Court of newspapers – condemn before acquit – too bad


It’s pretty hard to be famous when the media has found indication of criminal act of that person. I of course refer to Ola Lindholm and that he eventually has been taken cocaine. I feel sorry for Ola. I’ve got no idea if he has taken cocaine or not, but even if he had, I still think Expressens behavior is beneath contempt.
Oh, yes, I know, Expressens mission and duty is to present what really has happened. The truth and nothing but the truth. And I appreciate and do respect that. But I dislike when these kind of newspapers angle their stories to such a degree that even if they stick to the truth, you don’t interpret them that way. You would probably got the wrong picture in the bitter end. The sensational picture.
If these media tried to really really understand what has happened, and describe that, instead of just chase sensations, they would have sold less copies, but we would have a much more human and interesting world.

Our court of law use to acquit before condemn, but for these media is the other way round, and that’s too bad.

Please read Ola’s post, the article of Expressen and Expressens editor in chief’s comments to Ola’s posting (all of them in swedish though). What do you think?

Tidningarnas upplagor fortsätter rasa i USA


Dagstidningarnas samlade upplagor har minskat med 5% under förta halvåret 2010 i USA enligt Audit Bureau of Circulations. Något som numer ses som en trend, då den samlade upplagan för USA’s ca 635 dagstidningar minskat under många år. Tre av de 25 största tidningarna minskade med hela 10% under perioden.

Några exempel:
• USA Today, 1,830,594, ner 3.66%
• The New York Times, 876,638, ner 5.52%
• Los Angeles Times, 600,449, ner 8.67%
• The Washington Post, 545,345 ner 6.43%
• (New York) Daily News, 512,520 ner 5.82%
• New York Post, 501,501 ner 1.29%
• Chicago Tribune, 441,508, ner 5.23%
• The Houston Chronicle, 343,952, ner 10.53%
• The Philadelphia Inquirer, 342,361, ner 5.29%
• Newsday, 314,848, ner 11.84%
• Denver Post, 309,863, ner 9.12%

(Ett litet ljus i mörkret: Wall Street Journal, 2,061,142, upp 1.82%)

Beakta då att många av dessa tidningar väljer att “pumpa upp” sina upplagor genom att distribuera dem gratis i olika mer eller mindre relevanta sammanhang. AdAge skriver bl a att USA Today’s “sålda” upplaga minskat med hela 9,3% under perioden, och att de minskat raset till 3,6% genom att distribuera tidningen gratis till flygpassagerare, hotellgäster, m fl.

Konkurrensen från webbaserade medier har tagit hårt på tidningshusen ifråga. Inte för att läsarna har flytt från tidningarnas garn, utan för att de konverterat till deras webbplatser där vettiga affärsmodeller fortfarande saknas. De kontroversiella betalväggarna börjar få fotfäste men framgången lyser fortfarande med sin frånvaro.

Tufft för tidningar när Twitter blir tidning


Sociala nyhetsapplikationer bättre än tidningarnas? Förpackningskriget trappas upp. Hur ska tidningarnas egna iPad-applikationer konkurrera med applikationer som samlar in alla dina sociala nyhetskällor på ett och samma ställe, som Flipboard och Paper.li?

Tidningars existensberättigande har hittills byggt på fyra värden som alla utgjort mer eller mindre stora konkurrensfördelar: Förmågan att: 1)  gräva fram uppslag till bra berättelser 2) förädla berättelserna i god journalistisk anda 3) förpacka dem 4) och distribuera den slutgiltiga produkten till hugade spekulanter.

Men i takt med den nya tidens intåg har konkurrensfördelarna gentemot nya mediala spelare minskat, och i viss mån helt försvunnit. Journalisterna, tillika redaktioner i sin helhet, kämpar för att vara först med det senaste och hetaste, men lyckas numer sällan slå allmänheten på fingrarna i frågan. Den majoritet av människor som nu verkar vilja bidra med sina upplevelser, erfarenheter och kunnande blir allt större. Förädlingen av utsagorna sker numer kollektivt. Där alla bidrar med sin spjutspets; sin lilla pusselbit. Tillgängligheten för den intresserade är närmast obegränsad och minst sagt raffinerad. Aldrig tidigare har det varit så enkelt och effektivt att få det, och bara det, som är intressant. Enda problemet är att det finns så mycket som är intressant. Men det är en annan historia.

