What can professional journalists bring to the table – part #2


Excellent crowd sourcing gave Expressen journalist a story in a few minutes. Done and published. Added value to their readers. But next time…? I doubt.
I happened to be at  Kungliga Dramaten in Stockholm tonight, to enjoy the theater production “Tre herrars tjänare” with the protagonist Morgan Alling. Great Show… until Morgan suddenly run off the stage to vomit. Well we didn’t know until someone told us. A man from the back stage told the audience that Morgan felt a bit dizzy and it was time for a short pause.But the pause became for quite a while and later people in charge informed us that the show has to be stopped due to Morgans illness. Some said that he went to hospital for examination.Shit happens. But not the end of the story…
I checked in at Foursquare and told my network about the drama. And some of them wonder what’s happening. One of them was a friend and former Expressen employed, who also send me a sms.
He forwarded the tweet to his former colleagues at Expressen, who immediately tried to reach me, including over phone. A few minutes later he got my side of the story. As far as I could understand, he (or her ? because the story in Expressen were written by Marit Sundberg) also get in touch with Dramaten’s press officer, Christina Bjerkander, and got some info and statements from her. The story became short and pretty pointless, but maybe not for their readers?
I’ve got some reflections regarding this specific drama, though.
I guess things like this happens all the time, right? People is sharing their experiences and stories with their friends. A lots of journalists getting better and better at crowd sourcing, after all. They might not be so lazy as the rumour says (personally I’ve never said that journalists are lazy, maybe because I worked my as off as journalist once upon a time). And social media are a must for journalist these days to keep up with the latest.
But – and this is a big BUT –  in the long term I do think journalists in general must add more value than this journalist did in her article, otherwise she’s out of there. In the long term, she won’t be able to compete with the crowd when it comes to deliver stories. When things like this happens, people will tell their side of the story, for an example on twitter with the hashtag #morganalling. That will include the press officer Christina Bjerkander, and even the back stage people, maybe even Morgan himself, on his blog and his Twitter? Because all the info that can be shared – will be shared.  Information that can be digital – will be digital.  Influence indexes and ranking, might edit the story. Your personal magazine will package and distribute it.

This time – it didn’t happened (very few added info to #morgonalling). Maybe not even tomorrow. But sooner or later it will. And by then journalists like Marit Sundberg will got hard time.

Social Web continue to grow – the companies follows – without beeing social?


Check out the new stats and infographic from Search Enginge Journal. The web is getting more and more social. Rapidly. No wonder… after all we’re human beings who are pretty much social, right? Numbers of users and contributors are just booming. And companies are following.

But what’s their socializing status? Really? God knows.

71% of the companies (which?) are using Facebook, 59% are using Twitter, and 39% are using blogs in their “marketing”.

My experience though is that many of the companies are still using social media as another channel for their content. Take a look at their Facebook pages for an example. Some of the companies are just pushing their stories out, without listen, and then they’re counting the numbers of “likes” without answer the questions: Am I really committed to my audience? Am I engaged? Who is really engaged? If the likers never comment the companies updates or never contribute with anything to the wall. And vice versa… what’s left of the social part?

Let me refer to what Kevin Roberts, CEO World wide, Saatchi & Saatchi, says in his book “Lovemarks“:

“Forget the information Economy. Human attention has become our principal currency. Job number one for any marketer these days is competing for attention. Whoever you are. Wherever you are. But once you’ve captured that attention, you’ve got to show you deserve it.

The process really only has two steps – so why does everyone find it so hard? I think I’ts all because we obsess over the attention part and forget about why we need that attention in the first place…. We need the relationships.

Emotional connections with consumers have to be att the foundation of all our cool marketing moves and innovative tactics.So it’s time to stop racing after every new fad and focus on making consistent, emotional connections with customer and stakeholders. If you stand for nothing, you fall for everything.

The great journey from products to trademarks and from trademarks to brands is over. Trademarks are tablestakes. Brand are tablestakes. Both are useful in the quest for differentation and vital to survival, BUT they’re not winning game-breakers.

Today the stakes have reached a new high. The social fabric is spread more thinly than ever. People are looking for new, emotional connections. They’re looking for what they can love.”

Facebook vs Twitter as journalistic tool?


Since I wrote the posting below partly about the brand new Facebook page “Journalists on facebook” and finished that part with the sentence: “I’m pretty sure that many journalist now will take the oppertunity to use this possiblity, to get more out of their daily work.” There’s been a lot of buzz regarding Facebook vs Twitter as a journalistic tool.

