Sveriges Annonsörers dokusåpa – en flopp som kan bli en flipp


Sveriges Annonsörer har gjort det dem kallar för en “fiktiv dokusåpa”, för att deras målgrupp ska få en bild av dem som ett ganska “lättsamt” gäng. Ett gäng som “inte bara bråkar hela tiden”, som VD Anders Ericson uttryckte det. För enligt Anders är det just bl a den bilden man har av Sveriges Annonsörer. Enligt ett pressmeddelande så framgår att ambitionen också är “utmana formaten för dokusåpa och för webb-tv och kanske inspirera andra och visa på möjligheter”.

Målgruppen ska få en bild av Sveriges Annonsörer som ett ganska "lättsamt" gäng som "inte bara bråkar hela tiden", som VD Anders Ericson uttrycker det.

Såpan ska ha premiär den 25 oktober, då man lägger ut del 1 och 2. Sen tänker man portionera ut nästkommande fyra avsnitten under november månad. I brist på andra kanaler kommer man lägga ut såpan på YouTube och Annons.se.

Man kan ju tycka att pressen på Sveriges Annonsörer att prestera i frågan är ganska stor då organisationen uttalat ska vara bra på och verka för att deras medlemmar ska “uppnå bästa möjliga avkastning på företagets investeringar i marknadskommunikation”, med affärsidén att “hjälpa annonsörerna att arbeta effektivt med reklam och media”.

I det här fallet föll man dock på sitt eget grepp. Valet av “fiktiv såpa” eller “mokumentär” som man ibland kallar det, funkade inte. Inget i såpan var särskilt dokumentärt. Målgruppen kommer även fortsättningsvis ha bilden av Sveriges Annonsörer som den stora bråkmakaren. Vilket förmodligen är bra, då det med stor sannolikhet levererar verklig medlemsnytta. Produktionen blev direkt tråkig. Organisationen framstod mer som flamsig än lättsam. Ja, det mesta luktar flopp… Men de vågade!! Och det är det viktigaste av allt – alla kategorier. Den som inte vågar kommer heller aldrig vinna.

Anders Ericson (vd) var inte rolig i sin nya dokusåpa, men det gör inget för han vågade.

 

Så exakt samma dag som Sveriges Annonsörer lanserar sin såpa, så slår FailCon 2010 upp dörrarna till den konferens i San Fransisco, som handlar om hur viktigt det är att misslyckas. Och lyckas Sveriges Annonsörer förmedla det budskapet till sin målgrupp med sin såpa, så kan detta bli bland det bästa organisationen gjort på mycket länge. Lycka till!

Tidningar utan webbkultur kommer dö


Varför ska det vara så svårt för traditionell media att inse att de har tappat positionen som den självklara gatekeepern för förmedling av information i allmänhet och nyheter i synnerhet? Det undrar Chris Beck, grundare av 26dottwo, här i samtal med Brian Solis, som menar att hämskon är den kulturella läggningen hos människorna bakom mediahusen ifråga. Att de faktiskt inte kommer att förstå så länge de inte verkligen blir en del av “webb-kulturen” och dess avarter.
Ägna drygt 3 minuter åt detta videoklipp och du får en sån där skön aha-upplevelse. Igen.


Resonemanget går naturligtvis utmärkt att applicera på oss PR- och marknadskommunikatörer som envist vill hålla fast vid radio, press och TV, som viktigaste opinionsbildarna.

NY Times David Pogue om pressreleaser: “Who gives the f…!!”


Är det inte märkligt?! Trots att hela PR-industrin, journalister, informatörer, i samklang och för länge sen dömt ut urskiljningslöst ut-pushade pressreleaser, så fortsätter de att strömma in på redaktionerna, rakt ner i papperskorgen, likt SPAM.

Lawrence Ragan Communications, Inc har ju sen 70-talet skrivit om PR och kommunikation i största allmänhet, oftast i form av nyhetsbrev. På senare tid även på Ragan.com. Inte alltid up to date. Däremot så tycker jag att MyRaganTV.com har en hel del kul inslag. Bland annat de som går under vinjetten “perfect pitch”, där ledande journalister och liknande berättar hur de helst vill ha information från PR-folk. Dock handlar det ofta om hur de inte vill bli uppvaktade.

Här följer ett par nyligen publicerade inslag där David Pogue (New York Times) och Ben Bradley (ABC Chicago’s) berättar om PR-folkets stora misstag. Bl a om hur de båda både irriteras och förvånas över hur värdelösa pressreleaser fortsätter att strömma in på deras redaktioner.

Höjdare på Aegis Media in i Voddlers styrelse


Patrick Ståhle tar plats i styrelsen för Voddler.

