När blir tidningen en wiki?


Den sociala journalistiken är här och vi står inför ett paradigmskifte. Konsumenterna har för länge sen ändrat sina mediekonsumtion. Och beteendet accelererar. Många journalister har nyss lämnat startblocken. Och börjar få upp farten med socialisering i sikte. Nu återstår bara frågan: När blir tidningen en wiki?

För snart två år sen skrev jag inlägget “Flickr rules” som handlade om hur hopplöst efter pressfotograferna var i konkurrens med 1000-tals amatör fotografer med 4 megapixles-kameror i mobiltelefonerna. Denna gång var det världens största passargerarfartyg Mary the Queen II som seglade in i SF-bukten under Golden Gate. I princip alla i SF-området var där. Även dagstidningen SF Chronicle som bevakade händelsen. Men innan reportage-teamet från nämnda tidning hade hunnit sätta sig i bilen så var all info om såväl fartyg, händelse, besättning, maskinrum, etc redan publicerad. Både i bild, text och video.

Detta blev SF Chronicle gänget varse när de kom tillbaka till redaktionen. Men de publicerade i alla fall sin story, som naturligtvis föga konkurrerade med det användargenererade materialet som florerat på webben sen många timmar.

Chefredaktören höll strax därefter ett krismöte med redaktionen där han lär ha sagt de bevingade orden: ” The news business is broken and nobody knows how to fix it.”

Sen dess har såväl SF Chronicle som mången annan media försökt anpassa sig till de nya förutsättningarna. Oftast sakta och osäkert.

Anders Mildner på Sydsvenskan bloggade nyligen om journalisternas social utanförskap, som nu successivt transformeras till att bli en del av gemenskapen.

Anders skriver:

“Jag har diskuterat det här med en rad journalister som de senaste åren gått från att skriva traditionella tidningsartiklar till att på något sätt jobba med sociala medier. Alla har noterat samma sak: ju djupare de engagerar sig i social journalistik, desto mindre bryr de sig om den traditionella journalistiken. De flesta medger att förändringen varit omvälvande. Plötsligt kom en dag då de tidningar de läst i hela sitt liv kändes irrelevanta. Då tv-nyheterna inte längre kändes nödvändiga.

Förvånade upptäckte de att de kunde leva utan sina gamla rutiner. På rätt kort tid har (framförallt) bloggandet förändrat dessa människors hela förhållningssätt till vad en nyhet egentligen är. Ett nytt kriterium på en intressant nyhet är nu att man själv på något sätt är delaktig. Men inte i själva händelsen, utan i dialogen.”

Om jag förstår Anders rätt så menar han och hans kolleger att skälet till förändringsprocessen inte endast är yttre påtryckningar från mediekonsumenterna, utan också för att såväl journalistiken som de journalistiska alstren faktiskt blir mycket bättre. Anders skriver vidare:

“För precis som mottagaren har mycket lättare att knyta an till en skribent eller publikation som inbjuder till en öppen dialog, bryr sig också skribenten mer om de texter som tillåts vara dynamiska.”

Och fortsätter:

“Om jag skriver en artikel i en tidning är den oftast statisk. Det händer vanligtvis ingenting med artikeln efter det att den publiceras som jag behöver bry mig om. Texten har sin början, och den har sitt slut. Efter sekunder, minuter, timmar (eller i absoluta undantagsfall dagar) bleknar orden bort och faller i glömska. Skriver jag ett blogginlägg finns inget slut. Texten, tankarna och åsikterna ligger kvar. Närsomhelst kan någon ha åsikter om dem, ta dem till sig eller avvisa dem.”

Min fråga är: När försvinner de statiska artiklarna till förmån för ständigt föränderliga artiklarna, öppen för alla att dela och påverka i valfri riktning? Med andra ord: När blir tidningen en wiki?

Innan du svarar på frågan så kan du passa på att läsa Beta Alfas och SSBD besläktade inlägg.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Medias censur får källan att prata direkt med publiken


Sydsvenskan skrev idag att “Englas mamma inte vill låta sig redigeras och censureras” och att hon därför valt att starta en blogg i vilken hon själv skriver: “Här vill jag få möjlighet att kunna få fram vad jag egentligen tycker och inte bli redigerad eller censurerad av pressen.”

– Vi kommer nog att se mer av det, ett utökat samspel mellan medier och bloggar, säger Fredrik Wass i artikeln.

Allt fler källor vänder sig direkt till publiken för att berätta deras version av vad som har hänt. För att söka upprättelse, för att slippa bli felciterade, sönderredigerade och cencurerade. Och inte minst – för att det går.

Tidigare var det nära omöjligt. Man vädjade till mediet ifråga för att försöka få in en rättelse. Men den rättelsen kom sällan in, och gjorde den det fick en obefintlig plats i fel sammanhang, och ofta försent. Detta har länge grämt populära källor och medialt intressanta personer, företeelser, eller liknande. Och grämer dem fortfarande. Men nu är det åtminstone möjligt att själva prata med publiken via bloggar, forum, communities, och liknande.

Men mediets roll är ju inte att exakt återge källans synpunkter och synvinklar. Utan att skapa sin uppfattning om vad som är intressant och relevant för läsarna, besökarna, etc att ta del av. Förhoppningsvis och inte allför sällan så sker en kritisk granskning och en förädling i någon form. När så sker så kommer källan ofta i kläm, d v s källan får inte alltid som den vill.

Nu har vi bästa av två världar; media får jobba vidare som de gör; eller snarare skärpa till sig och verkligen jobba igenom materialet ordentligt, för att få fram riktigt matnyttiga grejer. Källorna i sin tur har nu tillgång till egna kanaler/medier, i vilka de kan återge sin syn på saken. Och bästa av världar när dessa två möts ungefär så som Twingly gör med sin blogstream i gammelmedia. Varpå vi får det samspel som jag tror Fredrik talar om.

Nu återstår att se vart läsarna vänder sig. Vart vänder de sig för att hämta sin information, förkovran, inspiration och underhållning?

Uppslaget fick jag från Beta Alfa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,