Justin Osofsky, Director of Media Partnerships at Facebook, says that the page has been created: “to serve as an ongoing resource for the growing number of reporters using Facebook to find sources, interact with readers, and advance stories. And that “the Page will provide journalists with best practices for integrating the latest Facebook products with their work and connecting with the Facebook audience of more than 500 million people.

I believe he’s spot on, but… I do respect the critics. Among other I got an e-mail from Daniel at Newsy.com who recommended me to see the video about the topic Facebook vs Twitter as a journalist tool.

The news anchor Jim Flink at Newsy, says:
“So, could Facebook challenge Twitter in the battle for reporters’ hearts? One blogger says – probably not:
“Twitter allows you to order the account you follow into lists so you can have all the information about one subject on the same feed while Facebook imposes on you the feed of every journalists you will follow, no matter the subject they are working on or they are specialized in.”

Gigom’s Mathew Ingram suggests the company might have to alter its image a bit to make this work.
“…many users still likely think of Facebook as a place to socialize rather than be informed — a place to play games … not necessarily a place where journalists are active. Those things may not be mutually exclusive, but it’s going to take some work to make them feel like they belong together.”

I do agree. But my point of view is that both services has some left to prove to be kick ass tools for journalists, and their audience in particular.

I would say that the biggest headache right now for both this services, within this matter, is that most people has only one newsstream (or wall) for all their interests, topics, networks, etc (discussion in groups excluded). And most of the people is as a matter of fact interested in several topics and member of many communities. Do you really want the latest news from the revolution in Egypt on the same wall as where my cousins birthday party shows up? I don’t. And these lists feature is too… time-consuming. The same applies for Twitter. Ranking system, like Facebook Edgerank, might make the updates more relevant, but doesn’t solve this problem.

Personally, I love my Google RSS Reader with an extensive but careful selection of sources (social networks included)  in combination with Flipboard.

B t w – what happened to the service “LinkedIn for Journalists”? What I can see is pretty much no more… Or it ended up as a tiny group.  And LinkedIn Today…? Well – we won’t start our days with that kind of news aggregator, do we?

To be continued.

Flera marknader = flera konton?


Idag skriver Fritjof Andersson, från “Social Business”, ett inlägg om “Varför ditt företag ska ha flera, nischade konton på Twitter”. Fritjof menar att “om du har ett nischat konto som ger intressenten just den information hen vill ha, rätt paketerad och vid intervall som intressenten gillar – då lyssnar hen. Om du har många oilka produkter eller verksamhetsområden och kommunicerar alla dem via samma konto till flera olika målgrupper så måste kunden själv filtrera informationen, vilket gör den till mindre intressant brus“.
Fritjof skriver att “om du till exempel följs på Twitter av en person som följer 2000 andra konton, men inte är med på den personens twitterlistor, då finns du inte för den personen. Om du däremot har ett nischat konto som ger personen exakt det hen vill ha så kanske, kanske du kvalar in till listan av konton som personen faktiskt lägger tid på att läsa“.

Mina erfarenhter är att ju mer du anpassar dina budskap efter din målgrupp desto mer jobb, men samtidigt desto större chans att målgruppen får den information de önskar. Var gränsen går kan bara du avgöra.

Det mesta bygger förstås på att du känner och förstår din målgrupp. När det gäller Twitter så kan du ju inte välja dina följeslagare. Men du kan ju med fördel välja ut din målgrupp bland såväl dina följeslagare och som alla twitteranvändare i stort. Du kan med fördel välja ut de följeslagare du finner intressanta, följa dem och lära känna dem, genom att engagera dig i det dem har att säga. Och du kan självklart också följa dem du finner intressanta trots att de inte följer dig, kanske i någon förhoppning om att de en dag också väljer att följa dig.

Däremot vill jag inte på rak arm säga att det alltid är “bättre” med fler konton än färre. Jag brukar säga att man får det man förtjänar. Väljer du att skriva om ett nischat ämne, på ett nischat språk, så kommer du med största sannolikhet attrahera en nischad målgrupp. Postar du få och ointressanta tweets, så kommer få att följa dig. Släpper du många ointressanta tweets så kommer ingen annan än din mamma att följa dig. Släpper du några intressanta tweets så kommer du få några följeslagare. Släpper du många intressanta tweets så blir de fler. Börjar du engagera dig i dina följeslagare och ge riktigt bra feedback, så kommer de snart börja älska dig, och du kommer få fler och fler följeslagare.