Den svenska underhållningstjänsten Voddler har utsett Patrick Ståhle till ny styrelseledamot.

–          Vi är glada att välkomna Patrick, som varit aktieägare sedan start till styrelsen. Han tillför en värdefull kompetens i kraft av sin omfattande internationella erfarenhet, säger Voddlers huvudägare och styrelseordförande Jan Söderberg.

Patrick Ståhle är styrelseordförande och VD för Singapore baserade Aegis Media APAC, och har tidigare utöver sitt engagemang i Aegis Media jobbat som VD för Aegis Media Nordic och Canal+ Nordic.

–          Voddler inleder nu en spännande fas där bolaget tar steget internationellt, jag ser fram emot att engagera mig i styrelsen och bistå med min internationella erfarenhet och nätverk, säger Patrick Ståhle.

73% av USA’s internetanvändare är sociala


Den sociala webben fortsätter att växa. En undersökning – “2010 Social Media Matters Study” – av BlogHer och iVillage visar att hela 73% av USA’s internetanvändare loggar in på sociala media minst en gång i veckan. Och inte nog med det, det visade sig också att deras dagliga mediekonsumtion också blivit mycket mer social än tidigare. Studien visar bl a att nästan lika många av USA’s internetanvändare besöker Facebook (47%) som att se på TV (55%). Vilket får anses som mycket uppseendeväckande för ett TV-land som USA. Bara 22% läste en tryckt dagstidning dagligen. Ungefär lika många som besöker andra sociala nätverk än Facebook.

Med anledning av den uppmärksammade händelsen att Facebook gick om Google i antal besök för några månader sen, så är det intressant att konstatera att “websök” fortfarande är det överlägset populäraste sättet (92% av USA’s internetanvändare) att få information om produkter som underlättar köpbeslut. Men att bloggen ändå växer i betydelse i frågan (53% av USA’s internetanvändare).

“The days of relying on one source for information are over,” kommenterar Jodi Kahn, VD på iVillage, undersökningen.

Inget behov av socialt Public Service än


Idag skriver Anders Mildner i SVD att “Public Service måste släppa in publiken“. Han menar att Public Service måste bli plattformsoberoende och på så sätt nå ut och möta sin publik i de kanaler som används av den.

Det irriterar honom att Public Service använder “nya” i det här fallet sociala medier enkom för att marknadsföra sina befintliga kanaler.

“För ett tag sedan började jag att följa (på Twitter) en av Sveriges Televisions (SVT:s) mest profilerade reportrar. Ganska snart stod det klart att han fortfarande uppträdde som om han sände envägs-tv. Alla tweets lät som trailrar för kommande program…” skriver Anders och fortsätter:

“Jag frågade om inte reportern kunde berätta nyheterna direkt på Twitter istället. Jag fick inget svar.” Och lite längre ner i artikeln: “Jag fick aldrig några svar på mina frågor och jag förstod snart varför. Reportern deltar i stort sett inte i några diskussioner. Han skickar bara ut reklam för broadcastmodellen – i en mediekanal som bygger på deltagande.”

Anders avslutar sin artikel med tesen för den:

“2010 kommer det inte längre att vara okej att bedriva journalistik i allmänhetens tjänst utan att låta allmänheten vara delaktig.”

Jag håller med Anders i prinicp allt han skriver, bortsett från ovan nämnda ståndpunkt.

Användningen av sociala medier och nätverk har exploderat, och verkar inte se någon avmattning. Idag använder en överväldigande majoritet av världens ca 1,6 miljarder internetanvändare dem i någon mån. Vilket i sin tur resulterat i en helt ny dimension av källa till inspiration, information och förkovran för de som använder dessa. Vilket leder till ännu fler användare, osv. Vad detta kan tänkas sluta någonstans, om det överhuvudtaget finns något slut, vågar jag inte spekulera i. Men att vi just nu står inför ett medialt paradigmskifte av aldrig tidigare skådat slag, råder det inga tvivel om.

Och – nej – det blir inte särkilt bra för någon inblandad att använda sociala medier som envägs-media. Även om jag kan nämna massor av exempel på undantag som bekräftar den ev regeln.

Däremot är jag inte säker på att Public Service måste bli social om inte publiken kräver det. Personligen skulle jag älska det. Men den stora massan är idag förmodligen rätt ointresserade av att socialisera sig med Public Service och jag antar att behovet inte kommer öka nämnvärt år 2010, om det är det Anders menar med att göra oss “delaktiga”.  Jag tror snarare att det, parallellt med de sociala mediernas funktion, även finns ett uppdämt behov att skickliga journalister som i allmänhetens tjänst informerar, underhåller, uppdaterar, förklarar för oss vad som händer i vår omvärld, utan att göra oss delaktiga.

