Content creators highlighted in Google search. But the byline status quo is still a fact.

Journalists are making a pilgrimage on the social web to “brand” themselves. Well, I know that expression might not be fair. But I talking about their efforts to make themselves visible and accessible. A place where they can publish their stories, meet their audience, get ideas for stories and a platform for research and collaborative work. The traditional blog was one of the first moves in this direction, and still is one of the most popular. Now days most of the (up to dated) journalists have their profiles on Twitter, Facebook, LinkedIn, Quora, and others, of more or less the same reason as mentioned.

Expressen Journalist Emanuel Karlsten's profesional Facebook page

The biggest of these players discovered their needs and wants and launched specific solutions for them. For an example we’ve got Journalists on Facebook, and Twitter for Newsrooms.

But what do they do in their own media? What happened to their byline’s? Status quo, right?

Expressen journalist Emanuel Karlsten's poor byline

Gary Love wrote  in NewMediaJournalism.com on July 10, 2004:

“Bylines began to appear in newspapers in the 1920’s and 30’s to facilitate objectivity and accountability, but also allowed particular writers to achieve a certain level of celebrity. They are a central component in modern newspapers and have been a part of online news articles from the beginning.”

Gary says that bylines have four distinct functions in newspapers and online:

• Entry point for the reader.
• Credit for the author
• Context for the story
• Accountability for the publication

Regarding the “accountability” Gary says:

By placing the reporter’s name at the top on an article, it suggests a specific person wrote and takes credit for the content printed below it. That person bears the blame or approval for the article and can be contacted to issue clarifications or corrections. The inclusion of email addresses within the byline is a strong signal of a reporter taking accountability, giving readers direct access to the writer.

And he express this as a duty.

After looked in to 60 different news sites, his conclusion is that the vast majority simply replicate the format used in their print edition. Almost all had the name and publication, with many also including the position at the paper. Some tacked on the original date of the publication and a handfull enhanced the byline with an email. There was only example that included any further information (phone, copyright, web page, or original publication page).

This was seven years ago!! And the byline is still in status quo! Isn’t that totally incomprehensible?

If you check the word “byline” at Wikipedia, you got the same poor description.

The byline on a newspaper or magazine article gives the name, and often the position, of the writer of the article. Bylines are traditionally placed between the headline and the text of the article, although some magazines (notably Reader’s Digest) place bylines at the bottom of the page, to leave more room for graphical elements around the headline. A byline can also include a brief article summary, introducing the writer by name.

Jennifer Gaie Hellum, wrote the blog post – “Social media spring cleaning: 50 tasks (or 7 short lists) for maintaining your personal brand” – in “Brand me a journalist” earlier this year.

“When I talk to journalism students about managing their personal brands, they often are overwhelmed by the maintenance of their online profiles and portfolios. Students as well as working journalists are constantly producing new content and/or acquiring new skills that should be reflected in their online identities.  Whether you do it weekly, monthly or seasonly, it’s important to have a routine for updating profiles, building networks, adding content and clarifying your brand.

So now that it’s officially spring, set aside time this week to do some personal branding spring cleaning. Start with one account and see how much has changed since you last updated your content. If you’re feeling ambitious and want to tackle one list each day, your digital footprint will be up to date in a week.”

I would like to take that advice one step further and ask you journalist to do “some personal branding cleaning” in your online media. Start with your byline’s. It might be one of the best spots to meet your audience, get ideas for stories and a platform for research and collaborative work”.

At last – don’t forget to tag your stories with the author and link to preferable profile into the code.

Sagar Kamdar, Product Manager Search recently wrote the post: “Highlighting content creators in search results”
where he says:
“Many of you create great content on the web, and we work hard to make that content discoverable on Google. Today, we will start highlighting the people creating this content in Google.com search results.”

