Inget behov av socialt Public Service än


Idag skriver Anders Mildner i SVD att “Public Service måste släppa in publiken“. Han menar att Public Service måste bli plattformsoberoende och på så sätt nå ut och möta sin publik i de kanaler som används av den.

Det irriterar honom att Public Service använder “nya” i det här fallet sociala medier enkom för att marknadsföra sina befintliga kanaler.

“För ett tag sedan började jag att följa (på Twitter) en av Sveriges Televisions (SVT:s) mest profilerade reportrar. Ganska snart stod det klart att han fortfarande uppträdde som om han sände envägs-tv. Alla tweets lät som trailrar för kommande program…” skriver Anders och fortsätter:

“Jag frågade om inte reportern kunde berätta nyheterna direkt på Twitter istället. Jag fick inget svar.” Och lite längre ner i artikeln: “Jag fick aldrig några svar på mina frågor och jag förstod snart varför. Reportern deltar i stort sett inte i några diskussioner. Han skickar bara ut reklam för broadcastmodellen – i en mediekanal som bygger på deltagande.”

Anders avslutar sin artikel med tesen för den:

“2010 kommer det inte längre att vara okej att bedriva journalistik i allmänhetens tjänst utan att låta allmänheten vara delaktig.”

Jag håller med Anders i prinicp allt han skriver, bortsett från ovan nämnda ståndpunkt.

Användningen av sociala medier och nätverk har exploderat, och verkar inte se någon avmattning. Idag använder en överväldigande majoritet av världens ca 1,6 miljarder internetanvändare dem i någon mån. Vilket i sin tur resulterat i en helt ny dimension av källa till inspiration, information och förkovran för de som använder dessa. Vilket leder till ännu fler användare, osv. Vad detta kan tänkas sluta någonstans, om det överhuvudtaget finns något slut, vågar jag inte spekulera i. Men att vi just nu står inför ett medialt paradigmskifte av aldrig tidigare skådat slag, råder det inga tvivel om.

Och – nej – det blir inte särkilt bra för någon inblandad att använda sociala medier som envägs-media. Även om jag kan nämna massor av exempel på undantag som bekräftar den ev regeln.

Däremot är jag inte säker på att Public Service måste bli social om inte publiken kräver det. Personligen skulle jag älska det. Men den stora massan är idag förmodligen rätt ointresserade av att socialisera sig med Public Service och jag antar att behovet inte kommer öka nämnvärt år 2010, om det är det Anders menar med att göra oss “delaktiga”.  Jag tror snarare att det, parallellt med de sociala mediernas funktion, även finns ett uppdämt behov att skickliga journalister som i allmänhetens tjänst informerar, underhåller, uppdaterar, förklarar för oss vad som händer i vår omvärld, utan att göra oss delaktiga.

Länge leve “envägs-TV” i allmänhetens tjänst,  i synnerhet den som utvecklas till att levereras on demand unicast.

Varför sälja nyheter om bara 1% vill köpa nyheter?


I morse läste jag Hanna Dunérs artikel i SVD “Mediabolagens på jakt efter nya affärsmodeller” (och den här), och jag är nära nog chockad över den infantila debatt som förs kring hur traditionell media ska tjäna pengar i framtiden.

Är det verkligen så illa att traditionella mediabolag inte har bättre koll på sin affärer än vad artikeln ger sken av?

Några citat ur artikeln från nyckelpersoner inom Sveriges ledande media fick mig att ramla av stolen:

Sara Öhrvall chef för Bonniers utvecklingsavdelning Research & Development “tror att det går att skapa betalningsvilja om produkten har ett värde som konsumenten är villig att betala för.”

“…materialet måste vare exklusvit och förpackat på ett sätt så att det finns en betalningsvilja.”

Thomas Brunegård tror på “att vid rätt tidpunkt kunna erbjuda en produkt eller tjänst med en snabb och enkel betalningsmodell”.

Fredrik Karén chef för SvD.se menar att “den absolut sörsta risken är att användarna försvinner till andra sajter och trafiktappen blir så stora att vi förlorar den lilla annonsaffär vi har.”

Thomas Mattson, chefredaktör på Expressen “tror att nya intäktsströmmar är nödvändiga för nyhetssajternas överlevnad”.

NO SHIT!? Eller, som man brukar säga: Har Påven löjlig hatt?

Av artikeln att döma, och fler därtill, får man en känsla av att de precis har upptäckt Kotlers fyra P:n (Price, Product, Place, Promotion), och nu är i fullt sjå med att jonglera med variablerna.

Men så är det ju naturligtivs inte. Jag känner ju flertalet av personerna ifråga, och de är ju mångfalt smartare än jag. Så vad är det som händer egentligen?

Med all respekt för att tradionell medias förutsättningar förändrats mycket snabbt och kraftigt. Men är det verkligen möjligt att de än idag inte vet vad de ska ta betalt för respektive tjäna pengar på?!

Jag begriper inte varför det skulle vara så svårt att göra en vanlig enkel marknadsundersökning, där man försöker ta reda på vad marknaden är intresserad av, och kan tänka sig betala för. Och med utgångspunkt från dettta hitta en nisch, där konkurrensen inte är allt för blodig, och där kostnaderna för att ta fram produkten understiger intäkterna, så att ett litet bidrag kan erhållas?

