Google+ page vs Facebook page – the battle has just begun…


The first smoke has died down. But the war has just begun. Page vs Page. Facebook vs Google. Two Superpowers against each others.

In the first place these social networks giants was created for people to connect with people. Or “friends and family” as Facebook use to call it. With their “profiles” as a basis for the communication within the network.

Then the time came for the companies to engage with their target audience. With their “pages” as a basis for their communication. And I guess the battle has just begun.

As far as I can see and understand both of these giants have just ended up into a massive clash! Where the value proposition for their users (as companies, brands, and others) is very much the same.

Of course they both have advantages and disadvantages. The SiliconIndia says for an example:

The greatest benefit of branding products in Google plus will be the link up with search engine. The search engine will track the brands on Google plus pages easily and will bring them to the top list in the search engine. Just typing “+Google” will take the user directly to the company’s profile page.
Facebook has again got something that will affect their market. The like button of Facebook is similar to the +1 button on Google plus. The hangout button is simpler to use when compared to video chat in Facebook with Skype. Now Google plus also going corporate will be a tough completion to Facebook pages.

Well – as I said – the battle has just begun… and I’ll will follow this war with great interest.

Now – I’ve just created my own “Google+ page” and I’m looking forward to see yours, and follow your point of view in this matter. Mashable show you how to get started.

Mark won’t organize the entire web – the crowd will


Nielsen just released their Social Media Report Q3 2011. The social media’s popularity continues to grow rapidly from an US perspective, connecting people with just about everything they watch and buy. And the Americans spend more time on Facebook than they do on any other U.S. website! Scary? Take it easy, Mark won’t organize the entire web – the crowd will.

Vinny Lingham, Entrepreneur & Search Engine Marketer, wrote the 13th of Juni 2007 that “Facebook is the new internet”. He said:

“I am constantly astounded by what FaceBook is doing – they just get it! Yahoo should have really paid the $2bn they asked for them last year – they’re probably worth $5bn by now! If FaceBook becomes another Google – I think everyone at Yahoo will probably revolt!
I personally think that MySpace sucks – and they are a bunch of Generation W’s that just don’t understand what the web is about! FaceBook will overtake MySpace globally well within 18 months – that’s my prediction!”

He was probably not the first guy that realized that something big was going on. But he was one of them. And I remember I did laugh at his headline by then. Maybe I shouldn’t. I knew that Vinny didn’t mean exactly that. Nor did Mark Zuckerberg when I once met him during an early FOWA conference in London, even though he already had some delusions of grandeur.

But – seriously – what’s going on – really?

Nielsen just released their Social Media Report Q3 2011, which shows that “the Social networks and blogs continue to dominate Americans’ time online, now accounting for nearly a quarter of total time spent on the Internet. In the U.S., social networks and blogs reach nearly 80 percent of active U.S. Internet users and represent the majority of Americans’ time online. Americans spend more time on Facebook than they do on any other U.S. website.”


Since Vinny’s post, hundreds of engaged people has speculated if Facebook is the new Internet or not.

From my point of view, I still don’t think that Facebook will become the new Internet, if you may call it so, but what I do understand is that people are social, and we love services that treat us like that, with all of our social needs and wants. It is beyond any reasonable doubt that Mark Zuckerberg has succeeded in doing just that – to provide social services for social people. And it is becoming increasingly clear that other web services haven’t responded to our requests on that point.

Around that time when Vinny Lingham wrote that “Facebook is the new internet”, Jeff Jarvis wrote the historical quote from Mark, in the Guardian, when the “powerful newspaper publisher beseeched Mark Zuckerberg” in Davos “for advice on how he could build and own his community. The famously laconic Zuckerberg replied “You can’t.” Zuckerberg went on to explain that communities already exist and the question these magnates should ask instead is how they can help them to do what they want to do. Zuckerberg’s prescription was “elegant organisation”.”

So as long as no one else will organize the web to help people “to do what they want to do” on the Internet, maybe Facebook will continue to take lead on that. The question is how far they could go?

From my point of view – not so far. Facebook is and probably will be one of the most important network for socializing, and – yes – we might book our flight tickets there as well. But… The most likely scenario is that the whole world wide web will be “Facebookalized”. Facebook will work in symbiosis with the rest of the web and vice versa. Thousands of small web applications will permeate Facebook. And thousands of Facebook applications will permeate the entire web. “Like buttons”, “Sign up with Facebook”-features, are just a few examples. I think the web – the Internet – will be socialized, and we have to thank Mark for inspired lectured the rest of us to execute on that.