And it works pretty much like this:

“To identify the author of an article, Google checks for a connection between the content page (such as an article), an author page, and a Google Profile. A content page can be any piece of content with an author: a news article, blog post, short story… An author page is a page about a specific author, on the same domain as the content page.
A Google Profile is Google’s version of an author page. It’s how you present yourself to the web and to Google. Use your profile to manage the information—such as your bio, contact details, and links to other sites by or about you—that people see. When you link your Google Profile to your author pages (or to sites you write for), you’re telling Google that all of these pages represent you. If your content appears in search results, your photo (including a link to your Google Profile) can appear next to it. Content you’ve identified as yours will also be listed on the +1 tab of your Google Profile. To easily link to your Google Profile, add the Profile button to your site. “

Court of newspapers – condemn before acquit – too bad

It’s pretty hard to be famous when the media has found indication of criminal act of that person. I of course refer to Ola Lindholm and that he eventually has been taken cocaine. I feel sorry for Ola. I’ve got no idea if he has taken cocaine or not, but even if he had, I still think Expressens behavior is beneath contempt.
Oh, yes, I know, Expressens mission and duty is to present what really has happened. The truth and nothing but the truth. And I appreciate and do respect that. But I dislike when these kind of newspapers angle their stories to such a degree that even if they stick to the truth, you don’t interpret them that way. You would probably got the wrong picture in the bitter end. The sensational picture.
If these media tried to really really understand what has happened, and describe that, instead of just chase sensations, they would have sold less copies, but we would have a much more human and interesting world.

Our court of law use to acquit before condemn, but for these media is the other way round, and that’s too bad.

Please read Ola’s post, the article of Expressen and Expressens editor in chief’s comments to Ola’s posting (all of them in swedish though). What do you think?

Communication a huge and confusing melting pot

Everybody in communication business talks about it everywhere! The new and ever-changing communication landscape has turned the media industry on its head. The confusion is now complete. Much of what we have learned and become accustomed to is no longer valid. This applies particularly to media, journalism, public relations, marketing, and sales. The professionals within each of these fields are either desperately holding on to their old identities, or are groping around for new ones.

The role of journalists is questioned. Previously clear concepts such as “journalist” and “journalism” have become blurred. The same goes for “media”. What is a media today? And “PR” … what is PR? It’s obviously something else today than it was yesterday. And what about “marketing”…

“Markets (and marketing) are conversations” as the Cluetrain Manifesto puts it. Conversations are based on relationships. Just like PR. Because PR’s is all about relationships, right? It’s all about relationships with both the market and those who influence it, including journalists. However, since all consumers now have access to almost exactly the same “tools” and methods as traditional journalists, it seems like the market has in some way also become the journalists. The market represents a long tail of new journalism and new media that perhaps has the greatest influence on a company’s market and might perhaps be their key opinion leaders. “Put the public back to public relations!” as Brian Solis put it long ago.

People have started to talk to each other in social media at the expense of, or sometimes in tune with, traditional media. They’re no longer writing letters to editors. They would rather publish their news ideas directly on the Web. Media consumption, and production, publishing, packaging and distribution in particular, have rapidly moved in to the social web. And both the PR and Marketing communicators are following, or are at least gradually beginning to do so.

As the market moved to the web, and the web has become social, marketing communication has become “social” too. Companies have started to talk directly with their market. And I mean “talk”, not pushing out information. Campaigns with no social component become fewer and fewer. “Monologue” ad banners, with decreasing CTR and increasing CPC, are becoming less acceptable. Google revolutionized with Adwords, Adsense and PPC. Press releases written by former journalists synchronized with Adwords and presented as text ads, turned things upside down.

Aftonbladet has been very successful with advertorials where only a small ad-mark distinguishes the ad from an article produced by journalists. This method is about as successful – and deceptive – as “product placement” in TV and film. That method has gone from small product elements in parts of a program to a complete sellout of the entire series or film. (In Sweden, think Channel 5’s Room Service and TV4’s Sick Sack.) But what can the television business do when the consumer just fast-forwards past the commercials, or worse still, prefers looking at user-generated TV like YouTube?

What will newspapers do when consumers ignore their banners? They will convert advertising into editorials. Or vice versa: they will charge for editorial features and charge companies to publish content on their platform, without involving any “investigative” journalism.