Kvar är “förpackningen” av det förädlade materialet. Många anser att här i ligger tidningarnas verkliga värde, sen de förlorat nyhetsnerven. Bra bildspråk, faktarutor, pedagogiska illustrationer, grafer, osv i förstklassisk formgivning. Skulle de kunna bibehålla denna konkurrensfördel i den nya digitala världen?

NY times lanserade sin Ipad App för ett drygt halvår sen under stående ovationer. Positioneringen kunde befästas.

Men några månader senare satte de ånyo kaffet i halsen när spelare som Flipboard och Paper.li lanserade sina applikationer för Ipad. Sistnämnda applikationerna  “samlar in alla dina sociala nyhetskällor på ett och samma ställe”, skriver IDG,…som en nyhetsläsare som hämtar information från en mängd olika förinställda kanaler inom flera områden.” Och förpackningen av materialet är förnämlig.

Applikationerna har blivit omåttligt populära, och lär få en svans av efterföljare. Frågan som kvarstår är hur tidningshusen och dess digitala satsningar ska förhålla sig till dessa tjänster. Som “innehållsleverantörer”?

Läs även inlägget i “Trends in the living networks”.

Företag bjuds in i redaktionella finrummet


Allt fler media bjuder nu in företag att bidra med sina nyheter i den redaktionella kontexten, där företagen ges möjlighet att möta sin målgrupp på ett mer naturligt sätt än traditionell annonsplats. Första stapplande stegen till Crowdsourcing som sannolikt och förhoppningsvis snart mynnar ut i en nyhetscommunity som kompletterar och i någon mån även överträffar mediets nuvarande verksamhet, sett ur ett användar- och kundperspektiv.

För några veckor sen höll jag ett föredrag för styrelsen för ett stort norskt tidningshus. Jag pratade om hur webben dramatiskt förändrat förutsättningarna för deras verksamhet. Och förklarade att de faktorer som hittills berättigat tidningens existens idag är kraftigt konkurrensutsatta av bl a helt ny typ media, ofta av social karaktär.

Tidningshusen har hittills lyckats locka läsare till sina alster för att de varit bra på att 1) gräva och aggregera fram intressanta historier 2) förädla informationen 3) förpacka 4) och distribuera den. Något som i sin tur lockat företag och liknande att söka sig till tidningen som den självklara kanalen för kommunikation med sin marknad tillika tidningens läsare. En särställning på marknaden så stark att den stundtals benämnts som den “tredje statsmakten”.

Men när ny teknik och webb gjorde det möjligt för vem som helst att producera, publicera och distribuera sina historier på ett minst lika raffinerat sätt som de traditionella mediahusen så är sistnämnda inte längre den självklara destinationen för information, förkovran och inspiration. Istället har läsare i allt större utsträckning sökt sig till folkets röst i medier där de själva är såväl producenter som konsumenter. Tidningarnas och andra traditionella medias särställning som den enda riktiga opinionsbildaren har tappat sin gloria.

Företagen är inget undantag. De traditionella mediernas dominerande ställning har hittills endast tillåtit företag att kommunicera via deras kanaler på tre sätt: 1) via annonsplats 2) som insändare 3) via journalister. Ett tämligen trubbigt erbjudande som fått många företag att ledsna, och inse att de faktiskt kan prata med kunderna på ett mer direkt och effektivt sätt via nya och mer sociala media, däribland deras egna.

Inget sker över en natt men trenden har aldrig varit tydligare; mediekonsumenter söker sig till internet och dess sociala aktiviteter. Och företagen följer efter. Kvar står traditionell media och tittar på.