Är ditt företag verksam inom fler mer eller mindre nischade områden, på fler mer eller mindre nischade marknader, så kan företaget göra klokt i att “borra sig ner” i varje enskild marknad. Genom att tillsätta dedikerade twittrare som sakkunnigt och engagerat kommunicerar om exakt det ämne marknade är interesserad av på dess eget språk, både innehållsmässigt och språkligt. Kanske via flera olika konton. Det kommer förmodligen att ge massor, men också kosta massor.

På MyNewsdesk brottas vi lite med dessa frågor också. Till skillnad från Twitter så skiljer vi på konto och marknad. Vi har skapat förutsättningar för företag att administrera ett eller flera pressrum med ett och samma konto. Exempelvis så har Norwegian, med ett och samma konto, förlagt pressrum till fem olika länder (geografiska marknader) där de är verksamma. De har valt att jobba med för varje enskild marknad dedikerade presskontakter och anpassad information på marknaden språk. Exempelvis finsk information på finska från finsk presskontakt, dessutom taggad i finska geografiska regioner och ämnen. OSV.

Norwegian har skapat pressrum för fem olika marknader/länder.

Norwegians finska pressrum

Ett annat exempel är KGK, som valt att bryta ner sin kommunikation på varumärkesnivå, där man med ett och samma konto skapat pressrum för varje enskilt varumärke, men ändå visat att de ligger under moderbolaget KGK Holding. För varje varumärke har man en dedikerad presskontakt, bilder, pressmeddelanden, nyheter, osv.

KGK har skapat pressrum för varje enskilt varumärke - och knutit dessa till moderbolaget KGK Holdings eget pressrum.

Ett av KGK's varumärken - Hella - har fått ett eget pressrum med för målgruppen dedikerad information och presskontakt.

Båda dessa företag har ansträngt sig till det yttersta för att tillgodose sina målgruppers intressen vad det gäller skräddarsydd information och kommunikation. Vilket har kostat i tid och engagemang, men också givit mycket tillbaka.

Men vi har även många exempel på föreag som finns på många olika marknader, men ändå valt att jobba med ett “one size fits all”-koncept. Samma pressrum, pressmeddelanden, presskontakter, nyheter, bilder, osv, på samma språk för alla. Kostar inte så mycket men kanske heller inte ger så jättemycket tillbaka.

Exakt vilken strategi ditt företag ska jobba utifrån, kan bara ni själva avgöra.

Räckvidd inget med inflytande att göra


Låt dig inte luras av räckvidd när du söker inflytelserika personer på webben. Personer med stora nätverk behöver inte med nödvändighet ha stort inflytande.

Min pappa sa alltid: “Håll dig god vän med de som sitter längst bak i klassen, för det är hos dem du kommer söka jobb.”

Andemeningen var förstås att göra mig uppmärksam på hur viktigt det är med lite attityd, integritet, bångstyrighet, etc, för att komma någonstans här i världen. Men också för att påvisa värdet av goda relationer med de som har, eller kommer att få, makt och stort inflytande.

Sistnämnda har varit ledorden för de som jobbar med PR ända sen de gamla grekerna. Det som dock förändrats under resans gång är det kommunikativa landskapet, opinionsbildarna, och de kommunikativa metoderna.

De som länge har haft störst inflytande på företags och organisationers marknad är den första, andra och  tredje statsmakten. Sistnämnda – de traditionella medierna – har lite slarvigt uttryckt länge varit synonymt med PR.

Men nu, när vem som helst har fått verktyg att uttrycka sig fritt på webben, talar man om en fjärde statsmakt; den skara människor som plötsligt och sammantaget förmodligen har störst inflytande på företags och organisationers marknad, av dem alla.

Cisions Europachef, Peter Granat, säger i en intervju med PRWeek:

“In the social media era the word ‘influencer’ is fast overtaking ‘journalist’, ‘analyst’ or any other ringfenced descriptive term that we were once comfortable with. Influencers are everywhere and they’re not simply confined to journalists – now we have bloggers, tweeters, podcasters; a constantly changing variety of people to whom PR professionals need to reach out. But finding the right influencers on the right channels that make an impact for our clients’ brands can seem like looking for a needle in a haystack.”

Detta är ju minst sagt omtumlande för Cision och liknande bolag vars intäkter till största del och ännu så länge kommer ifrån försäljning av just tillgång till mediedatabaser och utskick med utgångspunkt från dessa.