Länge leve “envägs-TV” i allmänhetens tjänst,  i synnerhet den som utvecklas till att levereras on demand unicast.

Sjukt underhållande om tidningskrisen


Jason Jones på The Daily News skämtar om tidningskrisen

Jason Jones på The Daily News skämtar om tidningskrisen

Läste på Twitter att @SaraOhrvall ska sticka till NewYork och disktuera det tryckta mediets framtid. Hon frågar sig själv, förmodligen med glimten i ögat om det blir så som Jason Jones beskriver det när han i denna sjukt underhållande TV-show besöker the New York Times. Med uppdraget att ta reda på: “why the last of a dying breed prefers aged news to real news”.

Saras bio på Twitter är för övrigt: “R&D @Bonnier. Have a passionate relation to geeky statics about small and major things in the media landscape. Numbers that may clarify or confuse.”

TV4’s längsta reklamfilm på onsdag kl. 20


Då är är det snart dags igen. På onsdag kl. 20 sänder TV4 fjärde avsnittet av  “Semestersvenskarna“; sin hittills kanske längsta reklamfilm i sin moderkanal. För någon annan benämning på avsnitten i den sk realityserien går nämligen inte finna hur godtrogen man än må vara.

Semestersvenskarna - TV4's längsta reklamfilm

Åke Söderlund skriver i en nyss publicerad insändare i DN i söndags:

“…”Semestersvenskar” är en enda lång marknadsföring av Fritidsresors Thailand. Resebyråns pärmar med loggan ligger framme i scen efter scen och exponeras upp till 30 gångar i ett enda program, och alla reseledare bär företagets uniformer. Miljöerna är hämtade från företagets allra dyraste femstjärniga hotell, där poolområdena är jättelika och rummen superlyxiga.”

“I eftertexten till serien “Semestersvenskarna” i TV4 står: “Med bidrag från Fritidsresor””.

reklamfilm

Så vad är det för typ av kommunikation vi har att göra med i detta fall? Vad är det egentligen som Fritidsresor har “bidragit med”?

Det hade varit PR (sett ur ett traditionellt perpektiv) om Fritidsresor lobbat för hur fint det är i Thailand och i synnerhet på ovan nämnda hotell och vad mycket tokigt och spännande som kan hända där när gästerna kastar loss. Kanske hade resebolaget också bjudit på en liten resa för att TV4’s producenter skulle ha fått en ordentlig bild av detta. Varpå TV4 bestämmer sig för att det skulle kunna bli en kul programserie.

Nej, så gick det inte till.

Det hade varit produktplacering, om TV4 hade ringt upp Fritidsresor och frågat om de inte villa ha med sina reseledare, pärmar och andra attribut i deras kommande “realityserie” – “Semestersvenskarna” mot en smärre ersättning.

Men så gick det inte heller till.

Mina erfarenheter av liknande fall, främst från nischkanalerna, är att Fritidsresor “köpt” programmet för X antal miljoner kronor. Idén till programmet kan ha kommit från såväl TV4 som från Fritidsresor, men troligtvis har de tillsammans jobbat fram en idé, och sen låtit TV4 producera programserien.

TV4 tycker detta är en kalaslösning; då man tjänar pengar på själva programmet och inte bara spottar och sponsorskap i anslutning till programmet, som allt färre tittar på. Fritidsresor tycker också det är en kalaslösning, då allt färre kollar på deras reklamspottar i anslutning till andra program; vars innehåll de heller inte kan råda över.

I tidningsvärlden kallar vi liknande fenomen för “advetorials” eller “redaktionell kommunikation” (mindre vanligt). Alltså; reklam som är redaktionellt förpackad.

Ja, så går det till i TV- och reklambranschen när de slår sina påsar ihop.

Så – är detta inte ok? Jovisst, helt ok, så länge Fritidsresor och TV4 i synnerhet, redovisar för tittarna vad det är för typ program; vem som ligger bakom vad, under vilka förutsättningar. Då är det bara tuta och köra. Då får gärna Fritidsresor starta en egen TV-kanal om de vill (något som jag vill minnas att Volvo ville göra, med Jarowskij som produktionsbolag för några år sen (osäkra uppgifter)).

Nåväl och som sagt – missa inte den kanske längsta reklamfilm ni någonsin sett; på onsdag kl. 20.00 är det dags för Monica och Bernt att åka hem och de passar på att ta ett sista dopp i havet. Reseledare Mikaela drabbas av matförgiftning (med repris den 7 feb).