Mark won’t organize the whole web for us; the crowd will. But Mark is one of them. A true thought leader. Thank God (Mark) for that 🙂

And – no – this is video doesn’t show the entire life of Alex Droner, but it might show a tiny part of it.

Social Web continue to grow – the companies follows – without beeing social?


Check out the new stats and infographic from Search Enginge Journal. The web is getting more and more social. Rapidly. No wonder… after all we’re human beings who are pretty much social, right? Numbers of users and contributors are just booming. And companies are following.

But what’s their socializing status? Really? God knows.

71% of the companies (which?) are using Facebook, 59% are using Twitter, and 39% are using blogs in their “marketing”.

My experience though is that many of the companies are still using social media as another channel for their content. Take a look at their Facebook pages for an example. Some of the companies are just pushing their stories out, without listen, and then they’re counting the numbers of “likes” without answer the questions: Am I really committed to my audience? Am I engaged? Who is really engaged? If the likers never comment the companies updates or never contribute with anything to the wall. And vice versa… what’s left of the social part?

Let me refer to what Kevin Roberts, CEO World wide, Saatchi & Saatchi, says in his book “Lovemarks“:

“Forget the information Economy. Human attention has become our principal currency. Job number one for any marketer these days is competing for attention. Whoever you are. Wherever you are. But once you’ve captured that attention, you’ve got to show you deserve it.

The process really only has two steps – so why does everyone find it so hard? I think I’ts all because we obsess over the attention part and forget about why we need that attention in the first place…. We need the relationships.

Emotional connections with consumers have to be att the foundation of all our cool marketing moves and innovative tactics.So it’s time to stop racing after every new fad and focus on making consistent, emotional connections with customer and stakeholders. If you stand for nothing, you fall for everything.

The great journey from products to trademarks and from trademarks to brands is over. Trademarks are tablestakes. Brand are tablestakes. Both are useful in the quest for differentation and vital to survival, BUT they’re not winning game-breakers.

Today the stakes have reached a new high. The social fabric is spread more thinly than ever. People are looking for new, emotional connections. They’re looking for what they can love.”

Communication a huge and confusing melting pot


Everybody in communication business talks about it everywhere! The new and ever-changing communication landscape has turned the media industry on its head. The confusion is now complete. Much of what we have learned and become accustomed to is no longer valid. This applies particularly to media, journalism, public relations, marketing, and sales. The professionals within each of these fields are either desperately holding on to their old identities, or are groping around for new ones.

The role of journalists is questioned. Previously clear concepts such as “journalist” and “journalism” have become blurred. The same goes for “media”. What is a media today? And “PR” … what is PR? It’s obviously something else today than it was yesterday. And what about “marketing”…

“Markets (and marketing) are conversations” as the Cluetrain Manifesto puts it. Conversations are based on relationships. Just like PR. Because PR’s is all about relationships, right? It’s all about relationships with both the market and those who influence it, including journalists. However, since all consumers now have access to almost exactly the same “tools” and methods as traditional journalists, it seems like the market has in some way also become the journalists. The market represents a long tail of new journalism and new media that perhaps has the greatest influence on a company’s market and might perhaps be their key opinion leaders. “Put the public back to public relations!” as Brian Solis put it long ago.

People have started to talk to each other in social media at the expense of, or sometimes in tune with, traditional media. They’re no longer writing letters to editors. They would rather publish their news ideas directly on the Web. Media consumption, and production, publishing, packaging and distribution in particular, have rapidly moved in to the social web. And both the PR and Marketing communicators are following, or are at least gradually beginning to do so.

As the market moved to the web, and the web has become social, marketing communication has become “social” too. Companies have started to talk directly with their market. And I mean “talk”, not pushing out information. Campaigns with no social component become fewer and fewer. “Monologue” ad banners, with decreasing CTR and increasing CPC, are becoming less acceptable. Google revolutionized with Adwords, Adsense and PPC. Press releases written by former journalists synchronized with Adwords and presented as text ads, turned things upside down.

Aftonbladet has been very successful with advertorials where only a small ad-mark distinguishes the ad from an article produced by journalists. This method is about as successful – and deceptive – as “product placement” in TV and film. That method has gone from small product elements in parts of a program to a complete sellout of the entire series or film. (In Sweden, think Channel 5’s Room Service and TV4’s Sick Sack.) But what can the television business do when the consumer just fast-forwards past the commercials, or worse still, prefers looking at user-generated TV like YouTube?