Branschen skakas ånyo av en omdaning som får stora konsekvenser på alla inblandades sätt att arbeta med PR. I synnerhet de traditionella PR-verktygen som hittills har utgått från att journalister och redaktioner på traditionell media är de med störst inflytande på marknaden, och de enda som är värda att “bearbeta” för att på så sätt nå och skapa goda relationer med sin marknad.

Bortsett ifrån att företag idag med framgång kan skapa goda relationer direkt med sin marknad utan att gå via opinionsbildare, söker nu dessa företag tjänster som hjälper dem att finna dessa nya och inflytelserika personer.

Jag har tidigare skrivit om hur nära nog samtliga sociala tjänster på webben som kartläggar folks uttryck på webben och resultatet därav, kan ligga till grund för att identifiera folks inflytande på företags marknad. Men också om de tjänster som tagit positionen att bygga gränssnitt mot dessa tjänster med syfte att försöka redogöra för vem som hänger ihop med vad och vilka, vad som sägs, till vem, i vilken omfattning och på vilket sätt.

Plötsligt har vi kommit väldigt långt ifrån de klassiska “mediedatabaserna” och “distributionslistorna”. Dessvärre kvarstår ofta den traditionella synen på att inflytande har med räckvidd att göra; där en journalists inflytande förknippas med sitt medias upplaga/täckning, och där nu personer med stora “nätverk”, anses ha större och bättre inflytande, än de med små nätverk.

Detta är en stort misstag.

Brian Solis skriver “Influence is not popularity and popularity is not influence” i ett blogginlägg i höstas. Och fortsätter:

“Over time, our net worth is measured not by the size of our social graph, but our place within it.  As a result, social capital is visualized as influence. It is influence that shapes the agenda of social communities and the resulting activity and conversations that contribute to their resonance.”

I ett inlägg med rubriken: “Digital PR – Trends from 2010 into 2011” skriver Mark Berrryreid:

“It isn’t always the smart move to go to the blogger with the largest reach.”

Utan poängterar istället vikten av engagemang och entusiasm vad det gäller positivt inflytande:

“Investing in the people  (evangelists) who love your brand will create a ripple effect.”

Om PR-kommunikatörer uteslutande strävar efter att nå och bygga relationer med de som har stora nätverk, så riskerar de att missa de som verkligen har inflytande på deras företags marknad.

Jag gillar Wikipedias definition av “Social Influence”: “Social influence occurs when an individual’s thoughts, feelings or actions are affected by other people.”

Stora nätverk kan lätt konstrueras utan att innehålla ett uns av “social influence”.

Människor som verkligen påverkar andra människor, kanske gör det inom en sfär som är irrelevant för dig och din verksamhet?

Kasey Skala på SocialMediaToday är kritisk till den allmänna uppfattningen att människor med stora sociala nätverk också skulle ha stort inflytande. Han skriver i inlägget “Does online influence matter?” att:

“Mr. Social Media Expert/Consultant/Guru might know a little something about the online space, but does he really have any influence on which brand of cereal I’m going to buy? Absolutely not. Keep in mind, outside your little social bubble, the vast majority of people in the real world have no clue who you are, nor do they care about your opinion.”

Journalisters inflytande härrör ofta till det media de jobbar för, och den status de har på mediet ifråga. Vilket inte på något sätt spegler hur många följeslagare journalisterna ifråga ev har på Twitter där deras tweets inte sällan även rör frågor av privat karaktär, som vida skiljer sig från deras professionella sfär.

Det är därför märkligt att exempelvis Cision listar de mest inflytelserika journalisterna på tjänsten “Journalisttweets” med utgångspunkt från Klout. Klout säger sig kunna mäta just dessa journalisters “inflytande” med utgångspunkt från 35 olika variablar tagna från deras konton på Twitter, och numer även Facebook. Men vad säger egentligen detta om journalisternas verkliga inflytande?

Liksom Kasey så har jag inget ont att säga om Klouts verksamhet, men kommunikatörer som vill skapa relationer med inflytelserika människor inom deras intressesfär gör sig en rejäl björntjänst om de går efter “Klout score”.

Lika förbryllad blir man av det faktum att 61% av de tillfrågade journalisterna i PRWeeks Media Survey 2010 har blivit pitchade på Facebook. För hur många av de 79% journalister (enligt undesökningen) som har ett konto på Facebook, har det av professionella skäl? Och hur många vill bli pitchade den där? Något som inte framgår av undersökningen.

