Livsmedelskunder blir journalister – inget nytt


Jag kunde idag läsa en liten notis i DN’s pappersupplaga med den sarkastiskt skrivna rubriken “Lidls kunder leker journalister”. Jag tror att man som journalist, i detta fall Ricki Neuman, gör klokt i att vara lite ödmjuk inför den medborgarjournalistik som sprider sig som en löpeld genom mediavärlden. I synnerhet när riktigt stora dagstidningar som Bild på allvar utnyttjar möjligheten.

Och i synnerhet mot bakgrund av den inte allför kvalificerade rapporteringen av Ricki Neuman. Nyhetsvärdet får nämligen anses som ringa, då nyheten släpptes för flera månader sen av ledande media, och ursprungligen från AP(?). Eftersom nyhten plockats från kollega, vore det ju på sin plats att referera till källan?

B t w – jobbar inte Ricki för SVD?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Jonas (DN) tar inte bloggen på allvar. Synd.


Jonas Leijonhufvud (DN), varför vägrar du att ta ditt bloggande på allvar? Eller det kanske du gör, men inte “på för stort allvar” som du själv skriver i din blogg? Jag tar i alla fall din blogg på… om inte “på för stort allvar”, så åtminstone på allvar. Jag tar alla bloggare jag bevakar på mer eller mindre stort allvar.

Jonas tar inte sitt bloggande på allvar.

Jag tog Martin Jönssons (SVD) blogg på stort allvar. Hans inlägg var oftast väldigt välskrivna och berikande. Inte sällan refererade jag till det han skrev. Verkligen synd att han slutade. Om Hanna Dunér ev tar över stafettpinnen så kommer jag ta mig an hennes inlägg med respekt och…på stort allvar. För Hannas, liksom ditt och Martins, kunnande på området inger respekt och tarvar att tas på allvar.

Därför hoppas jag att du tar ditt bloggande på allvar. Dina läsare kommer troligtvis kräva det.

Till sist är jag lite nyfiken på varför du skriver: “Det är lätt att bli trött på hela blogghysterin.” Vad är det för hysteriskt med bloggsfären? Och vidare: “Jag har börjat blogga för att få utlopp för idéer och åsikter som inte funkar i print.” Vad får dig att tro att dina inlägg inte skulle funka i print?

Jag hade hellre sett att du, just du, gör tvärtom än vad Hank Moody gör. Älska din blogg, och ta dig och den på allvar.

Läs även Dagens Medias två artiklar här och här.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Bästa reklamen är den som inte finns


75% av svenskarna nobbar reklam” står det att läsa på SVD Näringslivs förstasida igår. Det är Hanna Dunér som hänvisar till en undersökning från SIFO, och uttrycker sig lite mer exakt i påföljande artikel:

“Enligt en undersökning från Sifo undflyr tre fjärdedelar av svenskarna aktivt reklamen i tv, radio och på nätet, och runt 40 procent läser inte annonserna i dagspress och i magasin. Totalt 91 procent undviker reklamen i någon mediekanal och hela 22 procent undviker den överallt.”

Peter Callius som sägs ligga bakom undersökningen anger skälen:

“Större valmöjligheter i kombination med ökad tidsbrist gör att folk skärmar av och ”röstar med fötterna”. Men det främsta skälet är den allmänna budskapströttheten i och med den lavinartade medieutvecklingen de senaste åren.” Och avslutar artikeln: “Reklam som är relevant, vältajmad och bra utförd är alltid välkommen.”

Jag tycker Peter slår in en dörr som stått vidöppen mycket länge. Och skulle vilja påstå att det inte bara handlar om reklam utan om budskap alla kategorier. Alla budskap som irrelevanta, otajmade och dåligt formulerade är aldrig välkomna. Alla budskap som är relevanta, intressanta, vältajmade och väl utförda, är oftast välkomna. Åtminstone är förutsättningarna för god och fungerande kommunikation bättre i sistnämnda fallet.

Således håller jag bara med Peter lite grand när han anger skäl som “ökade valmöjligheter”, “tidsbrist” och “budskapströtthet”. De huvudsakliga skälen är förmodligen att budskapen är just irrelevanta, otajmade och dåligt utförda. Och framförallt; inte efterfrågade.

Detta inlägg skriver jag under reklamavbrotten i söndagsfilmen Kurt Wallander. Inget skulle kunna få mig att sitta kvar framför TVn under dessa spottar. Det var filmen jag ville se. Inte reklamen. Det var Wallander jag efterfrågade. Inte AMF Pensions, Pampers, eller någon annat företags budskap. I synnerhet inte när mina barn sen fler år lämnat blöjstadiet och jag har ca 30 år kvar till en ev pension. Nej, jag hör defintivit till den överväldigade majoritet människor som “nobbar reklam”.