Joakim Jardenberg visar upp en bild i ett nyligen publicerat blogginlägg som visar på oförmågan hos internetmedia att skapa kommunikativa lösningar som är tillräckligt väl fungerande och attraktiva för att företag ska vara intresserade av att betala för dem (Google Adwords / Adsense som lysande undantag).

Han skriver:
“Det finns en relation mellan hur mycket tid som spenderas i ett medie och hur mycket annonspengar det mediet snurrar runt. För alla traditionella medier pekar utvecklingen neråt, för internet pekar båda kurvorna uppåt. Men det mest intressanta är det finns en samband mellan tid och pengar i alla kanaler, och på nätet är det ett glapp som är värt minst 50 miljarder dollar, i grov jämförelse med övriga medier. Det är potentialen. När vi ser de siffrorna, hur kan vi ens tänka tanken att göra något annat än affärsutveckla runt annonserbjudandet.

Så när det stora tidningshuset frågade mig vad jag föreslår att de gör åt sin situation, så svarade jag:

“Ni måste ta reda på er eventuella rätt att existera. Ni måste helt enkelt fråga såväl era läsare som era annonsörer (företag) och övriga intresseter: “ Vad kan vi göra för er? Vilket värde kan vi tillföra?” Om det då framkommer att företag vill kommunicera med sin marknad på ett annat sätt än det ni idag erbjuder, och det sättet också är något som tilltalar era läsare, så bör ni rimligtvis ta er dit. Har ni övervägt tanken att det kanske inte ens är er redaktion som är bäst lämpad att leverera värde till ert media? Det kanske är tredje part? Det kanske är era läsare, eller t o m de företag som annonserat hos er?”

Arvid Jurjaks skrev nyligen en intressant artikel i InternetWorld om Crowdsourcing-professorn och webbentreprenören Luis von Ahnmed, med rubriken “Låt crowdsourcing utveckla din affär”.
Där man med “crowdsourcing” menar “att med hjälp av internet mobilisera stora skaror människor som gemensamt, med datorer som verktyg, löser problem som datorer inte klarar av, och samtidigt bidrar till att göra internet smartare”.

“Du själv kommer inte ensam att lösa problemen på bästa sätt. Detta är en insikt som webben har varit bra på att utveckla. Och några av de mest framgångsrika företagen på nätet har sett till att låta andra, utanför företaget, stå för innovationerna”, menar Luis von Ahnmed.

“Det finns alltid smartare människor än du utanför ­företaget, och man måste på något sätt fundera ut hur de kan bidra.”

En del media av traditionellt snitt har nu börjat tänka i dessa banor. I synnerhet webbmedia, där läsarna bjudits in att delta i det redaktionella arbetet i den bemärkelsen att de givits möjlighet att bidra med eget innehåll, det vi kallar “användargenererat innehåll” och på så sätt interagera med såväl mediets “eget” som användarnas innehåll.

Företagen och dess kommunikativa representanter har dock i mycket begränsad omfattning givits möjlighet att delta i den redaktionella kontexten, såvida de inte tar genvägen som användare/läsare. Detta trots att de är sakkunniga, har mycket att berätta, och dessutom villiga att betala en slant för att möta sin målgrupp, vilken ofta är densamma som mediets läsare. Det företagsgenererade innehållet är hänvisad till annonsplats eller till mediets “tipsa oss”-adress.

Men nu ser vi isen brytas. En del media har nu avsatt utrymme på redaktionell plats där det står fritt för alla företag att släppa sina nyheter (eller pressmeddelanden som de fortfarande ibland kallas). I min värld är detta de första stapplande stegen till av medierna fullt utbyggd “crowdsoursing”, som med sannolikhet mynnar ut i en nyhetscommunityn som vida överträffar mediets nuvarande verksamhet, sett ur ett användar- och kundperspektiv.