What will newspapers do when consumers ignore their banners? They will convert advertising into editorials. Or vice versa: they will charge for editorial features and charge companies to publish content on their platform, without involving any “investigative” journalism.

IDG calls their version of this “Vendor’s Voice”, a medium where companies publish their “editorial material” (it used to be called press information) directly on IDG.se and its related websites. The service is conceived and hosted by Mynewsdesk. It works pretty much like the Apple App Store; it is possible for any media to set up their “channel” (the media) on Mynewsdesk, promote it, and put a price on its use.

Essentially, when companies publish their information in their own newsrooms via Mynewsdesk, they can also easily select any relevant channels for the information in question. The service still has the internal working title “Sponsored Stories”, which today may seem a little funny when that is the exact same name Facebook uses for its new advertising program, where a company pays for people in its network to share information about that company with their own friends.

Isn’t that pretty much what PR communicators strive for? It’s in the form of an ad, but this type of advertising is simply bought communication – just like some PR seems to be – with the purpose to “create attention around ideas, goods and services, as well as affect and change people’s opinions, values or actions…”

But the press release… That’s information for the press, right? Or is it information that is now a commodity, often published in the media, directly and unabridged, much like the “sponsored stories”? Maybe it is information that can reach anyone that might find this information relevant. They might not be the press, but they are at least some kind of journalist, in the sense that they publish their own stories, often in same media as “real” journalists, in platforms created for user-generated content.

Everything goes round and round: side by side are readers, companies and journalists. All collaborate and compete for space and reach.

The causal relationship is as simple as it is complicated. People are social. People are using the Web. The Web has become social. People meet online. The exchange is rich and extensive. The crowd has forced the creation of great services for production, packaging, processing and distribution. These are exactly the same building blocks that have always been the foundation for traditional journalists and the media’s right to exist. Strong competition has emerged, but there is also some  interaction and collaboration.

People have opted in to social media at the expense of the traditional media. They rely on their own networks more and more, which has forced advertisers to find a place in social media too. Traditional ads are replaced by social and editorial versions that are designed to engage or become “friends” with your audience, talking to them as you would talk to friends.

The media are in the same boat and are becoming more social and advertorial. Users are invited to become part of both the ads and the editorials. UGC (user-generated content) is melded with CGC (company-generated content) and even JGC (journalist-generated content). Journalism goes from being a product to being a process characterized by “crowd-sourcing”, before ringing up the curtain on a particular report or story. As the newspaper Accent writes on their site:

“This is a collection of automated news monitoring that we use as editors. The idea is that even you, the reader, will see and have access to the unsorted stream of news that passes us on the editorial board. Please let us know if you find something important or interesting that you think we should pick up in our reporting. ”

This is similar to how companies today present their increasingly transparent and authentic communication in their own social media newsrooms, where the audience is invited to contribute their own experiences and opinions, and partly acts as a source of story ideas for journalists.

All in all, it’s a wonderful, fruitful, but oh-so-confusing melting pot.

Kritik mot Facebooks Sponsrade nyheter


Jag gillar inte Facebooks nya social ads i form av sponsrade nyheter. Lika lite som jag gillade deras första sociala annonsprogram “Beacon”. Frågan är om jag någonsin kommer gilla den typen av program. För jag har också svårt för Tupperwarepartyn. Och känner avsmak inför Buzz Agents.

Men vad har de gemensamt? Alla använder “vänner” som kommersiella budbärare. Och det gillar jag inte!

Facebooks nya sociala annonsprogram “Sponsrade nyheter” funkar som så att när dina vänner “gillar”, checkar in på, eller delar med sig av annan information från företag på Facebook, som också är anslutna till annonsprogrammet ifråga, så visas aktiviteten inte bara i dina vänners nyhetsflöden, utan även som en annons i spalten längst till höger.

Bild: InsideFacebook

Facebook säger sig ha testat detta under några månader, och menar på att det givit en massa mervärden till deras kunder (företagen) i form av ökad exponering och varumärkeskännedom.

Facebook hyllar sitt eget nya annonsprogram - Sponsrade nyheter

InsideFacebook skriver:
“Seeing that a friend has checked in at Starbucks is a much more compelling reason to visit than a standard advertisement telling a user to go get a coffee.”