IDG calls their version of this “Vendor’s Voice”, a medium where companies publish their “editorial material” (it used to be called press information) directly on IDG.se and its related websites. The service is conceived and hosted by Mynewsdesk. It works pretty much like the Apple App Store; it is possible for any media to set up their “channel” (the media) on Mynewsdesk, promote it, and put a price on its use.

Essentially, when companies publish their information in their own newsrooms via Mynewsdesk, they can also easily select any relevant channels for the information in question. The service still has the internal working title “Sponsored Stories”, which today may seem a little funny when that is the exact same name Facebook uses for its new advertising program, where a company pays for people in its network to share information about that company with their own friends.

Isn’t that pretty much what PR communicators strive for? It’s in the form of an ad, but this type of advertising is simply bought communication – just like some PR seems to be – with the purpose to “create attention around ideas, goods and services, as well as affect and change people’s opinions, values or actions…”

But the press release… That’s information for the press, right? Or is it information that is now a commodity, often published in the media, directly and unabridged, much like the “sponsored stories”? Maybe it is information that can reach anyone that might find this information relevant. They might not be the press, but they are at least some kind of journalist, in the sense that they publish their own stories, often in same media as “real” journalists, in platforms created for user-generated content.

Everything goes round and round: side by side are readers, companies and journalists. All collaborate and compete for space and reach.

The causal relationship is as simple as it is complicated. People are social. People are using the Web. The Web has become social. People meet online. The exchange is rich and extensive. The crowd has forced the creation of great services for production, packaging, processing and distribution. These are exactly the same building blocks that have always been the foundation for traditional journalists and the media’s right to exist. Strong competition has emerged, but there is also some  interaction and collaboration.

People have opted in to social media at the expense of the traditional media. They rely on their own networks more and more, which has forced advertisers to find a place in social media too. Traditional ads are replaced by social and editorial versions that are designed to engage or become “friends” with your audience, talking to them as you would talk to friends.

The media are in the same boat and are becoming more social and advertorial. Users are invited to become part of both the ads and the editorials. UGC (user-generated content) is melded with CGC (company-generated content) and even JGC (journalist-generated content). Journalism goes from being a product to being a process characterized by “crowd-sourcing”, before ringing up the curtain on a particular report or story. As the newspaper Accent writes on their site:

“This is a collection of automated news monitoring that we use as editors. The idea is that even you, the reader, will see and have access to the unsorted stream of news that passes us on the editorial board. Please let us know if you find something important or interesting that you think we should pick up in our reporting. ”

This is similar to how companies today present their increasingly transparent and authentic communication in their own social media newsrooms, where the audience is invited to contribute their own experiences and opinions, and partly acts as a source of story ideas for journalists.

All in all, it’s a wonderful, fruitful, but oh-so-confusing melting pot.

Mashable söker följeslagare

Ett av världens ledande nyheter medier om social och digital media, teknologi, och webbkultur har gjort det möjligt för sina läsare att följa de ämnen och artiklar de är intresserade av och samla det under fliken “My Stories”. Tjänsten är i beta och endast tillgänglig för ett exklusivt urval att testa.

Möjligheten att på olika sätt följa personer och företag i sociala medier har blivit omåttligt populärt. På Facebook lägger man till “vänner” och “gillar” företag. På Twitter “följer” man dem – rätt och slätt. På Linkedin kopplar man ihop sig, eller “connectar”. På MyNewsdesk “bevakar” man företag, men vi skriver “följer”. Och följer man ett företag så är man en del av förtagets nätverk. OSV.

Man väljer helt enkelt att följa, bevaka, connecta, gilla, dem eller det man är intresserad av, så till den milda grad att en överväldigad majoritet av världens ca 2 miljarder webbanvändare blivit sociala på just webben.