TV4:s kommunikationsdirektör Gunnar Gidefeldt håller inte med mig, komiskt eller tragiskt nog. Enligt artikeln i SVD har han “inte sett några negativa effekter av den utökade reklamtiden” TV4 gjort sig skyldig till. Gunnar säger till SVD:

“Enligt våra mätningar stannar nio av tio tittare kvar under bästa sändningstid och tittar på reklamen. Den siffran har sedan fem år tillbaka till och med ökat.”

TV4’s eller snarare MMS mätningar är vatten värda. Mig veterligen har de ingen aning om huruvida tittarna verkligen sitter kvar framför reklamen eller inte. Jovisst, den tittarpanel som ska representera Sverige är utrustad med en mätare med tillhörande fjärrkontroll, med vilken varje hushållsmedlem loggar in sig med en personlig knapp. Men denna mätare kan inte se om jag plockat fram datorn för att skriva ett kritiskt blogginlägg i frågan istället för bli påmind om att det var ca fem år sen mina barn slutade använda blöjor.

Jag har inget emot information från företag, så länge den är relevant, intressant och görs tillgänlig för mig att ta del av när andan faller på.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Tidningsläsandet nere på 34% i USA – tvingar fram nya PR-strategier


Trenden kvarstår. Tidningsläsandet minskar. Åtminstone i USA. Och kurvan pekar brant neråt. Denna gång var Martin på SVD (nyss ansvarig för SVD.se – grattis) som snappade upp Pew Research Center senaste undersökning, där man tittar på amerikanernas nyhetskonsumtion. Han skriver:
“Andelen amerikaner som läser en dagstidning en genomsnittlig dag har fallit från 48 % för tio år sedan och 40 % för två år sedan till rekordlåga 34% i dag. Det kan jämföras med Sverige där 80 % läser en tidning en genomsnittlig dag (Källa: Mediebarometern). Hos oss är mätningen dock annorlunda; här inkluderas även tidningarnas sajter i tidningsläsandet: om man bara skulle mäta pappersläsandet ligger det sannolikt på 65-70 procent.”

Men intresset för nyheter har knappast minskat. Konsumtionen sker på nätet. Och Martin fortsätter:

“…USA ökar internets betydelse som nyhetskälla, enligt Pew. För två år sedan var det bara 18 procent av amerikanerna som var inne på en nyhetssajt minst tre gånger i veckan. I årets mätning har det stigit till 25 procent.”
Lägg därtill att nyheter idag produceras av långt fler än traditionella journalister för traditionella nätmedier. Så inser man som PR-kommunikatör att det finns anledning att se över sin kommunikativa strategi, om så inte redan skett.

Baracks sociala kampanjstrategi ledde till seger


Den 9 februari i år skrev jag: “Fördel Obama på Facebook – 450.000 kompisar“. Den 25 mars följde jag upp med att skriva: “Ukmans bottom-up-strategi gör Obama till segrare“. Nu har han blivit demokraternas kandidat i det amerikanska presidentvalet. Nu har han vunnit – till sist. Och om man får tro och tolka det allmänna uppfattning inom såväl blogsfären och traditionell media, så är ett av skälen i mångt och mycket Baracks satsning på de sociala medierna i sin kampanj.

Martin Jönsson sammanfattar sitt inlägg i SVD med: “den som bäst förstår hur man använder sig av sociala medier får ett stort försprång kampanjmässigt”.

Daniel på Mindpark refererar till Martins inlägg, men tar tesen ett steg längre:

“I fallet med Barack Obama och Hillary Clinton har sociala tjänster skapat ett nytt slagfält där de nya kanalerna kan innebära en slags social krigsföring som uppenbarligen kan vara väldigt effektiv. Tittar man till exempel på “I got a Crush on Obama” har den fått 8,654,792 träffar på YouTube. Men det viktiga är väl ändå samspelet mellan det auktoritära och gräsrotsnivån som webben innebär. Nu tänker jag som sagt inte bara på hur nätet rent konkret inbjuder till dialog mellan olika mikro och makrostrukturer genom till exempel bloggar och kommentarer, utan framförallt på hur de nya digitala trenderna tvingar användarna till engagemang. Web 2.0 inbjuder till ett ställningstagande och aktivt sinnestillstånd som jag tror kan komma att betyda mycket för framtiden.”

Personligen skulle jag vilja säga att det sistnämnda har oerhörd betydelse redan idag. Och att den “sociala krigsföringen” pågår för fullt i alla kontexter inte bara politiska.

Andra bloggar om: , , , , ,