Tidningar utan webbkultur kommer dö


Varför ska det vara så svårt för traditionell media att inse att de har tappat positionen som den självklara gatekeepern för förmedling av information i allmänhet och nyheter i synnerhet? Det undrar Chris Beck, grundare av 26dottwo, här i samtal med Brian Solis, som menar att hämskon är den kulturella läggningen hos människorna bakom mediahusen ifråga. Att de faktiskt inte kommer att förstå så länge de inte verkligen blir en del av “webb-kulturen” och dess avarter.
Ägna drygt 3 minuter åt detta videoklipp och du får en sån där skön aha-upplevelse. Igen.


Resonemanget går naturligtvis utmärkt att applicera på oss PR- och marknadskommunikatörer som envist vill hålla fast vid radio, press och TV, som viktigaste opinionsbildarna.

Viktigaste journalistkällan borta när polisradion tystnar


Den 1 mars tystnar polisradion och därmed försvinner en av kvälls- och dagstidningsjournalisternas viktigaste källor, det erfar jag efter att ha pratat med diverse källor, däribland Polisen, som själva menar att det nya kommuniktionssystmet “Rakel” inte möjliggör avlyssning som tidigare.

Rikspolisen skriver i ett pressmeddelande att det nya “systemet är digitalt och ersätter cirka 200 gamla analoga systemen” och att “den nya tekniken kommer att förbättra kommunikationsmöjligheterna mellan aktörerna på ett betydande sätt samt vara krypterat. Detta innebär att systemet inte går att avlyssna av andra än de som är anslutna.”

Detta bör inte komma som ett dråpslag för journalister och nyhetsmedia, då skiftet varit känt sen långt tidigare, men bör ändå förändra deras situation markant. Inte minst kommer nyhetsbyråer som den gamla anrika Wighs News drabbas mycket hårt, då i princip hela deras verksamhet bygger på att avlyssna polisradion och sälja nyhetsstoffet till nyhetsmedia.

Det som har mer information i frågan får gladeligen kommentera detta inlägg.

Inget behov av socialt Public Service än


Idag skriver Anders Mildner i SVD att “Public Service måste släppa in publiken“. Han menar att Public Service måste bli plattformsoberoende och på så sätt nå ut och möta sin publik i de kanaler som används av den.

Det irriterar honom att Public Service använder “nya” i det här fallet sociala medier enkom för att marknadsföra sina befintliga kanaler.

“För ett tag sedan började jag att följa (på Twitter) en av Sveriges Televisions (SVT:s) mest profilerade reportrar. Ganska snart stod det klart att han fortfarande uppträdde som om han sände envägs-tv. Alla tweets lät som trailrar för kommande program…” skriver Anders och fortsätter:

“Jag frågade om inte reportern kunde berätta nyheterna direkt på Twitter istället. Jag fick inget svar.” Och lite längre ner i artikeln: “Jag fick aldrig några svar på mina frågor och jag förstod snart varför. Reportern deltar i stort sett inte i några diskussioner. Han skickar bara ut reklam för broadcastmodellen – i en mediekanal som bygger på deltagande.”

Anders avslutar sin artikel med tesen för den:

“2010 kommer det inte längre att vara okej att bedriva journalistik i allmänhetens tjänst utan att låta allmänheten vara delaktig.”

Jag håller med Anders i prinicp allt han skriver, bortsett från ovan nämnda ståndpunkt.

Användningen av sociala medier och nätverk har exploderat, och verkar inte se någon avmattning. Idag använder en överväldigande majoritet av världens ca 1,6 miljarder internetanvändare dem i någon mån. Vilket i sin tur resulterat i en helt ny dimension av källa till inspiration, information och förkovran för de som använder dessa. Vilket leder till ännu fler användare, osv. Vad detta kan tänkas sluta någonstans, om det överhuvudtaget finns något slut, vågar jag inte spekulera i. Men att vi just nu står inför ett medialt paradigmskifte av aldrig tidigare skådat slag, råder det inga tvivel om.

Och – nej – det blir inte särkilt bra för någon inblandad att använda sociala medier som envägs-media. Även om jag kan nämna massor av exempel på undantag som bekräftar den ev regeln.

Däremot är jag inte säker på att Public Service måste bli social om inte publiken kräver det. Personligen skulle jag älska det. Men den stora massan är idag förmodligen rätt ointresserade av att socialisera sig med Public Service och jag antar att behovet inte kommer öka nämnvärt år 2010, om det är det Anders menar med att göra oss “delaktiga”.  Jag tror snarare att det, parallellt med de sociala mediernas funktion, även finns ett uppdämt behov att skickliga journalister som i allmänhetens tjänst informerar, underhåller, uppdaterar, förklarar för oss vad som händer i vår omvärld, utan att göra oss delaktiga.

Länge leve “envägs-TV” i allmänhetens tjänst,  i synnerhet den som utvecklas till att levereras on demand unicast.

