SVD ökar – DN rasar


Igår släppte TS 2009 års upplagesiffror för bl a dagspressen. Och det blev inget ras som befarats. Men inte helt oväntat krymper samtliga ledande dags- och kvällstidningar sina upplagor med sammanlagt 3,3%. Utom SVD som ökar marginellt med dryga 2000 ex per dag. Värst drabbades nog DN med ett upplageras på 7,5% på helåret. Vilket t o m är värre än Aftonbladets minskning på 5,3% och hela kvällstidningsbranschens sammantagna minskning på i snitt 4,8%.

De flesta intressenter jag talat med ser nu betydligt ljusare på innevarande år. Upplagorna stabiliseras och man har fått indikationer på att annonsintäkterna ser ut att återgå till det man kallar “normala nivåer”. Men i ett pressmeddelande om just dagstidningarnas upplagor från TS, så skriver Sveriges Annonsörer:

Enligt IRM, Institutet för Reklam- och Mediestatistik, har de totala medieinvesteringarna i Sverige ökat med cirka 212 procent sedan 1990. Under samma tid har dagspressmediet tappat andelar, från 63 procent av mediekakan till 25 procent år 2009.

Och Anders Ericson, vd Sveriges Annonsörer:

Dagspressen brottas sedan länge med minskade upplagesiffror och den negativa spiralen kommer att fortsätta. Tv och internet ligger tätt bakom och vår prognos är att dessa medier passerar dagspress inom tre år. Än så länge är dagspressen med sina cirka 8 miljarder kronor i annonsintäkter det enskilt största annonsmediet, men med tillväxttakten på internet kommer den ledande positionen vara borta inom några få år. Internet är tillsammans med tv det näst största medieslaget – räknat i annonskronor – och har vuxit med över 400 procent under de senaste fem åren och omsätter idag cirka 5 miljarder kronor.

Ja, köpta åsikter funkar utmärkt på Twitter – tyvärr


“Funkar twittret i längden?” undrar man på SVD i lördags, och syftar på de köpta åsikterna som enligt artikelförfattaren löpande framförs i det tämligen nya och sociala verktyget, inte på verktyget i sig, förmodar jag?

Artikelförfattaren raddar upp ett gäng exempel på hur mer eller mindre inflytelserika personer fått förmåner eller t o m reda pengar för att gå kommersiella företags ärenden i Twitter. Bl a refererar man till en Resumé-artikel som menar att Kim Kardashian får “runt 70000 kronor per Twitter-inlägg, när hon skriver positivt om vissa varumärken eller produkter” för att hon har “runt 2,7 miljoner läsare som följer vad hon skriver på Twitter” (min anm: hon har ca 2,7 miljoner “följeslagare” vilket är långt ifrån samma sak som “läsare”). Och till Dagens Medias artikel om att Pernilla Wahlgrens slipper betala en viss klinik för sina barns vårdom hon själv bloggar lite om kliniken ifråga, vilket hon enligt tidningen också gjort: ”När man kliver in på parkettgolvet i väntrumet möts man av barnvänliga målningar på väggarna och gott om plats för barnen att leka i väntan på doktorn.”

Artikelförfattaren i SVD drar slutsatsen att företag helt klart är “intresserade av att nyttja sociala medier för att öka sin försäljning”, men har svårt att tro att produktplaceringar och köpta åsikter i bloggar fungerar, för “hur många vill frivilligt lägga tid på att läsa reklamslogans, om än personligt utformade?”Och “när väljer läsarna bort B-kändisarnas produktplaceringar?” frågar man sig.

Svar: Troligtvis aldrig. Kända personer har och har alltid haft inflytande på en mer eller mindre stor skara beundrare, och kommer så förmodligen alltid att ha. Huruvida deras agerande är köpt eller inte, verkar inte spela särskilt stor roll, så länge det inte går till överdrift. Deras fans kommer köpa det som sägs. Oavsett media.

Att köpta åsikter nu letar sig in i sociala nätverk som Twitter, kan väl knappast få någons ögonbryn att höja sig. Det är ju bara ytterligare en kanal i det överväldigande flora kanaler som kändisar och andra kan uttrycka sig i. Det fina med Twitter är ju bl a att den som vill följa, gör det, och den som inte vill, låter bli.

Personligen tillhör jag den förmodade minoritet som hatar köpta åsikter. Men inser samtidigt att jag liksom alla människor är en frukt av sin omgivning, och därmed marionettdockor, styrda av en komplex sammansättning av inflytelserika personer, företag, och liknande.