Men vad säger användarna? Borde det åtminstone inte vara opt in på såna här program. Många menar det och somliga anser att Facebooks sponsrade nyheter just är en tam variant av det tidigare och så hårt kritiserade Beacon.

InsideFacebook fortsätter:
“Some users may not want their content turned into ads, and since there’s no way to opt-out or turn off Sponsored Stories, some protest should be expected.”

Räckvidd inget med inflytande att göra


Låt dig inte luras av räckvidd när du söker inflytelserika personer på webben. Personer med stora nätverk behöver inte med nödvändighet ha stort inflytande.

Min pappa sa alltid: “Håll dig god vän med de som sitter längst bak i klassen, för det är hos dem du kommer söka jobb.”

Andemeningen var förstås att göra mig uppmärksam på hur viktigt det är med lite attityd, integritet, bångstyrighet, etc, för att komma någonstans här i världen. Men också för att påvisa värdet av goda relationer med de som har, eller kommer att få, makt och stort inflytande.

Sistnämnda har varit ledorden för de som jobbar med PR ända sen de gamla grekerna. Det som dock förändrats under resans gång är det kommunikativa landskapet, opinionsbildarna, och de kommunikativa metoderna.

De som länge har haft störst inflytande på företags och organisationers marknad är den första, andra och  tredje statsmakten. Sistnämnda – de traditionella medierna – har lite slarvigt uttryckt länge varit synonymt med PR.

Men nu, när vem som helst har fått verktyg att uttrycka sig fritt på webben, talar man om en fjärde statsmakt; den skara människor som plötsligt och sammantaget förmodligen har störst inflytande på företags och organisationers marknad, av dem alla.

Cisions Europachef, Peter Granat, säger i en intervju med PRWeek:

“In the social media era the word ‘influencer’ is fast overtaking ‘journalist’, ‘analyst’ or any other ringfenced descriptive term that we were once comfortable with. Influencers are everywhere and they’re not simply confined to journalists – now we have bloggers, tweeters, podcasters; a constantly changing variety of people to whom PR professionals need to reach out. But finding the right influencers on the right channels that make an impact for our clients’ brands can seem like looking for a needle in a haystack.”

Detta är ju minst sagt omtumlande för Cision och liknande bolag vars intäkter till största del och ännu så länge kommer ifrån försäljning av just tillgång till mediedatabaser och utskick med utgångspunkt från dessa.

Branschen skakas ånyo av en omdaning som får stora konsekvenser på alla inblandades sätt att arbeta med PR. I synnerhet de traditionella PR-verktygen som hittills har utgått från att journalister och redaktioner på traditionell media är de med störst inflytande på marknaden, och de enda som är värda att “bearbeta” för att på så sätt nå och skapa goda relationer med sin marknad.

Bortsett ifrån att företag idag med framgång kan skapa goda relationer direkt med sin marknad utan att gå via opinionsbildare, söker nu dessa företag tjänster som hjälper dem att finna dessa nya och inflytelserika personer.

Jag har tidigare skrivit om hur nära nog samtliga sociala tjänster på webben som kartläggar folks uttryck på webben och resultatet därav, kan ligga till grund för att identifiera folks inflytande på företags marknad. Men också om de tjänster som tagit positionen att bygga gränssnitt mot dessa tjänster med syfte att försöka redogöra för vem som hänger ihop med vad och vilka, vad som sägs, till vem, i vilken omfattning och på vilket sätt.

Plötsligt har vi kommit väldigt långt ifrån de klassiska “mediedatabaserna” och “distributionslistorna”. Dessvärre kvarstår ofta den traditionella synen på att inflytande har med räckvidd att göra; där en journalists inflytande förknippas med sitt medias upplaga/täckning, och där nu personer med stora “nätverk”, anses ha större och bättre inflytande, än de med små nätverk.

Detta är en stort misstag.

Brian Solis skriver “Influence is not popularity and popularity is not influence” i ett blogginlägg i höstas. Och fortsätter:

“Over time, our net worth is measured not by the size of our social graph, but our place within it.  As a result, social capital is visualized as influence. It is influence that shapes the agenda of social communities and the resulting activity and conversations that contribute to their resonance.”

I ett inlägg med rubriken: “Digital PR – Trends from 2010 into 2011” skriver Mark Berrryreid:

“It isn’t always the smart move to go to the blogger with the largest reach.”

Utan poängterar istället vikten av engagemang och entusiasm vad det gäller positivt inflytande:

“Investing in the people  (evangelists) who love your brand will create a ripple effect.”