Nu hakar media på trenden. Många har sen länge bjudit in sina läsare att medverka, som en social ingrediens till sitt erbjudande. Men Mashable går samma väg som de sociala medierna, i den bemärkelsen att läsarna nu kan skräddarsy sitt eget “Mashable media” genom att följa de ämnen och de artiklar de är intresserade av och samla detta flöde under fliken “My Stories”. Till det kommer en massa funktioner som ny sharing app, nya sätt att connecta med läsare, få alerts på kommentarer, etc.

Följ Iphone - eller några andra relaterade ämnen

 

Det lär väl inte dröja länge förrän man kan följa enskilda skribenter. Kanske kommer även läsarna kunna regga sig om gästskribenter, så att man kan följa dem också. Kanske kommer även företag att få göra sin röst hörd på ett lite mer personligt sätt än annonser, så att man även kan följa företagen.

Kanske dröjer det inte länge förrän Mashable blir en community för de som är intresserade av nyheter om social och digital media, teknologi, och webbkultur.

Brittisk press ointresserad av omvärlden?

Har omvärlden blivit ointressant för brittisk press? Eller är det britterna själva som tappat intresse för internationella nyheter, som gör att brittisk press inte rapporterar därifrån längre? Något har i alla fall hänt, åtminstone om man får tro Media Standard Trusts rapport om hur utlandsbevakningen tillika rapporteringen har utvecklats hos de fyra största dagstidningarna i Storbrittanien (Daily Mirror, Daily Mail, Daily Telegraph och Guardian). Det är ingen rolig bild. Sedan glansdagarna år 1979 då exempelvis Daily Mirror avslöjade Pol Pot regimens förskräckliga framfart i Kambodja, så har utlandsrapporteringen minskat med nära 40%; från 502 – 308 artiklar om omvärlden mellan åren 1979 – 2009.

Front page of the Daily Mirror, 12th September 1979

Antalet artiklar om omvärlden skönk från 502 till 308 år 1979-2009 första veckan i mars.

Man kan tänka sig att skälet till nedgången är att det gått lite knackigt för pressen under senaste 30 åren. Icke! Kraftigt ökning både vad det gäller antal sidor och antal artiklar vittnar om att det snarare är så att britterna inte längre efterfrågar nyheter från omvärlden; eller åtminstone inte berätta att betala vad de kostar?

Eller är det någon som har någon annan teori?

18% av Internetanvändarna köpt nyheter på webben

65% av Internetanvändarna i USA har betalat för innehåll från webben. 18% av dessa nyhetsrelaterat material. Detta enligt en undersökning av The Pew Internet Project där drygt 1.000 amerikanare intervjuats per telefon under oktober och november 2010. 755 av dem använde Internet och blev representativa för undersökningen ifråga.

Värt att nämna är att Internetanvändarna som köpt innehåll från webben, har betalat i snitt 10 dollar per månad för det (några extremanvändare undantagna). Vad de 18% har betalat för det nyhetsrelaterade materialet framgår inte. Men jag antar att det inte överstiger ovan nämnda 10 dollar. Snarare tvärtom.

Intressant är ockås att de som köpt nyheter framför allt är höginkomsttagare med en lön på mer än 75.000 dollar per år. Mer än dubbelt så många av sistnämnda hade köpt nyhetsrelaterat material från webben i jämförelse med de som “bara” tjänar mellan under 49.999 dollar per år. Med nyhetsrelaterat material menas en dagstidning, annan tidning, artikel eller rapport.

Rapporten är inte särskilt unik, men ändå intressant, då den ånyo ger oss indikationer på vilken viljan är att betala för nyhetsrelaterat material från webben, och att just detta är något som media fortfarande försöker förstå och testar. Huruvida 18% av Internetanvändarna är mycket eller lite låter jag vara osagt. Men undersökningen ger mig ingen anledning att ändra min tro att media lär få fortsatt problem med att ta betalt för sina redaktionella alster, så att det lämnar ett litet bidrag till fortsatt verksamhet.  Konkurrensen av billigare (läs gratis) och/eller minst lika bra, om inte bättre (ny) media, är fortfarande för stor. Men 18% är ändå 18% och jag är säker på att många tolkar detta som (ytterligare) bevis för att det faktiskt går att ta betalt för nyheter på nätet.