Frågan är bara hur “köpt” just detta inlägg är? Och av vilken komplex sammansättning av köpare?

Det kan bara du avgöra. Och jag får vad jag förtjänar. Liksom alla.

Upplagorna fortsätter att rasa för USA’s dagstidningar


Den genomsnittliga upplagan för landets dagstidningar minskade med över 10 procent under perioden april till september i år jämfört med samma period i fjol. Det rapporterar AFP, med spinn off i bl a EditorsWeblog

Störst tapp stod den redan extremt hårt pressade SF Chronicle för på nästan 26 procent. Medan den enda tidning som visade en ökning av The Wall Street Journal med blygsamma 0,6 procent.

Martin Jönsson, redaktionschef på SVD (@MJSvD) skriver nyss på Twitter:

“Om vart fjärde tidningsex försvinner på ett år (SF Chronicle) är det inte överdrivet att tala om marknadskollaps.”

Även om det ser betydligt ljusare ut för SVD så vet jag att det är en i raden av svenska dagstidningar som står på helspänn för att “tsunamin” ska rulla in i Sverige.

 

Grattis Axel – ny chefred på Medievarlden.se


Grattis Axel - ny chefred för Medivarlden.seAxel Andén blir ny chefredaktör för nättidningen Medievarlden.se. Han efterträder Anders Ahlberg som avgår i november. Axel Andén är idag reporter på Medievärlden.
– Det är jätteroligt att Axel Andén tackat ja till att ta över som chefredaktör för Medievärlden. Axel har stor kunskap om vår bransch och erfarenhet av att bevaka den. Axel har också stort intresse för utvecklingen inom digitala medier och de möjligheter den tekniska utvecklingen erbjuder. Det känns helt rätt att han tar över ledarskapet för Medievärlden, säger Anna Serner, vd för TU, i ett pressmeddelande.
Axel tar över rodret för nättidningen i samband med papperstidningen Medievärlden läggs ner i november.
– Det är ett drömjobb att få fortsätta utveckla av Medievärldens sajt, som är en oumbärlig källa för seriösa branschnyheter. När vi lägger allt fokus på webben ska vi också våga mer. I vår journalistik ska vi våga vara mer kritiskt granskande och i vårt utvecklingsarbete ska vi våga testa mer. Jag ser gärna att vår sajt blir en testverkstad där branschen kan hämta inspiration, säger Axel Andén.

Av pressmeddelandet framgår att Axel Andén är 28 år och har arbetet som reporter på Medievärlden i tre år, och tidigare på Svenska Dagbladet Näringsliv och som lokalredaktör på Dala-Demokraten. Axel har en civilekonomexamen från Handelshögskolan i Göteborg och har läst på det långa journalistprogrammet på JMG.

En briljant påläggskalv, och dessutom supertrevlig kille.

Grattis, Axel. Och grattis TU.

Martin Jönsson inleder Mindparks bloggstafett: “100 mediahändelser på 00-talet”


Martin Jönsson, redaktionschef på SVD, inledde idag den 100 dagar långa bloggstafetten på temat “100 mediahändelser på 00-talet” på bloggen Mindpark.se.

Initiativtagaren Joakim Jardenbergs blogg beskriver händelsen i ett tidigare publicrat inlägg:

“Varje dag fram till nyårsdagen kommer någon av skribenterna i bloggteamet att lyfta fram en händelse eller ett skeende som påverkat mediebranschen under det senaste decenniet.”

Spelreglerna är enkla: Ett av Joakim exklusivt urval av 100 mediepersonligheter ska bidra med ett inlägg var i 100 dagar.

Inläggen ska:
– beröra mediebranschen, i bred men ändå solklar betydelse.
– skett, inletts eller avslutats (i huvudsak) under åren 2000-2009 – det sk 00-talet.
– ha en faktagrund, alltså inte enbart tyckande och spekulerande.
– kunna länkas till, på något sätt.

Och de bör:
– kunna hängas upp på ett datum då det hände. Men det är ett mjukt krav;)
– vara välkänt nog för att få “alla i branschen” att nicka igenkännande.
– gärna spela roll än idag, vara relevant på något sätt. Inte historia för historiens egen skull.
– gärna vara bra grund för en fortsatt diskussion.

Martin Jönssons går ut i ett rasande tempo med inlägget: “När medierna ignorerade sin publik. Eller: varför “interaktivitet” är 00-talets mest bortglömda ord.

Martin anser att det är “snömos” (läs skitsnack) att den kris som stora delar av branschen nu genomgår skulle bero på de stora mediala förändringarna under 00-talet. Han menar tvärtom att den till största delen är självförvållad.