Så ska han krossa Associated Press


För några dagar sen lanserades tjänsten som ska krossa Associated Press’ monopol på att förmedla nyheter till media. Tjänsten heter Publish2 och bakom den står Publish 2.0-bloggaren Scott Karp med ambition att skapa en helt öppen och oberoende plattform för media att sälja och distribuera nyheter och uppslag mellan varandra.

– Vi ska göra med AP det Craiglist gjorde med tidningarnas eftertextannonser, säger Scott Krap i sitt anförande i samband med lanseringen för några dagar sen.

För många år sen pratade jag med DN om att skapa en öppen och oberoende plattform för grävande journalistik. Där media och journalister tillsammans kunde samarbeta för att skapa avslöjande stories, trots att de rent krasst konkurrerar om läsarna. Varför? För att grävande journalistik är så dyr att ett media ensamt knappast kan bära kostnaden för att få ihop affären i slutändan. Jag jämförde med bilindustrins gemensamma utvecklingsprojekt, där konkurrerande bilföretag gick samman och för att dela på kostnaden av dem.

DN nappade aldrig på uppslaget. De hade ju sin nyhetsbyrå som försåg dem med senaste nytt; TT som de äger tillsammans med några av Sveriges ledande media.

Jag lämnade också tanken, men skapade istället något snarlikt fast tvärtom – MyNewsdesk – en öppen och oberoende plattform för företag och journalister att utbyta information, tankar och idéer med varandra. Missionen var att se till att journalister får tillgång till pressinformation på effektivast tänkbara sätt. Och vice versa. Drivkraften låg i att med ny teknik och modernt web-tänk krossa trötta gamla etablerade newswire-monopol som PRNewsWire. Det var 2004. Idag kallar vi MyNewsdesk för “the news exchange site”.

Några år senare så började jag följa en blogg som hette Publishing 2.0 utan att fundera närmare på vem som låg bakom den. För ett par dagar sen lanserar mannen bakom bloggen – Scott Karp – Publish2.com – news exchange. Hans ambition är att krossa AP’s (Associated Press) monopol på nyhetsdistribution till och från media, att skapa en öppen och oberoende plattform för media att distribuera och sälja sitt innehåll till media. Något han började planera för många år sen. Här en video-upptagning från en dragning om nya affärsmodeller för tidningar på “the CUNY Graduate School of Journalism”, bl a tillsammans med Jeff Jarvis, från 2008.

Tanken och tjänsten är extremt tilltalande. Jag har har alltid hatat trötta monopolister som låst in användare och kunder i ett etablerat system, för att det just är så etablerat och omöjligt att ta sig ur. Men chansen att media skulle sluta att köpa dyra nyheter av AP till förmån för Publish2 är väl närmast obefintlig, av just nämnda skäl. Men låt oss hoppas att de lyckas. Vi har sett det förut.

Läs även om Publish2 och Scott Krap på TechCrunch varifrån jag fick uppslaget.

Två TU-dårars försvarstal


“Det våras för dagspressen” skriver Anna Serner (VD, TU) och Fredrik Rogberg (Analyschef, TU) i en debattartikel i Dagens Media, och målar därefter upp en orealistiskt ljus bild av dagspressens framtid som annonsmedium. Det är möjligt att delar av det som skrivs har bäring i realiteten, men sammantaget inger det minst sagt “falska förhoppningar”, som Joakim Jardenberg valt att kommentera uttalandet i sin blogg. Joakim skriver:

I artikeln görs en hel del uppseendeväckande uttalande, tex:

  • ”Men med facit i hand vi vet att nedgången bara varit effekten av en historisk lågkonjunktur.”
  • ”Och när varumärkesannonsörerna kommer tillbaka så är det dagspress som gäller”
  • ”Dagligvaruhandeln har hittat tillbaks till dagspressen igen. Motorannonseringen tilltar kraftigt. Och den viktiga platsannonseringen kommer tids nog öka igen med minskande arbetslöshet. Hela rubrikannonsmarknaden kommer återväxa med konjunkturuppgången.”
  • ”Och när konjunkturen vänder kan antalet prenumerationer öka.”
  • ”Det våras för dagspressen.”