OBS. Läs också Vings knep i Söndags DN för två år sen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

12,8 miljarder i skulder: Nu kastar mediejätten in handuken


Tribune Co i konkurs

Sjunkande upplagor och svikande annonsörer. Det var droppen som fick bägaren att rinna över för ett skuldtyngda Tribune Co. Nu ansöker det amerikanska mediebolaget om konkursskydd.

Vd och styrelseordförande Sam Zell menar dock att 12,8 miljarder i skulder och bara 7,6 miljarder i tillgångar, inte kommer påverka den operativa verksamheten för de medier som ingår i koncernen.

Ett uttalande som inger föga tröst för Chicago Tribune och Los Angeles Times, som nyligen drabbats av kraftiga nedskärningar enligt Chigago Tribunes egen rapportering.

Helt klart är att branschen står inför ett stålbad som inte kommer lämna någon oberörd. Först ut – Tribune Co. Vem är nästa man till rakning?

Tack för tips Anders Olofsson på Jaiku.

Läs även TT-notisen i Sydsvenskan.

Andra bloggar om: , , , , ,

Bästa reklamen är den som inte finns


75% av svenskarna nobbar reklam” står det att läsa på SVD Näringslivs förstasida igår. Det är Hanna Dunér som hänvisar till en undersökning från SIFO, och uttrycker sig lite mer exakt i påföljande artikel:

“Enligt en undersökning från Sifo undflyr tre fjärdedelar av svenskarna aktivt reklamen i tv, radio och på nätet, och runt 40 procent läser inte annonserna i dagspress och i magasin. Totalt 91 procent undviker reklamen i någon mediekanal och hela 22 procent undviker den överallt.”

Peter Callius som sägs ligga bakom undersökningen anger skälen:

“Större valmöjligheter i kombination med ökad tidsbrist gör att folk skärmar av och ”röstar med fötterna”. Men det främsta skälet är den allmänna budskapströttheten i och med den lavinartade medieutvecklingen de senaste åren.” Och avslutar artikeln: “Reklam som är relevant, vältajmad och bra utförd är alltid välkommen.”

Jag tycker Peter slår in en dörr som stått vidöppen mycket länge. Och skulle vilja påstå att det inte bara handlar om reklam utan om budskap alla kategorier. Alla budskap som irrelevanta, otajmade och dåligt formulerade är aldrig välkomna. Alla budskap som är relevanta, intressanta, vältajmade och väl utförda, är oftast välkomna. Åtminstone är förutsättningarna för god och fungerande kommunikation bättre i sistnämnda fallet.

Således håller jag bara med Peter lite grand när han anger skäl som “ökade valmöjligheter”, “tidsbrist” och “budskapströtthet”. De huvudsakliga skälen är förmodligen att budskapen är just irrelevanta, otajmade och dåligt utförda. Och framförallt; inte efterfrågade.

Detta inlägg skriver jag under reklamavbrotten i söndagsfilmen Kurt Wallander. Inget skulle kunna få mig att sitta kvar framför TVn under dessa spottar. Det var filmen jag ville se. Inte reklamen. Det var Wallander jag efterfrågade. Inte AMF Pensions, Pampers, eller någon annat företags budskap. I synnerhet inte när mina barn sen fler år lämnat blöjstadiet och jag har ca 30 år kvar till en ev pension. Nej, jag hör defintivit till den överväldigade majoritet människor som “nobbar reklam”.

TV4:s kommunikationsdirektör Gunnar Gidefeldt håller inte med mig, komiskt eller tragiskt nog. Enligt artikeln i SVD har han “inte sett några negativa effekter av den utökade reklamtiden” TV4 gjort sig skyldig till. Gunnar säger till SVD:

“Enligt våra mätningar stannar nio av tio tittare kvar under bästa sändningstid och tittar på reklamen. Den siffran har sedan fem år tillbaka till och med ökat.”

TV4’s eller snarare MMS mätningar är vatten värda. Mig veterligen har de ingen aning om huruvida tittarna verkligen sitter kvar framför reklamen eller inte. Jovisst, den tittarpanel som ska representera Sverige är utrustad med en mätare med tillhörande fjärrkontroll, med vilken varje hushållsmedlem loggar in sig med en personlig knapp. Men denna mätare kan inte se om jag plockat fram datorn för att skriva ett kritiskt blogginlägg i frågan istället för bli påmind om att det var ca fem år sen mina barn slutade använda blöjor.

Jag har inget emot information från företag, så länge den är relevant, intressant och görs tillgänlig för mig att ta del av när andan faller på.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,