Lite senare i inlägget “komprimerar” han krisens orsaker till en enda faktor som präglat hela decenniet: “oviljan och oförmågan att lyssna på och interagera med sin publik.”

Inlägget är brilljant i sin helhet. Och det finns ingen anledning att jag försöker referera till fler detaljer i det, innan ni själva läser det. Även om jag frestas att publicera bl a de fullkomligt horibla uttalande från ledande mediepersoner som Martin valt att citera i sitt inlägg.

Men innan ni läser har jag trots allt ett, men ack så viktigt, tillägg: Det räcker inte för medierna att lyssna och interagera med sin publik (som i Martins fall avser läsarna), utan de måste också lyssna på och interagera med sin marknad, som i en del fall bara delvis utgörs av läsarna. Och därtill alla dess intressenter.

Kuriosa: Martin, du kommer väl ihåg att jag satt vägg i vägg med dig uppe i Bonnier-huset, när ni skulle dra igång Koll.se? Jag å min tur försökte då dra igång Video on demand i Torsten Larssons regi. Projektet mynnade till slut ut i det som idag är SF-anytime.com. Men så nära ett fiasko har jag aldrig varit 😉

B t w – så saknas din blogg fortfarande.

Av Kristofer Björkman

Varför sälja nyheter om bara 1% vill köpa nyheter?


I morse läste jag Hanna Dunérs artikel i SVD “Mediabolagens på jakt efter nya affärsmodeller” (och den här), och jag är nära nog chockad över den infantila debatt som förs kring hur traditionell media ska tjäna pengar i framtiden.

Är det verkligen så illa att traditionella mediabolag inte har bättre koll på sin affärer än vad artikeln ger sken av?

Några citat ur artikeln från nyckelpersoner inom Sveriges ledande media fick mig att ramla av stolen:

Sara Öhrvall chef för Bonniers utvecklingsavdelning Research & Development “tror att det går att skapa betalningsvilja om produkten har ett värde som konsumenten är villig att betala för.”

“…materialet måste vare exklusvit och förpackat på ett sätt så att det finns en betalningsvilja.”

Thomas Brunegård tror på “att vid rätt tidpunkt kunna erbjuda en produkt eller tjänst med en snabb och enkel betalningsmodell”.

Fredrik Karén chef för SvD.se menar att “den absolut sörsta risken är att användarna försvinner till andra sajter och trafiktappen blir så stora att vi förlorar den lilla annonsaffär vi har.”

Thomas Mattson, chefredaktör på Expressen “tror att nya intäktsströmmar är nödvändiga för nyhetssajternas överlevnad”.

NO SHIT!? Eller, som man brukar säga: Har Påven löjlig hatt?

Av artikeln att döma, och fler därtill, får man en känsla av att de precis har upptäckt Kotlers fyra P:n (Price, Product, Place, Promotion), och nu är i fullt sjå med att jonglera med variablerna.

Men så är det ju naturligtivs inte. Jag känner ju flertalet av personerna ifråga, och de är ju mångfalt smartare än jag. Så vad är det som händer egentligen?

Med all respekt för att tradionell medias förutsättningar förändrats mycket snabbt och kraftigt. Men är det verkligen möjligt att de än idag inte vet vad de ska ta betalt för respektive tjäna pengar på?!

Jag begriper inte varför det skulle vara så svårt att göra en vanlig enkel marknadsundersökning, där man försöker ta reda på vad marknaden är intresserad av, och kan tänka sig betala för. Och med utgångspunkt från dettta hitta en nisch, där konkurrensen inte är allt för blodig, och där kostnaderna för att ta fram produkten understiger intäkterna, så att ett litet bidrag kan erhållas?

Om vi får tro på den undersökning från Jupiter som Hanna refererar till i sin artikel, där bara 1% kan tänka sig att betala för nyheter på nätet, så verkar det ju inte särskilt klokt att försöka sälja just nyheter på nätet. Eller har jag missförstått något?

Å andra sidan verkar det heller inte särskilt klokt att skänka bort nyhterna gratis, då allt färre vill finansiera den verksamheten med annonser och liknande.

Av det kan man dra slutsatsen att hålla på med nyheter på nätet, är ingen särskild god affär.

Då kan man ju argumentera att det är skillnad på nyheter och nyheter. Rikigt jäkla bra nyheter kanske det finns en betalninsvilja för. Men å tredje sidan så verkar de kosta för mycket att ta fram att lönsamheten även i detta fall skulle lysa med sin frånvaro.