Pressinformation på Facebook – hot eller möjlighet?

Journalister vill inte bli pitchade på Facebook. Det är heller ingen källa till press- eller företagsinformation. Det framgår av PRWeeksMedia Survey 2010 där 43% av de tillfrågade journalsiterna i USA blivit pitchade via sociala nätverk. Trots att de inte vill det.

Information om och från företag säger sig åtminstone dagstidningsjournalisterna hellre få direkt ifrån företagens hemsidor (90%), med hjälp av Google sök (82%), direkt kommunikation med PR-ansvariga (79%) eller från webbaserade pressinformationstjänster (opt in) (36%). Trots det använder 33% av journalsiterna generellt sett sociala nätverk i sin research. Men bara ett fåtal genom att bli ett “fan” verkar det som.

Frågan är om Facebook är rätt plats att för dig som PR-kommunikatör att möta journalister på? Att förmedla sin pressinformation på? Och i så fall hur?

Den klassiska frågan från kommunikatörer nu för tiden är huruvida de ska använda social media i sitt PR-arbete, och i så fall hur?

För många är det närmast en självklarhet, för andra helt otänkbart. Mitt korta och generella svar på frågan är att om du som kommunikatör vill skapa goda relationer med ditt företags marknad (och målgrupp) så bör du först lyssna på den för att förstå dess behov och önskemål. Och sen börja engagera dig när och där du får indikationer på att målgruppen mottaglig för dialog och utbyte.

Det är dock långt ifrån säkert att hela din målgrupp är social på webben, eller ens får information från sociala medier. Och även om den är det, så är det inte alls säkert att den är intresserad av information eller en dialog med ditt företag där, eller någon annanstans. Men eftersom människor idag i allt större utsträckning söker sig till webben för socialt utbyte, inte sällan i sk sociala medier, så är sannolikheten ganska stor att man också kan bedriva framgångsrik PR i dessa sammanhang, trots allt.

Det fina med den sociala webben är att du som PR-kommunikatör på ett betydligt effektivare sätt nu än tidigare kan bygga bra relationer direkt med din marknad, och inte nödvändigtvis via “språkrör” som journalister. ”Put the public back to public relations” som Brian Solis uttrycker det i sin bok med samma namn. Dessutom har alla dina intressenter som väljer att ventilera sina åsikter ett väldigt stort inflytande på varandra.

Men i detta gytter av relationer med inflytande på vandra, har det förmodligen aldrig varit viktigare, och kanske mer gynnsamt, att slå vakt om just dina viktigaste opinionsbildare; de som har störst inflytande på ditt företags marknad.

Journalisten har (fortfarande) ett mycket stort inflytande generellt sett. Så pass stort att man som PR kommunikatör gör klokt i att slå vakt om och tillgodose dessa och andra nyckelpersoners (key influencers) intressen mer än någonsin.

Frågan är vilka behov och önskemål dessa personer har? Frågan är var de finns, var de är mottagliga för information och ev utbyte? När? Och hur?

Även om du som kommunikatör kan konstatera att din marknad finns på Facebook, och att du därför dragit igång en Facebook-sida, så kvarstår frågan huruvida journalisterna och andra av dina viktigaste nyckelpersoner finns och är intresserade av din närvaro där?

Enligt PRWeeksMedia Survey 2010 så har 79% de tillfrågade journalisterna ett konto på Facebook, och 61% av dem har blivit pitchade den vägen. Men hur många är egentligen mottagliga för pitchar i detta sammanhang?

Min tro är att de flesta journalister väljer att endast visa en del av sin profilinformation. Vilket betyder att de endast kan få meddelanden från sina vänner. Således krävs det av dig som kommunikatör att du först bli vän med journalisten för att kunna pitcha henne. Men om man får tro PRweeks undersökning rätt, så vill ingen av de tillfrågade dagstidningsjournalisterna bli pitchade på Facebook. Det framgår när de svarade på frågan: “Vilka av följande media vill du att PR-kommunikatörer använder när de pitchar dig?”

