha henne. Men om man får tro PRweeks undersökning rätt, så vill ingen av de tillfrågade dagstidningsjournalisterna bli pitchade på Facebook. Det framgår när de svarade på frågan: “Vilka av följande media vill du att PR-kommunikatörer använder när de pitchar dig?”


För rent krasst; hur många journalister finns på Facebook av profesionella skäl? Enligt undersökning ovan använder 33% av dem sociala nätverk generellt sett som verktyg för research. Som del av denna research vet jag att en del av dem väljer att bl a följa företag och liknande på just Facebook. Vilket betyder att de måste bli ett “fan” eller “like” som det numer heter. Vilket blir lite knasigt då en journalist som vill “bevaka” ex Sverigedemokraterna på Facebook måste “gilla” dem för att följa dem.

Knasigt blir det också när journalisten inser att företagens uppdateringar ofta är riktad till företagets kunder med budskap anpassade därefter.

För när Chadwick Martin Bailey och iModerate Research Technologies frågade 1.500 personer varför de hade valt att gilla företag på Facebook, så framgår det att majoriteten av företagets “fans” är just kunder, eller liknande.


När PRWeek frågar journalisterna i samma undersökningen “på vilka sätt de vanligtvis får information om ett specifitk företag”, så visar det sig att hela 92% av journalisterna hämtar information från företagen från företagens hemsidor. Ingen önskar få den från Facebook.

Av detta kan man dra slutsatsen att Facebook kan vara ett utmärkt sätt att möta och interagera med sina konsumenter och liknande. Men kanske inte det bästa sättet att nå ut till journalister och liknande.  Men även om det inte är det bästa sättet, så kanske det trots allt finns anledning att erbjuda journalister och liknande det dem efterfrågar även på Facebook. (I synnerhet för det fåtal som nöjer sig med en Facebook-sida som sin hemsida.) För likväl används de sociala nätvärken allt oftare för research.


Journalister önskar bra uppslag till nyheter och reportage; rå och kärnfull information, som snabbt och sakligt svarar på frågorna vad, när, av vem, hur och varför?

En variant, som vilat på MyNewsdesks skrivbord en tid, är att ge dig som PR-kommuniktör möjlighet att synkronisera din befintliga kommunikation med journalister under en dedikerad flik på Facebook-sidan; eget ”rum” för journalister där de får sitt lystmäte tillgodosett enligt ovan.

Pitchengine.com var en av de som först förverkligade den möjligheten. Jag har personligen inga höga tankar om att lägga kommunikation utanför statusuppdateringarna där aktiviteten är som störst, men heller inte negativ, då detta kanske är den hittills bästa lösningen, trots allt.

Ni journalister, PR-kommunikatörer, och liknande – vad anser ni?

Så går det när en PR-kommunikatör och en journalist byter jobb


Journalister och PR-kommunikatörer har alltid hyst någon form av hatkärlek till varandra.

Hat när den ena helt upphör att förstå den andres situation och behov. Hat när PR-kommunikatören försöker pracka på journalisten irrelevant smörja på fel sätt, vid fel tidpunkt. Hat när journalisten fullkomligt ignorerar de mest sakliga, ödmjuka idéer till uppslag oavsett vad de handlar om, eller förvränger en historia till oigenkännlighet med ett gytter av sakfel.

Kärlek när den ene hyser respekt och förståelse för och kunskap om den andres situation, behov och integritet. Kärlek när PR-kommunikatören sakligt, ärligt och öppet redogör för vad som har hänt. Kärlek när sakkunniga tillåts svara på frågor istället för medietränade. Kärlek när när information görs tillgänglig istället för otillgänglig. Kärlek när journalisten utnyttjar den sakkunnighet och stundtals rika källa till information som företag och dess representanter faktiskt utgör. Kärlek när journalisten kritiskt granskar det som verkligen hänt och redogör för det, istället för att frossa i snaskiga ovidkommanden.

Tidningen PRWeek’s Kate Magee och Bite Communications PR-konsult Mat Gazeley bytte jobb under en vecka för att försöka sätta sig in i och förstå den andres situation. Lyssna till deras erfarenheter:

Mot bakgrund av detta kan det vara intressant att kika på resultatet av den undersökning som Cision och Bulldog Reporter nyligen gjorde med syfte att försöka ta reda på hur väl samarbetet mellan PR-kommunikatörer och journalister egentligen fungerar. Undersökningen ger dig 1.729 journalisters syn på saken.  Och här följer en sammanfattning:

  • over 57 percent said that PR people help them generate story ideas at least every month. Slightly more than 30 percent said such assistance happens at least every two weeks
  • overall, 94 percent said that PR assistance helped generate at least one story idea during the course of a year, while 6 percent reported never getting PR assistance
  • 17 percent of respondents rely on PR assistance and press releases to develop 40 percent or more of the stories they file, although 61 percent use those aids in only one to 20 percent of their stories
  • 52 percent reported that they promote their stories on the social Web
  • about 54 percent reported editorial staffing cuts
  • 46 percent noted a demand for greater story output
  • 24 percent were asked to work longer hours
  • 24 percent were asked to take on multiple beats
  • 45 percent said they were annoyed by PR people who don’t know the subjects or beats the respondent covers
  • 59 percent said that PR people send irrelevant material
  • Almost 27 percent said PR people don’t fully understand the stories and subjects they themselves are proposing for coverage