Och så var ju det där med konkurrensen… Det blir inte så lätt att konkurrera med miljontals medborgar journalister, som sammantaget, är både smartare och snabbare, än de traditionella journalisterna.

Ta artikeln ovan som ett exempel. Nej, jag har inte betalt för den. Och skulle förmodligen inte betala för den heller, då nästan inget av det som står där är särskilt nytt för mig, då mitt bloggnätverk redan försett mig med merparten av innehållet.

Paul Frigyes berör ovan nämnda i sin utmärkta krönika: “Betalningsviljan: åter till pappret“, där han bl a skriver:

“Som bekant kan pressen bara ta betalt för unikt material, sådant som inte bloggarna gör gratis. Det vill säga inte snabb rapportering, allmänna nyheter eller åsikter. Men väl verifierade fakta, journalistiskt fotarbete, lokal kännedom, autentisk bildjournalistik, välförpackad lyx- och livsstilsläsning, servicejournalistik, konsumentjournalistik och underhållning. En produkt som komponerar urval av dessa element har ett stort värde. Och går att ta betalt för. Även om det handlar om samma artiklar är det lättare att ta betalt för dem i en papperstidning. Man upplever sig få något för pengarna: En fysisk produkt.”

Anna Serner, VD på TU, håller inte med i sitt inlägg på SVD Brännpunkt: “Själva frågan om tidningar ska ta betalt för sitt redaktionella material på nätet andas dåligt självförtroende. Självklart ska de ta betalt, det intressanta är för vad?”

Läs även Joakims inlägg i debatten på sin Mindpark blogg: “Freemium är inte en prenumeration” och missa inte heller Fredric Karéns inlägg på samma tema i SVD-bloggen. Och inte minst Jonas Lejionhufvuds “Endast en av 20 är beredd att betala för nyheter”

Av Kristofer Björkman

Twitter räddar Dawit Isaak?


Jan Helin räddar DawitExpressen räddar Dawit

Unikt samarbete mellan Expressen, Aftonbladet, SVD och DN idag. Tillsammans har de – äntligen – enats om en gemensam kampanj för att fria Dawit Isaak. Allt tack vara Jan Helins invit på Twitter.

Lustigt att det ska till en mikroblogg för att få till ett så pass – i mina ögon – självklart samarbete av typen vi kan läsa om i Thomas Mattssons blog (se uttdrag nedan).

Twitter-samarbete - Free Dawit

Thomas skriver i bloggen: “Tids nog får vi säkert debattera varför vi inte gjorde det här redan 2001. Eller 2002. 2003? 2004? 2005? 2006? 2007? 2008?”

Kan vi dra igång debatten nu redan? Kan ett av skälen vara så simpelt som att det måste till ett nytt kommunikativt verktyg av typen Twitter för att det ska ske? Tror inte det. Men frågan gäckar.

Mymlan var arg då - men glad nu?

Nu har i alla fall jag deltagit i uppropet och signat kampanjen. Gör det du också! Fria Dawit Isaak!

Newsdesk signar Dawit-kampanj


Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Livsmedelskunder blir journalister – inget nytt


Jag kunde idag läsa en liten notis i DN’s pappersupplaga med den sarkastiskt skrivna rubriken “Lidls kunder leker journalister”. Jag tror att man som journalist, i detta fall Ricki Neuman, gör klokt i att vara lite ödmjuk inför den medborgarjournalistik som sprider sig som en löpeld genom mediavärlden. I synnerhet när riktigt stora dagstidningar som Bild på allvar utnyttjar möjligheten.

Och i synnerhet mot bakgrund av den inte allför kvalificerade rapporteringen av Ricki Neuman. Nyhetsvärdet får nämligen anses som ringa, då nyheten släpptes för flera månader sen av ledande media, och ursprungligen från AP(?). Eftersom nyhten plockats från kollega, vore det ju på sin plats att referera till källan?

B t w – jobbar inte Ricki för SVD?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Jonas (DN) tar inte bloggen på allvar. Synd.


Jonas Leijonhufvud (DN), varför vägrar du att ta ditt bloggande på allvar? Eller det kanske du gör, men inte “på för stort allvar” som du själv skriver i din blogg? Jag tar i alla fall din blogg på… om inte “på för stort allvar”, så åtminstone på allvar. Jag tar alla bloggare jag bevakar på mer eller mindre stort allvar.

Jonas tar inte sitt bloggande på allvar.

