Oförmåga att förstå sociala webben – enda floppen i valrörelsen


Dagens nyheters artikeln “Sociala medier en flopp i valrörelsen” gjorde mig riktigt trött, bedrövad och i viss mån upprörd.

Det är inte de sociala medierna som floppat; utan det faktum att varken Kristoffer Örstadius på DN, de många politikerna eller de citerade sakkunniga personerna i artikeln, verkar har förstått essensen av den sociala webben, än mindre hur de ska hantera den.

Kristoffer skriver att “trots alla förväntningar på sociala medier har intresset från både väljare och politiker varit relativt svalt”.

Jesper Strömbäck, proffessor i kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet, säger att “sociala mediernas betydelse i valrörelsen är överskattad och missförstådd”. Och att “de som använder sociala medier vet i huvudsak resan vad de ska rösta på. Därmed är sociala medier ett ganska ineffektivt redskap…”.

Erik Bratthall, koordinator för alliansens kampanjstab säger att “vi är beredda och finnas på sociala medier. Men för den allmänna väljaren tror jag inte att det är naturligt att gå in där”.

Bo Krogvig, Socialdemokraternas valledare, säger att “de traditionella metoderna är jämförelsevis är oslagbara…” och att sociala medier inte går att jämföra “med samtal ansikte mot ansikte” och menar att “sociala medier föregås av en aktiv handling från en som söker kontakt”. Och får avsluta artikeln med följande citat: “När vi knackar dörr är det vi som väljer radhusområden vi ska gå i, eller vilka trappuppgångar vi ska gå till. I sociala medier är det andra sidan som söker oss.”

Ca 80% av Sveriges befolkning över 18 år använder Internet, vilket är ett av de högsta procentuella andelen i världen. 26% av Sveriges befolkning mellan 9 – 79 år använder sociala medier en genomsnittlig dag. Och 36% av befolkningen är medlemmar på Facebook. Essensen av sociala webben handlar om att att utbyta information, erfarenheter, upplevelser, åsikter, etc med varandra. En del av detta utbyte handlar om politiska frågor, som jobb, utbildning, vård, skatt, kultur, miljö, etc, av den enkla anledning att det är frågor som berör och engagerar folk. Med andra ord så har diskussionen om politiskt heta frågor, i dessa tider “valfrågor”, aldrig varit större än nu på just den sociala webben.

Så när Kristoffer skriver att “intresset från … väljare … varit relativt svalt”, så är det helt fel. Möjligtvis så har intresset att söka kontakt med politiska representanter via sociala medier varit svalt, vilket sannolikt kan bero på att väljare hellre söker svar från sitt nätverk, då det anses vara betydligt mer trovärdigt och i vissa fall mer kunnigt.

Lika knasigt är det av Jesper Strömbäck att påstå att “de som använder sociala medier vet i huvudsak resan vad de ska rösta på” och att “sociala medier ett ganska ineffektivt redskap…”. Det är klart att en stor del av Sveriges befolkning har en idé om, eller kanske redan vet, vilka de ska rösta på. Men det betyder ju inte att de inte går att påverka. Hur många av de som läser Dagens Nyheter eller kollar på TV4 har inte också någon idé om vilka de ska rösta på? Det verkar ju inte hindra de politiska partierna från att lägga ner miljontals kronor på annonsering.

Ja, sociala medier kan vara ett “ganska ineffektivt redskap” om man inte förstår hur man ska använda dem. De är inte svårare att förstå och använda än den fysiska arenan; om man bara står på torget och basunerar ut sina budskap utan att lyssna på sina potentiella väljare, så lär man nå föga framgång. Det räcker heller inte med att slå upp ett antal valstugor och hoppas på att folk som passerar förbi ska kliva in och bli övertygade. Nej, folk diskuterar valfrågor  hemma, på Konsum, på arbetsplatsen, i fiket på Ikea – men kanske mest av allt på den sociala webben. För att nå framgång så krävs att politikerna aktivt med ödmjukt söker sig dit, lyssnar och engagerar dig i sina väljares problem och önskemål.