Om PR-kommunikatörer uteslutande strävar efter att nå och bygga relationer med de som har stora nätverk, så riskerar de att missa de som verkligen har inflytande på deras företags marknad.

Jag gillar Wikipedias definition av “Social Influence”: “Social influence occurs when an individual’s thoughts, feelings or actions are affected by other people.”

Stora nätverk kan lätt konstrueras utan att innehålla ett uns av “social influence”.

Människor som verkligen påverkar andra människor, kanske gör det inom en sfär som är irrelevant för dig och din verksamhet?

Kasey Skala på SocialMediaToday är kritisk till den allmänna uppfattningen att människor med stora sociala nätverk också skulle ha stort inflytande. Han skriver i inlägget “Does online influence matter?” att:

“Mr. Social Media Expert/Consultant/Guru might know a little something about the online space, but does he really have any influence on which brand of cereal I’m going to buy? Absolutely not. Keep in mind, outside your little social bubble, the vast majority of people in the real world have no clue who you are, nor do they care about your opinion.”

Journalisters inflytande härrör ofta till det media de jobbar för, och den status de har på mediet ifråga. Vilket inte på något sätt spegler hur många följeslagare journalisterna ifråga ev har på Twitter där deras tweets inte sällan även rör frågor av privat karaktär, som vida skiljer sig från deras professionella sfär.

Det är därför märkligt att exempelvis Cision listar de mest inflytelserika journalisterna på tjänsten “Journalisttweets” med utgångspunkt från Klout. Klout säger sig kunna mäta just dessa journalisters “inflytande” med utgångspunkt från 35 olika variablar tagna från deras konton på Twitter, och numer även Facebook. Men vad säger egentligen detta om journalisternas verkliga inflytande?

Liksom Kasey så har jag inget ont att säga om Klouts verksamhet, men kommunikatörer som vill skapa relationer med inflytelserika människor inom deras intressesfär gör sig en rejäl björntjänst om de går efter “Klout score”.

Lika förbryllad blir man av det faktum att 61% av de tillfrågade journalisterna i PRWeeks Media Survey 2010 har blivit pitchade på Facebook. För hur många av de 79% journalister (enligt undesökningen) som har ett konto på Facebook, har det av professionella skäl? Och hur många vill bli pitchade den där? Något som inte framgår av undersökningen.

Läs också “Are marketers overestimating the impact of influencers?” och “Your Followers Are No Measure of Your Influence“.

Pressinformation på Facebook – hot eller möjlighet?


Journalister vill inte bli pitchade på Facebook. Det är heller ingen källa till press- eller företagsinformation. Det framgår av PRWeeksMedia Survey 2010 där 43% av de tillfrågade journalsiterna i USA blivit pitchade via sociala nätverk. Trots att de inte vill det.

Information om och från företag säger sig åtminstone dagstidningsjournalisterna hellre få direkt ifrån företagens hemsidor (90%), med hjälp av Google sök (82%), direkt kommunikation med PR-ansvariga (79%) eller från webbaserade pressinformationstjänster (opt in) (36%). Trots det använder 33% av journalsiterna generellt sett sociala nätverk i sin research. Men bara ett fåtal genom att bli ett “fan” verkar det som.

Frågan är om Facebook är rätt plats att för dig som PR-kommunikatör att möta journalister på? Att förmedla sin pressinformation på? Och i så fall hur?

Den klassiska frågan från kommunikatörer nu för tiden är huruvida de ska använda social media i sitt PR-arbete, och i så fall hur?

För många är det närmast en självklarhet, för andra helt otänkbart. Mitt korta och generella svar på frågan är att om du som kommunikatör vill skapa goda relationer med ditt företags marknad (och målgrupp) så bör du först lyssna på den för att förstå dess behov och önskemål. Och sen börja engagera dig när och där du får indikationer på att målgruppen mottaglig för dialog och utbyte.

Det är dock långt ifrån säkert att hela din målgrupp är social på webben, eller ens får information från sociala medier. Och även om den är det, så är det inte alls säkert att den är intresserad av information eller en dialog med ditt företag där, eller någon annanstans. Men eftersom människor idag i allt större utsträckning söker sig till webben för socialt utbyte, inte sällan i sk sociala medier, så är sannolikheten ganska stor att man också kan bedriva framgångsrik PR i dessa sammanhang, trots allt.