Jag tog Martin Jönssons (SVD) blogg på stort allvar. Hans inlägg var oftast väldigt välskrivna och berikande. Inte sällan refererade jag till det han skrev. Verkligen synd att han slutade. Om Hanna Dunér ev tar över stafettpinnen så kommer jag ta mig an hennes inlägg med respekt och…på stort allvar. För Hannas, liksom ditt och Martins, kunnande på området inger respekt och tarvar att tas på allvar.

Därför hoppas jag att du tar ditt bloggande på allvar. Dina läsare kommer troligtvis kräva det.

Till sist är jag lite nyfiken på varför du skriver: “Det är lätt att bli trött på hela blogghysterin.” Vad är det för hysteriskt med bloggsfären? Och vidare: “Jag har börjat blogga för att få utlopp för idéer och åsikter som inte funkar i print.” Vad får dig att tro att dina inlägg inte skulle funka i print?

Jag hade hellre sett att du, just du, gör tvärtom än vad Hank Moody gör. Älska din blogg, och ta dig och den på allvar.

Läs även Dagens Medias två artiklar här och här.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Bästa reklamen är den som inte finns


75% av svenskarna nobbar reklam” står det att läsa på SVD Näringslivs förstasida igår. Det är Hanna Dunér som hänvisar till en undersökning från SIFO, och uttrycker sig lite mer exakt i påföljande artikel:

“Enligt en undersökning från Sifo undflyr tre fjärdedelar av svenskarna aktivt reklamen i tv, radio och på nätet, och runt 40 procent läser inte annonserna i dagspress och i magasin. Totalt 91 procent undviker reklamen i någon mediekanal och hela 22 procent undviker den överallt.”

Peter Callius som sägs ligga bakom undersökningen anger skälen:

“Större valmöjligheter i kombination med ökad tidsbrist gör att folk skärmar av och ”röstar med fötterna”. Men det främsta skälet är den allmänna budskapströttheten i och med den lavinartade medieutvecklingen de senaste åren.” Och avslutar artikeln: “Reklam som är relevant, vältajmad och bra utförd är alltid välkommen.”

Jag tycker Peter slår in en dörr som stått vidöppen mycket länge. Och skulle vilja påstå att det inte bara handlar om reklam utan om budskap alla kategorier. Alla budskap som irrelevanta, otajmade och dåligt formulerade är aldrig välkomna. Alla budskap som är relevanta, intressanta, vältajmade och väl utförda, är oftast välkomna. Åtminstone är förutsättningarna för god och fungerande kommunikation bättre i sistnämnda fallet.

Således håller jag bara med Peter lite grand när han anger skäl som “ökade valmöjligheter”, “tidsbrist” och “budskapströtthet”. De huvudsakliga skälen är förmodligen att budskapen är just irrelevanta, otajmade och dåligt utförda. Och framförallt; inte efterfrågade.

Detta inlägg skriver jag under reklamavbrotten i söndagsfilmen Kurt Wallander. Inget skulle kunna få mig att sitta kvar framför TVn under dessa spottar. Det var filmen jag ville se. Inte reklamen. Det var Wallander jag efterfrågade. Inte AMF Pensions, Pampers, eller någon annat företags budskap. I synnerhet inte när mina barn sen fler år lämnat blöjstadiet och jag har ca 30 år kvar till en ev pension. Nej, jag hör defintivit till den överväldigade majoritet människor som “nobbar reklam”.

TV4:s kommunikationsdirektör Gunnar Gidefeldt håller inte med mig, komiskt eller tragiskt nog. Enligt artikeln i SVD har han “inte sett några negativa effekter av den utökade reklamtiden” TV4 gjort sig skyldig till. Gunnar säger till SVD:

“Enligt våra mätningar stannar nio av tio tittare kvar under bästa sändningstid och tittar på reklamen. Den siffran har sedan fem år tillbaka till och med ökat.”

TV4’s eller snarare MMS mätningar är vatten värda. Mig veterligen har de ingen aning om huruvida tittarna verkligen sitter kvar framför reklamen eller inte. Jovisst, den tittarpanel som ska representera Sverige är utrustad med en mätare med tillhörande fjärrkontroll, med vilken varje hushållsmedlem loggar in sig med en personlig knapp. Men denna mätare kan inte se om jag plockat fram datorn för att skriva ett kritiskt blogginlägg i frågan istället för bli påmind om att det var ca fem år sen mina barn slutade använda blöjor.

Jag har inget emot information från företag, så länge den är relevant, intressant och görs tillgänlig för mig att ta del av när andan faller på.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,