Därför skulle det kännas befriande om någon kunde förklara för Erik Bratthall, koordinator för alliansens kampanjstab,  att det inte räcker med att bara “finnas på sociala medier” utan att man också måste interagera med de som finns där. Och att sociala medier inte är en plats man går in i, utan en kontext där 26% av Sveriges väljare interagerar med varandra varje dag.

Till sist skulle jag berätta för Bo Krogvig, Socialdemokraternas valledare, att skälet till att han anser att “de traditionella metoderna är jämförelsevis är oslagbara…” är att det med största sannolikhet inte förstått hur folk använder sociala medier, och hur de ska förhålla sig till detta.

Sociala medier är i allra högsta grad ett “samtal ansikte mot ansikte” och i många fall ett väldigt effektivt samtal, trots att det är svårt att känna andedräkten av den man samtalar med. Och – nej – i sociala medier är det inte “andra sidan” som söker er politiker, utan en arena där folk söker varandra.

Om politiker vill vara en del av denna kontext så får de jobba sig in i matchen. Men det tar tid och kraft att skapa relationer även på nätet, men när man lyckas så får man mångfalt tillbaka.

Det är därför inte så svårt att förstå att bara 20% svarar “ja” på DN’s fråga huruvida väljarna “under augusti eller september i år kommit i kontakt med något parti via sociala medier.

Läs också Mikael Zackrissons inlägg: “Nej, sociala medier är ingen röstmagnet, men det kan vara något mycket större” och Magnus Kolsjö’s “Dörrknackning en flopp i valrörelsen“.

Hur social vill du vara?


Aldrig någonsin tidigare har man kunnat vara så social som idag. Men hur social vill du vara egentligen? Och varför?

Chefredaktören på InternetWorld, Magnus Höij, menar att “den sociala webben kräver sociala människor” i ett nyligen publicerat blogginlägg. Han konstaterar att Web 2.0 (det lite mer tekniska sättet att beskriva den nya generationens web) inte har samma sociala höjd som den “sociala webben” och “sociala medier”. Och tycker vidare att skillnaden är av stor betydelse då det ställer krav på oss användare att vara sociala. Vilket i synnerhet även gäller den som “är satta att förvalta företagens sajter”, som Magnus anser inte alltid är av den sociala sorten.

Jag är av den åsikten att bara för att en del av webben skapat fantastiska förutsättningar för sociala aktiviteter, så är det ju inte ett måste att ansluta sig till dessa. Varje enskild människa respektive företag, och liknande måste komma underfund med vad de vill få ut av sina liv respektive webben som en del av livet. Vill man vara social? Varför? Och i vilken utsträckning i så fall?

Jag är av den uppfattningen att webben inte skiljer sig nämnvärt från det fysiska rummet, exempelvis krogen. Liksom webben kan krogen vara en social plats. Förutsättningarna finns, men behöver inte utnyttnas. Det går utmärkt att sätta sig i ett hörn och läsa en bok. Men om du nu har för avsikt att skapa nya kontakter och relationer, så ökar ju chansen att så sker om du är hyfsat social.

Magnus skriver: “De som på företagets uppdrag ska driva en sajt, vara delaktiga i samtalet på nätet, att hantera communities eller en blogg, ja de måste också vara extremt socialt kompetenta.” Check! Det håller jag med om. Såvida företagen vill vara “delaktiga i samtalet”.

Men den fråga vi alla måste ställa oss är hur sociala vill vi vara? I vilken omfattning vill vi delta i samtalet? Som ni vet så arbetar jag aktivt med att företag ska förstå värdet i att just delta i samtalet på webben. Men jag hyser respekt för såväl företag och människor som vill verka utan att synas.

Elias Betinakis undrade för en tiden sedan “hur en optimal webbnärvaro skulle formuleras. Vad är optimal? Vad är webbnärvaro? Vad är egentligen det allra viktigaste?” Och vidare: “Vad är det allra viktigaste att tänka på för företag i det nya förändrade kommunikationsklimatet? Varför?”

Några kommunikativa experter gav välformulerade svar baserade på skarpa analyser, som delvis ligger i linje med Magnus slutsats.

Men vi bör inte ta för givet att man måste vara social bara för att förutsättningarna finns.