Om vi får tro på den undersökning från Jupiter som Hanna refererar till i sin artikel, där bara 1% kan tänka sig att betala för nyheter på nätet, så verkar det ju inte särskilt klokt att försöka sälja just nyheter på nätet. Eller har jag missförstått något?

Å andra sidan verkar det heller inte särskilt klokt att skänka bort nyhterna gratis, då allt färre vill finansiera den verksamheten med annonser och liknande.

Av det kan man dra slutsatsen att hålla på med nyheter på nätet, är ingen särskild god affär.

Då kan man ju argumentera att det är skillnad på nyheter och nyheter. Rikigt jäkla bra nyheter kanske det finns en betalninsvilja för. Men å tredje sidan så verkar de kosta för mycket att ta fram att lönsamheten även i detta fall skulle lysa med sin frånvaro.

Och så var ju det där med konkurrensen… Det blir inte så lätt att konkurrera med miljontals medborgar journalister, som sammantaget, är både smartare och snabbare, än de traditionella journalisterna.

Ta artikeln ovan som ett exempel. Nej, jag har inte betalt för den. Och skulle förmodligen inte betala för den heller, då nästan inget av det som står där är särskilt nytt för mig, då mitt bloggnätverk redan försett mig med merparten av innehållet.

Paul Frigyes berör ovan nämnda i sin utmärkta krönika: “Betalningsviljan: åter till pappret“, där han bl a skriver:

“Som bekant kan pressen bara ta betalt för unikt material, sådant som inte bloggarna gör gratis. Det vill säga inte snabb rapportering, allmänna nyheter eller åsikter. Men väl verifierade fakta, journalistiskt fotarbete, lokal kännedom, autentisk bildjournalistik, välförpackad lyx- och livsstilsläsning, servicejournalistik, konsumentjournalistik och underhållning. En produkt som komponerar urval av dessa element har ett stort värde. Och går att ta betalt för. Även om det handlar om samma artiklar är det lättare att ta betalt för dem i en papperstidning. Man upplever sig få något för pengarna: En fysisk produkt.”

Anna Serner, VD på TU, håller inte med i sitt inlägg på SVD Brännpunkt: “Själva frågan om tidningar ska ta betalt för sitt redaktionella material på nätet andas dåligt självförtroende. Självklart ska de ta betalt, det intressanta är för vad?”

Läs även Joakims inlägg i debatten på sin Mindpark blogg: “Freemium är inte en prenumeration” och missa inte heller Fredric Karéns inlägg på samma tema i SVD-bloggen. Och inte minst Jonas Lejionhufvuds “Endast en av 20 är beredd att betala för nyheter”

Av Kristofer Björkman

Twitter ökar 3.700% men 60% kommer inte tillbaka


Enligt Nielsen så spenderar folk allt mer tid på sociala webtjänster. Sammantaget menar Nielsen att vi idag spenderar drygt 80% mer av vår tid på tjänsterna ifråga jämfört med ett år sen. Raketen är otvivelaktigt Twitter som trollband sina besökare knappt 300 miljoner minuter under april 09 jämför med 7,8 miljoner minuter under april 08, en ökning med 3.700%! Att jämföra med Facebooks ökning på “futtiga” 700%. Men ha då i åtanke att denna tjänst haft sina osannolika glansdagar vad det gäller tillväxttakt, och har idag lyckats attrahera sina besökare att spendera närmst osannlika 13,8 miljarder minuter under april 09, att jämför med 1,7 miljarder minuter under april 08.

Som ni vet, så har ju MySpace blivit omkörd av Facebook så att det visslar om det. MySpace är det svarta fåret, som inte bara har haft sina glansdagar vad det gäller tillväxt utan också förmåga att attrahera sina besökare generellt sett – 4,9 miljarder minuter under april 09 jämfört med 7,2 miljarder minuter april 08 – en minskning med 31%.

Jon Gibs, vice president, media and agency insights, Nielsen Online, säger:
“The one thing that is clear about social networking is that regardless of how fast a site is growing, or a how big it is, it can quickly fall out of favor with consumers. Remember Friendster? Remember when MySpace was an unbeatable force? Neither Facebook nor Twitter are immune. Consumers have shown that they are willing to pick up their networks and move them to another platform, seemingly at a moment’s notice.”

Twitter ökar 3.700% men 60% kommer inte tillbaka

Kikar vi på en annan studie som Nielsen gjorde tidigare i vår, så framgår att 60% av de som registrerar sig på Twitter inte kommer igång med tjänsten följande månad. Det man kallar för retention rate är med andra ord bara 40%. Och innan den sk Oprah-effekten var retention rate så låg som 30%.

Twitter ökar 3.700% men 60% kommer inte tillbaka

David Martin, Vice President, Primary Research, Nielsen Online, tvivlar:

“Twitter has enjoyed a nice ride over the last few months, but it will not be able to sustain its meteoric rise without establishing a higher level of user loyalty. Frankly, if Oprah can’t accomplish that, I’m not sure who can.”

Jag är benägen att hålla med. Tjänster kommer, tjänster går – människans sociala behov, det består.

Marc Meyer på SocialMediaToday har en teori på Twitters usla retention rate.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,