Det är möjligt att det “våras för dagspressen” men snart kommer höstmörkret. Och frågan är om det någonsin blir vår igen för det tryckta mediet? Knappast, om man får tro Joakim rätt, som i sitt inlägg radar upp en gäng argument som borde få TU och alla dess medlemmar att frysa redan nu, trots att en del solstrålar börjat tina upp annonsfrossan som pågått en tid.

Jag vill poängtera att jag på absolut inget sätt tycker att Anna och Fredrik är några dårar som personer, rubriken till trots. Tvärtom, hyser jag stor respekt för Annas sakkunnighet. Men i detta fall är jag benägen att hålla med Joakim om att deras uttalanden åtminstone angränsar till dårskap. Det hade varit betydligt smartare av TU att vara lite mer ödmjuk inför framtidens enorma utmaningar för dagspressen. Och kanske även vara lite mer transparent, för så här pratar man inte bakom lykta dörrar. Var så säker.

Till sist – låt oss se och lyssna till vad Gary Vaynerchuk har att säga om saken.

Kanske dags att försöka koncentrera sig på att hitta en vettig affärsmodell för sin verksamhet på webben istället? Enligt TU’s senaste Internetbarometer så ökade morgontidningarnas webbintäkter (annonser) med 11 procent under första kvartalet 2010.  Samtidigt som det fortfarande råder stor oklarhet kring huruvida annonsen är framtidens intäktsmodell eller inte, och i så fall hur den då kommer att se ut och fungera.

Gammal media i nytt landskap – Skräck eller succé? – Se två exempel


De medieföretag som strävar efter att försöka nå ut med sina gamla produkter i det nya medielandskapet är dömda att misslyckas. Förutsättningarna alla kategorier är så fundamentalt förändrade, att man förmodligen gör klokare i att överge sina gamla produkter, och istället fråga sig vad nytt kan vi göra som marknaden efterfrågar i denna nya miljö, med utgångspunkt från de resurser vi har och de nya vi kan skaffa oss.

Ett av skräckexemplen är eDN. Ett fullkomligt hopplöst gränssnitt mot Dagens Nyheter. Nu är ju eDN en produkt med relativt lång tid på nacken, men produkten finns och säljs (!) fortfarande hör och häpna. För er som klokt nog inte valt att prenumerera på denna tjänst, och då kanske inte heller sett eller upplevt den, kan jag berätta att det är ett försök till att översätta en gammal produkt till en ny miljö – rakt av. Papperssida efter papperssida har scannats av (?) för att presenteras i en oläslig digital form som bilder. Klickar man på artiklarna i bilden får man dock upp texten i html, där de går att läsa.

Vill man syna en artikel eller liknande vid sömmarna så kan man plocka fram förstoringsglaset och få den kraftigt förstorad, till vilken nytta vet jag dock inte. Skulle man mot all förmodan vara intresserad av att kika på en annons så kan man klicka fram den (bilden) och ta del av innehållet på samma sätt somen e-tidningssida.

Ett betydligt bättre exempel på hur man valt att förhålla sig till gammal media i nya kanaler och miljöer, är sensaste versionen applikation av Alice i Underlandet för Ipad. Här har man förstås utgått ifrån den traditionella historien, men där slutar likheten med boken. Här tas barnen med på en resa som de aldrig tidigare upplevt. Och man kan lugnt påstå att den tidigare läsupplevelesen har ersatts av en…. upplevelse, helt enkelt. För är detta en bok för Ipad? Eller en film? Eller ett spel? Att de ligger under kategorin “audiobooks” på iTunes beror nog delvis på att historien har sitt avstamp i en traditionell bok. Med stor sannolikhet så kommer nu gränserna mellan bok, internet, video, animation, interaktion, audio, osv, helt suddas ut. Och resultera i en enda “mash up” och helhetsupplevelse.