Bli själv hjälte i Radiotjänsts prisbelönta succéfilm


Här är “tack-filmen” som gav Radiotjänst priset 100W i Samhällsreklam. Klicka på bilden nedan, kolla in vem den verklige hjälten är! Känner du dig tveksam till valet, så kan du snabbt bläddra fram en alternativ bild/person, kanske dig själv, skapa en egen film, och sprida vidare till vänner och bekanta. Men på ett villkor; att inte slingra dig från att betala TV-licensen. För det är liksom hela poängen med filmen; hjälten är just den person som ser till att public service kan fortsätta att sprida TV och radio utan inblandning av kommersiella krafter.

Hjärnan bakom filmatiseringen är reklambyrån Draftfcb som gång på gång levererat framgångar på uppdrag av Radiotjänst.

Juryns motivering:
I landet där många säger Ja till att ful-ladda. 
Och alla tycker att gratis är gott. 
Med en marknadsandel som fått vilken kommersiell aktör som helst att slå sig till ro.
Och med en historia av pekpinnar och ajabaja… 
lyckas den här kampanjen att öka andelen betalande kunder ytterligare. 
Den förbättrar kännedomen och attityden. 
Och inte minst får den oss att sjunga en sång. 
Vi bockar och niger och säger: Tack.

Från vänster, rad 1: Peter Håwi, Anders Dalenius, Andreas Englund, Per Hellberg.
Rad 2: Daniel Johansson, Tina Benson, Per Leander, Jesper Eronn. Fotograf: Johan Marklund.

Enligt Resumé så är filmen regisserad “av Max Vitali på Callboy. Produktionsbolaget Stopp kopplades sedan in för att göra den tekniska lösningen som gör det möjligt för användaren att spela huvudrollen.”

Bästa reklamen är den som inte finns


75% av svenskarna nobbar reklam” står det att läsa på SVD Näringslivs förstasida igår. Det är Hanna Dunér som hänvisar till en undersökning från SIFO, och uttrycker sig lite mer exakt i påföljande artikel:

“Enligt en undersökning från Sifo undflyr tre fjärdedelar av svenskarna aktivt reklamen i tv, radio och på nätet, och runt 40 procent läser inte annonserna i dagspress och i magasin. Totalt 91 procent undviker reklamen i någon mediekanal och hela 22 procent undviker den överallt.”

Peter Callius som sägs ligga bakom undersökningen anger skälen:

“Större valmöjligheter i kombination med ökad tidsbrist gör att folk skärmar av och ”röstar med fötterna”. Men det främsta skälet är den allmänna budskapströttheten i och med den lavinartade medieutvecklingen de senaste åren.” Och avslutar artikeln: “Reklam som är relevant, vältajmad och bra utförd är alltid välkommen.”

Jag tycker Peter slår in en dörr som stått vidöppen mycket länge. Och skulle vilja påstå att det inte bara handlar om reklam utan om budskap alla kategorier. Alla budskap som irrelevanta, otajmade och dåligt formulerade är aldrig välkomna. Alla budskap som är relevanta, intressanta, vältajmade och väl utförda, är oftast välkomna. Åtminstone är förutsättningarna för god och fungerande kommunikation bättre i sistnämnda fallet.

Således håller jag bara med Peter lite grand när han anger skäl som “ökade valmöjligheter”, “tidsbrist” och “budskapströtthet”. De huvudsakliga skälen är förmodligen att budskapen är just irrelevanta, otajmade och dåligt utförda. Och framförallt; inte efterfrågade.

Detta inlägg skriver jag under reklamavbrotten i söndagsfilmen Kurt Wallander. Inget skulle kunna få mig att sitta kvar framför TVn under dessa spottar. Det var filmen jag ville se. Inte reklamen. Det var Wallander jag efterfrågade. Inte AMF Pensions, Pampers, eller någon annat företags budskap. I synnerhet inte när mina barn sen fler år lämnat blöjstadiet och jag har ca 30 år kvar till en ev pension. Nej, jag hör defintivit till den överväldigade majoritet människor som “nobbar reklam”.

TV4:s kommunikationsdirektör Gunnar Gidefeldt håller inte med mig, komiskt eller tragiskt nog. Enligt artikeln i SVD har han “inte sett några negativa effekter av den utökade reklamtiden” TV4 gjort sig skyldig till. Gunnar säger till SVD:

“Enligt våra mätningar stannar nio av tio tittare kvar under bästa sändningstid och tittar på reklamen. Den siffran har sedan fem år tillbaka till och med ökat.”

TV4’s eller snarare MMS mätningar är vatten värda. Mig veterligen har de ingen aning om huruvida tittarna verkligen sitter kvar framför reklamen eller inte. Jovisst, den tittarpanel som ska representera Sverige är utrustad med en mätare med tillhörande fjärrkontroll, med vilken varje hushållsmedlem loggar in sig med en personlig knapp. Men denna mätare kan inte se om jag plockat fram datorn för att skriva ett kritiskt blogginlägg i frågan istället för bli påmind om att det var ca fem år sen mina barn slutade använda blöjor.

Jag har inget emot information från företag, så länge den är relevant, intressant och görs tillgänlig för mig att ta del av när andan faller på.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,