För rent krasst; hur många journalister finns på Facebook av profesionella skäl? Enligt undersökning ovan använder 33% av dem sociala nätverk generellt sett som verktyg för research. Som del av denna research vet jag att en del av dem väljer att bl a följa företag och liknande på just Facebook. Vilket betyder att de måste bli ett “fan” eller “like” som det numer heter. Vilket blir lite knasigt då en journalist som vill “bevaka” ex Sverigedemokraterna på Facebook måste “gilla” dem för att följa dem.

Knasigt blir det också när journalisten inser att företagens uppdateringar ofta är riktad till företagets kunder med budskap anpassade därefter.

För när Chadwick Martin Bailey och iModerate Research Technologies frågade 1.500 personer varför de hade valt att gilla företag på Facebook, så framgår det att majoriteten av företagets “fans” är just kunder, eller liknande.

När PRWeek frågar journalisterna i samma undersökningen “på vilka sätt de vanligtvis får information om ett specifitk företag”, så visar det sig att hela 92% av journalisterna hämtar information från företagen från företagens hemsidor. Ingen önskar få den från Facebook.

Av detta kan man dra slutsatsen att Facebook kan vara ett utmärkt sätt att möta och interagera med sina konsumenter och liknande. Men kanske inte det bästa sättet att nå ut till journalister och liknande.  Men även om det inte är det bästa sättet, så kanske det trots allt finns anledning att erbjuda journalister och liknande det dem efterfrågar även på Facebook. (I synnerhet för det fåtal som nöjer sig med en Facebook-sida som sin hemsida.) För likväl används de sociala nätvärken allt oftare för research.

Journalister önskar bra uppslag till nyheter och reportage; rå och kärnfull information, som snabbt och sakligt svarar på frågorna vad, när, av vem, hur och varför?

En variant, som vilat på MyNewsdesks skrivbord en tid, är att ge dig som PR-kommuniktör möjlighet att synkronisera din befintliga kommunikation med journalister under en dedikerad flik på Facebook-sidan; eget ”rum” för journalister där de får sitt lystmäte tillgodosett enligt ovan.

Pitchengine.com var en av de som först förverkligade den möjligheten. Jag har personligen inga höga tankar om att lägga kommunikation utanför statusuppdateringarna där aktiviteten är som störst, men heller inte negativ, då detta kanske är den hittills bästa lösningen, trots allt.

Ni journalister, PR-kommunikatörer, och liknande – vad anser ni?

Tidningarnas upplagor fortsätter rasa i USA

Dagstidningarnas samlade upplagor har minskat med 5% under förta halvåret 2010 i USA enligt Audit Bureau of Circulations. Något som numer ses som en trend, då den samlade upplagan för USA’s ca 635 dagstidningar minskat under många år. Tre av de 25 största tidningarna minskade med hela 10% under perioden.

Några exempel:
• USA Today, 1,830,594, ner 3.66%
• The New York Times, 876,638, ner 5.52%
• Los Angeles Times, 600,449, ner 8.67%
• The Washington Post, 545,345 ner 6.43%
• (New York) Daily News, 512,520 ner 5.82%
• New York Post, 501,501 ner 1.29%
• Chicago Tribune, 441,508, ner 5.23%
• The Houston Chronicle, 343,952, ner 10.53%
• The Philadelphia Inquirer, 342,361, ner 5.29%
• Newsday, 314,848, ner 11.84%
• Denver Post, 309,863, ner 9.12%

(Ett litet ljus i mörkret: Wall Street Journal, 2,061,142, upp 1.82%)

Beakta då att många av dessa tidningar väljer att “pumpa upp” sina upplagor genom att distribuera dem gratis i olika mer eller mindre relevanta sammanhang. AdAge skriver bl a att USA Today’s “sålda” upplaga minskat med hela 9,3% under perioden, och att de minskat raset till 3,6% genom att distribuera tidningen gratis till flygpassagerare, hotellgäster, m fl.