Viktigaste journalistkällan borta när polisradion tystnar


Den 1 mars tystnar polisradion och därmed försvinner en av kvälls- och dagstidningsjournalisternas viktigaste källor, det erfar jag efter att ha pratat med diverse källor, däribland Polisen, som själva menar att det nya kommuniktionssystmet “Rakel” inte möjliggör avlyssning som tidigare.

Rikspolisen skriver i ett pressmeddelande att det nya “systemet är digitalt och ersätter cirka 200 gamla analoga systemen” och att “den nya tekniken kommer att förbättra kommunikationsmöjligheterna mellan aktörerna på ett betydande sätt samt vara krypterat. Detta innebär att systemet inte går att avlyssna av andra än de som är anslutna.”

Detta bör inte komma som ett dråpslag för journalister och nyhetsmedia, då skiftet varit känt sen långt tidigare, men bör ändå förändra deras situation markant. Inte minst kommer nyhetsbyråer som den gamla anrika Wighs News drabbas mycket hårt, då i princip hela deras verksamhet bygger på att avlyssna polisradion och sälja nyhetsstoffet till nyhetsmedia.

Det som har mer information i frågan får gladeligen kommentera detta inlägg.

Press+ ny standard för tidningars “paywalls” – LancasterOnline först att testa


Steve Brill and Gordon Crovitz lanserar nu något de själva vill ska bli nättidningarnas standard för sk Paywalls. Något de talat om att göra sen april förra året. Först ut att testa tjänsten ser ut att bli LancasterOnline.

“We’re starting small, so if this really turns people off, we’re not playing with a huge chunk of our readership.”

Säger Ernest J. Schreiber, chefredaktör på LancasterOnline.com, som testat tjänsten en tid, men planerar lansera den skarpt inom ett par månader.

Och fler ser ut att vilja hänga på, däribland The Fayetteville Observer i North Carolina och GlobalPost i Boston.

Pionjärer på att ta betalt sen tidigare är som bekant The Wall Street Journal, The Financial Times and Newsday. Med The New York Times som snar anhängare.

Gemensamt för ovan nämnda tidningar är att de, mig veterligen, byggt sina egna betalningslösningar. Med mer eller mindre framgång. Mycket talar dock för att de tidningshus som kommer att satsa på att ta betalt för sitt innehåll även på webben, helst ser en leverantör av e-handelslösningen.

“We are quite a ways from widespread adoption of paid content, so it’s too soon to tell how successful they’ll be. But most publishers will not want to develop their own software systems.”

Detta menar Rick Edmonds, mediaanalytiker på the Poynter Institute in St. Petersburg, och bedömer att Press+ har goda chanser att bli en standard, trots att de tar 20% av intäkterna.

Det sägs att Press+ är en “one-stop-shop solution” att jämföra med Amazon’s eller Itunes tjänster. The Guardian Digital Content Blog talar om “…one-click pay wall tool…” Men av det har åtminstone inte jag sett röken.

Här nedan ser ni rykande färska skärmdumpar på betalningsprocessen, åtminstone som förstagångs-betalare. (Här även som pdf)

För mer info kolla in Press+ på Journalism Online.

The Guardian dödar Murdochs affärsmodell


Alan Rusbridger, redaktör på Guardian, dödar Murdochs affärsmodell, eller snarare “the universal pay wall” under sin föreläsning på det femte och årliga “Hugh Cudlipp”-eventet om journalistik och dess framtid. Alan menar att universella betalväggar skulle underminera såväl den framtida journalistiken som dess affärer. Under sin föreläsning säger han:

…no one can currently be sure about the business model for what we do. We are living at a time when – as the American academic Clay Shirky puts it – “the old models are breaking faster than the new models can be put into place”.