Det fina med den sociala webben är att du som PR-kommunikatör på ett betydligt effektivare sätt nu än tidigare kan bygga bra relationer direkt med din marknad, och inte nödvändigtvis via “språkrör” som journalister. ”Put the public back to public relations” som Brian Solis uttrycker det i sin bok med samma namn. Dessutom har alla dina intressenter som väljer att ventilera sina åsikter ett väldigt stort inflytande på varandra.

Men i detta gytter av relationer med inflytande på vandra, har det förmodligen aldrig varit viktigare, och kanske mer gynnsamt, att slå vakt om just dina viktigaste opinionsbildare; de som har störst inflytande på ditt företags marknad.

Journalisten har (fortfarande) ett mycket stort inflytande generellt sett. Så pass stort att man som PR kommunikatör gör klokt i att slå vakt om och tillgodose dessa och andra nyckelpersoners (key influencers) intressen mer än någonsin.

Frågan är vilka behov och önskemål dessa personer har? Frågan är var de finns, var de är mottagliga för information och ev utbyte? När? Och hur?

Även om du som kommunikatör kan konstatera att din marknad finns på Facebook, och att du därför dragit igång en Facebook-sida, så kvarstår frågan huruvida journalisterna och andra av dina viktigaste nyckelpersoner finns och är intresserade av din närvaro där?

Enligt PRWeeksMedia Survey 2010 så har 79% de tillfrågade journalisterna ett konto på Facebook, och 61% av dem har blivit pitchade den vägen. Men hur många är egentligen mottagliga för pitchar i detta sammanhang?

Min tro är att de flesta journalister väljer att endast visa en del av sin profilinformation. Vilket betyder att de endast kan få meddelanden från sina vänner. Således krävs det av dig som kommunikatör att du först bli vän med journalisten för att kunna pitcha henne. Men om man får tro PRweeks undersökning rätt, så vill ingen av de tillfrågade dagstidningsjournalisterna bli pitchade på Facebook. Det framgår när de svarade på frågan: “Vilka av följande media vill du att PR-kommunikatörer använder när de pitchar dig?”


För rent krasst; hur många journalister finns på Facebook av profesionella skäl? Enligt undersökning ovan använder 33% av dem sociala nätverk generellt sett som verktyg för research. Som del av denna research vet jag att en del av dem väljer att bl a följa företag och liknande på just Facebook. Vilket betyder att de måste bli ett “fan” eller “like” som det numer heter. Vilket blir lite knasigt då en journalist som vill “bevaka” ex Sverigedemokraterna på Facebook måste “gilla” dem för att följa dem.

Knasigt blir det också när journalisten inser att företagens uppdateringar ofta är riktad till företagets kunder med budskap anpassade därefter.

För när Chadwick Martin Bailey och iModerate Research Technologies frågade 1.500 personer varför de hade valt att gilla företag på Facebook, så framgår det att majoriteten av företagets “fans” är just kunder, eller liknande.


När PRWeek frågar journalisterna i samma undersökningen “på vilka sätt de vanligtvis får information om ett specifitk företag”, så visar det sig att hela 92% av journalisterna hämtar information från företagen från företagens hemsidor. Ingen önskar få den från Facebook.

Av detta kan man dra slutsatsen att Facebook kan vara ett utmärkt sätt att möta och interagera med sina konsumenter och liknande. Men kanske inte det bästa sättet att nå ut till journalister och liknande.  Men även om det inte är det bästa sättet, så kanske det trots allt finns anledning att erbjuda journalister och liknande det dem efterfrågar även på Facebook. (I synnerhet för det fåtal som nöjer sig med en Facebook-sida som sin hemsida.) För likväl används de sociala nätvärken allt oftare för research.


Journalister önskar bra uppslag till nyheter och reportage; rå och kärnfull information, som snabbt och sakligt svarar på frågorna vad, när, av vem, hur och varför?

En variant, som vilat på MyNewsdesks skrivbord en tid, är att ge dig som PR-kommuniktör möjlighet att synkronisera din befintliga kommunikation med journalister under en dedikerad flik på Facebook-sidan; eget ”rum” för journalister där de får sitt lystmäte tillgodosett enligt ovan.

Pitchengine.com var en av de som först förverkligade den möjligheten. Jag har personligen inga höga tankar om att lägga kommunikation utanför statusuppdateringarna där aktiviteten är som störst, men heller inte negativ, då detta kanske är den hittills bästa lösningen, trots allt.

Ni journalister, PR-kommunikatörer, och liknande – vad anser ni?