Konkurrensen från webbaserade medier har tagit hårt på tidningshusen ifråga. Inte för att läsarna har flytt från tidningarnas garn, utan för att de konverterat till deras webbplatser där vettiga affärsmodeller fortfarande saknas. De kontroversiella betalväggarna börjar få fotfäste men framgången lyser fortfarande med sin frånvaro.

Äntligen! NY Times slutar trycka tidningar

I ett omtalat inslag i Charlie Rose talk show, för över ett år sen, uppmanade Marc Andreessen, bl a grundare av Netscape, tidningshuset New York Times att stoppa sina pressar, till förmån för ny media, ny journalistik och nu affärslogik. Nu äntligen händer det! New York Times kommer att sluta trycka tidningar och öppna upp för ny journalistik, nya tjänster och ny affärsmodeller.

Innerst inne har vi alla vetat att papperstidningen för eller senare kommer att försvinna; att det bara har varit en fråga om tid. Sen dess har många – inte minst Marc Andreessen – upplevt att tidningshusens oförmåga att släppa sin papperstunga verksamhet bara blivit gigantisk hämsko att tänka nytt, tänka framåt.

Även om New York Times ordförande och ansvarige utgivare, Arthur Sulzberger Jr, inte vill säga när New York Times slutar tryckas, så är detta ändå en väldigt tydlig signal till alla i branschen; att nu är det slut; nu är det dags att släppa hörnflaggan; ta tjuren i hornen och bygga för framtiden. Min tro att många i branschen, trots allt känner lättnad, över detta ställningstagande. Det kommer inte bli lätt, men nu vet man i alla fall vad som gäller. Ännu bättre kanske hade varit att sätta upp en deadline?

Nu finns inga gränser för kreativitet och uppfinningsrikedom. Och New York Times ligger inte på latsidan. Deras projekt News.me, som sägs lanseras i slutet av året, lovar gott. Exakt vad det kommer resultera i är osäkert, men man får indikationer på att läsarna enkelt ska kunna skräddarsy sitt eget nyhetsflöde. Och att källan inte alltid behöver vara New York Times utan källor ur ens eget sociala nätverk. Greppet är inte särskilt nytt, som Mashable också konstaterar, men därmed inte ointressant. Tvärtom. Frågan är vilka konkurrenterna blir?

Tack för tips till Jimi Wikmans blogg.

Checka in med Gowalla så tipsar USA Today vad du kan göra på plats

Nästa gång du checkar in med Gowalla på några av de största flygplatserna i USA så kommer du att bli erbjuden information om var du där bäst och billigast kan äta, shoppa, parkera, etc. Informationen kommer från USA Today’s reseredaktioner, och är resultatet av ett nyligen inlett samarbete mellan Gowalla och USA Today.

“USA Today har alltid varit våra läsares tillika resenärens bästa sällskap, och vi kan inte tänka oss ett bättre sätt att tillgodose deras önskemål på ett bättre sätt än att leverera värdefull reseinformation när de reser, säger Victoria Borton, chef för USA TODAY Travel.

“Det här samarbetet ger oss möjlighet att leverera USA Today’s prisbelönta reserelaterade material till våra användare när de är ute och reser med Gowalla i sommar, säger Andy Ellwood, chef för affärsutveckling på Gowalla.

Jag tycker detta är ett genialiskt grepp från båda parter och kan naturligtvis utvecklas och förädlas i all oändlighet. Ex: När resenärerna senare checkar in på sitt resmål så bör de bli erbjudna information om vad de bör se och uppleva där.

Sett ur ett PR-kommunikativt perspektiv så bör naturligtvis researrangörer som Ving, Fritidsresor, m fl, göra något liknande. Vad kan vara bättre relevant och adekvat PR än så? Att jämföra med det mer tveksamma greppet com ICA gjorde med Gowalla, och som jag rubricerade som “ToBad för ToGo på Gowalla“.