Läs också “Are marketers overestimating the impact of influencers?” och “Your Followers Are No Measure of Your Influence“.

Twitter påverkar Dow Jones Aktieindex


A graph of Dow Jones Industrial Average values (center, blue) and tweets identified with a "calm" mood during a time series (bottom, red) running three days prior are overlaid in the top graph to show gray areas of significant overlap.

Forskare på IU Bloomington’s School of Informatics and Computing har påvisat att man med 90% säkerhet kan förutse Dow Jones Aktieindex genom att analysera Twitter. Med hjälp av ett par verktyg som Opinionfinder och Google Profile of Mood States (GPOMS) och en korskörning mellan dessa har man lyckats få fram sinnestämningar i Tweets:en ifråga, jämfört sinnestämningarna med värdet på aktiemarknaden vid stängning, och fått fram en stark korrelation mellan dessa.

Upptäckten kanske inte är så banbrytande då man alltid förstått kraften i psykologin bakom människors beteenden när det gäller kurspåverkan. Vad som däremot är häpnadsväckande är på det extremt kraftfulla sätt som Twitter och liknande tjänster i skrivande stund påverkar vår omgivning. Märk väl: Twitter har bara några år på nacken, Facebook inte så mycket äldre, inte heller Google. Om vi utgår ifrån att dessa tjänster fortfarande befinner sig i spädbarnsstadiet för sin fulla potential, då kommer dessa tjänster “flytta berg” inom kort. Vad det innebär kan vi bara spekulera i. Men så mycket kan vi väl vara överens om; att om Twittrarna vill jävlas, så kan det bli läskigt, men vill de bidra med något gott, så kan den här jorden bli en rätt trevlig plats att åldras på. Låt oss hålla tummarna.

Tufft för tidningar när Twitter blir tidning


Sociala nyhetsapplikationer bättre än tidningarnas? Förpackningskriget trappas upp. Hur ska tidningarnas egna iPad-applikationer konkurrera med applikationer som samlar in alla dina sociala nyhetskällor på ett och samma ställe, som Flipboard och Paper.li?

Tidningars existensberättigande har hittills byggt på fyra värden som alla utgjort mer eller mindre stora konkurrensfördelar: Förmågan att: 1)  gräva fram uppslag till bra berättelser 2) förädla berättelserna i god journalistisk anda 3) förpacka dem 4) och distribuera den slutgiltiga produkten till hugade spekulanter.

Men i takt med den nya tidens intåg har konkurrensfördelarna gentemot nya mediala spelare minskat, och i viss mån helt försvunnit. Journalisterna, tillika redaktioner i sin helhet, kämpar för att vara först med det senaste och hetaste, men lyckas numer sällan slå allmänheten på fingrarna i frågan. Den majoritet av människor som nu verkar vilja bidra med sina upplevelser, erfarenheter och kunnande blir allt större. Förädlingen av utsagorna sker numer kollektivt. Där alla bidrar med sin spjutspets; sin lilla pusselbit. Tillgängligheten för den intresserade är närmast obegränsad och minst sagt raffinerad. Aldrig tidigare har det varit så enkelt och effektivt att få det, och bara det, som är intressant. Enda problemet är att det finns så mycket som är intressant. Men det är en annan historia.

Kvar är “förpackningen” av det förädlade materialet. Många anser att här i ligger tidningarnas verkliga värde, sen de förlorat nyhetsnerven. Bra bildspråk, faktarutor, pedagogiska illustrationer, grafer, osv i förstklassisk formgivning. Skulle de kunna bibehålla denna konkurrensfördel i den nya digitala världen?

NY times lanserade sin Ipad App för ett drygt halvår sen under stående ovationer. Positioneringen kunde befästas.

Men några månader senare satte de ånyo kaffet i halsen när spelare som Flipboard och Paper.li lanserade sina applikationer för Ipad. Sistnämnda applikationerna  “samlar in alla dina sociala nyhetskällor på ett och samma ställe”, skriver IDG,…som en nyhetsläsare som hämtar information från en mängd olika förinställda kanaler inom flera områden.” Och förpackningen av materialet är förnämlig.

Applikationerna har blivit omåttligt populära, och lär få en svans av efterföljare. Frågan som kvarstår är hur tidningshusen och dess digitala satsningar ska förhålla sig till dessa tjänster. Som “innehållsleverantörer”?

Läs även inlägget i “Trends in the living networks”.