Ungefär samtidig som Alan höll sin föreläsning, deltog jag lustigt nog i ett två-dagars sk “Multi-channel Seminar” i Kleivstua några mil norr om Oslo. Det var NHST, en av Norges ledande tidningshus, som bjudit in koncernens ledande nyckelpersoner för att diskutera framtida affärer i ett nytt medielandskap. Agendan var enligt nedan:
Session 1: Background and Multi-channel media landscape overview
Session 2: How to relate to social media?
Session 3: How do we relate to multi-channel publishing?
Session 4: Organising for a multi-channel future
Session 5: The way forward

Jag vågar påstå att i samma stund satt ytterligare en uppsjö tidningshus runt om i världen i liknande seminarier på liknande tema med samma syfte. För faktum är att morgondagens affär för tidningshusen är höljd i dunkel. Förvirringen är stor. Ovissheten och osäkerheten likaså.

En hel del tidningshus har redan gått i konkurs, andra håller fortfarande näsan över vattnet, medan ett fåtal blomstrar. Några har satt ner ena foten på hur affärerna ska se ut fortsättningsvis. Men de flesta svävar i ovisshet. Rupert Murdoch är väl en av de mest kända, som bestämt sig för att ta betalt för innehåll även på webben. En strategi som världens samtliga tidningshus följer med stort intresse.

NHST hör till de traditionella och papperstunga tidningshus som bortsett från en liten dipp senaste året, kanske inte blomstrar, men ändå går förhållandevis starkt. Vilket inger såväl beundran som respekt. Men hur deras affär kommer att se ut i framtiden, är osäkert. Därav seminariet.

The Guardian, måste anses tillhöra de lite modernare tidningshusen som inte heller verkar vara helt säkra på hur deras affär ser ut i morgon, men ändå har valt en strategi som går stick i stäv med Murdochs.

Personligen så är jag fast och fullt övertygad om att Guardian är inne på rätt linje. Alan kommenterar följande inspel från Murdochs:

The business model is that one that says we must charge for all content online. It’s the argument that says the age of free is over: we must now extract direct monetary return from the content we create in all digital forms.

Med följande frågeställning:

Why I find it such an interesting proposition – one we have to ask, and which, typically, that great newspaper radical Rupert Murdoch, is forcing us to ask – is that it leads onto two further questions.

– The first is about ‘open versus closed’. This is partly, but only partly, the same issue. If you universally make people pay for your content it follows that you are no longer open to the rest of the world, except at a cost. That might be the right direction in business terms, while simultaneously reducing access and influence in editorial terms. It removes you from the way people the world over now connect with each other. You cannot control distribution or create scarcity without becoming isolated from this new networked world.

– The second issue it raises is the one of ‘authority’ versus ‘involvement’. Or, more crudely, ‘Us versus Them’. Again, this is similar to the other two forks in the road, but not quite the same. Here the tension is between a world in which journalists considered themselves – and were perhaps considered by others – special figures of authority. We had the information and the access; you didn’t. You trusted us filter news and information and to prioritise it – and to pass it on accurately, fairly, readably and quickly. That state of affairs is now in tension with a world in which many (but not all) readers want to have the ability to make their own judgments; express their own priorities; create their own content; articulate their own views; learn from peers as much as from traditional sources of authority. Journalists may remain one source of authority, but people may also be less interested to receive journalism in an inert context – ie which can’t be responded to, challenged, or knitted in with other sources. It intersects with the pay question in an obvious way: does our journalism carry sufficient authority for people to pay – both online (where it competes in an open market of information) and print?

The Guardian förmedlar här Alan Rusbridger hela föreläsning ordagrant. Läs den!! Och lyssna på när han intervjuas av det jag förmodar vara Steve Busfield tillika kollega på The Guardian. Sök även på Alan Rusbridger hugh cudlipp på Google News, Google, och bloggsök, så har du ett gäng relaterade inlägg.

To be continued… Och här kom nyss en tweet från @andersolofsson: Redesign och paywall för 4 milj $ – 35 (trettiofem) betalande: “Only 35 People Will Pay To Get Past Newsday’s Paywall” Tack för det tipset, Anders.